Det är sen söndagkväll efter en fin helg tillsammans med pappa. Idag visade han mig runt i Uppsala, där han och mamma träffades och där jag föddes. Men vi flyttade därifrån redan när jag var ett par år gammal.
När vi körde hemåt frågade jag honom hur det känns. Ångrar han något, är han bitter över något? Blev livet bra, fast han aldrig blev professor, som planen var? Att han inte längre hyser några bittra känslor över skilsmässan, det vet jag sedan länge.
Han fnissar lite. Nä, professor verkar bara tråkigt. Det är klart att det hade varit roligt att ha tjänat lite mer pengar, eller vara lite mer berömd. Fast usch så bökigt, tänk att bli igenkänd på stan. Och vad ska jag egentligen med mer pengar till. Den yngre kollegan Peter Englund unnar han all berömmelse - "hans böcker är verkligen bra!"
Samtalet vindlar vidare, vi pratar om mamma, som så många gånger förr. Hur de hade det, hur hon har det idag.
- Du måste förstå, säger pappa, jag är ju inte alls samma person idag som jag var då. Jag har lärt mig så jävla mycket sedan dess. Det är så konstigt med livet, när man till slut börjar begripa sig på det, då ska man snart lämna det.
På kvällen, när jag skjutsat hem honom och kommer hem till mitt tomma hus, då måste jag gråta lite. Över att jag nästan säkert vet att mamma hade svarat alldeles annorlunda på min fråga. Över att en liknande utflykt med henne nästan säkert hade utlöst ångest hos henne. Lite också över att också jag anar dödens nafsande efter hälarna. Måste måste göra det allra allra bästa av det enda liv jag har. Till skillnad från mig har pappa nästan alltid gillat sitt arbete.
Lite gråter jag också av längtan efter mina små pojkar och min man, han som känner mig bättre än någon annan. Det skulle jag vilja tala om för honom, fast jag vet att han vet det.
2013-06-30
2013-06-28
2013-06-26
Nu är det bara jag och katten
Alldeles ensam i mitt lilla hus är jag ju inte. Jag har enfamiljskatten till låns. Han får byta namn, för vi tillhör definitivt hans inre krets nu. Han kommer när jag ropar och konverserar mig ljudligt och ligger artigt bredvid mig i soffan någon timme innan utelivets lockelser blir för starka.
2013-06-25
Dilemma (avdelningen för flams och trams)
(Den vackra rosen har alls inget med innehållet att göra. Jag såg den på min lunchpromenad och blev glad.)Nu har jag vinkat av de mina vid tåget och medelst talrika SMS-rapporter inhämtat att de ankommit resmålet. Jobbet är fortsatt lugnt, alltså har jag gott om tid åt mitt rika inre liv.
Som just nu är sysselsatt med en lika uppslukande som avgörande fråga: vad ska jag ha på mig på fredagens firmafest?
Spektaklet arrangeras av en yngre förmåga på konsultkontoret, idel hurtiga tillrop har skickats ut på mejl. Vi ska ut i skärgården på en hemlig aktivitet. Klädsel: ledig. Men å andra sidan är det gratis insläpp på ett av stadens finare etablissement efteråt, och det går bra att ha kläder och skor anpassade till detta.
Mystifierande. Ledig klädsel, då tänker jag på pyjamas. Men det kanske inte mottas så väl på etablissemang. Pyjamas och mina röda högklackade?
Nej, skämt åsido, jag tänker trotsa klädkoden ledig och ta på mig något snyggt. Frågan är bara vad:
Svart klänning (Kriss) i chiffong med röda och blå sidenränder, till de omnämnda röda skorna?
Röd och blå afrikansk batikklänning (tunika inköpt i Sydafrika, omsydd för att bli något mer figurnära) med röda broderier, röda skorna? Nja. Kanske lite väl... outrée.
Vit och grön sjuttiotalsklänning (Traderafynd) med blommönster och trumpetärm, gröna skor med kilklack? Hm. Se ovan om outrée.
Blå blommig ärmlös, generöst urringad klänning från tantaffären Dea, eventuellt kompletterad med hemstickad bolero (ganska snygg om jag får säga det själv, inte så rustikt som det låter). Fast det är lite fantasilöst, jag hade den på förra årets sommarfest liksom på midsommarafton i år och förra året.
Uppdaterad: Åsså ett till dilemma. Ska jag träna
a) crosstraining kl 17
b) grit strength kl 19:30
c) bägge två (hahaaa! Gick ni på den!?!)
Angst!
2013-06-24
Present
Midsommar firas i sommarstugan, det börjar bli tradition. Mitt förhållande till den är ännu ambivalent men blir allt bättre. Barnen blir större och har allt roligare där, jag har börjat springa i skogen vilket nästan uppväger avsaknaden av roliga promenadvägar (springa kan jag göra varv på varv, men promenera varv på varv blir tråkigt).
Och så är det trädgården, den hopplösa ogräsfyllda som trotsat alla mina försök. Nu när jag gett upp och accepterat att den är som den är, belönar den min stoicism med små oväntade gåvor.
Vallmon är gammal, lika gammal som trädgården och stugan. Jag gillade den först inte men tänkte sedan om. Nu förvånas jag av dess skönhet. Och i år blommar plötsligt denna gigantiska akleja med svartlila blommor, perfekt matchade till vallmons pistiller. När sådde jag den? Jag letar i mejlen och inser att det nog var så sent som förra året, fröerna var en present från en bloggvän.
Dubbel present alltså.
Sommarlovet har börjat
Barnen har sommarlov, och O också. Imorgon tar de tåget till svärmor, och tillsammans med henne ska de resa runt och besöka släktingar i tio dagar. Jag ska vara hemma i stan och jobba. Näst bäst efter semester. Jag har sett fram emot det länge, men nu så här dagen före deras avfärd känner jag mig lite sentimental. Vad jag kommer att längta! O skickar ett foto som visar nyklippt Y och jag får gråten i halsen. Vi bråkade så gräsligt vid nattningen igår.
