Torsdagslunch, jag äter tillsammans med en ganska ny kollega, en kvinna som jag uppskattar mycket å yrkets vägnar. Vi har liknande tankar om det som inte fungerar bra på jobbet, tillsammans kanske vi kan uträtta något.
Tidigare har jag berättat lite om Berlinresan och spänningsfältet mellan mamma och syster. Nu pratar vi om helgen, hos oss stundar det femårskalas med efterföljande barn-och-vuxen-fest för några grannar. Och mamma är på besök.
Vi känner varann rätt väl nu, och jag är inte mycket för putsade fasader, så jag berättar om det som sysselsätter mina tankar: att jag måste göra det obehagliga, prata allvar med mamma om att hon måste hålla sig rimligt nykter på festen på lördag.
Aha, har du också en sådan mamma, svarar min kollega.
Det efterföljande samtalet, som sträcker sig över en lunchpromenad, blir långt och personligt. När vi kommer tillbaka är vi mer än kollegor.
Ach, die Eltern... (Fast det här är ju något som faktiskt är rättfärdigat att vara arg och bekymrad över).
SvaraRaderaHur gick lördagen?
Haha, vi har kommenterat hos varann samtidigt!
SvaraRaderaLördagen... tja, hyfsat får man väl säga. Inte så nyktert som jag önskat men å andra sidan hade hon vett att vingla i säng ganska tidigt. Men visst höjdes ett och annat ögonbryn hos grannarna. Å andra sidan, se ovan om putsade fasader.