Stream of consciousness, typ. Egentligen finns det stoff till många inlägg här, men jag orkar inte sortera det.
Fast det börjar redan på måndagseftermiddagen. Strax innan jag ska gå kommer herr Snäll och plirar mot mig. Jag har ett hedersuppdrag åt dig, säger han. Ajdå, såna ska man alltid tacka nej till, svarar jag, och så skrattar vi. Uppdraget består i att göra en presentation som beskriver framstegen i det ena av mina projekt, att hållas på onsdagsmorgonens möte för hela personalen. Det kan jag väl göra, säger jag, men du håller väl presentationen. Nä, jag har semester, svarar herr Snäll glatt. Du får prata! Vi enas om att jag har hela tisdagen på mig, jag stänger ner datorn och går hem. Tänker flyktigt att om någon unge blir sjuk vore det ju bra att ta med datorn hem, är på väg att vända i trapphuset men gör inte det.
På tisdag morgon klagar Q över huvudvärk. O gruffar lite och tror att han mest är skoltrött, och tanken slår mig också. Jag tar tempen, ingen feber, och pratar med honom. Givetvis ska du vara hemma om du mår dåligt, men både pappa och jag har viktiga saker att göra på jobbet idag, så du måste känna efter ordentligt. Börja med att försöka äta lite frukost så bestämmer vi sedan.
Han äter som vanligt men har fortfarande ont i huvudet, så saken är klar. O har flera åtaganden som inte kan skötas hemifrån, men min presentation kan ju faktiskt göras på distans. Jag packar iväg O och Y till dagmamman innan jag ringer herr Snäll och förklarar situationen. Vi kan ju ställa in det, säger han dröjande, men blir glad när jag säger att jag fixar det hemifrån. Jag kommer före tio, medförande eventuellt inte så sjuk son.
Sedan passar jag på att ringa pappa, och berömmer honom när han svarar. Sedär, idag hörde du telefonen! Det börjar nämligen bli ett allt större problem i vårt umgänge. Vi småpratar om allt möjligt, jag hjälper honom med att leta på adressen till närmsta servicekontor för Skatteverket. Han ska dit och hämta blanketter. Vill du komma hit sedan, frågar jag. Jo, eventuellt, han lovar att ringa i eftermiddag.
Q har vid det här laget legat i sängen i några timmar, bläddrande i böcker, lekande med legogubbar, sjungande för sig själv. Han verkar helt frisk men svarar på förfrågan att det gör lite ont i huvudet.
Vi åker till jobbet. Jag har förklarat för Q att han inte får springa omkring på egen hand där. Nä, för de håller på med el på ditt jobb och man kan få stötar, svarar han. Som så många gånger häpnar jag över vad han hört och uppfattat. Och igen när vi parkerar. Är det här han den där killen brukar ställa sig på din plats, frågar han.
Vi tågar in på kontoret, jag vinkar åt herr Snäll som sitter i möte. Han är strax klar, innan jag hunnit samla ihop mina grejer kommer han, brett leende. Är det här simulanten, frågar han. Herr Snäll är barnkär, han har sex barnbarn som han gärna berättar om. Q svarar frimodigt på hans frågor, men utan större intresse, han är upptagen av att klättra på underredet till mitt skrivbord som står i högläge.
Från klockan ett och ända fram till kvällen kommer herr Snäll att sitta i möte, så min presentation måste vara klar innan dess om han ska hinna godkänna den, och det måste han ju. Medan vi kör därifrån planerar jag. Jag har lovat Q att fika, det går ganska snabbt. Är vi hemma till elva har jag en timme på mig, då får han den klockan tolv och har gott om tid att läsa den.
Vi fikar på ett bra hembageri, macka och bulle och latte åt mig, Festis och pariservåffla och minibiskvi åt Q. Fast han äter halva min macka förstås. Vi pratar om skolan, jag frågar och Q berättar villigt. Det är jag så glad att han gör.
När vi kommer hem gör jag klart att jag måste jobba nu, men att vi kan lägga pussel eller spela spel sedan. Q är helt med på detta och leker med lego under den timme jag behöver.
För mer tar det faktiskt inte att sätta ihop presentationen. Den ska ta cirka femton minuter att framföra, inte mer, och jag har allt i huvudet redan, det är bara att strukturera och formulera. Jag tänker flyktigt att det är skönt att få något vettigt att göra för en gångs skull, dagen innan har jag mest vegeterat. Prick klockan tolv mejlar jag herr Snäll, efter en halvtimme har jag hans svar, han är nöjd men vill lägga till ett par punkter.
Medan vi väntar på det lägger vi pussel, och sedan gör jag lunch. Först känner jag mig helt oinspirerad och överväger att gå till vårt lokala centrum. Fast nä, det får vara måtta på excesserna. Ägg har vi, zucchini har vi, ost har vi. Voilà, en omelett. Q ber att få peppra den och jag blir bestört när jag ser hur mycket svartpeppar han malt. Tänk om den inte går att äta! Fast den blir mycket god, konstaterar vi båda. Cruella de Vil, fnissar Q.
Sedan surfar jag en stund och Q leker med sitt schackspel. Jag erbjuder honom att spela spel men han vill inte. Jag börjar just fundera på att göra en kopp kaffe när det tar i dörren och någon ropar hallå i farstun. Det är pappa, han åkte raka vägen hit från Skatteverket, han struntade i att åka hem och ringa först. Pappa saknar mobiltelefon och jag har tröttnat på att försöka övertyga honom om dess välsignelser.
Vi dricker kaffe och pratar, Q försvinner upp till övervåningen där han leker med en burk färgglada suddgummin och mina färgglada knappnålar. (Fråga mig inte vad dock, detta är en lek som bröderna satte igång i helgen). Jag berättar om jobbet, men har du så lite att göra, frågar pappa. Nja, det känns väl mindre än det egentligen är. Jag har ju en övervakande och styrande roll. Jag måste finnas till hands för att fatta beslut och delegera, det märks om jag inte är där. Men tidvis har jag rätt tråkigt, det måste jag medge.
Jag visar honom presentationen och ber generat om ursäkt för det tekniska fikonspråket. Samtidigt framhåller jag att den är ett litterärt storverk jämfört med mycket annat i branschen. Jag stavar rätt och blandar inte in engelska termer i svensk text. Pappa skrattar och frågar hur jag skulle översätta voluptuous, som han nyligen träffat på i en text. Yppig, svarar jag, och han nickar, det var det ord han valde. Vi diskuterar om det syftar på den beskrivna kvinnans figur eller karaktär eller båda. Typiskt sexistiskt ordval, fnyser jag. Vidare pratar vi om det är okej att använda ordet hora istället för prostituerad, det tycker verkligen inte jag, och jag lyckas övertyga honom. Han menar att ordet fått en starkare negativ klang av skällsord sedan han var ung, och det är möjligt.
Så är det dags att hämta Y. Q vill göra mig sällskap, men pappa väntar hemma. Vi går utan jackor, fast det blivit betydligt kyligare under dagen, morgonen var varm och vacker. Innan vi går kollar vi brevlådan, till min glädje har Y:s första Bamsetidning kommit, nu blir han glad, han har längtat så. Den får ligga kvar där.
Vi hämtar Y, han får vittja brevlådan och blir förtjust. Men läsa vill han inte, båda pojkarna vill cykla. Jag frågar pappa om jag kan gå och träna, O väntas hem om en kvart ungefär. Visst det går bra. Nej, han vill inte stanna på middag, han är trött och vill åka hem.
När jag återvänder från träningen står middagen på bordet, de andra har redan börjat. Vi äter japanska dumplings som O handlat på hemvägen. Efteråt äter vi apelsiner och efter viss tvekan berättar jag historien om bappelsin, gubbjävel för barnen. Men det ordet får ni inte använda! Q gapskrattar. Y:s minspel är underbart, hans ögon hänger vid mina läppar och han fortsätter att titta förväntansfullt på mig i några sekunder efter att jag berättat färdigt, så skrattar han också. Ett synnerligen socialt skratt, han har ingen aning om vad som är roligt. Älskade unge.
O och jag pratar en stund om senaste mejlväxlingen bland klassens föräldrar, det snackas om Skolans dag och de aktiviteter vi ansvarar för där. Vi och vi förresten, O har lovat att ta hand om det. Jag ska ut på middag med herr Snäll och en besökande amerikan, första gången på evigheter som jag ska på affärsmiddag.
Mejlandet har antagit mastodontproportioner, fattar inte att folk orkar engagera sig så. Vet inte heller varför jag blir provocerad. Jag älskar mina barn och vill givetvis engagera mig i alla aspekter av deras tillvaro. Men det här är en präktighet som stör mig, antagligen får jag dåligt samvete. Snacket har böljat fram och tillbaka om priser i den tävling vi anordnar, och tills sist (efter trettiotalet mejl) landat i att varje familj köper priser för tjugofem kronor, efter eget huvud. Bra, säger O, då köper jag kondomer. Nä, ta Red Bull istället, svarar jag, mycket tvetydigare. Kondomer, då fattar de att du driver med dem. Med Red Bull kan de inte vara säkra. Vi skrattar båda två och jag stryker honom över kinden, nyrakad och rosig. Marriage of true minds, säger jag.