Efter en ganska orolig natt med snark och skrik vaknade jag med en son på varje sida. De sov fast väckarklockan ringde. O hade flyttat in i Q:s tomma säng.
Jag hade läst nästan hela DN när Q kom tassande.
- Va?? Är du FÖRST uppe? Du brukar ju alltid vara SIST??
Efter en ganska orolig natt med snark och skrik vaknade jag med en son på varje sida. De sov fast väckarklockan ringde. O hade flyttat in i Q:s tomma säng.
Jag hade läst nästan hela DN när Q kom tassande.
- Va?? Är du FÖRST uppe? Du brukar ju alltid vara SIST??
2013-06-19
Tack för kaffet och räkmackan
Idag fick jag ett mejl från min chef, Jane. Hon har pratat med herr Snäll och han har förklarat att han vill förlänga mitt kontrakt tills projektet är alldeles färdigt, det vill säga några månader in på höstkanten.
Jag anade det, men jag hoppades att inte. Jag är hjärtligt trött på mitt uppdrag nu. Understimulerad och uttråkad och bortskämd. Herr Snäll vill ha mig kvar, inte som syndabock om det skulle gå åt fanders, utan som snuttefilt och säkerhetssele. På sätt och vis kan jag förstå honom, jag är en garant för att projektet ska bli klart i tid. Men ur ekonomisk synpunkt är det vansinne att ha en dyr konsult som arbetar ungefär halvtid (nåja, kanske något lite mer) med att övervaka att ingenjörerna gör det de ska och vegeterar resten av tiden.
Fnissar gör jag också inombords åt snälle herr Snäll, människokännaren, som så väl vet vad jag tycker. Så väl att han inte vågat säga till mig att han vill behålla mig, för han vet att jag har tråkigt och för lite att göra.
För några veckor sedan frågade jag honom om jag kunde få hjälpa till på en annan avdelning, där personalen går på knäna. Jag hinner, och jag skulle tycka det var roligt. Han plirade vänligt mot mig och nickade. Du borde kanske bli chef där och styra upp dem, skojade han.
Sedan dess har jag inte hört ett ljud. Jag tror att surpupporna har tackat nej till att få hjälp. Särskilt en av dem har jag ett riktigt ont öga till, han är värsta sortens översittare med en kaxig attityd som förmodligen döljer en sviktande självkänsla.
(Exempel, så att ni inte ska tro att jag spottar och fräser i ogjort väder: han undrade högdraget var jag arbetat tidigare. Hos You-Know-Who svarade jag. Jaså. Det var jag som såg till att YKW:s företrädare fick lämna sitt jobb.
Jo, tjena. Knappast. Den killen överskattar sitt inflytande å det grövsta.)
Men jag är ju bortskämd. Jag har ett jobb som medger att jag tar både hämtning och lämning av barnen de flesta av veckans dagar, som inte skickar iväg mig på resor över halva jorden eller ens till Örebro, där alla kollegor (utom en) är glada och trevliga, där han som är min chef i praktiken uppskattar mig, och som jag till råga på allt tjänar mer än anständigt med pengar på. Och så har jag mage att önska mig någon annanstans.
Häromdagen pratade jag med min bästa kompis L som kommit upp till ytan efter många månader av kroppslig och själslig smärta. Hon frågade hur vi har det. O har alldeles för mycket att göra på jobbet och är därför trött och lite för grinig mot barnen, själv har jag ökentråkigt på jobbet. Jomen, är inte det ganska skönt då? Det kanske är bra, det uppväger att O har för mycket?
Jag blev henne svaret skyldig. Och idag kom som sagt detta besked.
Jag sitter på en räkmacka, det gör jag ju. Jag borde äta upp och se glad ut.
Tack, det smakade bra! Jatack, jag tar gärna lite påtår.
Jag anade det, men jag hoppades att inte. Jag är hjärtligt trött på mitt uppdrag nu. Understimulerad och uttråkad och bortskämd. Herr Snäll vill ha mig kvar, inte som syndabock om det skulle gå åt fanders, utan som snuttefilt och säkerhetssele. På sätt och vis kan jag förstå honom, jag är en garant för att projektet ska bli klart i tid. Men ur ekonomisk synpunkt är det vansinne att ha en dyr konsult som arbetar ungefär halvtid (nåja, kanske något lite mer) med att övervaka att ingenjörerna gör det de ska och vegeterar resten av tiden.
Fnissar gör jag också inombords åt snälle herr Snäll, människokännaren, som så väl vet vad jag tycker. Så väl att han inte vågat säga till mig att han vill behålla mig, för han vet att jag har tråkigt och för lite att göra.
För några veckor sedan frågade jag honom om jag kunde få hjälpa till på en annan avdelning, där personalen går på knäna. Jag hinner, och jag skulle tycka det var roligt. Han plirade vänligt mot mig och nickade. Du borde kanske bli chef där och styra upp dem, skojade han.
Sedan dess har jag inte hört ett ljud. Jag tror att surpupporna har tackat nej till att få hjälp. Särskilt en av dem har jag ett riktigt ont öga till, han är värsta sortens översittare med en kaxig attityd som förmodligen döljer en sviktande självkänsla.
(Exempel, så att ni inte ska tro att jag spottar och fräser i ogjort väder: han undrade högdraget var jag arbetat tidigare. Hos You-Know-Who svarade jag. Jaså. Det var jag som såg till att YKW:s företrädare fick lämna sitt jobb.
Jo, tjena. Knappast. Den killen överskattar sitt inflytande å det grövsta.)
