2014-04-23

Kluven

Fast en sak är jag ledsen för, riktigt ledsen. Så ledsen att jag inte vill känna efter.

Min syster och hennes man har separerat. Min älskade, roliga, klyftiga syster som mer än någon annan människa gör mig glad. Och min fine snälle svåger. De som glittrat så förälskat mot varann, och mer än en gång fått mig att avundas dem. De som är roliga, älskade mosteråmorbror åt mina barn. Min svåger som leker med dem som ingen annan vuxen gör, ska han inte vara deras morbror längre?

För ett år sedan fick jag veta att de inte kunde enas om huruvida de ska ha barn eller inte. Han vill, hon vill inte. Jag blev omedelbart ledsen, för jag tyckte så synd om dem båda. Och jag insåg antagligen redan då hur det skulle komma att gå. För hur kompromissar man?

Min svåger längtar starkt efter barn, som jag vet hur det känns. Men antagligen är det ännu värre för honom. Min sorg har inget namn, ingen plats, minns jag att jag tänkte många gånger under de svarta åren. Omgivningen tyckte att det på sin höjd var en besvikelse, en knäpp på näsan, "livet blir inte alltid som man vill", men min sorg var avgrundsdjup. Ändå, som kvinna förväntas man vilja ha barn och längta efter dem. En man som längtar efter barn men inga får, där kan vi snacka namnlös sorg.

Eller min syster då. En del av mig vill förstås bara ruska om henne och säga åt henne att skärpa sig, göra honom till viljes, föda hans barn och leva lycklig resten av livet. Men när hon beskriver hur hon känner sig falnar alla sådana tankar. För även här känner jag igen mig.

Hon blir ifrågasatt från alla håll, mest från sin man förstås, och ombedd att förklara sig. Men varför? Varför vill du inte ha barn? Du tycker väl om barn? Du älskar ju dina systersöner? Är du rädd för förlossningen? Vill du inte bli tjock och ful?

Hon värjer sig mot frågorna, och kan inte svara. För det finns inget svar, det finns bara en djupt liggande närmast existentiell visshet: jag vill inte. Längtan och viljan finns inte där.

Precis likadant var det för mig, fast tvärtom. Eftersom makterna var emot oss i barnalstrandet tvingades jag rannsaka mig själv. Var det bara något jag fått för mig, en konventionell önskan i paritet med att vilja gifta sig i vacker klänning? Behövde jag fylla ett hål i mig själv, kanske från min egen barndom? Behövde jag bli mamma till någon för att bli någon i mina egna ögon?

Än i dag har jag ingen aning vad det var som drev mig. Men att det fanns och var starkt, och att längtan släcktes när jag fick barn, det vet jag. Det var en djupt liggande, närmast existentiell visshet: jag måste.

Och nu har de bestämt att gå ifrån varann under ett tag. Han måste ta reda på vad som är viktigast: att få barn eller att vara med henne. Hon måste ta reda på om det är barn hon inte vill ha, eller barn med just honom. Båda måste de vara ärliga och modiga och sanna. (Apropå det så hade jag inte skrivit detta utan min systers godkännande.)

Och jag, jag är helt själviskt ledsen. För dem men ganska mycket för mig själv också. Jag vill förstås att de ska vara lyckliga, men allra helst vill jag att de ska vara det tillsammans. Och inte vill jag mista någon av dem heller.

13 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. Fint och respektfullt skrivet, Helga :)

    SvaraRadera
  3. Du skriver så fint och vackert Helga!
    Jag sitter med tårar i ögonen å både din syster och svågers skull. Och din.
    Ingen kan råda, hjälpa eller göra något. Bara lyssna och finnas där, något som är väldigt svårt när man bara vill lösa problem.

    En varm kram till er alla tre.
    /M, mamma till två a-barn

    SvaraRadera
  4. Så svårt. Och så modigt av de två att ta itu med det svåra, att inte backa och låta tiden gå. Nu har de möjlighet att möta sina egna mörker och komma fram till sina respektive sanningar.

    Hoppas du får behålla dem båda. Hoppas de båda blir lyckliga.

    Regnbågsmamman (mamma till två efterlängtade barn som tog 20 år på sig att komma)

    SvaraRadera
  5. Så tufft för er allihop, men ni verkar vara kloka, modiga människor. Jag hoppas att det till slut blir en lösning som känns hyfsat bra för alla. Det är så starka känslor kopplade till att ha eller inte ha barn, så mycket fördömande och åsikter från vem som helst man stöter på. För mig har det varit oerhört viktigt att få barn och det jag vetat så länge jag kan minnas. Men självklart måste känslan av att inte vilja ha barn kunna vara lika stark. Jag kan tänka mig vad svårt det måste vara att hantera dessa starka känslor tillsammans i ett parförhållande.