Sedan nattar jag pojkarna genom att läsa Sandvargen. Den är mycket bättre än jag mindes den. Y somnar omedelbart, Q får läsa Tam tiggarpojken en stund för att bli trött.
Nu är klockan tio och även O har somnat. Jag ska sticka en stund och sedan lägga mig. Imorgon bitti ska jag prata inför hundra personer, det blir spännande. Sedan ska jag eventuellt lunchträna, definitivt smita tidigt från jobbet, hämta barn, packa väska, pussa make och barn och ansluta mig till mamma och syster. Medlandet har redan börjat, syster vill åka till flygplatsen i sista minuten, mamma vill ha flera timmar på sig.
Berlin om våren, det var sexton år sedan sist.
2014-04-29
2014-04-28
Apropå äktenskap
Let me not to the marriage of true minds
Admit impediments. Love is not love
Which alters when it alteration finds,
Or bends with the remover to remove:
O no; it is an ever-fixed mark,
That looks on tempests, and is never shaken;
It is the star to every wandering bark,
Whose worth's unknown, although his height be taken.
Love's not Time's fool, though rosy lips and cheeks
Within his bending sickle's compass come;
Love alters not with his brief hours and weeks,
But bears it out even to the edge of doom.
It this be error and upon me proved,
I never writ, nor no man ever loved.
Varje gång jag letar på något av Shakespeare slås jag av hur bra han är, hur berörd jag blir. Grattis William, du lär leva i 450 år till, minst.
Tänker också på det osannolika att jag snart levt längre tillsammans med O än utan honom. Jag som på allvar trodde att jag aldrig skulle kunna leva med någon, jag som innerst inne egentligen är en jävla ensamvarg. Fast det är ju han också.
Särskilt gulliga och glittriga är vi inte heller. Det skulle inte falla mig in att kalla O för älsklingen på Facebook. Grälar gör vi ganska ofta, någon gång i veckan ungefär. Fräser åt varann oftare ändå.
Ofta förvånas jag av att vi är så olika. (Förvånas av att jag förvånas, ännu efter 22 år. Borde jag inte lära mig?) Men rätt vad det är diskuterar vi något och är rörande överens, har läst varandras tankar, behöver knappt ens prata om saken. Som häromveckan då jag frågade honom hur han tänker rösta i EU-valet. Eller allt som gällde inköpet av bilen. Ifråga om pengar, livsåskådning, politik och renoveringar är vi alltid överens.
(Inte för att jag tror att samstämmighet om politik och livsåskådning egentligen är avgörande för den äktenskapliga lyckan. Eller har det större betydelse än jag begriper?)
Men de par som gullar och glittrar och som aldrig grälar, de som vi tittat avundsjukt på, de går ifrån varandra ett efter ett. Medan vi tycks vara an ever-fixed mark, never shaken.
På fredagkvällen åker han ut till sommarstugan för att delta i städhelgen där, jag är ensam med barnen. Jag sitter uppe alldeles för sent, mot bättre vetande kan jag inte låta bli att slå på Sense and Sensibility som plötsligt har dykt upp på Netflix. Klockan är över ett när den är slut, och jag gråter ymnigt. En skön gråt över den fina relationen mellan systrarna i filmen, en relation som jag känner igen. En också ganska skön gråt av trötthet och tacksamhet och förundran över att ha någon to the edge of doom, för det vågar jag faktiskt tro på.
Men mest gråter jag över mamma och min syster. Som väntat blev mamma alldeles orimligt ledsen över beskedet att syster ska separera, och kunde inte alls ta till sig det vi båda sa till henne: att syster mår bättre nu än hon gjort innan, nu när det händer något och hon inte längre lever i limbo. Men hos mamma vaknade gamla demoner, som spökade för henne.
Mamma har precis som jag läst mycket Jane Austen och till skillnad från mig verkligen trott på och offrat mycket för den romantiska uppfattningen om kärleken och passionen. Att den finns, att den sveper bort en. Och att det svåra är att hitta den, den andra pusselbiten. Att historien slutar där, som hos Austen. När det istället är där det börjar, det riktigt svåra. Och att de allra flesta pusselbitarna finns inom en själv.
I övermorgon åker vi till Berlin i några dagar, min mamma och hennes döttrar.
Admit impediments. Love is not love
Which alters when it alteration finds,
Or bends with the remover to remove:
O no; it is an ever-fixed mark,
That looks on tempests, and is never shaken;
It is the star to every wandering bark,
Whose worth's unknown, although his height be taken.
Love's not Time's fool, though rosy lips and cheeks
Within his bending sickle's compass come;
Love alters not with his brief hours and weeks,
But bears it out even to the edge of doom.
It this be error and upon me proved,
I never writ, nor no man ever loved.
Varje gång jag letar på något av Shakespeare slås jag av hur bra han är, hur berörd jag blir. Grattis William, du lär leva i 450 år till, minst.
Tänker också på det osannolika att jag snart levt längre tillsammans med O än utan honom. Jag som på allvar trodde att jag aldrig skulle kunna leva med någon, jag som innerst inne egentligen är en jävla ensamvarg. Fast det är ju han också.
Särskilt gulliga och glittriga är vi inte heller. Det skulle inte falla mig in att kalla O för älsklingen på Facebook. Grälar gör vi ganska ofta, någon gång i veckan ungefär. Fräser åt varann oftare ändå.
Ofta förvånas jag av att vi är så olika. (Förvånas av att jag förvånas, ännu efter 22 år. Borde jag inte lära mig?) Men rätt vad det är diskuterar vi något och är rörande överens, har läst varandras tankar, behöver knappt ens prata om saken. Som häromveckan då jag frågade honom hur han tänker rösta i EU-valet. Eller allt som gällde inköpet av bilen. Ifråga om pengar, livsåskådning, politik och renoveringar är vi alltid överens.
(Inte för att jag tror att samstämmighet om politik och livsåskådning egentligen är avgörande för den äktenskapliga lyckan. Eller har det större betydelse än jag begriper?)
Men de par som gullar och glittrar och som aldrig grälar, de som vi tittat avundsjukt på, de går ifrån varandra ett efter ett. Medan vi tycks vara an ever-fixed mark, never shaken.
På fredagkvällen åker han ut till sommarstugan för att delta i städhelgen där, jag är ensam med barnen. Jag sitter uppe alldeles för sent, mot bättre vetande kan jag inte låta bli att slå på Sense and Sensibility som plötsligt har dykt upp på Netflix. Klockan är över ett när den är slut, och jag gråter ymnigt. En skön gråt över den fina relationen mellan systrarna i filmen, en relation som jag känner igen. En också ganska skön gråt av trötthet och tacksamhet och förundran över att ha någon to the edge of doom, för det vågar jag faktiskt tro på.
Men mest gråter jag över mamma och min syster. Som väntat blev mamma alldeles orimligt ledsen över beskedet att syster ska separera, och kunde inte alls ta till sig det vi båda sa till henne: att syster mår bättre nu än hon gjort innan, nu när det händer något och hon inte längre lever i limbo. Men hos mamma vaknade gamla demoner, som spökade för henne.
Mamma har precis som jag läst mycket Jane Austen och till skillnad från mig verkligen trott på och offrat mycket för den romantiska uppfattningen om kärleken och passionen. Att den finns, att den sveper bort en. Och att det svåra är att hitta den, den andra pusselbiten. Att historien slutar där, som hos Austen. När det istället är där det börjar, det riktigt svåra. Och att de allra flesta pusselbitarna finns inom en själv.
I övermorgon åker vi till Berlin i några dagar, min mamma och hennes döttrar.
2014-04-23
Kluven
Fast en sak är jag ledsen för, riktigt ledsen. Så ledsen att jag inte vill känna efter.
Min syster och hennes man har separerat. Min älskade, roliga, klyftiga syster som mer än någon annan människa gör mig glad. Och min fine snälle svåger. De som glittrat så förälskat mot varann, och mer än en gång fått mig att avundas dem. De som är roliga, älskade mosteråmorbror åt mina barn. Min svåger som leker med dem som ingen annan vuxen gör, ska han inte vara deras morbror längre?
För ett år sedan fick jag veta att de inte kunde enas om huruvida de ska ha barn eller inte. Han vill, hon vill inte. Jag blev omedelbart ledsen, för jag tyckte så synd om dem båda. Och jag insåg antagligen redan då hur det skulle komma att gå. För hur kompromissar man?
Min svåger längtar starkt efter barn, som jag vet hur det känns. Men antagligen är det ännu värre för honom. Min sorg har inget namn, ingen plats, minns jag att jag tänkte många gånger under de svarta åren. Omgivningen tyckte att det på sin höjd var en besvikelse, en knäpp på näsan, "livet blir inte alltid som man vill", men min sorg var avgrundsdjup. Ändå, som kvinna förväntas man vilja ha barn och längta efter dem. En man som längtar efter barn men inga får, där kan vi snacka namnlös sorg.
Eller min syster då. En del av mig vill förstås bara ruska om henne och säga åt henne att skärpa sig, göra honom till viljes, föda hans barn och leva lycklig resten av livet. Men när hon beskriver hur hon känner sig falnar alla sådana tankar. För även här känner jag igen mig.
