Kluven

Fast en sak är jag ledsen för, riktigt ledsen. Så ledsen att jag inte vill känna efter.

Min syster och hennes man har separerat. Min älskade, roliga, klyftiga syster som mer än någon annan människa gör mig glad. Och min fine snälle svåger. De som glittrat så förälskat mot varann, och mer än en gång fått mig att avundas dem. De som är roliga, älskade mosteråmorbror åt mina barn. Min svåger som leker med dem som ingen annan vuxen gör, ska han inte vara deras morbror längre?

För ett år sedan fick jag veta att de inte kunde enas om huruvida de ska ha barn eller inte. Han vill, hon vill inte. Jag blev omedelbart ledsen, för jag tyckte så synd om dem båda. Och jag insåg antagligen redan då hur det skulle komma att gå. För hur kompromissar man?

Min svåger längtar starkt efter barn, som jag vet hur det känns. Men antagligen är det ännu värre för honom. Min sorg har inget namn, ingen plats, minns jag att jag tänkte många gånger under de svarta åren. Omgivningen tyckte att det på sin höjd var en besvikelse, en knäpp på näsan, "livet blir inte alltid som man vill", men min sorg var avgrundsdjup. Ändå, som kvinna förväntas man vilja ha barn och längta efter dem. En man som längtar efter barn men inga får, där kan vi snacka namnlös sorg.

Eller min syster då. En del av mig vill förstås bara ruska om henne och säga åt henne att skärpa sig, göra honom till viljes, föda hans barn och leva lycklig resten av livet. Men när hon beskriver hur hon känner sig falnar alla sådana tankar. För även här känner jag igen mig.

Hon blir ifrågasatt från alla håll, mest från sin man förstås, och ombedd att förklara sig. Men varför? Varför vill du inte ha barn? Du tycker väl om barn? Du älskar ju dina systersöner? Är du rädd för förlossningen? Vill du inte bli tjock och ful?

Hon värjer sig mot frågorna, och kan inte svara. För det finns inget svar, det finns bara en djupt liggande närmast existentiell visshet: jag vill inte. Längtan och viljan finns inte där.

Precis likadant var det för mig, fast tvärtom. Eftersom makterna var emot oss i barnalstrandet tvingades jag rannsaka mig själv. Var det bara något jag fått för mig, en konventionell önskan i paritet med att vilja gifta sig i vacker klänning? Behövde jag fylla ett hål i mig själv, kanske från min egen barndom? Behövde jag bli mamma till någon för att bli någon i mina egna ögon?

Än i dag har jag ingen aning vad det var som drev mig. Men att det fanns och var starkt, och att längtan släcktes när jag fick barn, det vet jag. Det var en djupt liggande, närmast existentiell visshet: jag måste.

Och nu har de bestämt att gå ifrån varann under ett tag. Han måste ta reda på vad som är viktigast: att få barn eller att vara med henne. Hon måste ta reda på om det är barn hon inte vill ha, eller barn med just honom. Båda måste de vara ärliga och modiga och sanna. (Apropå det så hade jag inte skrivit detta utan min systers godkännande.)

Och jag, jag är helt själviskt ledsen. För dem men ganska mycket för mig själv också. Jag vill förstås att de ska vara lyckliga, men allra helst vill jag att de ska vara det tillsammans. Och inte vill jag mista någon av dem heller.