Men idag fick jag en liten present, en gnistrande skimrande juvel i form av en morgon tillsammans med mina barn och deras fader.
Fadern gick upp tidigt och besiktigade bilen, vilket var mycket snällt av honom. (Bilen är skriven på mig och det är jag som använder den mest.) Sedan gjorde han varm choklad till sina pojkar innan han hastade till jobbet. Så snäll är inte jag, eftersom min kladdtolerans är väsentligt lägre.
När jag kom upp från duschen, redan lite stressad, redo att purra två små sjusovare, var det bara en som sov. Lillebror sov sött i storebrors säng*, storebror låg bredvid och smekte lillebror över håret. Ibland slår de nästan ihjäl varann, när de inte retar livet ur varann. Men de älskar varann, också.
Chokladen intogs faktiskt utan minsta spill och mackorna gick åt utan alltför mycket tjat. De sista minuterna före avfärd iscensatte de en fridsam lek med gosedjur och babydockor. Storebror hjälpte lillebror med skorna när vi skulle gå.
Promenaden till skola och dagmamma är oftast en av de bästa stunderna på dagen. Då vi i våras bodde i sommarstugan medan avloppet renoverades, saknade jag verkligen de där promenaderna. Vi pratar inte lika bra i bilen som när vi går.
Ännu en reflektion: jag har inget emot att lämna barnen på morgonen, trots min morgontrötthet. Men O avskyr att lämna, han vill hals över huvud ge sig iväg till jobbet. Å andra sidan tycker jag att det är hopplöst jobbigt att hämta, att komma hem med griniga barn och eget blodsocker i tårna, att börja fundera på matlagning och disk och tvätt. Vi borde verkligen justera vårt schema lite bättre så att den som är mest lämpad för uppgiften också gör den.
Och en tredje, på köpet. Jag begriper inte varför jag är så trött nu. Hela veckan har jag ansträngt mig för att komma i säng på kvällarna. Måndag och tisdag somnade jag redan före elva vilket är ovanligt. Onsdag och torsdag blev det förmodligen bortåt halv tolv. Uppstigning alla dagar mellan halv sju och sju. Det är så jävla tråkigt att gå och lägga sig tidigt, och om jag ändå inte blir piggare av det, vad är poängen? Ytterligare en vecka ska jag experimentet tidig sänggång få.
*Femtonspelet sova säng i Helgafamiljen såg inatt ut som följer: Q till min säng, jag till hans. Y vaknar och skriker och kommer över till mig. O går som sagt upp tidigt, jag lägger mig i hans tomma säng.
2013-08-30
2013-08-28
Men igår grät jag
Över minnesbilder från Y:s bebistid som plötsligt blev plågsamt aktuella.
Över att de man älskar mest kan väcka så råa, primitiva känslor hos en. Över att de kan få en att känna sig som skit.
Över att jag känner mig så jävla otillräcklig när utomstående försäkrar att Y är det raraste och gulligaste barn de träffat på. Ja, men inte hemma.
Över att det inte är hans fel att han inte sovit, haft nattskräck, har en enastående talang att retas, att han är fyra år och trotsig, att han inte kan resoneras med som storebror.
Över att jag undrar om det är något allvarligt fel på mig. Hur fan är man funtad om en fyraåring kan få en att känna sig värdelös?
Snart ska jag hämta honom.
Över att de man älskar mest kan väcka så råa, primitiva känslor hos en. Över att de kan få en att känna sig som skit.
Över att jag känner mig så jävla otillräcklig när utomstående försäkrar att Y är det raraste och gulligaste barn de träffat på. Ja, men inte hemma.
Över att det inte är hans fel att han inte sovit, haft nattskräck, har en enastående talang att retas, att han är fyra år och trotsig, att han inte kan resoneras med som storebror.
Över att jag undrar om det är något allvarligt fel på mig. Hur fan är man funtad om en fyraåring kan få en att känna sig värdelös?
Snart ska jag hämta honom.
2013-08-24
Viskar
Törs man nämna det?
Det är länge sedan Y hade en attack av nattskräck nu. Det hände någon gång på Sommarön, men inte sedan vi kom hem. Däremot har det ju varit nattningscirkus nästan varje kväll, men även det börjar rätta till sig nu. Barnen somnar tidigare på kvällen och vaknar av sig själva när det är dags att gå upp.
Tre kvällar i rad har jag gett Y Lergigan, han somnar snabbt på min arm efter att jag har läst färdigt godnattsagan. Det verkar som att han själv tycker att det är skönt att bli sömnig och somna, igår bad han om "sovmisin".
Så kanske, kanske är det värsta över nu.
(Eller inte. Saker blir ju sällan som man tror. Häromkvällen såg jag fram emot en lugn och skön middag på tumanhand med Y, lite kvalitetstid, stärka vår relation, lillebror kommer ju ibland i skuggan av storebror.
Ack så fel jag hade. Y var som ett rytande lejon (ett hungrigt sådant) och muckade gräl om allt han kunde komma på. Spillde han mat var det mitt fel förstås, och maten var ju egentligen ganska äcklig, fast matad ville han bli ändå, eller kanske äta själv fast då spiller man ju, dumma mamma!
När maten till sist var uppäten var hans uppsyn betydligt ljusare och han förklarade sig mätt.
- Vad säger man då?
- Tack för maten!
- Och kanske förlåt för att jag varit dum och bråkig?
Y tittar under lugg på mig.
- Förlåt för att jag varit ledsen och bråkig!)
Det är länge sedan Y hade en attack av nattskräck nu. Det hände någon gång på Sommarön, men inte sedan vi kom hem. Däremot har det ju varit nattningscirkus nästan varje kväll, men även det börjar rätta till sig nu. Barnen somnar tidigare på kvällen och vaknar av sig själva när det är dags att gå upp.
Tre kvällar i rad har jag gett Y Lergigan, han somnar snabbt på min arm efter att jag har läst färdigt godnattsagan. Det verkar som att han själv tycker att det är skönt att bli sömnig och somna, igår bad han om "sovmisin".
Så kanske, kanske är det värsta över nu.
(Eller inte. Saker blir ju sällan som man tror. Häromkvällen såg jag fram emot en lugn och skön middag på tumanhand med Y, lite kvalitetstid, stärka vår relation, lillebror kommer ju ibland i skuggan av storebror.
Ack så fel jag hade. Y var som ett rytande lejon (ett hungrigt sådant) och muckade gräl om allt han kunde komma på. Spillde han mat var det mitt fel förstås, och maten var ju egentligen ganska äcklig, fast matad ville han bli ändå, eller kanske äta själv fast då spiller man ju, dumma mamma!
När maten till sist var uppäten var hans uppsyn betydligt ljusare och han förklarade sig mätt.
- Vad säger man då?
- Tack för maten!
- Och kanske förlåt för att jag varit dum och bråkig?
Y tittar under lugg på mig.
- Förlåt för att jag varit ledsen och bråkig!)
2013-08-23
En till såndär
Denna enkät har jag hittat här.
Vad har du på dig?
Vad önskar du just nu?
Lite större arbetsglädje alternativt ett nytt konsultuppdrag inne i stan. Annars är jag nöjd med tillvaron.
Vad har du ätit idag?
Två knäckemackor med kryddost och en kopp te. En caffè latte på fik med sonen. En banan före lunchträningen. Efter densamma köttfärssås med lite makaroner, stekt vitkål med cashewnötter (Konstigt? Gott! Prova!) samt cocktailtomater.
Vad ska du göra imorgon?
Imorgon är det lördag och vi ska för en gångs skull inte flänga ut till sommarstugan. Antagligen gör vi en liten utflykt till vårt förortscenter, äter kanske lunch där, hämtar några paket, handlar lite förnödenheter. Jag ser fram emot denna oerhört triviala aktivitet.
Och på söndag?
Titta på min man när han simmar simtävling, vilket han inte har gjort på många år. Hoppas vi kan fika på stan efteråt. Jag älskar att göra utflykter i Stockholm.
Vem saknar du?
Jag känner ingen svårartad saknad efter någon, jag är lyckligt lottad.
Senaste köp?
En packe böcker på Adlibris. Efter flera års köpstopp och lånande på bibliotek har jag åter börjat köpa böcker. Ett par om projektledning, Knausgårds tvåa, Norrlands svårmod, The Emperor of All Maladies, Råstams bok om Thomas Quick, Göran Rosenbergs bok om sin pappa och säkert ett par till som jag inte minns nu.
Vad skrattade du senast åt?
Min sociale chef herr Snäll kom förbi för en stund sedan och småpratade, då skrattade jag åt något han sa, men jag minns faktiskt inte var det var. Jag skrattar ganska ofta. Senaste gången jag skrattade sådär krampaktigt var på Sommarön, i sällskap med min syster, svåger och man.
Vad grät du senast åt?
Minns inte. Det var nog ett tag sedan.
Vad läser du just nu?
En bok om projektledning, ganska intressant. The Hare with Amber Eyes, som jag fastnat i och måste börja om på. Den började bra men blev sedan tråkig, men jag har pappas ord på att den är bra så jag ska framhärda.
Senast sedda film?
Ser mycket sällan film. Denna sommar har det knappt ens blivit TV. Men nu när semestern är slut har jag sett lite på TV, senast de första två avsnitten av Erövraren och första avsnittet av Top of the Lake. Gillar båda. Ser nästan uteslutande på SVT och då helst SVT Play. Ska nog återuppväcka min relation med Netflix också.
Vilken svordom använder du mest?
Helvetesjävlaskit. Blir jag riktigt arg kan jag förfalla till könsord, men brukar då se till att ingen hör.
Vem var den senaste som ringde dig?
Q:s lärare, för att fråga var han var. Hos doktorn med mig för att kolla att en ögoninflammation inte var bakteriell, vilket den förmodligen inte är. Vår anmälan om frånvaro hade uppenbarligen inte nått henne.