Hon blir ifrågasatt från alla håll, mest från sin man förstås, och ombedd att förklara sig. Men varför? Varför vill du inte ha barn? Du tycker väl om barn? Du älskar ju dina systersöner? Är du rädd för förlossningen? Vill du inte bli tjock och ful?
Hon värjer sig mot frågorna, och kan inte svara. För det finns inget svar, det finns bara en djupt liggande närmast existentiell visshet: jag vill inte. Längtan och viljan finns inte där.
Precis likadant var det för mig, fast tvärtom. Eftersom makterna var emot oss i barnalstrandet tvingades jag rannsaka mig själv. Var det bara något jag fått för mig, en konventionell önskan i paritet med att vilja gifta sig i vacker klänning? Behövde jag fylla ett hål i mig själv, kanske från min egen barndom? Behövde jag bli mamma till någon för att bli någon i mina egna ögon?
Än i dag har jag ingen aning vad det var som drev mig. Men att det fanns och var starkt, och att längtan släcktes när jag fick barn, det vet jag. Det var en djupt liggande, närmast existentiell visshet: jag måste.
Och nu har de bestämt att gå ifrån varann under ett tag. Han måste ta reda på vad som är viktigast: att få barn eller att vara med henne. Hon måste ta reda på om det är barn hon inte vill ha, eller barn med just honom. Båda måste de vara ärliga och modiga och sanna. (Apropå det så hade jag inte skrivit detta utan min systers godkännande.)
Och jag, jag är helt själviskt ledsen. För dem men ganska mycket för mig själv också. Jag vill förstås att de ska vara lyckliga, men allra helst vill jag att de ska vara det tillsammans. Och inte vill jag mista någon av dem heller.
Min syster och hennes man har separerat. Min älskade, roliga, klyftiga syster som mer än någon annan människa gör mig glad. Och min fine snälle svåger. De som glittrat så förälskat mot varann, och mer än en gång fått mig att avundas dem. De som är roliga, älskade mosteråmorbror åt mina barn. Min svåger som leker med dem som ingen annan vuxen gör, ska han inte vara deras morbror längre?
För ett år sedan fick jag veta att de inte kunde enas om huruvida de ska ha barn eller inte. Han vill, hon vill inte. Jag blev omedelbart ledsen, för jag tyckte så synd om dem båda. Och jag insåg antagligen redan då hur det skulle komma att gå. För hur kompromissar man?
Min svåger längtar starkt efter barn, som jag vet hur det känns. Men antagligen är det ännu värre för honom. Min sorg har inget namn, ingen plats, minns jag att jag tänkte många gånger under de svarta åren. Omgivningen tyckte att det på sin höjd var en besvikelse, en knäpp på näsan, "livet blir inte alltid som man vill", men min sorg var avgrundsdjup. Ändå, som kvinna förväntas man vilja ha barn och längta efter dem. En man som längtar efter barn men inga får, där kan vi snacka namnlös sorg.
Eller min syster då. En del av mig vill förstås bara ruska om henne och säga åt henne att skärpa sig, göra honom till viljes, föda hans barn och leva lycklig resten av livet. Men när hon beskriver hur hon känner sig falnar alla sådana tankar. För även här känner jag igen mig.
Hon blir ifrågasatt från alla håll, mest från sin man förstås, och ombedd att förklara sig. Men varför? Varför vill du inte ha barn? Du tycker väl om barn? Du älskar ju dina systersöner? Är du rädd för förlossningen? Vill du inte bli tjock och ful?
Hon värjer sig mot frågorna, och kan inte svara. För det finns inget svar, det finns bara en djupt liggande närmast existentiell visshet: jag vill inte. Längtan och viljan finns inte där.
Precis likadant var det för mig, fast tvärtom. Eftersom makterna var emot oss i barnalstrandet tvingades jag rannsaka mig själv. Var det bara något jag fått för mig, en konventionell önskan i paritet med att vilja gifta sig i vacker klänning? Behövde jag fylla ett hål i mig själv, kanske från min egen barndom? Behövde jag bli mamma till någon för att bli någon i mina egna ögon?
Än i dag har jag ingen aning vad det var som drev mig. Men att det fanns och var starkt, och att längtan släcktes när jag fick barn, det vet jag. Det var en djupt liggande, närmast existentiell visshet: jag måste.
Och nu har de bestämt att gå ifrån varann under ett tag. Han måste ta reda på vad som är viktigast: att få barn eller att vara med henne. Hon måste ta reda på om det är barn hon inte vill ha, eller barn med just honom. Båda måste de vara ärliga och modiga och sanna. (Apropå det så hade jag inte skrivit detta utan min systers godkännande.)
Och jag, jag är helt själviskt ledsen. För dem men ganska mycket för mig själv också. Jag vill förstås att de ska vara lyckliga, men allra helst vill jag att de ska vara det tillsammans. Och inte vill jag mista någon av dem heller.
Dumskalle
Ja, ja, man är inte alltid så smart som man tror.
I några dagar har jag tyckt synd om mig själv som är så trött fast jag varit ledig länge, och deppat lite över det.
(Fast jag återupptäckte igår att jobbet erbjuder viss avkoppling. Men inte samma avkoppling som ledighet med familjen ger.)
Igår packade jag ur necessären där burken med Levaxin låg, och insåg att jag nog inte öppnat den på över en vecka. Levaxin lär ha lång halveringstid, så att slarva någon dag eller så är ingen fara, men över en vecka är inte bra. Kvar i burken fanns två tabletter och jag insåg att jag på något lika oklart som undermedvetet och korkat sätt låtit bli att ta dem för att spara på dem. För att slippa fixa nytt recept och gå till Apoteket.
Efter jobbet gick jag raka vägen till Apoteket där det visade sig finnas inte mindre än tre Levaxinrecept till mig. Så nu är jag garderad i månader framåt, och jag har tagit mina tabletter. Snart borde jag märka skillnad.
För övrigt firar jag Världsbokdagen idag. Samt Shakespeares födelse- och dödsdag och Cervantes dödsdito.
I några dagar har jag tyckt synd om mig själv som är så trött fast jag varit ledig länge, och deppat lite över det.
(Fast jag återupptäckte igår att jobbet erbjuder viss avkoppling. Men inte samma avkoppling som ledighet med familjen ger.)
Igår packade jag ur necessären där burken med Levaxin låg, och insåg att jag nog inte öppnat den på över en vecka. Levaxin lär ha lång halveringstid, så att slarva någon dag eller så är ingen fara, men över en vecka är inte bra. Kvar i burken fanns två tabletter och jag insåg att jag på något lika oklart som undermedvetet och korkat sätt låtit bli att ta dem för att spara på dem. För att slippa fixa nytt recept och gå till Apoteket.
Efter jobbet gick jag raka vägen till Apoteket där det visade sig finnas inte mindre än tre Levaxinrecept till mig. Så nu är jag garderad i månader framåt, och jag har tagit mina tabletter. Snart borde jag märka skillnad.
För övrigt firar jag Världsbokdagen idag. Samt Shakespeares födelse- och dödsdag och Cervantes dödsdito.
2014-04-22
Åter till vardagen
Igår och imorse kände jag hur in i märgen trött jag var, trots en lång ledighet. Y:s förkylningsastma höll mig vaken i ganska många nätter. De senaste dagarna har Q stormat lite mer än vanligt. Och vistelsen hos mamma var nog mer ansträngande än avkopplande. (Vilket den ju nästan alltid är - att jag aldrig lär mig att ha realistiska förväntningar!)
Ändå, eller kanske just därför, har det känts ganska okej att vara tillbaka på jobbet. Tempot här är ganska lugnt. Ett möte på förmiddagen, lunchlåda, promenad, ett möte på eftermiddagen. Jag har fått flytta till min nya plats i kontorslandskapet, undan de värsta störningarna och med trevliga grannar. Bäst av allt, ett höjbart bord. Numera står jag upp och jobbar.
Ikväll är det extrarep med kören. Jag brukar prioritera bort extrarepen, så ofta jag kan med. Men inte den här gången. En körkompis öppnar sitt hem för oss andra och bjuder dessutom på middag, då skärper jag mig och ser glad ut. Det ska bli riktigt trevligt.
Ändå, eller kanske just därför, har det känts ganska okej att vara tillbaka på jobbet. Tempot här är ganska lugnt. Ett möte på förmiddagen, lunchlåda, promenad, ett möte på eftermiddagen. Jag har fått flytta till min nya plats i kontorslandskapet, undan de värsta störningarna och med trevliga grannar. Bäst av allt, ett höjbart bord. Numera står jag upp och jobbar.
Ikväll är det extrarep med kören. Jag brukar prioritera bort extrarepen, så ofta jag kan med. Men inte den här gången. En körkompis öppnar sitt hem för oss andra och bjuder dessutom på middag, då skärper jag mig och ser glad ut. Det ska bli riktigt trevligt.
2014-04-18
2014-04-17
Blåtorsdag
Lyssnar på Si tu vois ma mère av Sidney Bechet, som jag fått på hjärnan sedan jag såg Woody Allens film Midnight in Paris.