Men jag är ju bortskämd. Jag har ett jobb som medger att jag tar både hämtning och lämning av barnen de flesta av veckans dagar, som inte skickar iväg mig på resor över halva jorden eller ens till Örebro, där alla kollegor (utom en) är glada och trevliga, där han som är min chef i praktiken uppskattar mig, och som jag till råga på allt tjänar mer än anständigt med pengar på. Och så har jag mage att önska mig någon annanstans.
Häromdagen pratade jag med min bästa kompis L som kommit upp till ytan efter många månader av kroppslig och själslig smärta. Hon frågade hur vi har det. O har alldeles för mycket att göra på jobbet och är därför trött och lite för grinig mot barnen, själv har jag ökentråkigt på jobbet. Jomen, är inte det ganska skönt då? Det kanske är bra, det uppväger att O har för mycket?
Jag blev henne svaret skyldig. Och idag kom som sagt detta besked.
Jag sitter på en räkmacka, det gör jag ju. Jag borde äta upp och se glad ut.
Tack, det smakade bra! Jatack, jag tar gärna lite påtår.
Nattliga äventYr
(Välkomna till avdelningen för falsk marknadsföring alt. rubrikteasing)
Varannankvällslivet med Y fortsätter. I söndags bråkade han hejvilt vid nattningen. Jag gjorde mitt bästa för att hålla benhårt på stanna-i-sängen-regeln, det vill säga du behöver inte sova, bara du stannar i sängen. Du får leka med gosedjuren, bläddra i böcker, bara du stannar i sängen. Du får inte väsnas och störa Q.
Det har fungerat tidigare, men nu försökte det manipulativa lilla odjuret flytta fram positionerna. Maaamma, jag vill ligga i DIN säng, för den är mycket GOSIGARE! Min säng e inge MYYYSIG!
Han somnade förstås till slut. I egen säng. Klockan var över tio.
Nästa morgon var det lögn att få liv i honom. Förstås. Jag led med honom, att vara morgontrött är hemskt, och jag kände mig lite skyldig som inte får ordning på den här jävla skiten. Visst bjuder Y motstånd, men borde inte En Verkligt God Mor få ungarna att somna tryggt och lugnt som små rosenänglar på kvällen?
(Det måste vara aftonbönen som saknas, slår det mig nu. Gudsomhaver kanske är de magiska orden.)
Kvällen därpå fick pojkarna spela dataspel en stund efter middag men före läggdags. Jag laddade de andliga batterierna i duschen, men steg ut därifrån till en fridfull atmosfär.
- Va? Sover Y?
- Javisst, hör du inte snarkningarna? Han sa att han var trött och ville ligga i din säng, så jag lät honom göra det.
Jaha. Okej. Där ser man. Jag hann läsa extra länge för Q utan svartsjuk, övertrött och saboterande lillebror. Som vaknade självmant kvart i sju morgonen därpå, kvittrande som en ljuvlig liten lärka.
Igår var O borta hela kvällen, och jag hade en läkartid direkt efter jobbet, så min pappa assisterade med hämtning av barnen.
När jag kom hem möttes jag av en orolig morfar i ytterdörren. Helga, jag tror att Y har smitit. Han ville gå till nån kompis, men jag tyckte att han skulle vänta tills du kom hem. Jag trodde att han nöjde sig med det, men nu kan jag inte hitta honom. Han måste ha smugit ut.
Jag tog det först med ro. I radhusbyn springer ungarna lite som de vill. Men när jag varit i tre gårdar och ingen hade sett Y, blev även jag orolig. Q spelade spel med bästisen och svarade nätt och jämnt på tilltal, men hade inte sett Y.
Y! Yyyy! Jag gick igenom huset och ropade. Hans skor stod kvar i hallen, men han kunde ju för all del ha sprungit ut barfota. Men vart?
Så såg jag honom. Fridfullt sovande i fotändan av storebrors säng, nästan helt skymd av gosedjur och stegen till överslafen.
När han vaknat berättade vi att vi varit oroliga, morfar och jag, och trott att han hade rymt. Han tittade på mig med sina klara ögon (ingen har så klara ögon som Y när han just har vaknat) och sa, oväntat vuxet och tröstande: nej, det skulle jag aldrig göra.
Nattningen denna kväll blev förstås inget vidare. Y kastade en kudde så att Q fick kuddhörnet i ögat, varpå han blev arg över att bli (rättmätigt) grälad på, varpå han lämnade sängen och ställde sig att smälla i dörren, varpå jag uppbjöd all den självbehärskning jag hade och
a) avhöll mig från aga
b) placerade honom i hans säng
c) såg honom strängt i ögonen
d) förklarade att det nu fanns två alternativ: ligga hos mig och Q i stora sängen utan bråk, eller sitta i egen säng och läsa bok
Y valde det senare alternativet. Jag somnade bredvid Q och vaknade till när Y kom tassande och la sig bredvid mig, och somnade prompt. Jag har ingen aning om vad klockan var då.
Följer han mönstret borde det vara lugnt ikväll, men Y är både kreativ och innovativ så säker kan man inte vara.
Varannankvällslivet med Y fortsätter. I söndags bråkade han hejvilt vid nattningen. Jag gjorde mitt bästa för att hålla benhårt på stanna-i-sängen-regeln, det vill säga du behöver inte sova, bara du stannar i sängen. Du får leka med gosedjuren, bläddra i böcker, bara du stannar i sängen. Du får inte väsnas och störa Q.
Det har fungerat tidigare, men nu försökte det manipulativa lilla odjuret flytta fram positionerna. Maaamma, jag vill ligga i DIN säng, för den är mycket GOSIGARE! Min säng e inge MYYYSIG!
Han somnade förstås till slut. I egen säng. Klockan var över tio.
Nästa morgon var det lögn att få liv i honom. Förstås. Jag led med honom, att vara morgontrött är hemskt, och jag kände mig lite skyldig som inte får ordning på den här jävla skiten. Visst bjuder Y motstånd, men borde inte En Verkligt God Mor få ungarna att somna tryggt och lugnt som små rosenänglar på kvällen?
