2014-06-17

Geriatrisk alkoholmottagning

I galghumoristiska stunder har jag tänkt och sagt det, att jag borde öppna en dylik. Styvfar, mamma, pappa har alla i fallande skala haft svårt att hantera alkohol på ett vettigt sätt.

Styvfar bor numera på äldreboende och är sedan länge ute ur mitt vardagsliv. Såvitt jag vet har han längre inga möjligheter att missbruka alkohol eller tabletter. Pappa dricker nog mer än vad som är nyttigt för honom (han har diabetes och högt blodtryck) men vi har sedan ganska många år en tyst överenskommelse att så länge jag inte konfronteras med hans drickande så lägger jag mig inte i det. När vi träffas håller han det på en rimlig nivå, det har han bevisat otaliga gånger. Att jag i dotterlig omsorg skulle vilja att han skötte sin hälsa bättre - ja, det är en önskan jag kan framföra i respektfullt tonfall men inte ett krav jag kan ställa. (Hej, annannan!)

Återstår då mamma. Som alltid varit opålitlig med alkohol, ända sedan jag var liten. Hon var student på det glada sextiotalet och vuxen (visserligen småbarnsförälder) på det glada sjuttiotalet. Hon var heltidsarbetande yrkeskvinna, fyrtiotalist, på många sätt typisk för sin generation. Kvinnor som har en betydligt högre alkoholkonsumtion än tidigare generationer, som tar med sig sitt bruk in i pensionen. Hon har alltid skött jobbet och livet, men otaliga är festerna då det blivit för mycket. Då man fått leda henne i säng. Då hon sagt och gjort dumheter. För att inte tala om alla de tillfällen då jag inte varit med. Jag har en stark känsla av att den ensamhet hon nu upplever, hon klagar över att gamla vänner aldrig hör av sig, är relaterad till hennes dåliga ölsinne. Att på fyllan ringa folk och tala ut, säga sanningar eller förklara dem sin tillgivenhet är måttligt charmigt.

Mest handlar det numera om självmedicinering. Hon har ångest och känner sig nere, och tröstar sig. Det blev mycket tydligt när jag och barnen hälsade på henne strax före påsk. Första kvällen korkade hon upp en flaska vin. Efter varsitt glas föreslog jag att vi skulle spara resten till dagen därpå, inte bara för hennes skull utan också för min , jag blir allt måttligare. Hon blev ytterligt förvånad men accepterade efter visst grumsande. Dagen därpå kom beskedet att min syster och svåger skulle separera, och på kvällen blev mamma rejält full. Jag fräste åt henne när hon för femtielvte gången frågade samma sak. Jamen jag är ju så olycklig! Och så det här med J och S också. Varpå hon självömkande vinglade i säng.

Dagen därpå konfronterade jag henne. Det jag dragit mig för blev plötsligt så enkelt. Jag insåg att jag faktiskt inte behöver vara tolerant och ursäkta och känna mig som en glädjedödare. Vad fan håller du på med? Självmedicinera med alkohol, du är ju läkare själv och vet hur dumt det är? Och nu är ju vi här, din dotter och dina barnbarn som du älskar över allt annat? Ska du förstöra de här dagarna genom att vattna din ångest med vin?

Det blev ett bra samtal, mamma gick inte alls i försvar. Resten av besöket blev bra.

Så nalkades Y:s femårsdag som inföll på en lördag. Barnkalas, givetvis. Utöver detta fick vi för oss att bjuda tre grannfamiljer på middag på kvällen. Det var länge sedan vi träffade svågern, så jag skickade ett mess och frågade om han ville uppvakta Y på femårsdagen. Det ville han gärna, och hans ursprungliga kvällsplaner frös inne så givetvis bjöd vi honom att stanna på kalaset också.

Hunna så långt i planeringen ringde mamma och hux flux ville hon komma på besök och fira Y hon också. Mammas besök är ofta hastigt påkomna. Hon pratar länge och väl om hur mycket hon längtar efter barnen, jamen kom hit då svarar jag, nej jag har inte tid. Det brukar gå någon timme så ringer hon igen och har bokat biljett.

Denna omständliga förklaring kommer sig av att jag naturligtvis tidigt insåg att kombinationen sentimental mamma, saknad separerad svåger och kalas med vin är sådär tämligen riskabel. Men jag ville inte göra något drastiskt som att ändra planer eller förbjuda någon att komma.

(Jo, faktiskt. Pappa ringde på förmiddagen och frågade om det passade att han kom och uppvaktade. Ingen av oss mindes om jag hade utlovat middag eller inte. Men när han hörde om arrangemanget sa han det jag tänkte. Nä, det blir för mycket om jag ska komma på kvällens kalas också. Jag gratulerar Y på dagen och sedan åker jag hem, jag ser fram emot en kväll hemma i lugn och ro.