Tänker på flera saker. Att jag likt huvudpersonen i filmen lever i fel tidsålder, åtminstone vad det gäller det musikaliska.
Att Woody Allen (jag har nyligen sett en dokumentärfilm om honom i två delar) påminner starkt om min pappa. Fysiskt är de varandras motsatser, förutom de allvarliga bruna ögonen. Men de är lika i det att de visar sig för världen sådana de är, utan förställningar. Om det är sant när det gäller Woody vet jag ju förstås inte, men ifråga om pappa vet jag att han också har en realistisk självbild. Han vet vem han är, och han gillar sig själv.
Att det ju rimligtvis måste vara en sund utgångspunkt för lyckliga relationer. Låt vara att pappa inte levt i någon fast sådan på många år. Fast han har ju fina andra relationer, med mig till exempel.
To thine own self be true, and it must follow, as the night the day, thou canst not then be false to any man.
(Och ja, jag har ju precis umgåtts intensivt med mitt livs andra motpol, mamma. Som lever i en synnerligen lång, synnerligen fast men inte särskilt lycklig relation.)
Gråter gör jag också, en liten skvätt. Förmodligen mest av trötthet, flera nätters vak med hostig och inte alltid samarbetande Y tar ut sin rätt. Men också av besvikelse, även jag har ont i hals och huvud och ser mitt efterlängtade påsklov rinna mellan fingrarna. Jag hade tänkt ägna helgen åt trädgårdsarbete men är för trött och för sjuk.
Nu ska jag göra kaffe och sedan ska jag häva bort alla dataspelande ungar - varav två mina egna - från soffan och annektera den. Det finns fler Allenfilmer på Netflix. Är det bara jag som tycker att de ofta handlar om att hitta sig själv och hålla fast vid att vara den man är?
Tänker på flera saker. Att jag likt huvudpersonen i filmen lever i fel tidsålder, åtminstone vad det gäller det musikaliska.
Att Woody Allen (jag har nyligen sett en dokumentärfilm om honom i två delar) påminner starkt om min pappa. Fysiskt är de varandras motsatser, förutom de allvarliga bruna ögonen. Men de är lika i det att de visar sig för världen sådana de är, utan förställningar. Om det är sant när det gäller Woody vet jag ju förstås inte, men ifråga om pappa vet jag att han också har en realistisk självbild. Han vet vem han är, och han gillar sig själv.
Att det ju rimligtvis måste vara en sund utgångspunkt för lyckliga relationer. Låt vara att pappa inte levt i någon fast sådan på många år. Fast han har ju fina andra relationer, med mig till exempel.
To thine own self be true, and it must follow, as the night the day, thou canst not then be false to any man.
(Och ja, jag har ju precis umgåtts intensivt med mitt livs andra motpol, mamma. Som lever i en synnerligen lång, synnerligen fast men inte särskilt lycklig relation.)
Gråter gör jag också, en liten skvätt. Förmodligen mest av trötthet, flera nätters vak med hostig och inte alltid samarbetande Y tar ut sin rätt. Men också av besvikelse, även jag har ont i hals och huvud och ser mitt efterlängtade påsklov rinna mellan fingrarna. Jag hade tänkt ägna helgen åt trädgårdsarbete men är för trött och för sjuk.
Nu ska jag göra kaffe och sedan ska jag häva bort alla dataspelande ungar - varav två mina egna - från soffan och annektera den. Det finns fler Allenfilmer på Netflix. Är det bara jag som tycker att de ofta handlar om att hitta sig själv och hålla fast vid att vara den man är?
2014-04-16
Reseläsrapport
Tack för alla fina boktips under det förra inlägget!
Under resan läste vi som beräknat ut De hundra och en hundarna, Q var trollbunden från första till sista sidan. För Y fick jag läsa hela Loranga, och halva boken i ett svep. Vi låg nämligen vakna en halv natt och sedan en till på grund av hans förkylningsastma.
Så kom världens bästa gudmor på besök, och hon hade med sig en försenad födelsedagspresent till Q, en bok som heter Tam tiggarpojken. Jag hade aldrig hört talas om den, med gudmor hade (true to form) gjort sin läxa. Hur lockar man en unge att läsa, en unge som knäckt koden men som ännu inte övat sig tillräckligt?
Ikväll skedde det, Q läste för första gången själv innan han skulle somna. Hela första kapitlet, rakt av. Meningar som drakarna flög i en annan formation än vanligt. Min stora lilla pojke. Jag är både glad och vemodig.
Nästa högläsningsbok blir nog Sandvargen. Eller Vid Plommonåns strand. Och de kommer inte undan högläsning, mamma läste både Röde Orm och Gösta Berlings saga högt för mig och styvfar när jag var i 11-12-årsåldern. Den fanan ska hållas högt.
Själv läste jag Dark Places av Gillian Flynn och var mycket nöjd, och prackade den på mamma. Av henne norpade jag My Mother, Myself av Nancy Friday. Det ska bli intressant. Mamma har bara döttrar, men jag har bara söner. Av henne via mig får de högläsningen, förhoppningsvis slipper de en del annat. Mer om det en annan gång.
Under resan läste vi som beräknat ut De hundra och en hundarna, Q var trollbunden från första till sista sidan. För Y fick jag läsa hela Loranga, och halva boken i ett svep. Vi låg nämligen vakna en halv natt och sedan en till på grund av hans förkylningsastma.
Så kom världens bästa gudmor på besök, och hon hade med sig en försenad födelsedagspresent till Q, en bok som heter Tam tiggarpojken. Jag hade aldrig hört talas om den, med gudmor hade (true to form) gjort sin läxa. Hur lockar man en unge att läsa, en unge som knäckt koden men som ännu inte övat sig tillräckligt?
Ikväll skedde det, Q läste för första gången själv innan han skulle somna. Hela första kapitlet, rakt av. Meningar som drakarna flög i en annan formation än vanligt. Min stora lilla pojke. Jag är både glad och vemodig.
Nästa högläsningsbok blir nog Sandvargen. Eller Vid Plommonåns strand. Och de kommer inte undan högläsning, mamma läste både Röde Orm och Gösta Berlings saga högt för mig och styvfar när jag var i 11-12-årsåldern. Den fanan ska hållas högt.
Själv läste jag Dark Places av Gillian Flynn och var mycket nöjd, och prackade den på mamma. Av henne norpade jag My Mother, Myself av Nancy Friday. Det ska bli intressant. Mamma har bara döttrar, men jag har bara söner. Av henne via mig får de högläsningen, förhoppningsvis slipper de en del annat. Mer om det en annan gång.
2014-04-11
Inte läskig eller sorglig
Jag funderar på reselektyr till mina söner. För Q:s del är frågan redan löst, vi läser De hundra och en hundarna (förlaga till filmen om de 101 dalmatinerna, men så väldigt mycket bättre!) just nu, han verkar gilla den lika mycket som jag gjorde när jag var barn.
Y tycker emellertid att den är tråkig, så jag googlar på högläsning och femåringar. Får en del goda ideer (samt lite råg i ryggen angående vårt slappa förhållningssätt till Q:s lästraggel - vägen till läslust är att läsa för barnet, inte att tvinga det att läsa självt).
Studsar till vid en fråga från en förälder som vill ha tips på kapitelböcker att läsa högt för sin femåring. Men de får inte vara läskiga eller sorgliga.
Jag förstår faktiskt inte alls hur man tänker då. Litteraturen ska väl spegla livet och kännas relevant för barnen, givetvis ska man då också kunna läsa om hemska och sorgliga saker. Inget är så ångestfyllt som det outtalade.
Funderar vidare på alla bra böcker som förmodligen inte passerar nålsögat och som den föräldern och det barnet går miste om.
Till exempel Jonna Björnstjernas böcker som vi läser med förtjusning, om den underbara familjen Kanin som träffar både fru Skräck och Monstret i skogen där de bor. De handlar om precis det jag menar, att konfrontera sina rädslor och övervinna dem.
Det största problemet med sorgliga böcker drabbar mig, högläserskan. Jag har förskräckligt svårt att hålla rösten i styr när södra Englands alla hundar mobiliserar sig i Skymningsskällandet för att hitta de bortrövade dalmatinervalparna. För att inte tala om Titta, Madicken, det snöar!. Vilken hjärtekrossare. Lisabet är utkastad ensam i den snöiga skogen, övertygad om att hon ska frysa ihjäl, så totalt existentiellt ensam som vi alla är någon gång. Då kommer snälla människor farande i en släde och tar henne med sig, och till råga på allt sjunger de, som de alltid gör när de är ute och åker: Blott en dag ett ögonblick i sänder.
Tror någon att hundhedningen Helga klarade av att läsa den fullständiga texten, eller sjunga psalmen? Nej, jag blinkade och harklade mig och levererade en starkt förkortad version.
Den dag vi ska läsa Bröderna Lejonhjärta måste jag öva först.
Men från det ena till det andra. Böckerna jag packade ner till Y blev de här:
Kråke besöker djurparken (Okänd för mig, vi har fått den i present, lite för lång som kvällssaga, men funkar kanske på tåg?)