    /Johanna

    SvaraRadera
  6. Vad kloka de är, de dina. Och jag tänker att ni kan behålla svågern oavsett hur det blir med dem som par, om ni vill. Men då måste han få bli sin egen och inte del av ett två. Om han vill, och ni vill, så går det också. Även om det är sorgligt. Men jag hoppas att de hittar en gemensam väg, för det låter som ett par som utöver barnfrågan (ack, den omöjliga kompromissen) har det bra tillsammans.

    SvaraRadera
  7. Åh vad jag känner igen mig själv i detta. Jag levde många år med en man, men jag ville inte ha barn. Jag har gudomliga syskonbarn som jag alltid älskat och omhuldat. Jag uppfattades av omgivningen som "barnkär", men jag ville ändå inte ha barn.Det beslutet gjorde att jag blev hårt åtgången och ifrågasatt. Jag kom så småningom fram till at jag ville prova att leva ensam under en period. Vi skiljdes så småningom och jag levde som singel under några år. När jag minst anade det träffade jag mannen i mitt liv. Kärleken var omedelbar och plötsligt och oväntat mitt i livet kände jag en djup och stark önskan efter barn. Det visade sig vara lättare sagt än gjort, men för att göra en lång historia kort,; bredvid mig ligger en sjuårig ivf pojke och sover. Hans hår är alldeles fuktigt och han är varm... Vad vill jag säga med detta svammel? Alla är vi olika och livet är inte enkelt, men det är spännande att se vart det bär. Varma hälsningar från en trogen läsare som aldrig brukar kommentera.

    SvaraRadera
  8. Jag menade inte att låta kvasi eller hurtig med min lilla berättelse utan mer att berätta att det saker och ting kan ändras, men bli bra ändå....om du förstår bad jag menar mvh den trogna icke kommenterande ...

    SvaraRadera
  9. Usch stavfel också...

    SvaraRadera
  10. Tack för era fina kommentarer, allihop! Jag blir glad för att det jag skriver verkar respektfullt, för så klart vill jag vara det mot dem.

    Ja, jag tror att de har det bra tillsammans. Utom den hopplösa frågan då. Som ju samtidigt är livsavgörande!

    Sista anonym, tack för din historia, absolut inte moraliserande eller hurtig.

    Å, det är svårt, livet!

    SvaraRadera
  11. Tack för inlägget! Jag har dessa tankar ofta. Nu när många i min omgivning fått barn och jag inte är intresserad av barn. Inte min sambo iaf. Även om jag är rätt barnkär. Antar att jag är rädd att bli sådan mamma som jag sett i min omgivning. Förlåt men dessa "jobbiga" mammor. Jag vet inte ens hur jag ska förhålla mig till dem och.... men jag försöker respektera dem som älskar att vara mamma. Alla är olika.

    SvaraRadera
  12. En stilla undran - har syster & svåger diskuterat detta innan de gifte sig?

    Har en liknande situation i släkten - min kusin & hans fru som bestämt gemensamt att de inga barn skulle ha, innan de gifte sig. Hon blev senare gravid (vet ej om det var med vilja) & de gick isär.

    Nu lever hon och barnet med en ny man, deras barn har en bra relation med sina farföräldrar & sina kusiner. Men träffar aldrig biologiska pappan.

    Själv vet jag inte var jag står - förstår honom delvis då de var överens. Å andra sidan, när ett barn väl kommer, hans barn, vill man då inte vara del i det?

    Det är ju så svårt om man inte vill samma sak - livet största kompromiss - den kan ingen utav dem leva med!

    Hälsar Lisa
    (Mamma till två 1 IVF + 1 Hoppsan)

    SvaraRadera
  13. Ja, såvitt jag vet diskuterade de saken men uppenbarligen inte tillräckligt ingående. Jag tror inte att någon av dem har varit helt säker på vad de har tyckt i frågan förrän ganska nyligen.

    För mig och O var det enklare. Jag visste tidigt att barn var mycket viktigt för mig, och vi pratade tidigt om det. Under första året tillsammans, vill jag minnas. Han var inte säker på om han ville ha barn, och jag svarade att det var icke förhandlingsbart för mig. Sedan väntade jag in honom, vi var överens att börja försöka. Han var långt ifrån lika entusiastisk som jag, och inte alls så berörd som jag när det inte gick. Först när vi fick Q upplevde jag att vi var riktigt samspelta. Kanske a blessing in disguise att det tog den tid det tog.

    Sorry, din fråga handlade inte om oss utan om dem. Egotripp.

    SvaraRadera