(Det måste vara aftonbönen som saknas, slår det mig nu. Gudsomhaver kanske är de magiska orden.)
Kvällen därpå fick pojkarna spela dataspel en stund efter middag men före läggdags. Jag laddade de andliga batterierna i duschen, men steg ut därifrån till en fridfull atmosfär.
- Va? Sover Y?
- Javisst, hör du inte snarkningarna? Han sa att han var trött och ville ligga i din säng, så jag lät honom göra det.
Jaha. Okej. Där ser man. Jag hann läsa extra länge för Q utan svartsjuk, övertrött och saboterande lillebror. Som vaknade självmant kvart i sju morgonen därpå, kvittrande som en ljuvlig liten lärka.
Igår var O borta hela kvällen, och jag hade en läkartid direkt efter jobbet, så min pappa assisterade med hämtning av barnen.
När jag kom hem möttes jag av en orolig morfar i ytterdörren. Helga, jag tror att Y har smitit. Han ville gå till nån kompis, men jag tyckte att han skulle vänta tills du kom hem. Jag trodde att han nöjde sig med det, men nu kan jag inte hitta honom. Han måste ha smugit ut.
Jag tog det först med ro. I radhusbyn springer ungarna lite som de vill. Men när jag varit i tre gårdar och ingen hade sett Y, blev även jag orolig. Q spelade spel med bästisen och svarade nätt och jämnt på tilltal, men hade inte sett Y.
Y! Yyyy! Jag gick igenom huset och ropade. Hans skor stod kvar i hallen, men han kunde ju för all del ha sprungit ut barfota. Men vart?
Så såg jag honom. Fridfullt sovande i fotändan av storebrors säng, nästan helt skymd av gosedjur och stegen till överslafen.
När han vaknat berättade vi att vi varit oroliga, morfar och jag, och trott att han hade rymt. Han tittade på mig med sina klara ögon (ingen har så klara ögon som Y när han just har vaknat) och sa, oväntat vuxet och tröstande: nej, det skulle jag aldrig göra.
Nattningen denna kväll blev förstås inget vidare. Y kastade en kudde så att Q fick kuddhörnet i ögat, varpå han blev arg över att bli (rättmätigt) grälad på, varpå han lämnade sängen och ställde sig att smälla i dörren, varpå jag uppbjöd all den självbehärskning jag hade och
a) avhöll mig från aga
b) placerade honom i hans säng
c) såg honom strängt i ögonen
d) förklarade att det nu fanns två alternativ: ligga hos mig och Q i stora sängen utan bråk, eller sitta i egen säng och läsa bok
Y valde det senare alternativet. Jag somnade bredvid Q och vaknade till när Y kom tassande och la sig bredvid mig, och somnade prompt. Jag har ingen aning om vad klockan var då.
Följer han mönstret borde det vara lugnt ikväll, men Y är både kreativ och innovativ så säker kan man inte vara.
2013-06-18
Livet är orättvist
Sitter och vegeterar på jobbet och riktigt känner hur hjärncellerna skrumpnar ihop, en efter en, då det blippar i telefonen. Sms från maken som är på galej med jobbet. Han tycks ha det svårt:
Och klockan är bara ett! Hur går det till i statlig tjänst egentligen? Tror nästan jag måste ringa Expressen eller Uppdrag Granskning.
(Själv slår jag dank och öder bort tiden. Men i privat tjänst, observera det.)
2013-06-14
Roligaste fyraårskalaset
En alltigenom perfekt födelsedag avslutades med det roligaste fyraårskalas jag har varit på, och jag vågar påstå att de flesta av gästerna säger detsamma.
Föräldrarna, som utgjorde hälften av gästerna, serverades paj, sallad och vin. Två storasyskon råkade tillkomma, de var egentligen inte bjudna men blev kvar, och vi svängde ihop extra godispåsar. Ungarna myllrade genom huset, trots (eller kanske tack vare?) avsaknaden av organiserade lekar lekte tio barn i fred och endräkt i nästan tre timmar.
Spindelmannentårta avnjöts, men det var nära ögat att inte. För när jag skulle hämta den på konditoriet stirrade tjejen tomt på mig. Var det inte på lördag? Nej, jag var helt säker på att jag sagt fredag, men på hennes lapp stod det lördag. Ett mysterium som förblev olöst. Till all lycka hade Coop tårtor, faktiskt en med Spindelmannen på, och en himmelskt god med hallonmaräng.
(Play it by ear, som O:s coola amerikanska mamma brukar säga, hon som han bodde hos under ett år som utbytesstudent. Det löser sig, det gör ju det.)
Den enda aktivitet vi hade var fiskdammen, enligt beprövat koncept. Jag gömde mig bakom en filt upphängd i dörröppningen till klädkammaren. Födelsedagsbarnet fick förstås börja fiska. När det ryckte i reven halade han fram - ett par av pappas kalsonger! Hela barnaskaran bröt ihop av skratt. Funkar varje gång. Sedan fick han godispåsen. Nästa unge var spänd av förväntan, vad skulle han få? En sko! Och så vidare. Som sagt - enkelt, beprövat och framgångsrikt.
Sedan myllrades det en stund till, nu betydligt tystare ity barnamunnarna var fyllda med godis. Föräldrarna pratade och drack vin.
Både farmor och mormor ringde och pratade först med Y och sedan med mig, och båda sa de: vad han verkar glad och nöjd med sin födelsedag.
Klockan halv nio gick de sista gästerna hem. Klockan nio stupade Q och Y och jag i säng, jag läste en kort bok och sjöng tre sånger för dem, sedan somnade de.
Roligaste fyraårskalaset och bästa fyraårsdagen för den allra bästa fyraåringen.
