Över minnesbilder från Y:s bebistid som plötsligt blev plågsamt aktuella.
Över att de man älskar mest kan väcka så råa, primitiva känslor hos en. Över att de kan få en att känna sig som skit.
Över att jag känner mig så jävla otillräcklig när utomstående försäkrar att Y är det raraste och gulligaste barn de träffat på. Ja, men inte hemma.
Över att det inte är hans fel att han inte sovit, haft nattskräck, har en enastående talang att retas, att han är fyra år och trotsig, att han inte kan resoneras med som storebror.
Över att jag undrar om det är något allvarligt fel på mig. Hur fan är man funtad om en fyraåring kan få en att känna sig värdelös?
Snart ska jag hämta honom.
Det är när jag läser sådant som jag tänker vilken jäkla uppgift det är att vara förälder och är tacksam att jag inte behöver konfronteras med den, för jag ser hur dåligt det skulle fungera för mig. Det är illa nog att behöva tas med vuxna människor som trots allt är rationella för det mesta. (Fast dom kan man inte få att stå på en badbrygga och hålla utkik efter brännmaneter).
SvaraRaderaJag hoppas att du får uppbyggelig föräldrasympati i tillägg till den allmäna medkänsla jag skickar i din riktning.
Ja. Jo. Fast det är väl klart att du inte skulle fungera sämre som förälder än någon annan, exempelvis jag. Jag är nästan alltid en bra mamma, det vet jag. Och även de stunder då jag känner mig usel så skulle jag tro att jag inte är fullt lika usel som jag känner mig, bara lite halvkass.
SvaraRaderaDet är ju så mycket tabun kring det där, vilka känslor barnen väcker hos en, hur man känner både inför dem och inför föräldraskapet. Jag var oförberedd på att känslorna skulle vara så råa, så primitiva, så... på riktigt. Det blir de aldrig med någon annan, inte för mig i alla fall. Knappt ens med O.
Det jag citerade från Knausgård för någon månad sedan är på pricken, tycker jag. Hur barnens personligheter liksom hakar i ens egen och snurrar igång en process man inte kunde föreställa sig.
Samtidigt häpnar jag över den mänskliga förmågan att glömma och förtränga. En stor del av de som har varit föräldrar har eventuellt inte upplevt de här känslorna alls, för de har inte levt tillräckligt nära sina barn, tror jag. Och en annan stor del tycks ha glömt bort hur det var. Mamma och svärmor är exempel på det senare.
Nåja. Hittills har jag haft en fin eftermiddag i sällskap med mina söner. Snart är det nattning, och då kommer jag förmodligen att vara dummast i världen igen. Men Y har föklarat att han gillar mig, att jag är hans fina mamma, och Q är minsann kär i mig rentav. Allt detta på en eftermiddag!
Och ännu lite senare... Pojkarna nattades av mig i endräkt och harmoni. Y försökte dra igång ett gräl genom att ligga och spotta, men jag lyckades behärska mig, och när han inte lyckades provocera mig gav han upp. Eller nåt.
SvaraRaderaOch så har Y cyklat på stor cykel, med pedaler, O höll ett stadigt tag i hans arm. Imorgon ska de fortsätta träna. Och imorgon ska Q gå hem från skolan själv, för andra gången.
Denna dagen ett liv.
Klart du är ledsen över att bebistiden med Y inte blev som du ville. Nattakräck är otäckt, barnet är okontaktbart och beter sig kanske som något teven skräckfilm. Och inget föräldern gör gör skillnad.
SvaraRaderaDen frånvarande skrämda blicken hos killen får mig ur balans (förutom sömnbrist) .
Hur har han det med eksemen nuförtiden? Jag tycker mig märka att min lillkille får anfall för att han är störd över eksem/ hudutslag.
Önskar så att det blir bra för lille Y och er nattetid, /Stella
... och vilket himla liv sen, som Pelle på Saltkråkan sa.
SvaraRaderaInte är det lätt och frågan är väl... hur är man funtad om en fyraåring inte kan få en att känna sig värdelös? Då har man distanserat sig, inte varit nog nära, inte upplevt utan istället kanske låtit någon annan (mamman? dagis?) uppleva.