Har du dejtat någon av en annan religion?
Nej. Har väl knappt dejtat överhuvudtaget. Möjligen var det dejting jag och min man ägnade oss åt de första månaderna av vår relation, fast jag tror inte det. Vi var ända från början ganska säkra på att det var vi. Religion är för övrigt inte en dominerande faktor i mitt liv.
Senast 3 inkomna sms?
Fråga från maken vad jag vill äta till middag, rapport från mamma som är på resa (igen), fråga från kompismamma om Q ville följa med hem och leka igår (det ville han).
Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet?
Filosofi. Svenska (trots läraren). Historia (trots läraren). Matte (på grund av läraren).
Vilken är din favoritfrukt?
Hallon, kanske. Den frukt jag oftast äter är nog banan.
Vilka kändisar har du blivit jämförd med?
Vilken fråga. Ingen. Brukar det hända folk?
Vad är du rädd för?
Att dö, förstås, är inte alla det? Att utplånas. Evigheten, intigheten. Mer konkret så är jag rädd för bröstcancer, eller vilken jävla cancer som helst. Eller andra sjukdomar. Att mina barn ska bli sjuka eller skadade eller förbjude, dö. Eller min man. Jag har det lite för bra, tänker jag ibland. Memento mori. Varje gång jag ringer pappa är jag lite rädd att han inte ska svara. O har lovat mig att det är han som åker dit den dag vi är verkligt oroliga.
Blir du lätt svartsjuk?
Nej, jag tror inte det. Jag var förfärligt svartsjuk på O:s exflickvän under det första året av vår relation. Men det har givetvis gått över, sedan länge. Sedan dess har jag aldrig varit svartsjuk för hans skull, han har aldrig gett mig anledning till det. Avundsjuka är jag heller inte särskilt drabbad av, tror jag. Möjligen är jag avundsjuk på de som (synbarligen) kan äta vad som helst utan att gå upp i vikt. Det kan inte jag.
Vem skrev senast åt dig på facebookchatten?
Åt mig? Till mig, borde det väl rimligen stå? Det senaste meddelande jag fått på Facebook var från en granne på Sommarön.
Vilket språk hade du velat lära dig?
Koreanska. Jag hade velat kunna tala med mina söners fostermammor. Om jag någon gång får träffa deras biologiska mammor, dito. Det skulle jag mycket gärna göra, men sönerna själva har förstås första rätten.
Vilken sorts killar faller du för?
Killar? De killar jag har fallit för på senare år är mina söner. Om det är vuxna män vi talar om så är det knappt jag vet längre, O och jag har varit ett par i över tjugo år nu. Hans företrädare är från en tid så avlägsen att det nästan är preskriberat. Men jo - de har haft en sak gemensam, de män jag har blivit förtjust i: livsglädje. Det minns jag starkt från den första tiden med O, att livet var så roligt med honom. Han hade (har fortfarande) så mycket projekt och ideer.
Vart vill du åka just nu?
Jag ser fram emot vår planerade resa till London. Jag hade gärna åkt till fler europeiska storstäder om jag haft möjlighet. Till Korea vill jag alltid åka tillbaka, och det ska vi också göra om några år då barnen är större.
Vad önskar du dig i födelsedagspresent?
En utflykt med familjen, Skansen är en pålitlig gammal klassiker. En klocka med röd boett har jag letat efter länge, men behovet är inte påträngande. Boken Från Holmes till Sherlock skulle jag bli glad för, jag är lite för snål för att köpa den själv.
Vad har du på dig?
Vad önskar du just nu?
Lite större arbetsglädje alternativt ett nytt konsultuppdrag inne i stan. Annars är jag nöjd med tillvaron.
Vad har du ätit idag?
Två knäckemackor med kryddost och en kopp te. En caffè latte på fik med sonen. En banan före lunchträningen. Efter densamma köttfärssås med lite makaroner, stekt vitkål med cashewnötter (Konstigt? Gott! Prova!) samt cocktailtomater.
Vad ska du göra imorgon?
Imorgon är det lördag och vi ska för en gångs skull inte flänga ut till sommarstugan. Antagligen gör vi en liten utflykt till vårt förortscenter, äter kanske lunch där, hämtar några paket, handlar lite förnödenheter. Jag ser fram emot denna oerhört triviala aktivitet.
Och på söndag?
Titta på min man när han simmar simtävling, vilket han inte har gjort på många år. Hoppas vi kan fika på stan efteråt. Jag älskar att göra utflykter i Stockholm.
Vem saknar du?
Jag känner ingen svårartad saknad efter någon, jag är lyckligt lottad.
Senaste köp?
En packe böcker på Adlibris. Efter flera års köpstopp och lånande på bibliotek har jag åter börjat köpa böcker. Ett par om projektledning, Knausgårds tvåa, Norrlands svårmod, The Emperor of All Maladies, Råstams bok om Thomas Quick, Göran Rosenbergs bok om sin pappa och säkert ett par till som jag inte minns nu.
Vad skrattade du senast åt?
Min sociale chef herr Snäll kom förbi för en stund sedan och småpratade, då skrattade jag åt något han sa, men jag minns faktiskt inte var det var. Jag skrattar ganska ofta. Senaste gången jag skrattade sådär krampaktigt var på Sommarön, i sällskap med min syster, svåger och man.
Vad grät du senast åt?
Minns inte. Det var nog ett tag sedan.
Vad läser du just nu?
En bok om projektledning, ganska intressant. The Hare with Amber Eyes, som jag fastnat i och måste börja om på. Den började bra men blev sedan tråkig, men jag har pappas ord på att den är bra så jag ska framhärda.
Senast sedda film?
Ser mycket sällan film. Denna sommar har det knappt ens blivit TV. Men nu när semestern är slut har jag sett lite på TV, senast de första två avsnitten av Erövraren och första avsnittet av Top of the Lake. Gillar båda. Ser nästan uteslutande på SVT och då helst SVT Play. Ska nog återuppväcka min relation med Netflix också.
Vilken svordom använder du mest?
Helvetesjävlaskit. Blir jag riktigt arg kan jag förfalla till könsord, men brukar då se till att ingen hör.
Vem var den senaste som ringde dig?
Q:s lärare, för att fråga var han var. Hos doktorn med mig för att kolla att en ögoninflammation inte var bakteriell, vilket den förmodligen inte är. Vår anmälan om frånvaro hade uppenbarligen inte nått henne.
Har du dejtat någon av en annan religion?
Nej. Har väl knappt dejtat överhuvudtaget. Möjligen var det dejting jag och min man ägnade oss åt de första månaderna av vår relation, fast jag tror inte det. Vi var ända från början ganska säkra på att det var vi. Religion är för övrigt inte en dominerande faktor i mitt liv.
Senast 3 inkomna sms?
Fråga från maken vad jag vill äta till middag, rapport från mamma som är på resa (igen), fråga från kompismamma om Q ville följa med hem och leka igår (det ville han).
Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet?
Filosofi. Svenska (trots läraren). Historia (trots läraren). Matte (på grund av läraren).
Vilken är din favoritfrukt?
Hallon, kanske. Den frukt jag oftast äter är nog banan.
Vilka kändisar har du blivit jämförd med?
Vilken fråga. Ingen. Brukar det hända folk?
Vad är du rädd för?
Att dö, förstås, är inte alla det? Att utplånas. Evigheten, intigheten. Mer konkret så är jag rädd för bröstcancer, eller vilken jävla cancer som helst. Eller andra sjukdomar. Att mina barn ska bli sjuka eller skadade eller förbjude, dö. Eller min man. Jag har det lite för bra, tänker jag ibland. Memento mori. Varje gång jag ringer pappa är jag lite rädd att han inte ska svara. O har lovat mig att det är han som åker dit den dag vi är verkligt oroliga.
Blir du lätt svartsjuk?
Nej, jag tror inte det. Jag var förfärligt svartsjuk på O:s exflickvän under det första året av vår relation. Men det har givetvis gått över, sedan länge. Sedan dess har jag aldrig varit svartsjuk för hans skull, han har aldrig gett mig anledning till det. Avundsjuka är jag heller inte särskilt drabbad av, tror jag. Möjligen är jag avundsjuk på de som (synbarligen) kan äta vad som helst utan att gå upp i vikt. Det kan inte jag.
Vem skrev senast åt dig på facebookchatten?
Åt mig? Till mig, borde det väl rimligen stå? Det senaste meddelande jag fått på Facebook var från en granne på Sommarön.
Vilket språk hade du velat lära dig?
Koreanska. Jag hade velat kunna tala med mina söners fostermammor. Om jag någon gång får träffa deras biologiska mammor, dito. Det skulle jag mycket gärna göra, men sönerna själva har förstås första rätten.
Vilken sorts killar faller du för?
Killar? De killar jag har fallit för på senare år är mina söner. Om det är vuxna män vi talar om så är det knappt jag vet längre, O och jag har varit ett par i över tjugo år nu. Hans företrädare är från en tid så avlägsen att det nästan är preskriberat. Men jo - de har haft en sak gemensam, de män jag har blivit förtjust i: livsglädje. Det minns jag starkt från den första tiden med O, att livet var så roligt med honom. Han hade (har fortfarande) så mycket projekt och ideer.
Vart vill du åka just nu?
Jag ser fram emot vår planerade resa till London. Jag hade gärna åkt till fler europeiska storstäder om jag haft möjlighet. Till Korea vill jag alltid åka tillbaka, och det ska vi också göra om några år då barnen är större.
Vad önskar du dig i födelsedagspresent?
En utflykt med familjen, Skansen är en pålitlig gammal klassiker. En klocka med röd boett har jag letat efter länge, men behovet är inte påträngande. Boken Från Holmes till Sherlock skulle jag bli glad för, jag är lite för snål för att köpa den själv.