Föräldrarna, som utgjorde hälften av gästerna, serverades paj, sallad och vin. Två storasyskon råkade tillkomma, de var egentligen inte bjudna men blev kvar, och vi svängde ihop extra godispåsar. Ungarna myllrade genom huset, trots (eller kanske tack vare?) avsaknaden av organiserade lekar lekte tio barn i fred och endräkt i nästan tre timmar.
Spindelmannentårta avnjöts, men det var nära ögat att inte. För när jag skulle hämta den på konditoriet stirrade tjejen tomt på mig. Var det inte på lördag? Nej, jag var helt säker på att jag sagt fredag, men på hennes lapp stod det lördag. Ett mysterium som förblev olöst. Till all lycka hade Coop tårtor, faktiskt en med Spindelmannen på, och en himmelskt god med hallonmaräng.
(Play it by ear, som O:s coola amerikanska mamma brukar säga, hon som han bodde hos under ett år som utbytesstudent. Det löser sig, det gör ju det.)
Den enda aktivitet vi hade var fiskdammen, enligt beprövat koncept. Jag gömde mig bakom en filt upphängd i dörröppningen till klädkammaren. Födelsedagsbarnet fick förstås börja fiska. När det ryckte i reven halade han fram - ett par av pappas kalsonger! Hela barnaskaran bröt ihop av skratt. Funkar varje gång. Sedan fick han godispåsen. Nästa unge var spänd av förväntan, vad skulle han få? En sko! Och så vidare. Som sagt - enkelt, beprövat och framgångsrikt.
Sedan myllrades det en stund till, nu betydligt tystare ity barnamunnarna var fyllda med godis. Föräldrarna pratade och drack vin.
Både farmor och mormor ringde och pratade först med Y och sedan med mig, och båda sa de: vad han verkar glad och nöjd med sin födelsedag.
Klockan halv nio gick de sista gästerna hem. Klockan nio stupade Q och Y och jag i säng, jag läste en kort bok och sjöng tre sånger för dem, sedan somnade de.
Roligaste fyraårskalaset och bästa fyraårsdagen för den allra bästa fyraåringen.
Älska dagmamma
Nyss inkommet SMS:
Behöver Y vila idag? Jag tänkte eftersom ni ska ha kalas?
Vi är inne på vår tredje dagmamma, som också är vår bästa. Hon är nog faktiskt världens bästa.
Behöver Y vila idag? Jag tänkte eftersom ni ska ha kalas?
Vi är inne på vår tredje dagmamma, som också är vår bästa. Hon är nog faktiskt världens bästa.
Y-yttringar, Y fyra
Y fyller fyra ydag, förlåt idag, så vad passar bättre än att hylla honom medelst ett inlägg? Som lämpligen sorteras in i kategorin minnesanteckningar.
(Fan vad fort tiden går, förresten. Q:s fyraårsdag känns nästan som igår, han väckte mig före gryningen med det jublande beskedet att det var hans födelsedag. Han fick en vändbar Spindelmannen/Batman-slängkappa och prinsesstårta från ett nu tyvärr nedlagt hembageri. Han var så liten och så stor på samma gång. Och nu är han ännu större. Obegripligt.)
Y pratar för fullt, oupphörligen, allt renare och tydligare men ännu inte alldeles korrekt. Han pratar (pjataj) klart sämre än Q i samma ålder, men den jämförelsen är verkligen orättvis. På fyraårskontrollen lyckades han prestera några korrekta R, vilket sköterskan noterade. Snart, snart kommer han att prata alldeles rent, snart är den här roliga tiden över när han experimenterar med och vrider och vänder på språket.
Vår bil säger han inte utan våras bil. Det låter som en ålderdomlig vändning, och konstigt nog sa Q exakt likadant. Våras bil, våras hus. Men det slutade han väl med långt innan Y fanns och kunde höra?
Y gör ibland misstag som avslöjar hur han lär sig språket, hur han ordnar och klassificerar orden. Det är uppenbart att inlärningen sker i ordgrupper. Han vet ungefär vad vissa ord betyder, vilken grupp de tillhör, vilka andra ord de är associerade med. Men han kan inte alltid den exakta betydelsen.
När vi gick hem från skolan, uppför backen mot radhusen, ropade Y till. Titta, ett rådjur! Det hör till ovanligheterna i våra trakter så jag spanade frenetiskt efter ett halvstort, brunt djur. Men såg bara ett litet, långörat. En hare. Tja, djur som djur.
Nyinflyttade grannen, pappa till nyaste kompisarna satt ute vid sandlådan och Y var förstås framme för att konversera och började med att fråga vad han hette. Samma som min styvfar, visade det sig.
Y (förtjust): Jaha, så heter mormors dotter!
Grannen (förvirrat): Nää, men.. det är ju din mamma!
Y (roat överseende men med stort eftertryck): Nähej! Verkligen inte!
Senare på kvällen skulle han berätta den roliga historien för mormor i telefon. Att den var rolig begrep han mycket väl, men inte exakt varför.
- Mormor, han heter samma sak som din syster!
Pronomen är svårt, tycker Y. Vilken pratar? är en klassisk fråga när vi åker tunnelbana och högtalarrösten basunerar att man ska se upp för avståndet mellan vagn och plattform.
(När avloppsrenoveringen pågick som bäst och det plötsligt dånade spökröster genom huset, hantverkarna som hojtade till varann genom rören, då var frågan helt berättigad. Vilken pratar?)
Vem är pappa? kan Y fråga. Närmast en filosofisk fråga tills man förstår att han rör ihop vem och var. Eller vad heter rackartyg? Vad svarar man på det, innan man begripit att han menar vad betyder rackartyg, ordet alltså.
Och alla ord han finner på. Grisburk om spargris. Knäckesmör, betyder förstås en knäckemacka med smör på. Det finns fler, men just nu kommer jag inte ihåg dem.