Jag är uppvuxen i en familj där min mamma inte älskat mig särskilt mycket, medan hon älskat min syster väldigt mycket. Idag har jag ingen kontakt med mamma (och inte heller med pappa som sanktionerat hennes beteende) medan min syster besöker mina föräldrar så ofta hon kan. Det är en livslång sorg att försöka hantera insikten att ens egen mamma favoriserat ett syskon och faktiskt inte älskat en lika mycket. Alla är olika och man älskar antagligen barnen på olika sätt, men det finns en skillnad när man börjar välja bort ett barn till förmån för det andra, kanske för att favoriten är ett "enklare" barn. Vad det beror på i mitt fall är ju något som bara min mamma kan svara på. Något gick antagligen sönder i henne för länge sedan, kanske när hon själv var barn, som gör att hon inte kunnat förmå sig själv att älska oss lika mycket och som gör att hon har favoriserat min syster genom hela livet. Orättvisorna är inget jag bara påstår utan backas upp av mina halvbröder och släktingar som sett vår familj genom åren.
SvaraRaderaJag önskar att min mamma sökt hjälp för sitt ojämna beteende mot sina egna barn. När jag väckt frågan är hon helt oförstående och ser inte alls att hon gjort fel trots att jag ger konkreta exempel på orättvisorna.
Vad jag vill säga är att du verkar ha insikten i att du har känslor för din yngste son som du inte vill ha. Det är så otroligt modigt och insiktsfullt. Jag vet inte vilken sorts hjälp som kan vara bäst, terapi, självhjälp genom böcker eller så, men sonen är så liten, ni har lång tid på er att komma nära varandra. Att bara formulera de tankar du har i ord låter som en väldigt bra start. Du är en ansvarstagande mamma, och bara på det sättet visar du honom respekt. Du vill förändra, förbättra situationen. Jag talar bara för mig själv nu, och från mina gena erfarenheter, men det är nog viktigt att det inte bara stannar vid ord eller tankar.
Å andra sidan, det som hänt mig behöver inte ha någonting med er familj att göra. Jag är bara extra känslig när jag läser bloggar där det verkar som om barnen behandlas olika beroende på hur älskvärda de är. Det är känslor att ta på allvar (enligt mig alltså).
Lycka till!
Anonym (som läser regelbundet och tycker att du är en bra mamma! Jag vill bara väcka frågan om hur långt det kan gå om man inte jobbar med känslor som är "förbjudna" och med beteendemönster. Det är säkert rätt vanligt att mödrar känner så här mot något av sina barn, bara de det att de inte vill säga något om det).
Tack, tack, tack, vad gulliga ni är! Det här är anledningen till att jag aldrig kan sluta blogga. Hur skulle jag klara mig utan kloka kommentarer på mina tankar?
SvaraRaderaSärskilt tack till Anonym för din ärliga och hjärtskärande berättelse. Livslång sorg, ja det förstår jag verkligen!
Det är svårt det där med känslorna för olika barn. Fast om jag rannsakar mig själv så kan jag verkligen inte säga att jag älskar Y mindre. Bara... annorlunda. Vi fick en tuffare start, på så många sätt. Det är till största delen reparerat nu, men ibland kommer det flashbacks.
Jag har ibland känslor också för Q som jag inte vill ha, men alltmer sällan. Det tror jag dels beror på att vi har en annan historia, men också för att han är äldre och - oftast - mer resonabel. Han var inte alldeles oskyldig till debaclet häromkvällen, men Y var värre.
Den hemska kvällen avslutades i alla fall på ett ganska fint sätt. Scenariot var detta: Y illvrålade, jag stormade ut ur rummet i affekt, O fick ta över. Y fortsätter att illvråla medan jag går undan och försöker lugna ner mig. Efter en stund hörs det vad det är han hickar fram: han vill att jag ska komma och att pappa ska stanna, han vill att båda ska vara hos honom. Så blev det också, och han somnade i min famn.
Mitt i eländet var jag ändå glad att Y, precis som Q är ganska bra på att uttrycka det han behöver.
Kan känna igen det där med att älska annorlunda. Mina barn är väldigt olika varandra och jag älskar dom båda oändligt mycket fast ändå på olika sätt. Dottern som är extrovert och charmar nästan alla, är flexibel och lätt att ha med att göra men som inte så gärna är riktigt nära samtidigt som hon avskyr när man åker ifrån henne. Sonen som är lugn och eftertänksam, kelen som få men son går att bli så galet arg på när han låser sig och ibte kan ändra sig. Olika barn och därmed olika nyanser i relationen men samtidigt så oändligt älskade
SvaraRadera