Emil och Ida i Lönneberga (tre berättelser i en volym, som en kombination av kapitel- och bilderbok)
Loranga, Masarin och Dartanjang (den har vi ju redan läst, tänkte jag först, på typiskt tråkigt vuxenmanér. Än sen då? Hur många gånger läser jag inte själv om böcker?)
Y tycker emellertid att den är tråkig, så jag googlar på högläsning och femåringar. Får en del goda ideer (samt lite råg i ryggen angående vårt slappa förhållningssätt till Q:s lästraggel - vägen till läslust är att läsa för barnet, inte att tvinga det att läsa självt).
Studsar till vid en fråga från en förälder som vill ha tips på kapitelböcker att läsa högt för sin femåring. Men de får inte vara läskiga eller sorgliga.
Jag förstår faktiskt inte alls hur man tänker då. Litteraturen ska väl spegla livet och kännas relevant för barnen, givetvis ska man då också kunna läsa om hemska och sorgliga saker. Inget är så ångestfyllt som det outtalade.
Funderar vidare på alla bra böcker som förmodligen inte passerar nålsögat och som den föräldern och det barnet går miste om.
Till exempel Jonna Björnstjernas böcker som vi läser med förtjusning, om den underbara familjen Kanin som träffar både fru Skräck och Monstret i skogen där de bor. De handlar om precis det jag menar, att konfrontera sina rädslor och övervinna dem.
Det största problemet med sorgliga böcker drabbar mig, högläserskan. Jag har förskräckligt svårt att hålla rösten i styr när södra Englands alla hundar mobiliserar sig i Skymningsskällandet för att hitta de bortrövade dalmatinervalparna. För att inte tala om Titta, Madicken, det snöar!. Vilken hjärtekrossare. Lisabet är utkastad ensam i den snöiga skogen, övertygad om att hon ska frysa ihjäl, så totalt existentiellt ensam som vi alla är någon gång. Då kommer snälla människor farande i en släde och tar henne med sig, och till råga på allt sjunger de, som de alltid gör när de är ute och åker: Blott en dag ett ögonblick i sänder.
Tror någon att hundhedningen Helga klarade av att läsa den fullständiga texten, eller sjunga psalmen? Nej, jag blinkade och harklade mig och levererade en starkt förkortad version.
Den dag vi ska läsa Bröderna Lejonhjärta måste jag öva först.
Men från det ena till det andra. Böckerna jag packade ner till Y blev de här:
Kråke besöker djurparken (Okänd för mig, vi har fått den i present, lite för lång som kvällssaga, men funkar kanske på tåg?)
Emil och Ida i Lönneberga (tre berättelser i en volym, som en kombination av kapitel- och bilderbok)
Loranga, Masarin och Dartanjang (den har vi ju redan läst, tänkte jag först, på typiskt tråkigt vuxenmanér. Än sen då? Hur många gånger läser jag inte själv om böcker?)
Den klarnande april
Tänk att det funkar varje gång, vårtricket. För nu är det banne mig vår, efter några bakslag.
Trots att himlen är grå och luften mera kall än sval så flödar villaträdgårdarnas gräsmattor av knallblå scilla och ljusare vårstjärna, och en förtjusande liten rosa blomma som jag inte sett förut men som liknar nunneört (och nog är det också, konstaterar jag efter lite googlande).
Nu har det börjat. Efter april kommer maj, ljuva månad, och sedan är det inte långt till juni då det är sommar på riktigt.
Jag är sådär tämligen utvilad och återhämtad efter ett par nätters någorlunda god sömn och några lugnare dagar utan Q-utbrott.
Om några timmar tar jag påsklov. Imorgon tar jag och mina pojkar tåget till mormor, deras pappa får vara hemma i lugn och ro i några dagar. Han möter oss vid tåget på dymmelonsdagen, sedan firar vi påsk i sommarstugan om vädret tillåter, annars i radhuset.
Jag ska läsa böcker, sticka, promenera, träna, fixa lite i trädgården. Och vila. Och njuta.
Här får ni en av de vackraste dikter jag vet, som precis beskriver min sinnesstämning just nu.
Intet är som väntanstider,
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.
Kom på stigens sista halka,
skogen ger sin dävna svalka
och sitt djupa sus därtill.
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka,
och den första trastens drill.
Intet är som längtanstider,
väntansår, trolovningstider.
Ingen vår ett skimmer sprider
som en hemlig hjärtanskär.
Sällan mötas, skiljas snarligt,
drömma om allt ljuvt och farligt
livet i sitt sköte bär!
Gyllne frukt må andra skaka;
jag vill dröja och försaka,
i min lustgård vill jag vaka,
medan träden knoppas där.
Trots att himlen är grå och luften mera kall än sval så flödar villaträdgårdarnas gräsmattor av knallblå scilla och ljusare vårstjärna, och en förtjusande liten rosa blomma som jag inte sett förut men som liknar nunneört (och nog är det också, konstaterar jag efter lite googlande).
Nu har det börjat. Efter april kommer maj, ljuva månad, och sedan är det inte långt till juni då det är sommar på riktigt.
Jag är sådär tämligen utvilad och återhämtad efter ett par nätters någorlunda god sömn och några lugnare dagar utan Q-utbrott.
Om några timmar tar jag påsklov. Imorgon tar jag och mina pojkar tåget till mormor, deras pappa får vara hemma i lugn och ro i några dagar. Han möter oss vid tåget på dymmelonsdagen, sedan firar vi påsk i sommarstugan om vädret tillåter, annars i radhuset.
Jag ska läsa böcker, sticka, promenera, träna, fixa lite i trädgården. Och vila. Och njuta.
Här får ni en av de vackraste dikter jag vet, som precis beskriver min sinnesstämning just nu.
Intet är som väntanstider,
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.
Kom på stigens sista halka,
skogen ger sin dävna svalka
och sitt djupa sus därtill.
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka,
och den första trastens drill.
Intet är som längtanstider,
väntansår, trolovningstider.
Ingen vår ett skimmer sprider
som en hemlig hjärtanskär.
Sällan mötas, skiljas snarligt,
drömma om allt ljuvt och farligt
livet i sitt sköte bär!
Gyllne frukt må andra skaka;
jag vill dröja och försaka,
i min lustgård vill jag vaka,
medan träden knoppas där.
2014-04-07
Fnys
Kärlek kan det skrivas om, minsann. Sida upp och sida ner om trånande, kåthet och knullande. Svartsjuka, övergivande, ältande. Och så repris. Roman efter roman. Genom århundradena.
Men det här? Det som sveper genom mig och får mig helt ur balans? Odi et amo, nej jag hatar inte, det bara nästan känns så ibland när du driver mig nära vanvett som bara du kan, älskade älskade unge. Du som var mitt lätta barn, som kom till mig, flög som fågeln till sitt bo, som lärde mig att älska, som visade mig att vara mamma. Du la dig till rätta på mitt bröst och jag blev hel.
Det borde man fan skriva om. Hyllmeter. Romaner. Varför gör ingen det?
Men det här? Det som sveper genom mig och får mig helt ur balans? Odi et amo, nej jag hatar inte, det bara nästan känns så ibland när du driver mig nära vanvett som bara du kan, älskade älskade unge. Du som var mitt lätta barn, som kom till mig, flög som fågeln till sitt bo, som lärde mig att älska, som visade mig att vara mamma. Du la dig till rätta på mitt bröst och jag blev hel.
Det borde man fan skriva om. Hyllmeter. Romaner. Varför gör ingen det?
Olycklig
Vilken skitmorgon. Q skrek åt mig fyra, fem gånger innan han ens kommit till frukostbordet. Mitt morgonhumör hör inte till de soligaste heller, mer behöver inte jag för att känna att livet är skit. Ösregnar gör det också.
Efter lämningen gick jag tillbaka hem och drack kaffe och har nu sopat ihop bitarna av mig själv tillräckligt för att kunna åka till jobbet. Tack och lov för flextid och mejl i telefonen.
Efter lämningen gick jag tillbaka hem och drack kaffe och har nu sopat ihop bitarna av mig själv tillräckligt för att kunna åka till jobbet. Tack och lov för flextid och mejl i telefonen.
2014-04-06
Mitt sanna jag
Tar tunnelbanan in till stan med Q, han ska få inkassera en efterlängtad födelsedagspresent: en dag på tre man hand med moster och morbror. De ska äta lunch och gå på museum. Allernådigast får jag följa med på lunchen, men sedan skiljs våra vägar.
Jag promenerar raka vägen till Gudrun Sjödén, där jag botaniserar och provar länge och väl. Tre klänningstunikor blir bytet, i storlek large. Fast medium sitter egentligen bättre över axlar och byst, men i large ryms jeansen under, och jag behöver inte gå och tänka på att hålla in magen hela tiden.
I provrummet ringer mobilen, det är garnaffären som meddelar att tre nystan turkosfärgat garn kommit in. Jag hämtar dem på vägen hem, och skrattar rått åt expeditens fråga om jag börjat på det vita garn jag köpte förra veckan. Vi enas om att man måste ha många potentiella projekt på lager, så att man har något att välja på när man får feeling. Jag lovar att komma in och visa den spetsstickade kofta jag tänkt mig av det turkosa.