Imorse var han trött som vanligt och fick väckas som vanligt, men det gick lättare än vanligt. Halvsovande satte han sig upp i sängen när vi tågade in och sjöng, och halvsovande började han skutta och hoppa, och kämpa mot de där eländiga ögonlocken som var så tunga. Paketen öppnades i raketfart, frukost intogs och skrudad i två av presenterna (korallfärgad tröja och rosa pärlhalsband) levererades han till dagmamman.
I eftermiddag går jag tidigt från jobbet för att hämta en tårta med Spindelmannen på (länge verkade det bli Hello Kitty, men Y lät sig till sist påverkas av storebror). Klockan fem blir det kalas med varmkorv, paj, sallad och tårta.
(Fan vad fort tiden går, förresten. Q:s fyraårsdag känns nästan som igår, han väckte mig före gryningen med det jublande beskedet att det var hans födelsedag. Han fick en vändbar Spindelmannen/Batman-slängkappa och prinsesstårta från ett nu tyvärr nedlagt hembageri. Han var så liten och så stor på samma gång. Och nu är han ännu större. Obegripligt.)
Y pratar för fullt, oupphörligen, allt renare och tydligare men ännu inte alldeles korrekt. Han pratar (pjataj) klart sämre än Q i samma ålder, men den jämförelsen är verkligen orättvis. På fyraårskontrollen lyckades han prestera några korrekta R, vilket sköterskan noterade. Snart, snart kommer han att prata alldeles rent, snart är den här roliga tiden över när han experimenterar med och vrider och vänder på språket.
Vår bil säger han inte utan våras bil. Det låter som en ålderdomlig vändning, och konstigt nog sa Q exakt likadant. Våras bil, våras hus. Men det slutade han väl med långt innan Y fanns och kunde höra?
Y gör ibland misstag som avslöjar hur han lär sig språket, hur han ordnar och klassificerar orden. Det är uppenbart att inlärningen sker i ordgrupper. Han vet ungefär vad vissa ord betyder, vilken grupp de tillhör, vilka andra ord de är associerade med. Men han kan inte alltid den exakta betydelsen.
När vi gick hem från skolan, uppför backen mot radhusen, ropade Y till. Titta, ett rådjur! Det hör till ovanligheterna i våra trakter så jag spanade frenetiskt efter ett halvstort, brunt djur. Men såg bara ett litet, långörat. En hare. Tja, djur som djur.
Nyinflyttade grannen, pappa till nyaste kompisarna satt ute vid sandlådan och Y var förstås framme för att konversera och började med att fråga vad han hette. Samma som min styvfar, visade det sig.
Y (förtjust): Jaha, så heter mormors dotter!
Grannen (förvirrat): Nää, men.. det är ju din mamma!
Y (roat överseende men med stort eftertryck): Nähej! Verkligen inte!
Senare på kvällen skulle han berätta den roliga historien för mormor i telefon. Att den var rolig begrep han mycket väl, men inte exakt varför.
- Mormor, han heter samma sak som din syster!
Pronomen är svårt, tycker Y. Vilken pratar? är en klassisk fråga när vi åker tunnelbana och högtalarrösten basunerar att man ska se upp för avståndet mellan vagn och plattform.
(När avloppsrenoveringen pågick som bäst och det plötsligt dånade spökröster genom huset, hantverkarna som hojtade till varann genom rören, då var frågan helt berättigad. Vilken pratar?)
Vem är pappa? kan Y fråga. Närmast en filosofisk fråga tills man förstår att han rör ihop vem och var. Eller vad heter rackartyg? Vad svarar man på det, innan man begripit att han menar vad betyder rackartyg, ordet alltså.
Och alla ord han finner på. Grisburk om spargris. Knäckesmör, betyder förstås en knäckemacka med smör på. Det finns fler, men just nu kommer jag inte ihåg dem.
Imorse var han trött som vanligt och fick väckas som vanligt, men det gick lättare än vanligt. Halvsovande satte han sig upp i sängen när vi tågade in och sjöng, och halvsovande började han skutta och hoppa, och kämpa mot de där eländiga ögonlocken som var så tunga. Paketen öppnades i raketfart, frukost intogs och skrudad i två av presenterna (korallfärgad tröja och rosa pärlhalsband) levererades han till dagmamman.
I eftermiddag går jag tidigt från jobbet för att hämta en tårta med Spindelmannen på (länge verkade det bli Hello Kitty, men Y lät sig till sist påverkas av storebror). Klockan fem blir det kalas med varmkorv, paj, sallad och tårta.
2013-06-12
Fyraårskontroll
Y och jag var på fyraårskontroll idag, som väntat gick det hur bra som helst. Han är godkänd och får alltså fylla fyra, vilket han gör på fredag. BVC-sköterskan trodde att han skulle klara femårskontrollen också. Särskilt imponerad var hon av hans förmåga att lyssna på och följa instruktioner, vilket förstås gladde ett modershjärta sittande i en moder vars uppmaningar allt som oftast klingar ohörda.
Inte för att jag blev förvånad. Det rör sig snabbt i skallen på Y, det är tydligt det. Jag jämför honom ofrivilligt med Q som ju inte är direkt bortkommen han heller, och det är ju orättvist.
Han är så fin, och så trygg och självklar. Vilken osannolik tur vi har haft. Inte bara en utan två gånger.
(Men vi talar tyst om den gångna nattens skrik- och sparkfest, det gör vi.)
Inte för att jag blev förvånad. Det rör sig snabbt i skallen på Y, det är tydligt det. Jag jämför honom ofrivilligt med Q som ju inte är direkt bortkommen han heller, och det är ju orättvist.
Han är så fin, och så trygg och självklar. Vilken osannolik tur vi har haft. Inte bara en utan två gånger.
(Men vi talar tyst om den gångna nattens skrik- och sparkfest, det gör vi.)
Rött är sött
I förrgår (vilket på Y-språk betyder allt som skett i förfluten tid, om det så var imorse eller för ett halvår sedan, men jag menar det bokstavligen) hade jag en klarröd topp på mig. Jag gillar färg i allmänhet och starka färger i synnerhet (utom gult, fråga mig inte varför) och att kombinera och matcha, så jag hade röda skor, rött armband och röda glasögon också.