2013-08-22
Denna väldiga kloak
Under such circumstances, I naturally gravitated to London, that great cesspool into which all the loungers and idlers of the Empire are irresistibly drained.
Från inledningen till en av mina favoritböcker, där man så småningom får möta en av mina stora idoler. Nej, jag är inte på något sätt förälskad i honom, det går knappast att vara. Och jag har heller inte något större intresse av att följa i hans fotspår, umgänge i litterär form räcker så bra.
Men det blir alltså London vi reser till för att fira vår bröllopsdag om några veckor. Stor premiär för övrigt, vi ska vara borta tre hela dagar och nätter från barnen. Det har inte hänt tidigare.
Vad tycker ni att vi ska göra där?
(.... där alla solstolar och lättingar av väldet oemotståndligt dräneras, enligt Google Translate.)
Från inledningen till en av mina favoritböcker, där man så småningom får möta en av mina stora idoler. Nej, jag är inte på något sätt förälskad i honom, det går knappast att vara. Och jag har heller inte något större intresse av att följa i hans fotspår, umgänge i litterär form räcker så bra.
Men det blir alltså London vi reser till för att fira vår bröllopsdag om några veckor. Stor premiär för övrigt, vi ska vara borta tre hela dagar och nätter från barnen. Det har inte hänt tidigare.
Vad tycker ni att vi ska göra där?
(.... där alla solstolar och lättingar av väldet oemotståndligt dräneras, enligt Google Translate.)
2013-08-21
Nu finns den!
Dokumentären Hej svensk som jag tipsade om i våras finns plötsligt tillgänglig på SVT Play. Se den!
Pansar, vänligheter och bönhörelse
Jag har varit lite nere de senaste dagarna. Baksmälla efter semestern kanske. Sömnbrist, ovilja att rätta in mig i vardagen, uppblandad med en lättnad över att göra just det.
Morgnar och förmiddagar är jag lägre än annars, det vet jag ju sedan gammalt. Därför borde jag egentligen inte blir förvånad över mina egna reaktioner, men så länge jag förmår reflektera över dem må det väl vara hänt.
Igår förmiddag fick herr Snäll besök av en av sina medarbetare. Hon är där jag var för fem år sedan. Projektledare, på väg tillbaka till jobbet efter sin första mammaledighet. Jag känner henne inte alls, har bara försökt (notera ordvalet) hälsa på henne en gång i vintras då hon var inne på kontoret en sväng för att visa upp sitt barn. Men jag skulle kunna tänka mig att jag vet något om de känslor som nu uppfyller henne. Hur ska det här gå, jämka ihop jobbet med barnet och livet?
Jag har läst några dokument hon har skrivit, hon verkar oerhört ambitiös och noggrann. Lite för, kanske. Jag vet att herr Snäll valt att behålla mig och betala dyrt konsultarvode istället för att lägga över slutfasen av mitt projekt på henne. Förmodligen vet hon det också.
Det som hände idag var i alla fall att hon gick runt och hälsade på alla i projektgruppen, och passerade rakt framför mig utan att hälsa. Jag sökte hennes blick men hon undvek den, och just när det föll sig lämpligt för mig att ta ordet, fick hon syn på en gammal bekant längre bort i kontorslandskapet. Ungefär samma sak hände då i vintras då jag faktiskt hälsade ordentligt på henne och presenterade mig. Hon var närmast utstuderat ointresserad, vilket jag då i tankarna ursäktade med att hon hade sitt barn med sig och mycket annat att tänka på.
Jag tänker på detta när jag går ner mot bilen för att åka ut och äta lunch, märker hur jag börjar forma teorier. Förmodligen är hon osäker, kanske blyg. Hon har ingen anledning att tycka illa om mig personligen, eftersom vi inte känner varann, men kanske känner hon sig hotad av mig. Utan anledning, tycker jag, jag är inte ute efter hennes jobb. Min plan är att försvinna så snart herr Snäll släpper iväg mig.
Jag tänker också på min egen chef Jane, som onekligen kan upplevas som hotfull, som om hon hade ett osynligt pansar. Fast jag börjar alltmer att lära mig att se genom det.
Plötsligt inser jag att jag faktiskt är lite ledsen över den uteblivna hälsningen. Mitt pansar är uppenbarligen inte så välutvecklat.
På väg till lunchrestaurangen passerar jag en butter byggnadsarbetare, som sopar trottoaren. Trots att han envist håller blicken i marken, begriper jag att det är för min skull han upphör med sopandet när jag är några meter ifrån, för att jag inte ska få damm på mig. Det bekräftas av att han hälsar, fortfarande lika buttert, när jag passerar.
Damen på restaurangen lyser upp och hälsar igenkännande när jag kommer in, fast jag bara varit där en gång tidigare. Jag äter goda vegetariska biffar och dricker kaffe.
Det slutgiltiga beviset på att världen är en vänlig och bra plats, kommer när jag går min lilla lunchrunda. Eftersom jag tagit bilen är det i nya omgivningar, vackra sådana. Jag följer en stig som slingrar längs vatten och genom skogsdungar.
Ungefär där gör sig det utmärkta kaffet påmint. Ajdå, skulle verkligen behöva uppsöka en toalett, och det ganska snart. Det är långt till bilen, och dessutom behöver jag passera prydliga villakvarter för att komma dit. Än så länge är jag inne i skogen, och jag börjar precis fundera på om jag ska bli tvungen att dyka in i snåren eller ej, då den uppenbarar sig. En bajamaja. Som inte är låst. Det finns rejält med toapapper, och till och med alkogel att tvätta händerna med. Det är ju så att man kan bli religiös.
Efteråt går jag med lätta steg, och är beredd att förlåta nästan vad som helst.
Morgnar och förmiddagar är jag lägre än annars, det vet jag ju sedan gammalt. Därför borde jag egentligen inte blir förvånad över mina egna reaktioner, men så länge jag förmår reflektera över dem må det väl vara hänt.
Igår förmiddag fick herr Snäll besök av en av sina medarbetare. Hon är där jag var för fem år sedan. Projektledare, på väg tillbaka till jobbet efter sin första mammaledighet. Jag känner henne inte alls, har bara försökt (notera ordvalet) hälsa på henne en gång i vintras då hon var inne på kontoret en sväng för att visa upp sitt barn. Men jag skulle kunna tänka mig att jag vet något om de känslor som nu uppfyller henne. Hur ska det här gå, jämka ihop jobbet med barnet och livet?
Jag har läst några dokument hon har skrivit, hon verkar oerhört ambitiös och noggrann. Lite för, kanske. Jag vet att herr Snäll valt att behålla mig och betala dyrt konsultarvode istället för att lägga över slutfasen av mitt projekt på henne. Förmodligen vet hon det också.
Det som hände idag var i alla fall att hon gick runt och hälsade på alla i projektgruppen, och passerade rakt framför mig utan att hälsa. Jag sökte hennes blick men hon undvek den, och just när det föll sig lämpligt för mig att ta ordet, fick hon syn på en gammal bekant längre bort i kontorslandskapet. Ungefär samma sak hände då i vintras då jag faktiskt hälsade ordentligt på henne och presenterade mig. Hon var närmast utstuderat ointresserad, vilket jag då i tankarna ursäktade med att hon hade sitt barn med sig och mycket annat att tänka på.
Jag tänker på detta när jag går ner mot bilen för att åka ut och äta lunch, märker hur jag börjar forma teorier. Förmodligen är hon osäker, kanske blyg. Hon har ingen anledning att tycka illa om mig personligen, eftersom vi inte känner varann, men kanske känner hon sig hotad av mig. Utan anledning, tycker jag, jag är inte ute efter hennes jobb. Min plan är att försvinna så snart herr Snäll släpper iväg mig.
Jag tänker också på min egen chef Jane, som onekligen kan upplevas som hotfull, som om hon hade ett osynligt pansar. Fast jag börjar alltmer att lära mig att se genom det.
Plötsligt inser jag att jag faktiskt är lite ledsen över den uteblivna hälsningen. Mitt pansar är uppenbarligen inte så välutvecklat.
På väg till lunchrestaurangen passerar jag en butter byggnadsarbetare, som sopar trottoaren. Trots att han envist håller blicken i marken, begriper jag att det är för min skull han upphör med sopandet när jag är några meter ifrån, för att jag inte ska få damm på mig. Det bekräftas av att han hälsar, fortfarande lika buttert, när jag passerar.
Damen på restaurangen lyser upp och hälsar igenkännande när jag kommer in, fast jag bara varit där en gång tidigare. Jag äter goda vegetariska biffar och dricker kaffe.
Det slutgiltiga beviset på att världen är en vänlig och bra plats, kommer när jag går min lilla lunchrunda. Eftersom jag tagit bilen är det i nya omgivningar, vackra sådana. Jag följer en stig som slingrar längs vatten och genom skogsdungar.
Ungefär där gör sig det utmärkta kaffet påmint. Ajdå, skulle verkligen behöva uppsöka en toalett, och det ganska snart. Det är långt till bilen, och dessutom behöver jag passera prydliga villakvarter för att komma dit. Än så länge är jag inne i skogen, och jag börjar precis fundera på om jag ska bli tvungen att dyka in i snåren eller ej, då den uppenbarar sig. En bajamaja. Som inte är låst. Det finns rejält med toapapper, och till och med alkogel att tvätta händerna med. Det är ju så att man kan bli religiös.
Efteråt går jag med lätta steg, och är beredd att förlåta nästan vad som helst.