På tunnelbanan lyssnar jag på opera, Trollflöjten, och gläds åt mina inköp. Så slår det mig att jag inhöstat många tantpoäng idag. Å andra sidan hörde både opera och stickning till mina stora intressen när jag var i tonåren, med den skillnaden att jag inte riktigt vågade skylta med dem.
Å tredje sidan var jag ute och sprang på förmiddagen, det gjorde jag då sannerligen inte i tonåren.
Operaskola: förälskelsen
Nu kan jag inte lägga band på känslorna längre, här har jag laddat upp. Först ut är förälskelsen, den ljuvt smärtsamma. Är det någon känsla som operakonsten kan förmedla och beskriva, så är det förälskelse.
Först ut är ett par riktiga klassiker. Che gelida manina (Så kall ni är om handen) är ett tenorbravurnummer från Puccinis La Bohême. Alla de stora tenorerna har sjungit den här, det är möjligen den mest berömda aria som finns.
Jag letade först efter ett klipp utan sångare i bild, jag hade nämligen tänkt uppmana er att lyssna på musiken och föreställa er den gryende förälskelsen som slår ut i passion. Men så hittade jag de här klippen från en för mig okänd filmatisering. Operafilm är vanskligt, det finns gott om mindre lyckade exempel, men de här sångarna är bedårande.
Historien är i korthet följande: vi är i 1800-talets Paris (men operan är på italienska, liksom alla namn), vår huvudperson Rodolfo är poet och lever ett fattigt men sorglöst liv i sällskap med sina vänner. En dag knackar det på dörren, och utanför står den vackra Mimi. Hon bor i samma trappuppgång och säger sig ha slut på tändstickor...
Efter en stunds krumbuktande, förtjusande gestaltat i musiken, brister de så ut i varsin aria i vilka de presenterar sig för varann, först alltså Rodolfo. Mimi svarar honom med den minst lika kända arian Mi chiamano Mimi (De kallar mig Mimi). Den kommer i det andra klippet nedan. De avbryts av Rodolfos kumpaner som vill ha med honom ut på galej, varpå de sjunger en duett om sin nyfunna kärlek, i denna återkommer melodierna från deras arior.
(Tack vare mitt operaintresse kunde jag tidigt en rad omistliga uttryck på italienska, såsom Turligt nog är det en månklar natt, eller När tövädret kommer, är aprils första kyss min. Vill man fördjupa sig i texten lär man sig sånt!)
Jag får fortfarande tårar i ögonen när Rodolfo och Mimi svingar sig upp på de högsta höjderna i sina respektive arior. Det är så vackert, så känslofyllt, så romantiskt. Samtidigt är jag också imponerad av Puccinis förmåga att gestalta det mer jordnära, flirtandet när de gemensamt letar efter Mimis nyckel som hon (låtsas ha?) tappat, den gryende kättjan i den avslutande duetten.
Nu blir det mindre kättjefullt, långt mer oskuldsfullt men minst lika vackert. Hon som sjunger ut sin förälskelse här heter Gilda och är sexton år och dotter till hovnarren Rigoletto i Verdis opera med samma namn. Hon är inte bara Rigolettos enda barn, hon är hans enda glädje i livet. För att skydda henne mot världens ondska håller han henne instängd och bevakad. Men förgäves, det han fruktar mest har redan hänt, hans samvetslöse herre, kvinnotjusaren och vällustingen, den grymme hertigen av Mantua, har förstås snokat reda på lilla vackra Gilda. Förklädd till student har han besökt henne, och hon är dödligt förälskad. Ensam på sitt rum upprepar hon hans (falska) namn för sig själv: caro nome del mio cor - det första namn som fått mitt hjärta att bulta. Hennes röst flyger till hisnande höjder, bräcklig, skyddslös men ändå stark. Verdi visar med koloraturerna hur ren, oförstörd och ung hon är. Detta anses vara en av de svåraste arior som finns, men det låter så lätt när en skicklig sångerska sjunger den.
Mot slutet går Gilda ut från scenen, hennes röst blir svagare och svagare. Först svagt, sedan allt starkare hör vi mansröster, det är hertigens män som följer henne och rövar bort henne.
Operakonsten är full av oskulder, men den mognare förälskelsen och passionen finns också. Här sjunger Don José i Plácido Domingos skepnad om sin kärlek till Carmen. La fleur que tu m'avais jetée, Blomman som föll till mina fötter, Blomsterarian, kärt barn har många namn.
Carmen är fabriksarbeterska av romskt ursprung, Don José är soldat. I operans första akt har de träffats med omedelbar attraktion som följd. Don José har suttit i fängelse för hennes skull, och det han berättar om här är hur han sparat den blomma hon kastat till honom, hur han kämpat mot sina känslor för henne, väl vetande hur olämpliga de är, men hur han till sist måst ge vika: j'etais une chose à toi.. Carmen, je t'aime.
I alla tre ovanstående exempel lurar döden i faggorna, det är om dödsdömd kärlek vi hör. Gilda offrar livet för sin trolöse älskare, Mimi hostar ihjäl sig i lungsot, Don José dödar sin Carmen i vild svartsjuka. Så är det ofta i operans värld.
Men inte alltid! Jag avslutar med ett såväl lyckligt som lyckat exempel på motsatsen.
Sällan har väl filmmusik varit mer välvald än Puccinis O mio babbino caro till filmen A Room With A View. I den korta lilla arian bönfaller en ung flicka sin kära lilla pappa om lov att få gifta sig med sin älskade, annars vill hon kasta sig i floden Arno, som flyter genom Florens, samma Florens där filmens unga Lucy möter livet och kärleken.
Förtjusande film, har ni inte sett den har ni något underbart att se fram emot! Förtjusande musik också, en god vän till oss sjöng denna aria på vårt bröllop.
Först ut är ett par riktiga klassiker. Che gelida manina (Så kall ni är om handen) är ett tenorbravurnummer från Puccinis La Bohême. Alla de stora tenorerna har sjungit den här, det är möjligen den mest berömda aria som finns.
Jag letade först efter ett klipp utan sångare i bild, jag hade nämligen tänkt uppmana er att lyssna på musiken och föreställa er den gryende förälskelsen som slår ut i passion. Men så hittade jag de här klippen från en för mig okänd filmatisering. Operafilm är vanskligt, det finns gott om mindre lyckade exempel, men de här sångarna är bedårande.
Historien är i korthet följande: vi är i 1800-talets Paris (men operan är på italienska, liksom alla namn), vår huvudperson Rodolfo är poet och lever ett fattigt men sorglöst liv i sällskap med sina vänner. En dag knackar det på dörren, och utanför står den vackra Mimi. Hon bor i samma trappuppgång och säger sig ha slut på tändstickor...
Efter en stunds krumbuktande, förtjusande gestaltat i musiken, brister de så ut i varsin aria i vilka de presenterar sig för varann, först alltså Rodolfo. Mimi svarar honom med den minst lika kända arian Mi chiamano Mimi (De kallar mig Mimi). Den kommer i det andra klippet nedan. De avbryts av Rodolfos kumpaner som vill ha med honom ut på galej, varpå de sjunger en duett om sin nyfunna kärlek, i denna återkommer melodierna från deras arior.
(Tack vare mitt operaintresse kunde jag tidigt en rad omistliga uttryck på italienska, såsom Turligt nog är det en månklar natt, eller När tövädret kommer, är aprils första kyss min. Vill man fördjupa sig i texten lär man sig sånt!)
Jag får fortfarande tårar i ögonen när Rodolfo och Mimi svingar sig upp på de högsta höjderna i sina respektive arior. Det är så vackert, så känslofyllt, så romantiskt. Samtidigt är jag också imponerad av Puccinis förmåga att gestalta det mer jordnära, flirtandet när de gemensamt letar efter Mimis nyckel som hon (låtsas ha?) tappat, den gryende kättjan i den avslutande duetten.
Nu blir det mindre kättjefullt, långt mer oskuldsfullt men minst lika vackert. Hon som sjunger ut sin förälskelse här heter Gilda och är sexton år och dotter till hovnarren Rigoletto i Verdis opera med samma namn. Hon är inte bara Rigolettos enda barn, hon är hans enda glädje i livet. För att skydda henne mot världens ondska håller han henne instängd och bevakad. Men förgäves, det han fruktar mest har redan hänt, hans samvetslöse herre, kvinnotjusaren och vällustingen, den grymme hertigen av Mantua, har förstås snokat reda på lilla vackra Gilda. Förklädd till student har han besökt henne, och hon är dödligt förälskad. Ensam på sitt rum upprepar hon hans (falska) namn för sig själv: caro nome del mio cor - det första namn som fått mitt hjärta att bulta. Hennes röst flyger till hisnande höjder, bräcklig, skyddslös men ändå stark. Verdi visar med koloraturerna hur ren, oförstörd och ung hon är. Detta anses vara en av de svåraste arior som finns, men det låter så lätt när en skicklig sångerska sjunger den.