På lunchen åker jag till vårdcentralen för att lämna blodprov, dags att kolla sköldkörteln. Vad fint med färg, nickar sköterskan. Man blir glad av att se dig.
Senare möter jag en av mina få kvinnliga kollegor i korridoren. Rött är verkligen din färg, säger hon.
Kanske det. Kanske skulle jag ha den toppen lite oftare. Kanske ska mitt nästa stickprojekt vara klarrött. Definitivt ska jag bli bättre på att dela ut komplimanger, för man blir så glad av dem.
På lunchen åker jag till vårdcentralen för att lämna blodprov, dags att kolla sköldkörteln. Vad fint med färg, nickar sköterskan. Man blir glad av att se dig.
Senare möter jag en av mina få kvinnliga kollegor i korridoren. Rött är verkligen din färg, säger hon.
Kanske det. Kanske skulle jag ha den toppen lite oftare. Kanske ska mitt nästa stickprojekt vara klarrött. Definitivt ska jag bli bättre på att dela ut komplimanger, för man blir så glad av dem.
2013-06-10
Dikeskörning eller uppgradering?
För några veckor sedan hittade jag en annons för ett jobb som verkade riktigt intressant. Jag lusläste och funderade, sov på saken, skickade den på remiss till en kritisk vän, och bestämde mig till slut. Ja. Detta verkar faktiskt bra.
(Varför denna scrutiny? För att jag annars har en tendens till glädjekalkyler och grönt-gräs-på-andra-sidan-tyckande just vad gäller jobb. Men jag bättrar mig.)
Dessutom ringde jag den ansvariga rekryteraren för att ställa några för mig viktiga frågor. Inget svar, pratade in ett meddelande. Fick omgående svar via sms att hon låg hemma sjuk, mejla gärna dina frågor. Så det gjorde jag. Två dagar senare kom ett mejlsvar av den karaktären att jag blev än mer intresserad.
Så jag sökte.
Allt gick som på räls. Snabbt fick jag ett returmejl att min ansökan blivit skickad vidare till anställande chef, några dagar senare ringde rekryteraren och berättade att chefen blivit intresserad, precis som hon väntat. Bra frågor du ställde förresten, sa hon. Vi bokade intervju.
På väg till intervjun konstaterade jag att jag faktiskt var lite nervös, jag som aldrig brukar vara det annars. Kanske för att det var länge sedan jag intervjuades för ett jobb jag verkligen ville ha.
Chefen visade sig vara en man i min ålder, rekryteraren en kvinna något äldre. Henne hade jag som i en liten ask, det märktes tydligt. Han var svårare att avläsa. Men jag tyckte att intervjun gick ganska bra, en timme som flög förbi.
Efteråt promenerade jag neråt stan (ja, jobbet låg i innerstan vilket jag måste erkänna var en av många positiva faktorer) och försökte pusta ut och analysera. Jag tyckte att det gått riktigt bra. Det som annars brukar vara en stötesten, det förbannade tjatandet om IT-erfarenhet och tekniskt intresse, nämndes överhuvudtaget inte.
Något mindre än en vecka senare hade jag just satt mig i bilen för att köra hem då mobilen ringde. Det var rekryteraren. Jag hörde genast på hennes tonfall vad hon skulle säga. Märkligt att sådant hörs så väl.
Men hon sa det inte, istället började hon kallprata och fråga om jag fått svar på mina frågor, om jag undrade något mer om företaget och tjänsten. Javisst, svarade jag glatt, jag tyckte att det var en bra intervju. För det tyckte jag, både från deras och min sida.
Då blev det ju genast lite konstigt när hon klämde fram att jag inte gått vidare. Ett fåtal personer hade valts ut för vidare granskning, men inte jag. Sedan trasslade hon in sig rejält när hon försökte förklara varför, detta i termer av vad hon trodde att chefen tyckt. Lite tröstande sa hon något i stil med att du verkar mycket kompetent och duktig, fortsätt du som du gör. Det kom ut helt fel, nedlåtande snarare än tröstande.
Jag kände mig allt mer olustig och dessutom irriterad och osäker, linjen sprakade och det var ibland svårt att höra vad hon sa. Vi avslutade ganska hastigt.
Efteråt var jag förvirrad, besviken och lite förbannad på ett närmast barnsligt sätt. Det hade ju gått så bra! Raka spåret, bra vibrationer och så pang i diket. Och varför var jag så arg på henne, rekryteraren?
Jag funderade och diskuterade både med O och med min kritiska vän, bollplank i jobbfrågor. Rekryteraren hade inte delat chefens bedömning, det hade hon sagt rent ut. Men varför komma med snåriga antaganden om vad chefen tyckt och inte gillat? Hon som gjort ett gott intryck genom hela processen verkade nu snarare oprofessionell.
Nästa dag ringde jag upp henne medan jag gick min lunchpromenad, och sa precis som det var. Att linjen varit dålig föregående dag, att jag var osäker på vad hon egentligen sagt, att jag ville veta mer om varför jag inte gått vidare.
Det blev ett riktigt bra samtal, och bilden klarnade ytterligare. Nej, hon hade inte hållit med chefen. Men det är han som bestämmer. Han hade inte gett konkret feedback, men det ville hon göra. Hon trodde att han inte gillat mina svar på frågan vad jag gör om en medarbetare inte levererar.
(Vad jag gör? Slår dem i huvudet. Förstås inte. Jag hade svarat resonerande. Först pratar jag med medarbetaren, en självklarhet. Därefter beror det på situationen. Att inte utföra sitt arbete korrekt kan bero på stress och överbelastning, det måste man ha i åtanke. Min erfarenhet är att de flesta människor har en yrkesstolthet och vill göra bra ifrån sig, men de måste ha förutsättningarna och de måste förstå vad som krävs av dem. Tydligen ville den här chefen ha rakare och kortare svar. Kanske hade vi inte passat så bra ihop ändå.)