2013-08-20
Bad mother award
Jag älskar mitt liv i största allmänhet (hm, kanske inte alla aspekter av jobbet dårå), att ha barn, att vara gift, att bo i det medelklassiga lummiga radhusområdet i storstadens utkant. Jag gillar verkligen det sociala sammanhanget, grannarna liksom föräldrarna till barnens kompisar. Vi funkar bra ihop, samarbetar bra. Det känns tryggt och fint att veta att våra barn omges av många vuxna som inte tvekar att ta ansvar eller tillrättavisa när det behövs. Dessutom går Q i en bra skola och Y har en underbar dagmamma.
Fast ibland blir jag bara så trött på präktigheten i det hela.
Det var slarvigt av oss att missa skolans planeringsdagar förra veckan, det var det. Men det gick bra, och man borde förstås vara tacksam över att leva ett liv med sådana marginaler att det går bra. Ändå kände jag mig lite skakis efteråt. Gillar inte att inte ha koll. Samtidigt som jag gott kan öva mig i att inte ha koll och att lära mig att det går bra ändå.
Igår fick jag en lätt överdos av den präktigaste kompismamman, som stegade in i mitt kök efter jobbet då jag bara ville vila öronen en stund. Hon pratade oupphörligen, sin vana trogen, om ett av sina favoritämnen som jag hört om massor av gånger tidigare. Fan flög i mig och jag började prata samtidigt, för att se om hon avbröt sig. Det gjorde hon inte. Vi stod i flera minuter och pratade om varsitt ämne. Rena farsen.
Idag var det upprop. Jag frågade redan igår på fritis om det gick att lämna Q före uppropet, och frågade Q ordentligt vid nattningen hur han ville att vi skulle göra. Han gick på fritis hela förra veckan, skolstarten i år innebär inga större förändringar, han har samma lärare, går i samma hus, byter bara klassrum till det som ligger bredvid hans gamla. Ville han gärna ha med mig på uppropet? Nej.
Vid lämningen imorse visade det sig att det utöver Q bara var ett barn i klassen som hade så försumliga föräldrar att de inte följer med på uppropet. Det är en flicka som präktiga kompismamman brukar oja sig över, att hon lämnas så tidigt och hämtas så sent. Jag gillar inte det snacket, det finns så mycket vi inte vet, och även om flickan inte har det bra, hur blir hon hjälpt av att skvallriga mammor beskärmar sig?
Men Q fick åtminstone utforska det nya klassrummet på egen hand, leta på sin nya bänk och sin hylla i kapprummet, och gå med fröken till skolgården. Han vinkade glatt åt oss.
Sedan avrundade jag dålig-mamma-morgonen med att lämna snorig Y hos dagmamman. Vi mötte hela familjer på väg till uppropet, mammor i sommarklänningar och pappor i kostym. Men sluta nu, har de inga jobb de måste vara på?
På mitt finns det för en gångs skull riktigt mycket att göra, snälle herr Snäll väntade otåligt på mig då jag drällde in en bra stund efter skämsgränsen klockan nio. Förmiddagen har gått åt till diverse informellt fnattande och snackande, nu när lunchen strax är över måste jag ta mig i kragen och jobba. Usch vad motigt det är.
Bad mother OCH bad projektledare.
Fast ibland blir jag bara så trött på präktigheten i det hela.
Det var slarvigt av oss att missa skolans planeringsdagar förra veckan, det var det. Men det gick bra, och man borde förstås vara tacksam över att leva ett liv med sådana marginaler att det går bra. Ändå kände jag mig lite skakis efteråt. Gillar inte att inte ha koll. Samtidigt som jag gott kan öva mig i att inte ha koll och att lära mig att det går bra ändå.
Igår fick jag en lätt överdos av den präktigaste kompismamman, som stegade in i mitt kök efter jobbet då jag bara ville vila öronen en stund. Hon pratade oupphörligen, sin vana trogen, om ett av sina favoritämnen som jag hört om massor av gånger tidigare. Fan flög i mig och jag började prata samtidigt, för att se om hon avbröt sig. Det gjorde hon inte. Vi stod i flera minuter och pratade om varsitt ämne. Rena farsen.
Idag var det upprop. Jag frågade redan igår på fritis om det gick att lämna Q före uppropet, och frågade Q ordentligt vid nattningen hur han ville att vi skulle göra. Han gick på fritis hela förra veckan, skolstarten i år innebär inga större förändringar, han har samma lärare, går i samma hus, byter bara klassrum till det som ligger bredvid hans gamla. Ville han gärna ha med mig på uppropet? Nej.
Vid lämningen imorse visade det sig att det utöver Q bara var ett barn i klassen som hade så försumliga föräldrar att de inte följer med på uppropet. Det är en flicka som präktiga kompismamman brukar oja sig över, att hon lämnas så tidigt och hämtas så sent. Jag gillar inte det snacket, det finns så mycket vi inte vet, och även om flickan inte har det bra, hur blir hon hjälpt av att skvallriga mammor beskärmar sig?
Men Q fick åtminstone utforska det nya klassrummet på egen hand, leta på sin nya bänk och sin hylla i kapprummet, och gå med fröken till skolgården. Han vinkade glatt åt oss.
Sedan avrundade jag dålig-mamma-morgonen med att lämna snorig Y hos dagmamman. Vi mötte hela familjer på väg till uppropet, mammor i sommarklänningar och pappor i kostym. Men sluta nu, har de inga jobb de måste vara på?
På mitt finns det för en gångs skull riktigt mycket att göra, snälle herr Snäll väntade otåligt på mig då jag drällde in en bra stund efter skämsgränsen klockan nio. Förmiddagen har gått åt till diverse informellt fnattande och snackande, nu när lunchen strax är över måste jag ta mig i kragen och jobba. Usch vad motigt det är.
Bad mother OCH bad projektledare.
2013-08-16
Några Helgapappaanekdoter
Igår fick vi en dag till skänks, jag och min äldste son. Jag satt i bilen på väg till ett tidigt morgonmöte då O ringde, det var han som skulle lämna barnen. Skolan har planeringsdag, helt missat av oss. Jag genomförde mitt möte och åkte sedan hem för att avlösa O och tillbringa dagen med Q. Y var redan lämnad hos dagmamman.
Det fick bli utflykt med morfar, en morfar som svarade yrvaket men glatt när jag ringde. Vi har inte setts på hela semestern, så det var ett kärt återseende. Vi tog tunnelbanan till en outforskad förort, promenerade och tittade på hus och vatten, förhörde Q på träd (han satte ek, rönn och björk utan vidare), åt lunch på ett i förväg rekognoscerat ställe, rastade Q på lekplats, pratade, pratade, pratade. Till sist fikade vi på ett trevligt kondis.
Innehavaren måste ha fattat tycke för oss och då i synnerhet för pappa, för när vi skulle gå stack han till pappa en påse. Varsågod, jag bjuder. Den visade sig vara full med chokladbiskvier och dammsugare, hembakta och färska.
Du får inte äta alla på en gång, sa jag oroligt, tänk på din diabetes. Nejdå, vi delar på dem innan vi skils åt, försäkrade han, i det att han på karakteristiskt manér knölade ner påsen i sin lika karakteristiska axelremsväska.
På tunnelbaneperrongen skulle så uppdelningen ske. Chokladbiskvierna var förstås mosade, påsen fläckig av smörkräm och ingen extrapåse hade vi. Va, sa pappa häpet, är de trasiga? Nåja, det var de säkert redan när jag fick dem!
Vi fick hela påsen att ta med hem till O och Y, pappa bestämde sig stoiskt för att avstå för hälsans skull. När Q och jag var ensamma suckade jag lite över att pappa aldrig lär sig, att diverse livsmedel mosas i hans väska är mer regel än undantag.
- Men han är en väldigt snäll morfar, invände Q eftertänksamt.
Ja, sannerligen. En fantastisk sådan, om än något okonventionell. Chokladbiskvierna påminner mig om en annan historia, från när Y var bebis.
Pappa var på besök hemma hos oss, och Y kröp omkring på golvet och visade stort intresse för den omtalade axelremsväskan.
(Det gör han fortfarande, både han och Q vet att den - nästan alltid - innehåller en liten present till dem. Men presenten är villkorad, bråkas det för mycket får man inte titta i väskan, en ordning som pojkarna accepterar utan knot.)
Plötsligt märker jag att bebisen äter på något, han riktigt smackar. Pappa tittar förstrött över axeln:
- Jaha, han har hittat mina pannbiffar.
- Har du PANNBIFFAR i väskan?
- Ja, än sen då? Jag blev hungrig på vägen hit så jag åt ett par på tunnelbanan.
När, vad eller var man äter, eller för den delen sover, har pappa alltid varit befriande fritänkt med. Nu i sommar har han ofta sovit på sin nybyggda balkong, som han är mycket lycklig över.
Och när vi skulle åka på Uppsalautflykt i somras anlände han som avtalat hemma hos mig klockan tio. Jag måste tvätta händerna innan vi åker, deklarerade han, för de luktar fisk så förskräckligt. Jo, för jag har ätit en burk tonfisk i vatten till frukost. Äsch, jag visste att du skulle skratta åt det. Vadå, tonfisk är jättebra mat för mig, det säger dietisten.
Och det har han ju rätt i.
Till sist: ni minns väl spinningskorna? När O hörde historien lovade han att plocka bort metallfästena från pappas skor, så att han inte riskerar att halka. Men när han fick se skorna blev han betänksam: de ser precis ut som mina. Jag har inte sett dem på ett tag.
Det är väl i alla fall inte möjligt, tyckte jag. Om pappa tagit fel skor bör det stå ett par pappaskor hemma hos oss, det gör det väl inte? Närmare inspektion visade att det gjorde det visst. Att jag inte noterat dem tidigare är mig en gåta. O hade väl trott att de var mina.
Jag har storlek 41. Pappa storlek 43. O storlek 47. Det sista mysteriet var förstås hur pappa kunde gå omkring i ett par (spinning-)skor, fyra nummer för stora, i över ett halvår, utan att misstänka något.