Med pappa är det mesta enkelt. Vi talar klarspråk, det finns inga blindskär eller minor att gå på. Han blir inte ledsen eller sårad. Han förstår mig, ofta utan att jag behöver förklara.)

Dagarna innan tänkte jag att jag skulle prata med henne. Men det blev inte av. Vi var aldrig ensamma och ostörda, naturligtvis hade jag kunnat vara resolut och se till att vi blev det, men det gjorde jag inte. Orkade inte? Ville inte? Vet inte.

Trots detta gick kvällen ganska bra. Mamma la beslag på svågern och hade gråtfest. Det hade förstås den fördelen att övriga sällskapet slapp hennes sentimentalitet och dominerande later, även om det förstås kastades en del undrande blickar. Jag tog min svåger avsides och frågade om han stod ut, och han log sitt goda leende och sa att mamma sagt en del saker han behövde höra just nu, det var skönt att få vara sentimentala tillsammans.

Du är i din fulla rätt att vara irriterad, sa O. Men glöm inte att hon är din mamma och att du triggas av henne och retar dig på henne på ett sätt som andra inte gör. Jag tror faktiskt inte att de andra gästerna bryr sig så mycket. Och jag tror att han hade rätt.

Hon gick tidigt och la sig, före barnen. Och fast jag fräste lite åt henne redan då på kvällen, och försökte framföra mer saklig kritik dagen därpå, så tycker jag väl att det på det stora hela avlöpte ganska väl.

Ganska väl. Antar jag. Eller så är jag medberoende. Givetvis är jag det. Men det är fasen så svårt det här.

Sedär, nu har jag skrivit ungefär det som jag flera gånger tänkt att jag inte orkar skriva om.

8 kommentarer:

  1. Heja klartänkta Helga!

    Maria

    SvaraRadera
  2. Heja klartänkta Helga!

    Maria

    SvaraRadera
  3. Jag har inte så mycket vettigt att tillföra till det du skriver, mer än att jag tycker att det finns mycket som är intressant i den här frågan. Inte minst hur mycket människors relation till alkohol handlar om svårgripbara kulturella och sociala mönster. (Och med det menar jag inte vår omhuldade nordiska, komplicerade relation till alkohol – jag tror att det finns en del förlegade myter där.)
    Jag är uppväxt i ett i stort sett helnyktert hem och sedan flera år tillbaka dricker jag inte själv alkohol. Mina 20 år av måttligt och ibland mindre måttligt drickande däremellan ser jag som en parentes, som en tillfällig utflykt i ett samhälle som har alldeles för hög acceptans för det slabbiga vanedrickandet. Det slentrianmässiga fredagskranandet ur bag-in-boxarna. Vad som är för mycket är förstås högst relativt. Det beror ju på vilken miljö man befinner sig i. Men det är lätt att bli programmatisk och mässande när man själv tappat intresset för alkohol.
    Det där med geriatriskt drickande är nog vanligare än man tror. I mina (helnyktra) föräldrars mer perifera bekantskapskrets finns/fanns ett par exempel på damer som pimplade på långt upp i åren. Drack och ramlade omkull. En av dem hamnade på sjukhus efter sina fyllefall, en annan blev nästan hundra och ägnade sina sista år åt att ringa runt till kreti och pleti för att försöka få dem att langa åt henne. Lustiga anekdoter eller existentiell tragik? Jag vet inte.
    Marie

    SvaraRadera
  4. Vuxna i min närhet har (mer eller mindre grava) problem med alkohol.
    Det jag retar mig mest på är två saker:
    - Alkoholromantiken. Helt plötsligt är det hur ok som helst att pimpla vin dagarna i ända.
    - Att alla är så jäkla medberoende. Det ska bjudas in trots att alla runt om får ont i magen flera dagar innan, barnen blir stirriga och sedan besvikna för att hen inte orkar leka eller ens bry sig. "Den här gången har hen verkligen tagit tag i sina problem" osv. Jag. blir. galen.

    Det är inte konstigt att dessa människor är ensammast i världen. Det är inte andra som tagit avstånd pga alkoholproblemet. Det är de som dricker som VALT alkoholen före umgänge. Det ansvaret är svårt och tungt att bära och det är alltid lättare att skylla på andra.

    Trevlig midsommar Helga, din blogg är väldigt uppskattad!

    SvaraRadera
  5. Tack för era ord och er uppskattning!

    Ja, om detta ämne finns mycket att säga. Alkoholromantik och tolerans för slabbigt vanedrickande, exakt!