Mot slutet går Gilda ut från scenen, hennes röst blir svagare och svagare. Först svagt, sedan allt starkare hör vi mansröster, det är hertigens män som följer henne och rövar bort henne.
Operakonsten är full av oskulder, men den mognare förälskelsen och passionen finns också. Här sjunger Don José i Plácido Domingos skepnad om sin kärlek till Carmen. La fleur que tu m'avais jetée, Blomman som föll till mina fötter, Blomsterarian, kärt barn har många namn.
Carmen är fabriksarbeterska av romskt ursprung, Don José är soldat. I operans första akt har de träffats med omedelbar attraktion som följd. Don José har suttit i fängelse för hennes skull, och det han berättar om här är hur han sparat den blomma hon kastat till honom, hur han kämpat mot sina känslor för henne, väl vetande hur olämpliga de är, men hur han till sist måst ge vika: j'etais une chose à toi.. Carmen, je t'aime.
I alla tre ovanstående exempel lurar döden i faggorna, det är om dödsdömd kärlek vi hör. Gilda offrar livet för sin trolöse älskare, Mimi hostar ihjäl sig i lungsot, Don José dödar sin Carmen i vild svartsjuka. Så är det ofta i operans värld.
Men inte alltid! Jag avslutar med ett såväl lyckligt som lyckat exempel på motsatsen.
Sällan har väl filmmusik varit mer välvald än Puccinis O mio babbino caro till filmen A Room With A View. I den korta lilla arian bönfaller en ung flicka sin kära lilla pappa om lov att få gifta sig med sin älskade, annars vill hon kasta sig i floden Arno, som flyter genom Florens, samma Florens där filmens unga Lucy möter livet och kärleken.
Förtjusande film, har ni inte sett den har ni något underbart att se fram emot! Förtjusande musik också, en god vän till oss sjöng denna aria på vårt bröllop.
2014-04-04
Tre filmer om svart och vitt
Jag har tittat på film på sistone, senast idag då jag har vabbat med inte så sjuk men grinig Q. Det råkade handla om samma tema, och jag råkade se dem i en viss ordning. Ämnet kom mig närmare och närmare.
Först ut var Niceville, en trots det angelägna ämnet närmast småputtrig måbrafilm. Visserligen handlar den om svarta hembiträden i vita medelklasshem, i Mississippi på 1960-talet. Medborgarrättsrörelsen är ännu i sin linda, åtskillnad mellan raserna är en självklarhet. Men filmmakarna ger inget utrymme för tveksamheter, sympatierna hamnar hos de starka hembiträdena som slösar kärlek över och ingjuter självkänsla i de små vita barn de fostrar. Trots longörer är det en bra och välgjord film, och efteråt kan man vräka sig i sin svenska soffa och gratulera sig till hur långt bort och länge sedan det var som bigotta hemmafruar krävde att deras hembiträden skulle kissa på separata toaletter.
Något närmare kommer den fascinerande historien om Sandra Laing, född i en vit sydafrikansk familj men genom ett genetikens spratt med afrikanskt "svart" utseende. Filmen heter Skin och finns på Netflix (liksom Niceville). Sandras föräldrar är kärleksfulla men impregnerade av sin omgivnings rasistiska tankar. De kämpar hårt för att få henne klassad som vit, vilket så småningom uppnås. Deras besvikelse är enorm när hon rymmer hemifrån med en svart man. Hon tvingas välja mellan att försöka vara vit i en omgivning där de flesta inte accepterar henne - hon relegeras från skolan - eller att vara svart och leva åtskild från sin biologiska familj.
Förutom att visa på absurditeten och grymheten i apartheid som system väcker filmen intressanta tankar om identitet och tillhörighet. Sandras föräldrar är färgblinda i den meningen att de helhjärtat omfamnar henne som sin (vita) flicka, men de förnekar henne också i någon mening, i det att de väljer att inte se den verklighet hon utsätts för, eller att acceptera det val hon gör.
Alldeles inpå min grisskära hud kommer en film på SVT om hur det är att vara svart i Sverige. Min enda invändning är mot en viss rörighet i klippningen, det blir förvirrat när filmen mot slutet hoppar mellan flera olika, alla angelägna berättelser om mötet med vardagsrasism. Annars är den fantastisk. Jag blir starkt berörd, upprörd och sorgsen av vittnesmålen om vad som sker här och nu, alldeles nära mig. Detta är vad som väntar mina söner, antar jag.
Först ut var Niceville, en trots det angelägna ämnet närmast småputtrig måbrafilm. Visserligen handlar den om svarta hembiträden i vita medelklasshem, i Mississippi på 1960-talet. Medborgarrättsrörelsen är ännu i sin linda, åtskillnad mellan raserna är en självklarhet. Men filmmakarna ger inget utrymme för tveksamheter, sympatierna hamnar hos de starka hembiträdena som slösar kärlek över och ingjuter självkänsla i de små vita barn de fostrar. Trots longörer är det en bra och välgjord film, och efteråt kan man vräka sig i sin svenska soffa och gratulera sig till hur långt bort och länge sedan det var som bigotta hemmafruar krävde att deras hembiträden skulle kissa på separata toaletter.
Något närmare kommer den fascinerande historien om Sandra Laing, född i en vit sydafrikansk familj men genom ett genetikens spratt med afrikanskt "svart" utseende. Filmen heter Skin och finns på Netflix (liksom Niceville). Sandras föräldrar är kärleksfulla men impregnerade av sin omgivnings rasistiska tankar. De kämpar hårt för att få henne klassad som vit, vilket så småningom uppnås. Deras besvikelse är enorm när hon rymmer hemifrån med en svart man. Hon tvingas välja mellan att försöka vara vit i en omgivning där de flesta inte accepterar henne - hon relegeras från skolan - eller att vara svart och leva åtskild från sin biologiska familj.
Förutom att visa på absurditeten och grymheten i apartheid som system väcker filmen intressanta tankar om identitet och tillhörighet. Sandras föräldrar är färgblinda i den meningen att de helhjärtat omfamnar henne som sin (vita) flicka, men de förnekar henne också i någon mening, i det att de väljer att inte se den verklighet hon utsätts för, eller att acceptera det val hon gör.
Alldeles inpå min grisskära hud kommer en film på SVT om hur det är att vara svart i Sverige. Min enda invändning är mot en viss rörighet i klippningen, det blir förvirrat när filmen mot slutet hoppar mellan flera olika, alla angelägna berättelser om mötet med vardagsrasism. Annars är den fantastisk. Jag blir starkt berörd, upprörd och sorgsen av vittnesmålen om vad som sker här och nu, alldeles nära mig. Detta är vad som väntar mina söner, antar jag.
2014-04-03
Kort och trött
Igår gick jag på dejt efter jobbet, med två av mina favoritmänniskor här i världen, min syster och min frisör. Han gjorde oss fina i håret och snälla i själen, det senare med hjälp av bubbelvin och som alltid djuplodande och intressanta samtal.
Därefter gick syrran och jag på restaurang och fortsatte prata. Efter ytterligare två glas vin såg jag nästan i kors, men oj vad trevligt vi hade.
Imorse mådde jag förstås som jag förtjänade, och klockan tio skulle jag leda ett viktigt möte. Men jag hade varit förtänksam nog att förbereda mig ordentligt, före hårklipp, bubbel och babbel.
Min nya frisyr väckte oväntat stort uppseende. Igår hade jag axellångt hår, idag når det strax nedom örsnibbarna, så visst var det ganska drastiskt. Men jublet gjorde mig nästan generad. Uppenbarligen blir jag sedd på den här arbetsplatsen på ett sätt som jag inte är van vid. Och det är ju strängt taget bara trevligt.
Efter mötet jobbade jag över lunchen för att få iväg några brådskande försändelser, åkte sedan och åt sen lunch, hämtade barnen direkt efteråt, parkerade dem med varsitt spel, och har nu hunnit jobba lite till. Den av O förberedda middagen står i ugnen, och det vete tusan om inte jag ska inta soffläge en stund.
Därefter gick syrran och jag på restaurang och fortsatte prata. Efter ytterligare två glas vin såg jag nästan i kors, men oj vad trevligt vi hade.
Imorse mådde jag förstås som jag förtjänade, och klockan tio skulle jag leda ett viktigt möte. Men jag hade varit förtänksam nog att förbereda mig ordentligt, före hårklipp, bubbel och babbel.
Min nya frisyr väckte oväntat stort uppseende. Igår hade jag axellångt hår, idag når det strax nedom örsnibbarna, så visst var det ganska drastiskt. Men jublet gjorde mig nästan generad. Uppenbarligen blir jag sedd på den här arbetsplatsen på ett sätt som jag inte är van vid. Och det är ju strängt taget bara trevligt.
Efter mötet jobbade jag över lunchen för att få iväg några brådskande försändelser, åkte sedan och åt sen lunch, hämtade barnen direkt efteråt, parkerade dem med varsitt spel, och har nu hunnit jobba lite till. Den av O förberedda middagen står i ugnen, och det vete tusan om inte jag ska inta soffläge en stund.
2014-04-01
Operaskola: svårt och konstlat? Börja lågt!