- Jag har alltid gillat stora skor. Det är så skönt att kunna vifta med tårna.
Det fick bli utflykt med morfar, en morfar som svarade yrvaket men glatt när jag ringde. Vi har inte setts på hela semestern, så det var ett kärt återseende. Vi tog tunnelbanan till en outforskad förort, promenerade och tittade på hus och vatten, förhörde Q på träd (han satte ek, rönn och björk utan vidare), åt lunch på ett i förväg rekognoscerat ställe, rastade Q på lekplats, pratade, pratade, pratade. Till sist fikade vi på ett trevligt kondis.
Innehavaren måste ha fattat tycke för oss och då i synnerhet för pappa, för när vi skulle gå stack han till pappa en påse. Varsågod, jag bjuder. Den visade sig vara full med chokladbiskvier och dammsugare, hembakta och färska.
Du får inte äta alla på en gång, sa jag oroligt, tänk på din diabetes. Nejdå, vi delar på dem innan vi skils åt, försäkrade han, i det att han på karakteristiskt manér knölade ner påsen i sin lika karakteristiska axelremsväska.
På tunnelbaneperrongen skulle så uppdelningen ske. Chokladbiskvierna var förstås mosade, påsen fläckig av smörkräm och ingen extrapåse hade vi. Va, sa pappa häpet, är de trasiga? Nåja, det var de säkert redan när jag fick dem!
Vi fick hela påsen att ta med hem till O och Y, pappa bestämde sig stoiskt för att avstå för hälsans skull. När Q och jag var ensamma suckade jag lite över att pappa aldrig lär sig, att diverse livsmedel mosas i hans väska är mer regel än undantag.
- Men han är en väldigt snäll morfar, invände Q eftertänksamt.
Ja, sannerligen. En fantastisk sådan, om än något okonventionell. Chokladbiskvierna påminner mig om en annan historia, från när Y var bebis.
Pappa var på besök hemma hos oss, och Y kröp omkring på golvet och visade stort intresse för den omtalade axelremsväskan.
(Det gör han fortfarande, både han och Q vet att den - nästan alltid - innehåller en liten present till dem. Men presenten är villkorad, bråkas det för mycket får man inte titta i väskan, en ordning som pojkarna accepterar utan knot.)
Plötsligt märker jag att bebisen äter på något, han riktigt smackar. Pappa tittar förstrött över axeln:
- Jaha, han har hittat mina pannbiffar.
- Har du PANNBIFFAR i väskan?
- Ja, än sen då? Jag blev hungrig på vägen hit så jag åt ett par på tunnelbanan.
När, vad eller var man äter, eller för den delen sover, har pappa alltid varit befriande fritänkt med. Nu i sommar har han ofta sovit på sin nybyggda balkong, som han är mycket lycklig över.
Och när vi skulle åka på Uppsalautflykt i somras anlände han som avtalat hemma hos mig klockan tio. Jag måste tvätta händerna innan vi åker, deklarerade han, för de luktar fisk så förskräckligt. Jo, för jag har ätit en burk tonfisk i vatten till frukost. Äsch, jag visste att du skulle skratta åt det. Vadå, tonfisk är jättebra mat för mig, det säger dietisten.
Och det har han ju rätt i.
Till sist: ni minns väl spinningskorna? När O hörde historien lovade han att plocka bort metallfästena från pappas skor, så att han inte riskerar att halka. Men när han fick se skorna blev han betänksam: de ser precis ut som mina. Jag har inte sett dem på ett tag.
Det är väl i alla fall inte möjligt, tyckte jag. Om pappa tagit fel skor bör det stå ett par pappaskor hemma hos oss, det gör det väl inte? Närmare inspektion visade att det gjorde det visst. Att jag inte noterat dem tidigare är mig en gåta. O hade väl trott att de var mina.
Jag har storlek 41. Pappa storlek 43. O storlek 47. Det sista mysteriet var förstås hur pappa kunde gå omkring i ett par (spinning-)skor, fyra nummer för stora, i över ett halvår, utan att misstänka något.
- Jag har alltid gillat stora skor. Det är så skönt att kunna vifta med tårna.
En notering till mig själv att läsa inför nästa sommar
Nu har jag nog ältat klart kusineriet, tror jag. Det var bra att tänka, att prata med flera olika kloka personer, att skriva om det, att läsa det som ännu fler kloka personer skrev (tack!).
Mitt meddelande till mig själv går ut på att jag i fortsättningen inte ska låtsas om kusins spetsigheter. Alls. Bara låta dem passera, ignorera dem, inte lyssna på dem. Inte på något utstuderat sätt, för att retas eller så, utan verkligen verkligen med god vilja och förhoppningen om en bättre relation.
För om jag lyckas sätta mig över dem och inte triggas av dem och reta mig, kommer jag själv att må så mycket bättre. Och kanske, kanske slappnar också kusin av och lägger ner vapnen om jag inte bidrar till att trappa upp konflikten.
Eller så blir det precis tvärtom, att hon blir än mer provocerad av att jag inte retas tillbaka, och så blir det sju resor värre. Fast det tror jag inte riktigt på. Och även om det skulle vara så, har jag i alla fall fått en nyttig övning i självbehärskning och impulskontroll.
Framför allt kommer jag, om jag lyckas i min föresats, förbli den person jag vill vara. När jag svarar kusin med samma medel blir jag småsint och tjafsig, raljerande och oäkta. Nej. Nog nu.
Mitt meddelande till mig själv går ut på att jag i fortsättningen inte ska låtsas om kusins spetsigheter. Alls. Bara låta dem passera, ignorera dem, inte lyssna på dem. Inte på något utstuderat sätt, för att retas eller så, utan verkligen verkligen med god vilja och förhoppningen om en bättre relation.
För om jag lyckas sätta mig över dem och inte triggas av dem och reta mig, kommer jag själv att må så mycket bättre. Och kanske, kanske slappnar också kusin av och lägger ner vapnen om jag inte bidrar till att trappa upp konflikten.
Eller så blir det precis tvärtom, att hon blir än mer provocerad av att jag inte retas tillbaka, och så blir det sju resor värre. Fast det tror jag inte riktigt på. Och även om det skulle vara så, har jag i alla fall fått en nyttig övning i självbehärskning och impulskontroll.
Framför allt kommer jag, om jag lyckas i min föresats, förbli den person jag vill vara. När jag svarar kusin med samma medel blir jag småsint och tjafsig, raljerande och oäkta. Nej. Nog nu.
2013-08-15
Sex, drugs and rock'n'roll - två av tre
Det man med rätta kan mästra mig om är att jag borde gå och lägga mig tidigare på kvällarna. The story of my life. Det senaste året har även O lagt sig till med vanan att sitta uppe sent.
I förrgår morrade jag åt honom att komma och lägga sig, för nu skulle jag göra det och ville inte bli störd. (Både inkonsekvent och orättvist, hur många kvällar har inte jag suttit uppe långt efter honom?) Jag hade hunnit slumra till när han la sig, vaknade men blev för en gångs skull inte sur. Annars avskyr jag att bli väckt när jag just somnat, enda undantaget från min annars osvikliga förmåga att somna om.
Vi tog tillfället i akt. När lusten faktiskt gör besök gäller det att fånga den i flykten, vad fan klockan än blir. Men gudars vad trött jag var nästa morgon.
Gårdagkvällens nattningscirkus nådde nya höjder, särskilt Y kämpade länge. Utmattad efter detta somnade jag bom tvärt halv elva, hjälpt på traven av en halv sömntablett. Vaknade endast en gång på natten, då Q kröp upp bredvid mig, Y stannade godhetsfullt i egen säng ända till morgonen.
Idag känner jag mig som en ny människa. Med en ny idé dessutom, ikväll ska Y faktiskt få en slurk Lergigan för att somna. Han behöver verkligen hjälp att somna just nu, liksom jag själv.
I förrgår morrade jag åt honom att komma och lägga sig, för nu skulle jag göra det och ville inte bli störd. (Både inkonsekvent och orättvist, hur många kvällar har inte jag suttit uppe långt efter honom?) Jag hade hunnit slumra till när han la sig, vaknade men blev för en gångs skull inte sur. Annars avskyr jag att bli väckt när jag just somnat, enda undantaget från min annars osvikliga förmåga att somna om.
Vi tog tillfället i akt. När lusten faktiskt gör besök gäller det att fånga den i flykten, vad fan klockan än blir. Men gudars vad trött jag var nästa morgon.
Gårdagkvällens nattningscirkus nådde nya höjder, särskilt Y kämpade länge. Utmattad efter detta somnade jag bom tvärt halv elva, hjälpt på traven av en halv sömntablett. Vaknade endast en gång på natten, då Q kröp upp bredvid mig, Y stannade godhetsfullt i egen säng ända till morgonen.
Idag känner jag mig som en ny människa. Med en ny idé dessutom, ikväll ska Y faktiskt få en slurk Lergigan för att somna. Han behöver verkligen hjälp att somna just nu, liksom jag själv.
2013-08-14
2013-08-13
Trött suck
Fyrväckarnatt. Q kom över till oss varpå jag förstås vaknade. Y gallskrek, jag tröstade och fick honom att somna om i Q:s tomma säng. Någon timme senare kom han över till oss varpå jag vaknade av att det blev för trångt och flydde till just det, Q:s tomma säng. Hade just somnat om då innehavaren av den tidigare tomma sängen väckte mig med beskedet att han blödde näsblod.
När väckarklockan ringde var ingen av oss pigg, kan jag säga. Q inledde dagen med att ligga i sängen och skrika. Sedan tog han god tid på sig att äta frukost, tre kvart. När jag bad honom skynda sig förklarade han avmätt att man minsann kan komma till fritis hur sent som helst. Mitt sura svar att jag har ett jobb att sköta imponerade inte stort på honom.
