Kulturuppmuntran

Gud, vad jag känner mig grinig idag. Antagligen har jag sovit för lite som vanligt, men dessutom var det en ovanligt trist dag på jobbet igår. Under hela eftermiddagen satt jag i ett möte där positionerna blev alltmer låsta, där ett av min arbetsplats stora problem uppenbarades alltmer. Åtminstone för vissa av oss. Jag skulle kunna beskriva detta tydligare, kanske borde jag det. Eller så skulle jag kunna formulera allmänna svepande iakttagelser. Jag nöjer mig med denna: det är omöjligt att samarbeta med någon som inte ser sin egen del i samarbetet.

Nåja. Semestern nalkas åtminstone. Hemma råder packningskaos, ikväll anländer farmor och imorgon reser de allihop. Det blir både vemodigt och skönt.

För att inte förtvivla och drunkna i självömkans dy vill jag tänka på de två ganska stora kulturupplevelser jag hade (har man en upplevelse?) i helgen. Kultur, det låter ju storslaget. Min kulturkonsumtion begränsar sig till böcker, TV och Spotify. Men ändå.

På midsommardagens kväll satt jag uppe och såg denna förtjusande film om ett kollo för pensionärer. Blir man sådan av att bli gammal, eller blir man gammal om man har denna läggning, frågar jag mig. Mest bedårad blev jag förstås av klarögde Einar, i basker och fluga, som gärna deklamerade Gullberg. Se filmen!

I sommarstugans bokhyllor finns förutom deckare och James Clavell och O:s alla fantasyböcker också några tummade böcker som hörde till inventarierna. En av dessa kom jag mig äntligen för att öppna: Helga Bergvalls Jungfru, vart tog du vägen? Helt oväntat - jag hade aldrig hört talas om vare sig bok eller författare - blev jag fängslad och har nu beställt de övriga böckerna i serien. Helga Bergvall själv är död sedan länge, det är hennes eget liv som fabriksarbeterska och sömmerska i 30-talets Stockholm som skildras. Väl i klass med Fogelström, tycker jag.

Och nu ett osvikligt remedium, för att citera min morfar. Han menade konjak, men jag menar lunchträning.