Opera får ofta vara exempel på svårtillgänglig konst. Jag är så nördig och insnöad att jag har lite svårt att förstå det - opera? Som är KÄNSLOR - bara att åka med! Men jag minns hur jag tänkte när jag först började lyssna på opera. (Hjälp mig gärna, ni som inte gillar opera, eller inte förstår den. Berätta varför!)
Att opera vid ett första intryck kan uppfattas som konstlad och onaturlig, det förstår jag. Det är den också. Det konstlade ingår på något vis i förutsättningarna, något man måste köpa. Karl Gerhard ska ha sagt att man vet att det är opera när man sticker kniven i någon och det kommer ut sång istället för blod.
Sångsättet är i hög grad konstlat, och kan låta ganska fult för den ovane. Att sjunga med skolad röst, särskilt i det högre registret, låter helt annorlunda än den sång de flesta av oss presterar.
(Hur nördig jag än är så gillar jag inte alls när operasångare försöker sig på andra genrer. Peter Mattei är alldeles fantastisk, men mindre så när han sjunger Sinatralåtar. Den skolade, konstlade klangen tar över och det blir fel. I mina öron åtminstone.)
När jag som fjortonåring började lyssna på opera gillade jag inte sopraner eller tenorer något vidare. Jag hade en inspelning av Don Giovanni på kassettband där jag brukade spola förbi några av sopranariorna för jag tyckte att de lät för jävligt. Fortfarande har jag lättare för lyriska, mjuka sopran- och tenorarior än dramatiska. Jag har utan framgång försökt ta till mig Wagner (fast det är kanske inte försent?) och fast jag mycket väl hör att Birgit Nilsson var en enastående sångerska, hör hon inte till mina favoriter.
Sopran- och tenorläget är känsligare än de mörkare rösterna. En dassig sopran låter så väldigt mycket sämre än en dassig alt. Den verkliga skräckupplevelsen av opera, som kanske än idag färgar mångas uppfattning av konstformen, är den oförlikneliga Florence Foster Jenkins, miljonärskan som själv finansierade sina inspelningar och konserter. Det är fullt tillåtet att stänga av detta klipp före dess slut, men försök stå ut till koloraturerna som kommer efter en minut, de är obetalbara.
Stackars Florence, frid över hennes minne. Modig var hon, detta är en av de svåraste arior som finns. Jag återkommer om den i ett senare inlägg.
Nej, ska man närma sig opera och den skolade rösten ska man inte leta hos koloratursopranerna eller hjältetenorerna, utan lägre ner. Basar och än mer altar (eller kontraalt som det heter på operaspråk) är sorgligt försummade i operans värld, men det finns några undantag. Själv tycker jag att de lägre rösterna är mer lättillgängliga, låt se om ni håller med.
En av de första arior jag tog till mig är den roliga Katalogarian, där Don Giovannis betjänt Leporello redovisar sin herres erövringar - bara i Spanien är de 1003! Bryn Terfel förklarar lite närmare innan han börjar sjunga.
Kathleen Ferrier (en av min styvfars favoriter) får representera altrösten:
(While we're on the subject, se här en intressant artikel om den mörkare kvinnorösten: Where have all the contraltos gone?)
(Och vidare, jag blir själv lite förvånad över att Ferrier kallas för alt. De altar jag känner, däribland jag själv, har betydligt mörkare register.)
Äsch, jag måste nog avsluta med en sopranaria i alla fall. Mozart är alltid Mozart, lätt att ta till sitt hjärta. Detta är lyriskt och vackert och sjungs av en mezzosopran, alltså en lägre sopran. Voi che sapete, en av de mest kända ariorna från Figaros bröllop, där pagen Cherubino (ja, en ung pojke som spelas av en vuxen kvinna, var det någon som sa konstlat och tillkrånglat?) rådfrågar de något äldre kvinnorna (som han är smått tänd på): ni som vet vad kärlek är, säg mig om det är kärlek jag känner.
Här, liksom i mitt förra exempel från Figaros bröllop, tycker jag egentligen inte att det är så viktigt att veta vad arian handlar om. Det är vackert och lättsamt och handlar om kärlek, gott så. Men som vi snart ska se finns det gott om operastycken där handling och musik är synnerligen sammanflätade och förhöjer varandra.
Att opera vid ett första intryck kan uppfattas som konstlad och onaturlig, det förstår jag. Det är den också. Det konstlade ingår på något vis i förutsättningarna, något man måste köpa. Karl Gerhard ska ha sagt att man vet att det är opera när man sticker kniven i någon och det kommer ut sång istället för blod.
Sångsättet är i hög grad konstlat, och kan låta ganska fult för den ovane. Att sjunga med skolad röst, särskilt i det högre registret, låter helt annorlunda än den sång de flesta av oss presterar.
(Hur nördig jag än är så gillar jag inte alls när operasångare försöker sig på andra genrer. Peter Mattei är alldeles fantastisk, men mindre så när han sjunger Sinatralåtar. Den skolade, konstlade klangen tar över och det blir fel. I mina öron åtminstone.)
När jag som fjortonåring började lyssna på opera gillade jag inte sopraner eller tenorer något vidare. Jag hade en inspelning av Don Giovanni på kassettband där jag brukade spola förbi några av sopranariorna för jag tyckte att de lät för jävligt. Fortfarande har jag lättare för lyriska, mjuka sopran- och tenorarior än dramatiska. Jag har utan framgång försökt ta till mig Wagner (fast det är kanske inte försent?) och fast jag mycket väl hör att Birgit Nilsson var en enastående sångerska, hör hon inte till mina favoriter.
Sopran- och tenorläget är känsligare än de mörkare rösterna. En dassig sopran låter så väldigt mycket sämre än en dassig alt. Den verkliga skräckupplevelsen av opera, som kanske än idag färgar mångas uppfattning av konstformen, är den oförlikneliga Florence Foster Jenkins, miljonärskan som själv finansierade sina inspelningar och konserter. Det är fullt tillåtet att stänga av detta klipp före dess slut, men försök stå ut till koloraturerna som kommer efter en minut, de är obetalbara.
Stackars Florence, frid över hennes minne. Modig var hon, detta är en av de svåraste arior som finns. Jag återkommer om den i ett senare inlägg.
Nej, ska man närma sig opera och den skolade rösten ska man inte leta hos koloratursopranerna eller hjältetenorerna, utan lägre ner. Basar och än mer altar (eller kontraalt som det heter på operaspråk) är sorgligt försummade i operans värld, men det finns några undantag. Själv tycker jag att de lägre rösterna är mer lättillgängliga, låt se om ni håller med.
En av de första arior jag tog till mig är den roliga Katalogarian, där Don Giovannis betjänt Leporello redovisar sin herres erövringar - bara i Spanien är de 1003! Bryn Terfel förklarar lite närmare innan han börjar sjunga.
Kathleen Ferrier (en av min styvfars favoriter) får representera altrösten:
(While we're on the subject, se här en intressant artikel om den mörkare kvinnorösten: Where have all the contraltos gone?)
(Och vidare, jag blir själv lite förvånad över att Ferrier kallas för alt. De altar jag känner, däribland jag själv, har betydligt mörkare register.)
Äsch, jag måste nog avsluta med en sopranaria i alla fall. Mozart är alltid Mozart, lätt att ta till sitt hjärta. Detta är lyriskt och vackert och sjungs av en mezzosopran, alltså en lägre sopran. Voi che sapete, en av de mest kända ariorna från Figaros bröllop, där pagen Cherubino (ja, en ung pojke som spelas av en vuxen kvinna, var det någon som sa konstlat och tillkrånglat?) rådfrågar de något äldre kvinnorna (som han är smått tänd på): ni som vet vad kärlek är, säg mig om det är kärlek jag känner.
Här, liksom i mitt förra exempel från Figaros bröllop, tycker jag egentligen inte att det är så viktigt att veta vad arian handlar om. Det är vackert och lättsamt och handlar om kärlek, gott så. Men som vi snart ska se finns det gott om operastycken där handling och musik är synnerligen sammanflätade och förhöjer varandra.
Reflektion
Ja, ja. Det är möjligt att den ene har humör som en eldsprutande drake, den andre tidvis han också för den delen. Och det lär visst finnas barn som sover hela natten i egen säng. (Fast nu för tiden går nattningen geschwint, peppar, peppar.)
Men äter gör mina ungar i alla fall. Mycket och bra. Q fortsätter att äta ungefär lika mycket som jag, fast han väger bra mycket mindre än hälften. Barnportion på restaurang går bort. Y äter mindre men stadiga portioner han också, särskilt kött. Och de äter utan att kinka det man ställer framför dem. Det enda undantag jag kan komma på är svamp, den pillar de bort.
(Har just haft besök av Q-kompisar som petade i maten medan mina lassade in.)
Men äter gör mina ungar i alla fall. Mycket och bra. Q fortsätter att äta ungefär lika mycket som jag, fast han väger bra mycket mindre än hälften. Barnportion på restaurang går bort. Y äter mindre men stadiga portioner han också, särskilt kött. Och de äter utan att kinka det man ställer framför dem. Det enda undantag jag kan komma på är svamp, den pillar de bort.
(Har just haft besök av Q-kompisar som petade i maten medan mina lassade in.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)