Geriatrisk alkoholmottagning

I galghumoristiska stunder har jag tänkt och sagt det, att jag borde öppna en dylik. Styvfar, mamma, pappa har alla i fallande skala haft svårt att hantera alkohol på ett vettigt sätt.

Styvfar bor numera på äldreboende och är sedan länge ute ur mitt vardagsliv. Såvitt jag vet har han längre inga möjligheter att missbruka alkohol eller tabletter. Pappa dricker nog mer än vad som är nyttigt för honom (han har diabetes och högt blodtryck) men vi har sedan ganska många år en tyst överenskommelse att så länge jag inte konfronteras med hans drickande så lägger jag mig inte i det. När vi träffas håller han det på en rimlig nivå, det har han bevisat otaliga gånger. Att jag i dotterlig omsorg skulle vilja att han skötte sin hälsa bättre - ja, det är en önskan jag kan framföra i respektfullt tonfall men inte ett krav jag kan ställa. (Hej, annannan!)

Återstår då mamma. Som alltid varit opålitlig med alkohol, ända sedan jag var liten. Hon var student på det glada sextiotalet och vuxen (visserligen småbarnsförälder) på det glada sjuttiotalet. Hon var heltidsarbetande yrkeskvinna, fyrtiotalist, på många sätt typisk för sin generation. Kvinnor som har en betydligt högre alkoholkonsumtion än tidigare generationer, som tar med sig sitt bruk in i pensionen. Hon har alltid skött jobbet och livet, men otaliga är festerna då det blivit för mycket. Då man fått leda henne i säng. Då hon sagt och gjort dumheter. För att inte tala om alla de tillfällen då jag inte varit med. Jag har en stark känsla av att den ensamhet hon nu upplever, hon klagar över att gamla vänner aldrig hör av sig, är relaterad till hennes dåliga ölsinne. Att på fyllan ringa folk och tala ut, säga sanningar eller förklara dem sin tillgivenhet är måttligt charmigt.

Mest handlar det numera om självmedicinering. Hon har ångest och känner sig nere, och tröstar sig. Det blev mycket tydligt när jag och barnen hälsade på henne strax före påsk. Första kvällen korkade hon upp en flaska vin. Efter varsitt glas föreslog jag att vi skulle spara resten till dagen därpå, inte bara för hennes skull utan också för min , jag blir allt måttligare. Hon blev ytterligt förvånad men accepterade efter visst grumsande. Dagen därpå kom beskedet att min syster och svåger skulle separera, och på kvällen blev mamma rejält full. Jag fräste åt henne när hon för femtielvte gången frågade samma sak. Jamen jag är ju så olycklig! Och så det här med J och S också. Varpå hon självömkande vinglade i säng.

Dagen därpå konfronterade jag henne. Det jag dragit mig för blev plötsligt så enkelt. Jag insåg att jag faktiskt inte behöver vara tolerant och ursäkta och känna mig som en glädjedödare. Vad fan håller du på med? Självmedicinera med alkohol, du är ju läkare själv och vet hur dumt det är? Och nu är ju vi här, din dotter och dina barnbarn som du älskar över allt annat? Ska du förstöra de här dagarna genom att vattna din ångest med vin?

Det blev ett bra samtal, mamma gick inte alls i försvar. Resten av besöket blev bra.

Så nalkades Y:s femårsdag som inföll på en lördag. Barnkalas, givetvis. Utöver detta fick vi för oss att bjuda tre grannfamiljer på middag på kvällen. Det var länge sedan vi träffade svågern, så jag skickade ett mess och frågade om han ville uppvakta Y på femårsdagen. Det ville han gärna, och hans ursprungliga kvällsplaner frös inne så givetvis bjöd vi honom att stanna på kalaset också.

Hunna så långt i planeringen ringde mamma och hux flux ville hon komma på besök och fira Y hon också. Mammas besök är ofta hastigt påkomna. Hon pratar länge och väl om hur mycket hon längtar efter barnen, jamen kom hit då svarar jag, nej jag har inte tid. Det brukar gå någon timme så ringer hon igen och har bokat biljett.

Denna omständliga förklaring kommer sig av att jag naturligtvis tidigt insåg att kombinationen sentimental mamma, saknad separerad svåger och kalas med vin är sådär tämligen riskabel. Men jag ville inte göra något drastiskt som att ändra planer eller förbjuda någon att komma.

(Jo, faktiskt. Pappa ringde på förmiddagen och frågade om det passade att han kom och uppvaktade. Ingen av oss mindes om jag hade utlovat middag eller inte. Men när han hörde om arrangemanget sa han det jag tänkte. Nä, det blir för mycket om jag ska komma på kvällens kalas också. Jag gratulerar Y på dagen och sedan åker jag hem, jag ser fram emot en kväll hemma i lugn och ro.

Med pappa är det mesta enkelt. Vi talar klarspråk, det finns inga blindskär eller minor att gå på. Han blir inte ledsen eller sårad. Han förstår mig, ofta utan att jag behöver förklara.)

Dagarna innan tänkte jag att jag skulle prata med henne. Men det blev inte av. Vi var aldrig ensamma och ostörda, naturligtvis hade jag kunnat vara resolut och se till att vi blev det, men det gjorde jag inte. Orkade inte? Ville inte? Vet inte.

Trots detta gick kvällen ganska bra. Mamma la beslag på svågern och hade gråtfest. Det hade förstås den fördelen att övriga sällskapet slapp hennes sentimentalitet och dominerande later, även om det förstås kastades en del undrande blickar. Jag tog min svåger avsides och frågade om han stod ut, och han log sitt goda leende och sa att mamma sagt en del saker han behövde höra just nu, det var skönt att få vara sentimentala tillsammans.

Du är i din fulla rätt att vara irriterad, sa O. Men glöm inte att hon är din mamma och att du triggas av henne och retar dig på henne på ett sätt som andra inte gör. Jag tror faktiskt inte att de andra gästerna bryr sig så mycket. Och jag tror att han hade rätt.

Hon gick tidigt och la sig, före barnen. Och fast jag fräste lite åt henne redan då på kvällen, och försökte framföra mer saklig kritik dagen därpå, så tycker jag väl att det på det stora hela avlöpte ganska väl.

Ganska väl. Antar jag. Eller så är jag medberoende. Givetvis är jag det. Men det är fasen så svårt det här.

Sedär, nu har jag skrivit ungefär det som jag flera gånger tänkt att jag inte orkar skriva om.