Jag kom sent hem till två gråtande barn och en arg och trött pappa. Klockan var då närmare halv nio och nattningscirkusen hade pågått en stund. Nu, två timmar senare, har de sovit i en knapp timme. Hur många gånger jag hann explodera och skälla på dem vill jag knappt tänka på.
(Skälla? Varför då? Ja, till exempel då Q kommer rusande från det släckta rummet - med odygd lysande ur ögonen, men det noterade jag inte då - och rapporterar att Y ramlat från överslafen. Gråter han, frågar jag. Ja, han ligger under mitt täcke och gråter. Kvävda ljud hörs, jag lyfter oroligt på täcket, beredd att trösta, och finner en förtjust skrattande Y. Lurad!)
Ja, ja. This too shall pass. Nu ska i alla fall jag gå och lägga mig.
När väckarklockan ringde var ingen av oss pigg, kan jag säga. Q inledde dagen med att ligga i sängen och skrika. Sedan tog han god tid på sig att äta frukost, tre kvart. När jag bad honom skynda sig förklarade han avmätt att man minsann kan komma till fritis hur sent som helst. Mitt sura svar att jag har ett jobb att sköta imponerade inte stort på honom.
Jag kom sent hem till två gråtande barn och en arg och trött pappa. Klockan var då närmare halv nio och nattningscirkusen hade pågått en stund. Nu, två timmar senare, har de sovit i en knapp timme. Hur många gånger jag hann explodera och skälla på dem vill jag knappt tänka på.
(Skälla? Varför då? Ja, till exempel då Q kommer rusande från det släckta rummet - med odygd lysande ur ögonen, men det noterade jag inte då - och rapporterar att Y ramlat från överslafen. Gråter han, frågar jag. Ja, han ligger under mitt täcke och gråter. Kvävda ljud hörs, jag lyfter oroligt på täcket, beredd att trösta, och finner en förtjust skrattande Y. Lurad!)
Ja, ja. This too shall pass. Nu ska i alla fall jag gå och lägga mig.
2013-08-12
Goda vänner och fina pojkar
Semestern avslutades med en helg på Kolmården, i sällskap med två andra familjer, samma gäng som vi besökte Legoland med för två år sedan.
På lördagkvällen slog det mig. Vi satt vid middagsbordet och hade just enats om vilket vin vi skulle beställa. Som vanligt en snabb process, några är intresserade och tar gärna ansvaret för att välja, andra är nöjda med att överlåta valet. Inget gnissel, inget tjafs. Ingen som behöver hävda sig, glänsa, briljera. Ingen snärtar till. Alla är vänliga och prestigelösa, snälla och intresserade av varandras välbefinnande och åsikter.
Så hade hela dagen förflutit. Sällskapet på elva personer, sex vuxna och fem barn, hade navigerat sig genom djurparken och dess aktiviteter utan en enda konflikt, knappt ens meningskiljaktighet. Alla höll ett öga på den unge som var närmast, barnen själva höll ett extra öga på Y som var yngst.
Det är så skönt med en sådan gemenskap. Vilsamt.
På fredagkvällen hade vi ännu inte anslutit till våra vänner, vi bodde på en bed & breakfast nära Kolmården och hade promenerat till närmaste restaurang där vi åt middag på en veranda med sjöutsikt. Det hade varit underbart om det inte varit för Y. Han gjorde allt han kunde för att driva oss och då särskilt sin far till vansinne. Han sparkades, stångades, krälade runt på stolen, välte glas, gjorde kort sagt allt utom att sitta och äta. Vid tillsägelse stack han fingrarna i öronen och gapskrattade - jag har väl nämnt att Y har en klar talang för retsamhet?
Till sist gav vi upp och släppte med en lättnadens suck iväg dem att leka på gräsplätten bredvid verandan. Där jagade de varann under ystra tjut. Vi hukade och sneglade skuldmedvetet på paret vid bordet bredvid, tiotalet äldre än oss. Men de såg nästan oavvänt på barnen och skrattade ofta. Så vände sig mannen till oss: Tänk om man hade hälften av den energin! Vilka fina pojkar ni har!
Med en sådan fredag- och lördagkväll i färskt minne känns regnig måndag på jobbet riktigt uthärdlig.
På lördagkvällen slog det mig. Vi satt vid middagsbordet och hade just enats om vilket vin vi skulle beställa. Som vanligt en snabb process, några är intresserade och tar gärna ansvaret för att välja, andra är nöjda med att överlåta valet. Inget gnissel, inget tjafs. Ingen som behöver hävda sig, glänsa, briljera. Ingen snärtar till. Alla är vänliga och prestigelösa, snälla och intresserade av varandras välbefinnande och åsikter.
Så hade hela dagen förflutit. Sällskapet på elva personer, sex vuxna och fem barn, hade navigerat sig genom djurparken och dess aktiviteter utan en enda konflikt, knappt ens meningskiljaktighet. Alla höll ett öga på den unge som var närmast, barnen själva höll ett extra öga på Y som var yngst.
Det är så skönt med en sådan gemenskap. Vilsamt.
På fredagkvällen hade vi ännu inte anslutit till våra vänner, vi bodde på en bed & breakfast nära Kolmården och hade promenerat till närmaste restaurang där vi åt middag på en veranda med sjöutsikt. Det hade varit underbart om det inte varit för Y. Han gjorde allt han kunde för att driva oss och då särskilt sin far till vansinne. Han sparkades, stångades, krälade runt på stolen, välte glas, gjorde kort sagt allt utom att sitta och äta. Vid tillsägelse stack han fingrarna i öronen och gapskrattade - jag har väl nämnt att Y har en klar talang för retsamhet?
Till sist gav vi upp och släppte med en lättnadens suck iväg dem att leka på gräsplätten bredvid verandan. Där jagade de varann under ystra tjut. Vi hukade och sneglade skuldmedvetet på paret vid bordet bredvid, tiotalet äldre än oss. Men de såg nästan oavvänt på barnen och skrattade ofta. Så vände sig mannen till oss: Tänk om man hade hälften av den energin! Vilka fina pojkar ni har!
Med en sådan fredag- och lördagkväll i färskt minne känns regnig måndag på jobbet riktigt uthärdlig.
2013-08-09
Att få sista ordet
Det andra som gnager mig efter årets övistelse är kusinrelationen. Den går framåt. Eller möjligen fram och tillbaka. Runt, runt?
Förra året formulerade jag det som legat och skavt ett tag, att kusin och jag tävlar om att försöka bräcka varandra på snart sagt alla områden. Det tog mig ett bra tag att sätta fingret på att det var så det förhöll sig, och jag hoppas att detta är ett tecken på att mina andra relationer inte präglas av konkurrens på samma sätt.
I år har jag fått nya insikter, som jag tror är bra för mig.
Det är inte bara konkurrens det handlar om, utan något ännu djupare och sorgligare. Faktiskt så var det min mamma som hjälpte mig att se. Hon kom på besök under några dagar, och vi hade några riktigt bra och läkande samtal, inte om oss, utan om kusin. Mamma är fascinerande nog mycket känslig, empatisk och intuitiv när det gäller andras känsloliv, men tämligen blind för sitt eget.
Jag berättade att umgänget med kusin är prövande. Vad jag än säger så snärtar hon till med en replik som väl är tänkt som fyndig men som oftast inte är det (eller så har jag ingen humor, nu är det konstaterat).
- Har du badat, frågar hennes make vänligt när han ser mitt blöta nykammade hår.
- Eller kör du Stureplansbackslick, skrattar kusin.
O:s Hawaiiskjorta (som faktiskt är en alldeles äkta dylik, inköpt på Hawaii av pappa, och ganska snygg, i gröna och gula toner) blev föremål för mycket drift. Hö, hö. Hö, hö. Jag skrattade artigt med, tills jag insåg vad fan människan säger. Hade hon tyckte det var roligt om jag drev med henne för hennes generöst urringade solklänning? Troligen inte. Det skulle för övrigt inte falla mig in, om jag har negativa åsikter om folks klädsel håller jag dem för mig själv. (Ett undantag från denna regel utgörs av min fader stråtrövaren.)
När jag kommer hem från en loppis och är förtjust över mina fynd, en vacker trasmatta och ett par Cars-skor till Y (som blinkar när han hoppar, bara tjugo kronor!), vill kusin inte se vare sig fynden eller min glädje. Visa inte skorna för min dotter, då blir hon avundsjuk, svarar hon bara. Jag känner mig tilltryckt och får först dåligt samvete, verkade jag skrytsam?
Och så vidare, och så vidare. Inga märkvärdigheter, tvärtom verkar min irritation småaktig när jag skriver ner det.
(Fast ibland är hon direkt klumpig. När O ivrigt berättar för hennes man om duschkabinen han har spanat in på byggvaruhuset, dit han planerar en expedition med hyrt släp följande dag, vänder kusin sig till mig med ett sarkastiskt tonfall: Blir du extra kär i honom nu?
Då fann jag mig, och svarade iskallt: Hurså, blir du? Hon fortsatte att ironisera - han verkar gå igång på att köpa nya prylar. Nej, svarade jag, han går igång på att ordna saker för oss så att det ska blir bra.
Kanske var jag också lite väl vass när hon förklarade att ett av de äldre barnen i grannskapet tyckte att det var sååå spännande med små barn adopterade från Korea. Sån tur för honom då att vi råkar ha just två sådana, svarade jag syrligt. Pojken ifråga hörde inte denna replikväxling, och jag svarade vänligt på hans frågor. Det var inte hans intresse som störde mig, utan kusins beskäftiga attityd. Mina barn är inga jävla museiföremål.)
