Göteborg

Vi kommer fram på kvällen. Mamma bjuder på tunnbrödsklämma med räksallad till förrätt, och sedan färsk makrill. Efter maten går jag en kort promenad, men den blir längre än jag tänkt. Himlen är grå och det duggregnar, men luften är ljum. Det luktar hav.

Jag stannar till och betraktar stadens silhuett, dröjer vid minnena.

Allt detta saknar jag. Räkorna, fisken, lukten av hav. Att röra mig i en stad som är impregnerad av minnen från barndom och ungdom.

Det är tio år sedan vi flyttade. När jag satt i bilen blev jag påmind om det, mindes juni 2004, hur jag körde hem från Stockholm, hem till ett tomt hus och ultraljud på Sahlgrenska. Livet då var som att titta ner i något okänt, svart. Hur ska det bli? Skiljer vi oss? Orkar vi? Var ska vi bo, hur ska vi leva? Allt flyter, inget fast finns att hålla i.

I hear you, säger min syster lakoniskt. Visst, hon är där nu, medan jag står så fast.

Mobilen ringer i fickan, det är Q och Y som pratar i mun på varann via högtalaren. De är glada. Vi pussas godnatt.

Jag vänder tillbaka och får lust att sjunga, försöker åstadkomma något av Taube, den där med liguriska skonarn Elena, men det går dåligt. Det slår mig att jag aldrig sjöng för tio år sedan. Kören har gett mig sången, och Stockholm gav mig kören.

Och mina barn. Mitt liv tillbaka. Göteborg är barndom och ungdom, men i Stockholm blev jag vuxen.