Apropå äktenskap

Let me not to the marriage of true minds
Admit impediments. Love is not love
Which alters when it alteration finds,
Or bends with the remover to remove:
O no; it is an ever-fixed mark,
That looks on tempests, and is never shaken;
It is the star to every wandering bark,
Whose worth's unknown, although his height be taken.
Love's not Time's fool, though rosy lips and cheeks
Within his bending sickle's compass come;
Love alters not with his brief hours and weeks,
But bears it out even to the edge of doom.
It this be error and upon me proved,
I never writ, nor no man ever loved.

Varje gång jag letar på något av Shakespeare slås jag av hur bra han är, hur berörd jag blir. Grattis William, du lär leva i 450 år till, minst.

Tänker också på det osannolika att jag snart levt längre tillsammans med O än utan honom. Jag som på allvar trodde att jag aldrig skulle kunna leva med någon, jag som innerst inne egentligen är en jävla ensamvarg. Fast det är ju han också.

Särskilt gulliga och glittriga är vi inte heller. Det skulle inte falla mig in att kalla O för älsklingen på Facebook. Grälar gör vi ganska ofta, någon gång i veckan ungefär. Fräser åt varann oftare ändå.

Ofta förvånas jag av att vi är så olika. (Förvånas av att jag förvånas, ännu efter 22 år. Borde jag inte lära mig?) Men rätt vad det är diskuterar vi något och är rörande överens, har läst varandras tankar, behöver knappt ens prata om saken. Som häromveckan då jag frågade honom hur han tänker rösta i EU-valet. Eller allt som gällde inköpet av bilen. Ifråga om pengar, livsåskådning, politik och renoveringar är vi alltid överens.

(Inte för att jag tror att samstämmighet om politik och livsåskådning egentligen är avgörande för den äktenskapliga lyckan. Eller har det större betydelse än jag begriper?)

Men de par som gullar och glittrar och som aldrig grälar, de som vi tittat avundsjukt på, de går ifrån varandra ett efter ett. Medan vi tycks vara an ever-fixed mark, never shaken.

På fredagkvällen åker han ut till sommarstugan för att delta i städhelgen där, jag är ensam med barnen. Jag sitter uppe alldeles för sent, mot bättre vetande kan jag inte låta bli att slå på Sense and Sensibility som plötsligt har dykt upp på Netflix. Klockan är över ett när den är slut, och jag gråter ymnigt. En skön gråt över den fina relationen mellan systrarna i filmen, en relation som jag känner igen. En också ganska skön gråt av trötthet och tacksamhet och förundran över att ha någon to the edge of doom, för det vågar jag faktiskt tro på.

Men mest gråter jag över mamma och min syster. Som väntat blev mamma alldeles orimligt ledsen över beskedet att syster ska separera, och kunde inte alls ta till sig det vi båda sa till henne: att syster mår bättre nu än hon gjort innan, nu när det händer något och hon inte längre lever i limbo. Men hos mamma vaknade gamla demoner, som spökade för henne.

Mamma har precis som jag läst mycket Jane Austen och till skillnad från mig verkligen trott på och offrat mycket för den romantiska uppfattningen om kärleken och passionen. Att den finns, att den sveper bort en. Och att det svåra är att hitta den, den andra pusselbiten. Att historien slutar där, som hos Austen. När det istället är där det börjar, det riktigt svåra. Och att de allra flesta pusselbitarna finns inom en själv.

I övermorgon åker vi till Berlin i några dagar, min mamma och hennes döttrar.