(När jag tänker efter inser jag att kusin inte någonsin sagt ett enda uppskattande ord till mig om någonting. Varken om enklare saker som Y:s nya skor eller att vi fiskat krabbor till gemensamma skaldjursmiddagar. Hon säger fantamig inte ens tack när hon lånar socker. Jag lånar friskt av henne också, det är inte det, men jag tackar! Det allra största emellan oss, det att det faktiskt är mina val och beslut som möjliggjort hennes största dröm, att få överta det stora huset på Sommarön, har hon aldrig berört. Mer än med en enda replik för ett par år sedan: Äntligen tar du ditt förnuft till fånga.)
(Inom parenteserna ryms mina känslor, de rör sig i mitt innersta fast jag försöker betvinga dem. Jag är tydligen arg på kusin, fortfarande.)
Det är ett pingpongspel, hela tiden. Inget av det jag säger landar på riktigt, utan skruvas tillbaka och studsar. Det blir inga samtal av det, inget djupare. Bara studs, studs, fram och tillbaka.
Mamma bekräftade mina iakttagelser, och sa det självklara: det handlar om kontroll. Genom att snärta till och få sista ordet behåller kusin kontrollen och avståndet. Mamma påpekade ytterligare en självklarhet: bakom detta är kusin förmodligen mycket ensam.
Ja jävlar. Jag orkar då inte söka något hos henne. Något närmare umgänge på de här villkoren är totalt ointressant för mig. Och med den insikten kände jag mig plötsligt befriad. Nu vet jag hur jag ska göra, hur jag ska hantera. Förra året kämpade jag utan att veta riktigt för vad. För att vinna? För att nå kusin? Nu lägger jag ner.
Så det gjorde jag. Vad skönt det var.
Nästa år kanske jag kan förmå mig att känna starkare empati för henne. Rationellt begriper jag att jag egentligen borde tycka ganska synd om henne. Hon är osams med sin mamma och sin syster och verkar inte dra särskilt jämnt med sin svärmor. Hon prisar det otvungna umgänget på Sommarön samtidigt som hon baktalar flera av grannarna. All kommunikation med resten av släkten, de andra som äger Sommarön, har fått skötas av O och mig eftersom hon kommit på kant med flera av dem.
Nästa år, kanske. Runt, runt, upp till en ny nivå.
Förra året formulerade jag det som legat och skavt ett tag, att kusin och jag tävlar om att försöka bräcka varandra på snart sagt alla områden. Det tog mig ett bra tag att sätta fingret på att det var så det förhöll sig, och jag hoppas att detta är ett tecken på att mina andra relationer inte präglas av konkurrens på samma sätt.
I år har jag fått nya insikter, som jag tror är bra för mig.
Det är inte bara konkurrens det handlar om, utan något ännu djupare och sorgligare. Faktiskt så var det min mamma som hjälpte mig att se. Hon kom på besök under några dagar, och vi hade några riktigt bra och läkande samtal, inte om oss, utan om kusin. Mamma är fascinerande nog mycket känslig, empatisk och intuitiv när det gäller andras känsloliv, men tämligen blind för sitt eget.
Jag berättade att umgänget med kusin är prövande. Vad jag än säger så snärtar hon till med en replik som väl är tänkt som fyndig men som oftast inte är det (eller så har jag ingen humor, nu är det konstaterat).
- Har du badat, frågar hennes make vänligt när han ser mitt blöta nykammade hår.
- Eller kör du Stureplansbackslick, skrattar kusin.
O:s Hawaiiskjorta (som faktiskt är en alldeles äkta dylik, inköpt på Hawaii av pappa, och ganska snygg, i gröna och gula toner) blev föremål för mycket drift. Hö, hö. Hö, hö. Jag skrattade artigt med, tills jag insåg vad fan människan säger. Hade hon tyckte det var roligt om jag drev med henne för hennes generöst urringade solklänning? Troligen inte. Det skulle för övrigt inte falla mig in, om jag har negativa åsikter om folks klädsel håller jag dem för mig själv. (Ett undantag från denna regel utgörs av min fader stråtrövaren.)
När jag kommer hem från en loppis och är förtjust över mina fynd, en vacker trasmatta och ett par Cars-skor till Y (som blinkar när han hoppar, bara tjugo kronor!), vill kusin inte se vare sig fynden eller min glädje. Visa inte skorna för min dotter, då blir hon avundsjuk, svarar hon bara. Jag känner mig tilltryckt och får först dåligt samvete, verkade jag skrytsam?
Och så vidare, och så vidare. Inga märkvärdigheter, tvärtom verkar min irritation småaktig när jag skriver ner det.
(Fast ibland är hon direkt klumpig. När O ivrigt berättar för hennes man om duschkabinen han har spanat in på byggvaruhuset, dit han planerar en expedition med hyrt släp följande dag, vänder kusin sig till mig med ett sarkastiskt tonfall: Blir du extra kär i honom nu?
Då fann jag mig, och svarade iskallt: Hurså, blir du? Hon fortsatte att ironisera - han verkar gå igång på att köpa nya prylar. Nej, svarade jag, han går igång på att ordna saker för oss så att det ska blir bra.
Kanske var jag också lite väl vass när hon förklarade att ett av de äldre barnen i grannskapet tyckte att det var sååå spännande med små barn adopterade från Korea. Sån tur för honom då att vi råkar ha just två sådana, svarade jag syrligt. Pojken ifråga hörde inte denna replikväxling, och jag svarade vänligt på hans frågor. Det var inte hans intresse som störde mig, utan kusins beskäftiga attityd. Mina barn är inga jävla museiföremål.)
(När jag tänker efter inser jag att kusin inte någonsin sagt ett enda uppskattande ord till mig om någonting. Varken om enklare saker som Y:s nya skor eller att vi fiskat krabbor till gemensamma skaldjursmiddagar. Hon säger fantamig inte ens tack när hon lånar socker. Jag lånar friskt av henne också, det är inte det, men jag tackar! Det allra största emellan oss, det att det faktiskt är mina val och beslut som möjliggjort hennes största dröm, att få överta det stora huset på Sommarön, har hon aldrig berört. Mer än med en enda replik för ett par år sedan: Äntligen tar du ditt förnuft till fånga.)
(Inom parenteserna ryms mina känslor, de rör sig i mitt innersta fast jag försöker betvinga dem. Jag är tydligen arg på kusin, fortfarande.)
Det är ett pingpongspel, hela tiden. Inget av det jag säger landar på riktigt, utan skruvas tillbaka och studsar. Det blir inga samtal av det, inget djupare. Bara studs, studs, fram och tillbaka.
Mamma bekräftade mina iakttagelser, och sa det självklara: det handlar om kontroll. Genom att snärta till och få sista ordet behåller kusin kontrollen och avståndet. Mamma påpekade ytterligare en självklarhet: bakom detta är kusin förmodligen mycket ensam.
Ja jävlar. Jag orkar då inte söka något hos henne. Något närmare umgänge på de här villkoren är totalt ointressant för mig. Och med den insikten kände jag mig plötsligt befriad. Nu vet jag hur jag ska göra, hur jag ska hantera. Förra året kämpade jag utan att veta riktigt för vad. För att vinna? För att nå kusin? Nu lägger jag ner.
Så det gjorde jag. Vad skönt det var.
Nästa år kanske jag kan förmå mig att känna starkare empati för henne. Rationellt begriper jag att jag egentligen borde tycka ganska synd om henne. Hon är osams med sin mamma och sin syster och verkar inte dra särskilt jämnt med sin svärmor. Hon prisar det otvungna umgänget på Sommarön samtidigt som hon baktalar flera av grannarna. All kommunikation med resten av släkten, de andra som äger Sommarön, har fått skötas av O och mig eftersom hon kommit på kant med flera av dem.
Nästa år, kanske. Runt, runt, upp till en ny nivå.
2013-08-08
Att resa från Sommarön
Det är kolsvart och varm augustikväll i den lummiga förorten. Klockan är snart halv tolv, jag sitter vid vårt köksbord med ett glas vin. Från pojkarnas rum hörs ett dämpat mummel, Q läser högt för Y. De är ystra och uppspelta och lyckliga över att vara hemma, vilket vi varit i en dryg timme. De har sovit i bilen, det är varmt, de är glada. Inte en chans att de somnar än på en stund.
I fyra veckor har vi varit borta, i fyra veckor har vi varit på Sommarön. Jag undrar om jag någonsin varit där så länge, möjligen någon gång i min barndom.
Två saker tänker jag på, som jag behöver formulera innan jag kan stuva undan dem till nästa år.
Det första är att resa från Sommarön fortfarande är starkt laddat för mig. De sista dagarna var jag obestämt ledsen, fast jag med förnuftet försökte intala mig att det mest skulle bli skönt att komma hem.
Timmen innan vi reste gick jag några vändor upp på tunet ovanför huset ("russet" som farmor sa), där man ser havet. Den vackraste utsikt jag vet, över karga bulliga öar som sover som fridsamma urtidsdjur i det ständigt skiftande havet. Honungsgräset vajade, det är aldrig stilla. Några korpar kretsade över berget. Gulmåran var borta, utblommad, liksom rallarrosen. Istället lyste gula fibblor överallt, solgula, äggulsgula, precis den färg jag vill ha som accentfärg i köket för att balansera det blåa i resten av huset.
Jag tänkte på farfar. Han blev sjuk i januari i sitt åttiofjärde år. Han opererades en gång, hyfsad prognos, sedan ännu en gång ett par månader senare, då man såg att inget fanns att göra. Så många sådana operationer som jag gjort, konstaterade han sakligt. Smärtlindringen skötte han själv, han vårdades hemma i det längsta. Han förberedde sig, skrev långa listor om hur man skulle sköta Sommarön. Han talade med sin äldste son, min pappa, om sin oro att Sommarön skulle orsaka bråk mellan arvingarna. Det blev nu aldrig så farligt med det, men farfars farhågor var inte alldeles ogrundade. Jag undrar om han alls såg sin och farmors egen del i detta. De älskade Sommarön och styrde där med järnhand. Inget av deras barn tilläts bestämma något, de förblev barn i husen.
