Igår kväll klagade Y över ont i halsen och efter ett par timmars sömn vaknade han gråtande, hostande, snorande. Vi blev snabbt osams, han skrek och vägrade både medicin och isglass. Jag hade förra sjukdomsperioden i färskt minne, då han till och med bet mig i fingret, så hårt att jag fick en liten blödning under nageln. Det är svårt att vara mild Florence Nightingale under sådana omständigheter.
Som tur var ingrep O, och lyckades övertala Y att andas in både Airomir och Symbicort, och därefter åt han sin isglass. Sedan somnade han tvärt mellan oss, och snarkade så ljudligt att jag flydde till gästrummet. Resten av natten var lugn för alla parter.
Idag är han hemma med O, imorgon får han vara hemma med mig. Jag undrar när vi senast hade en vabb- eller sjukdomsfri vecka, det måste ha varit i början av maj, om ens då.
Min kollega i femtioårsåldern, som avslutar sitt långa konsultuppdrag hos oss den här veckan, har inte haft en sjukdag under de snart två år jag har arbetat med honom. Hans barn är vuxna.
Jag ser fram emot det formidabla immunförsvar jag kommer att ha om några år.
Väl?
Jodå, det blir bättre. Lovar!
SvaraRaderaDet är inte okej att dina barn sparkar och biter dig! Det är inte heller okej att slå på växter och blommor med vedträn. Pojkarna är inte småbarn längre, sätt gränser! Om de använder våld mot sin mamma är tröskeln också låg för att använda våld mot andra människor.
SvaraRaderaAnonym, är du en återkommande läsare av bloggen? Och har du barn själv? Din kommentar får mig att tvivla på bådadera.
SvaraRaderaNaturligtvis tycker jag inte att det är okej att barnen slåss, sparkas, bits,halshugger blommor. Varför tror du att jag tycker det? Mina barn gör ganska ofta saker som jag inte gillar. Det gör alla normala barn,vill jag påstå. Mina är möjligen något livligare än genomsnittet.
Slå på buskar och blommor med vedträn är inte helt lämpligt, nej. Men bättre än att slå på någon annan, bättre än att förstöra saker inomhus. Q har ett häftigt humör och jag försöker lära honom att hantera det. Jag har t ex sagt till honom att hellre banka på kudden än att smälla i dörren. Möjligen omtolkade han detta mitt budskap till att slå på växter, inte alldeles lyckat. Men vi gör båda så gott vi kan.
Sätta gränser är ett luddigt uttryck som jag avskyr. Det borde vara uppenbart för varje läsare att jag förmedlar till barnen att de inte får slåss. Ibland slåss de ändå. Se ovan.
Om man med gränssättning menar utövandet av auktoritärt föräldraskap så är det inget för mig och som det förefaller, en metod som funkar dåligt på mina barn. Särskilt Q blir mer obstinat och mindre samarbetsvillig ju mycket mer auktoritet han utsätts för.
Till sist, en kommentar med detta mästrande tonfall skulle troligtvis falla i bättre jord om den inte vore anonym. Fast det är de ju å andra sidan alltid.
Avvikande åsikter med respektfullt tonfall och konstruktiv diskussion välkomnas alltid.
Heja Helga! Jag vill vara säga att den största anledningen till att jag läser din blogg är att du berättar så vackert om livet precis som det är. Ingen är perfekt, vi gör alla dumheter ibland, det är en del av livet och det är det som gör oss mänskliga. Jag tycker det är oerhört befriande att läsa det du skriver, jag är inte ensam om att bli arg, ha barn som slåss o.s.v. Kör hårt!
SvaraRaderaHälsningar Johanna
Tack snälla du! Din fina kommentar hade fastnat i spamfiltret av någon outgrundlig anledning, men nu såg jag den och blev glad!
SvaraRadera