    Jag är dåligt påläst vad gäller medberoende och har först ganska nyligen fått klart för mig att jag kanske är det, genom att ursäkta, bortförklara, låta bli att konfrontera.

    Det är svårt det här, gråzonerna är enorma. Jag studsar inför att kalla mamma alkoholist, tänker mig någon långt mer nergången. Fast det är ju bara ett ord, en etikett.

    Det är ett tungt ansvar att bära, visst är det. Men nödvändigt. Samtidigt som det inte är så jävla lätt heller, för alkoholromantiken genomsyrar ju hela samhället, och värre och värre verkar det bli.

    Jag har länge undrat varför det pratas så lite om detta. Varför rubriceras t ex mordet/dråpet/vållandet till annans död i Helsingborg för fotbollsrelaterat våld? Visserligen var både offer och förövare fotbollssupportrar, men framför allt var de fulla som apor! Och våldsstatistiken följer alkoholkonsumtionen, det är ett av de tydligaste samband som finns, genom århundraden!

    Ja, det är lätt att låta präktig när man själv är måttlig, visst är det. Men samtidigt - har vi inte rätt?

    SvaraRadera
  6. Angående de äldre damerna så tycker jag att det är djupt tragiskt och definitivt inte lustiga anekdoter. Det påminner om Knausgårds beskrivning av hur han och brodern röjer upp i faderns hus efter åratal av ofattbart svineri. Där finns också deras åldriga farmor som varje kväll oroligt frågar "ni nyttjar väl inte sprit, pojkar?". De lugnar henne, tror de, med sina försäkringar. Tills polletten trillar ner och de begriper att tanten är nästan lika alkoholiserad hon, pappa hade förstås skaffat sprit till henne och nu när han är borta har hon stark abstinens. Så fruktansvärt tragiskt.

    Marie - jag minns en text du skrev om nykterhet som jag gärna läser igen.

    SvaraRadera
  7. Jag tänker att den där kluvenheten, tragedi eller lustig anekdot, handlar om det här: å ena sidan den alldeles för höga acceptansen för alkohol i vår kultur. Å andra sidan den alldeles för låga toleransen för allt som avviker, som inte är strömlinjeformat, som inte dragits några varv på terapisoffan. Det finns inget utrymme för att vara en jovialisk tjockis eller en glad gamäng som inte spottar i glaset. Det är väl klart att det finns en tragik i att äta eller dricka för mycket. Men samtidigt tror jag att summan av människors neuroser är konstant – ta bort en last eller olat så manifesterar den sig någon annanstans, i någon annan form. Jag är inte heller övertygad om att det finns några helt balanserade eller harmoniska människor. Det handlar mer om hur bra man är på att hålla upp fasader. Och vilka neuroser som är socialt accepterade just nu, i just den här kulturen.
    Det är klart att det är sorgligt om man är nästa 100 år gammal, har dålig balans, dricker några whiskey för mycket och dråsar omkull. Men det finns livssituationer där anhöriga drabbas betydligt hårdare av ett missbruk, i synnerhet om det är barn som berörs.
    Marie

    SvaraRadera
  8. Joo, den där dubbelheten har jag också många tankar om. Jag är absolut emot att upprätthålla fasader, min bestämda åsikt är att det bara leder till större ångest och elände. Alla människor är knepiga på ett eller annat sätt, ingen är normal, allt det där.

    Samtidigt... min tolerans för någon som inte spottar i glaset och blir full och bullrig eller full och sentimental, eller.. och så vidare, för let's face it, fulla människor är sällan varken roliga eller trevliga, det slår i alla fall snabbt över, var var jag? Jo, denna min tolerans är liten och minskar allt mer. Givetvis är detta en frukt av min barndoms och ungdoms upplevelser. Men nu som vuxen blir jag allt mindre rädd för att stå för min åsikt. Nej det är inte mysigt och charmigt med fylla. Tycker du det får du festa någon annanstans.

    (Fullt så rabiat är jag förstås inte. En av våra grannar blev också ganska tankad på festen, givetvis lät jag det passera utan kommentarer. Men han sjönk flera pinnhål i min aktning, det gjorde han faktiskt.)

    Min syster och jag hade en intressant diskussion med en vän för ett tag sedan. Han tyckte att det var lite gulligt när hans mamma fått i sig några glas och blev skär om kinderna och lite pratsam. (Jag tror att min man tycker ungefär samma sak om sin mamma.) Syster och jag sa med en mun att den charmen går oss helt förbi. Fast saken är ju den att mamma aldrig stannar vid skära kinder och pratsamhet.

    En trevlig regel att iaktta är att hålla sin berusning på samma nivå som övriga festdeltagares. Mamma är totalt opålitlig när det gäller detta.

    SvaraRadera