Sommarön måste alltså dominerat hans tankar under hans sista tid, men resa dit ville han inte. Mina kusiner erbjöd sig att hjälpa honom ut för ett sista besök, men han sa bestämt nej. I augusti dog han, med farmors hand i sin. Hon slumrade och vaknade inte till när han dog, så det bör ha varit fridfullt.
Dikten till dödsannonsen valde han själv, Pär Lagerkvist om att gå den mjuka stigen genom skymningsgräset. Jag tänker mig alltid att det är stigen ner till båten, den är fuktig och grön och sluttar neråt och gräset står midjehögt på ömse sidor. (Ja, ännu ett kapitel i Helgas serie om familjens dödsannonsdikter.)
Varje gång jag lämnar Sommarön känns det som om det vore sista gången. Stänger jag paradisets port nu? När jag var barn var det så långt till nästa sommar, omöjligt att fatta eller överblicka. En höst, vinter och vår är nästan som ett helt liv när man är åtta år. Vid denna tid var avskeden extra svåra, i augusti reste jag hem till USA till mamma och skildes från pappa som bodde kvar i Sverige.
De senaste åren har hotet varit påtagligt. Och nu, fast vi är så nära nu, det är i princip klart, ännu ett papper saknar underskrifter och färdas med post mellan släktingarna, något lite mera tid är det enda som saknas, ändå, ändå slår det stora vemodet till.
Säkert är det eko både från barndomen och från de senaste åren. För min kusin symboliserar Sommarön allt som är fint och bra, hennes barndom var odiskutabelt dystrare än min, med vistelserna på ön som andningshål. Hon slåss med näbbar och klor för att allt ska vara perfekt, den perfekta barndomen, den perfekta semestern, det perfekta livet.
Men också tror jag att jag med tilltagande ålder nog får vänja mig vid att förgängligheten gör sig påmind ibland. Döden andas mig i nacken, jag ryser till. Man måste lära sig att leva så att man blir vän med döden, ska Astrid Lindgren ha sagt. Sommarön ger mig tillfälle att öva på det, jag vet inte riktigt varför. Kanske är det för att man där lever nära naturen och elementen, åskblå himlar och solgula fibblor, då blir både döden och livet påtagliga.
Jag kan förstå farfar. Bättre att inte veta vid avskedet, att just detta skulle bli det sista.
(Det här var en tanke. Den andra sparar jag till en annan dag.)
I fyra veckor har vi varit borta, i fyra veckor har vi varit på Sommarön. Jag undrar om jag någonsin varit där så länge, möjligen någon gång i min barndom.
Två saker tänker jag på, som jag behöver formulera innan jag kan stuva undan dem till nästa år.
Det första är att resa från Sommarön fortfarande är starkt laddat för mig. De sista dagarna var jag obestämt ledsen, fast jag med förnuftet försökte intala mig att det mest skulle bli skönt att komma hem.
Timmen innan vi reste gick jag några vändor upp på tunet ovanför huset ("russet" som farmor sa), där man ser havet. Den vackraste utsikt jag vet, över karga bulliga öar som sover som fridsamma urtidsdjur i det ständigt skiftande havet. Honungsgräset vajade, det är aldrig stilla. Några korpar kretsade över berget. Gulmåran var borta, utblommad, liksom rallarrosen. Istället lyste gula fibblor överallt, solgula, äggulsgula, precis den färg jag vill ha som accentfärg i köket för att balansera det blåa i resten av huset.
Jag tänkte på farfar. Han blev sjuk i januari i sitt åttiofjärde år. Han opererades en gång, hyfsad prognos, sedan ännu en gång ett par månader senare, då man såg att inget fanns att göra. Så många sådana operationer som jag gjort, konstaterade han sakligt. Smärtlindringen skötte han själv, han vårdades hemma i det längsta. Han förberedde sig, skrev långa listor om hur man skulle sköta Sommarön. Han talade med sin äldste son, min pappa, om sin oro att Sommarön skulle orsaka bråk mellan arvingarna. Det blev nu aldrig så farligt med det, men farfars farhågor var inte alldeles ogrundade. Jag undrar om han alls såg sin och farmors egen del i detta. De älskade Sommarön och styrde där med järnhand. Inget av deras barn tilläts bestämma något, de förblev barn i husen.
Sommarön måste alltså dominerat hans tankar under hans sista tid, men resa dit ville han inte. Mina kusiner erbjöd sig att hjälpa honom ut för ett sista besök, men han sa bestämt nej. I augusti dog han, med farmors hand i sin. Hon slumrade och vaknade inte till när han dog, så det bör ha varit fridfullt.
Dikten till dödsannonsen valde han själv, Pär Lagerkvist om att gå den mjuka stigen genom skymningsgräset. Jag tänker mig alltid att det är stigen ner till båten, den är fuktig och grön och sluttar neråt och gräset står midjehögt på ömse sidor. (Ja, ännu ett kapitel i Helgas serie om familjens dödsannonsdikter.)
Varje gång jag lämnar Sommarön känns det som om det vore sista gången. Stänger jag paradisets port nu? När jag var barn var det så långt till nästa sommar, omöjligt att fatta eller överblicka. En höst, vinter och vår är nästan som ett helt liv när man är åtta år. Vid denna tid var avskeden extra svåra, i augusti reste jag hem till USA till mamma och skildes från pappa som bodde kvar i Sverige.
De senaste åren har hotet varit påtagligt. Och nu, fast vi är så nära nu, det är i princip klart, ännu ett papper saknar underskrifter och färdas med post mellan släktingarna, något lite mera tid är det enda som saknas, ändå, ändå slår det stora vemodet till.
Säkert är det eko både från barndomen och från de senaste åren. För min kusin symboliserar Sommarön allt som är fint och bra, hennes barndom var odiskutabelt dystrare än min, med vistelserna på ön som andningshål. Hon slåss med näbbar och klor för att allt ska vara perfekt, den perfekta barndomen, den perfekta semestern, det perfekta livet.
Men också tror jag att jag med tilltagande ålder nog får vänja mig vid att förgängligheten gör sig påmind ibland. Döden andas mig i nacken, jag ryser till. Man måste lära sig att leva så att man blir vän med döden, ska Astrid Lindgren ha sagt. Sommarön ger mig tillfälle att öva på det, jag vet inte riktigt varför. Kanske är det för att man där lever nära naturen och elementen, åskblå himlar och solgula fibblor, då blir både döden och livet påtagliga.
Jag kan förstå farfar. Bättre att inte veta vid avskedet, att just detta skulle bli det sista.
(Det här var en tanke. Den andra sparar jag till en annan dag.)
2013-08-07
Sista dagen
Sista dagen blev bra. Efter två regnskurar (under vilka jag letade på Tradera efter nya gardiner till matbordsfönstret och la en hel massa bud, det återstår att se om det blir hemvävt munkabälte i två blå toner eller mönster av ängsblommor eller något annat) sken solen, Q och jag gick ner och badade. Gaveln behövde inte målas mer. Goda vänner kom på besök, jag bakade sockerkaka. Vi badade ännu en gång.
Nu: packningskaos. Sedan: full fart mot Stockholm.
Nu: packningskaos. Sedan: full fart mot Stockholm.
2013-08-05
Blandade känslor
I övermorgon åker vi. Imorgon ska det regna, jag ska måla gavel, O ska åka som en skottspole (vad fan det nu är) mellan Sommarön och tippen med en massa gammalt skräp. Ungarna ska antagligen springa i vägen för oss båda och hitta på jävelskap.
Ikväll fetdeppar jag. Det är bara att erkänna. Vistelsen har varit bra, tidvis fantastisk, tidvis lite jobbig men inte värre än väntat (ja, det är fullt möjligt för ett äktenskap att dö renoveringsdöden. Tack och lov att vi inte ständigt bebor våra renoveringsobjekt!). Och nu är den snart slut. Det dröjer ett helt år till nästa gång.
Visst vet jag att det kommer att vara ljuvligt skönt att vakna i min egen säng i radhuset på torsdag morgon. Jag vet också att sommarroligheterna inte är slut än, i helgen ska vi åka till Kolmården med två andra familjer, goda vänner. Halva augusti är kvar, med minst ett par stughelger.
Men ändå. Livet är kort, evigheten är lång. Förgängligheten och döden nafsar mig i hasorna.
(Något lite har detta att göra med att jag lyssnat på Kristian Gidlunds sommarprat och läst Vägen mot Bålberget. Båda utomordentligt bra men sorgliga.)
Ikväll fetdeppar jag. Det är bara att erkänna. Vistelsen har varit bra, tidvis fantastisk, tidvis lite jobbig men inte värre än väntat (ja, det är fullt möjligt för ett äktenskap att dö renoveringsdöden. Tack och lov att vi inte ständigt bebor våra renoveringsobjekt!). Och nu är den snart slut. Det dröjer ett helt år till nästa gång.
Visst vet jag att det kommer att vara ljuvligt skönt att vakna i min egen säng i radhuset på torsdag morgon. Jag vet också att sommarroligheterna inte är slut än, i helgen ska vi åka till Kolmården med två andra familjer, goda vänner. Halva augusti är kvar, med minst ett par stughelger.
Men ändå. Livet är kort, evigheten är lång. Förgängligheten och döden nafsar mig i hasorna.
(Något lite har detta att göra med att jag lyssnat på Kristian Gidlunds sommarprat och läst Vägen mot Bålberget. Båda utomordentligt bra men sorgliga.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)