Viskar

Törs man nämna det?

Det är länge sedan Y hade en attack av nattskräck nu. Det hände någon gång på Sommarön, men inte sedan vi kom hem. Däremot har det ju varit nattningscirkus nästan varje kväll, men även det börjar rätta till sig nu. Barnen somnar tidigare på kvällen och vaknar av sig själva när det är dags att gå upp.

Tre kvällar i rad har jag gett Y Lergigan, han somnar snabbt på min arm efter att jag har läst färdigt godnattsagan. Det verkar som att han själv tycker att det är skönt att bli sömnig och somna, igår bad han om "sovmisin".

Så kanske, kanske är det värsta över nu.

(Eller inte. Saker blir ju sällan som man tror. Häromkvällen såg jag fram emot en lugn och skön middag på tumanhand med Y, lite kvalitetstid, stärka vår relation, lillebror kommer ju ibland i skuggan av storebror.

Ack så fel jag hade. Y var som ett rytande lejon (ett hungrigt sådant) och muckade gräl om allt han kunde komma på. Spillde han mat var det mitt fel förstås, och maten var ju egentligen ganska äcklig, fast matad ville han bli ändå, eller kanske äta själv fast då spiller man ju, dumma mamma!

När maten till sist var uppäten var hans uppsyn betydligt ljusare och han förklarade sig mätt.

- Vad säger man då?
- Tack för maten!
- Och kanske förlåt för att jag varit dum och bråkig?
Y tittar under lugg på mig.
- Förlåt för att jag varit ledsen och bråkig!)