Och viktigast av allt. Nära hundra personer hade sökt tjänsten, de hade valt att intervjua fem. Jag var sist ut av dessa fem. Den första kandidaten som intervjuades var mycket stark och erfaren och satte ribban för övriga.
Efteråt kände jag mig oerhört nöjd med mig själv, glad att jag vågat ringa upp igen och ställa de obekväma frågorna. Omåttligt nöjd givetvis med att ha fått en förklaringen att någon annan var bättre, snarare än att jag inte dög. Att andra är bättre, det kan jag leva med.
En annan tanke slog mig också. Den här tjänsten var mer kvalificerad än något annat jag sökt. Det påverkar givetvis konkurrensen. Ändå var jag med bland de fem av hundra som valdes ut.
Jag leker tydligen med de stora barnen nu. Den här gången blev jag bortputtad från sandlådan, men kanske inte nästa gång.
(Varför denna scrutiny? För att jag annars har en tendens till glädjekalkyler och grönt-gräs-på-andra-sidan-tyckande just vad gäller jobb. Men jag bättrar mig.)
Dessutom ringde jag den ansvariga rekryteraren för att ställa några för mig viktiga frågor. Inget svar, pratade in ett meddelande. Fick omgående svar via sms att hon låg hemma sjuk, mejla gärna dina frågor. Så det gjorde jag. Två dagar senare kom ett mejlsvar av den karaktären att jag blev än mer intresserad.
Så jag sökte.
Allt gick som på räls. Snabbt fick jag ett returmejl att min ansökan blivit skickad vidare till anställande chef, några dagar senare ringde rekryteraren och berättade att chefen blivit intresserad, precis som hon väntat. Bra frågor du ställde förresten, sa hon. Vi bokade intervju.
På väg till intervjun konstaterade jag att jag faktiskt var lite nervös, jag som aldrig brukar vara det annars. Kanske för att det var länge sedan jag intervjuades för ett jobb jag verkligen ville ha.
Chefen visade sig vara en man i min ålder, rekryteraren en kvinna något äldre. Henne hade jag som i en liten ask, det märktes tydligt. Han var svårare att avläsa. Men jag tyckte att intervjun gick ganska bra, en timme som flög förbi.
Efteråt promenerade jag neråt stan (ja, jobbet låg i innerstan vilket jag måste erkänna var en av många positiva faktorer) och försökte pusta ut och analysera. Jag tyckte att det gått riktigt bra. Det som annars brukar vara en stötesten, det förbannade tjatandet om IT-erfarenhet och tekniskt intresse, nämndes överhuvudtaget inte.
Något mindre än en vecka senare hade jag just satt mig i bilen för att köra hem då mobilen ringde. Det var rekryteraren. Jag hörde genast på hennes tonfall vad hon skulle säga. Märkligt att sådant hörs så väl.
Men hon sa det inte, istället började hon kallprata och fråga om jag fått svar på mina frågor, om jag undrade något mer om företaget och tjänsten. Javisst, svarade jag glatt, jag tyckte att det var en bra intervju. För det tyckte jag, både från deras och min sida.
Då blev det ju genast lite konstigt när hon klämde fram att jag inte gått vidare. Ett fåtal personer hade valts ut för vidare granskning, men inte jag. Sedan trasslade hon in sig rejält när hon försökte förklara varför, detta i termer av vad hon trodde att chefen tyckt. Lite tröstande sa hon något i stil med att du verkar mycket kompetent och duktig, fortsätt du som du gör. Det kom ut helt fel, nedlåtande snarare än tröstande.
Jag kände mig allt mer olustig och dessutom irriterad och osäker, linjen sprakade och det var ibland svårt att höra vad hon sa. Vi avslutade ganska hastigt.
Efteråt var jag förvirrad, besviken och lite förbannad på ett närmast barnsligt sätt. Det hade ju gått så bra! Raka spåret, bra vibrationer och så pang i diket. Och varför var jag så arg på henne, rekryteraren?
Jag funderade och diskuterade både med O och med min kritiska vän, bollplank i jobbfrågor. Rekryteraren hade inte delat chefens bedömning, det hade hon sagt rent ut. Men varför komma med snåriga antaganden om vad chefen tyckt och inte gillat? Hon som gjort ett gott intryck genom hela processen verkade nu snarare oprofessionell.
Nästa dag ringde jag upp henne medan jag gick min lunchpromenad, och sa precis som det var. Att linjen varit dålig föregående dag, att jag var osäker på vad hon egentligen sagt, att jag ville veta mer om varför jag inte gått vidare.
Det blev ett riktigt bra samtal, och bilden klarnade ytterligare. Nej, hon hade inte hållit med chefen. Men det är han som bestämmer. Han hade inte gett konkret feedback, men det ville hon göra. Hon trodde att han inte gillat mina svar på frågan vad jag gör om en medarbetare inte levererar.
(Vad jag gör? Slår dem i huvudet. Förstås inte. Jag hade svarat resonerande. Först pratar jag med medarbetaren, en självklarhet. Därefter beror det på situationen. Att inte utföra sitt arbete korrekt kan bero på stress och överbelastning, det måste man ha i åtanke. Min erfarenhet är att de flesta människor har en yrkesstolthet och vill göra bra ifrån sig, men de måste ha förutsättningarna och de måste förstå vad som krävs av dem. Tydligen ville den här chefen ha rakare och kortare svar. Kanske hade vi inte passat så bra ihop ändå.)
Och viktigast av allt. Nära hundra personer hade sökt tjänsten, de hade valt att intervjua fem. Jag var sist ut av dessa fem. Den första kandidaten som intervjuades var mycket stark och erfaren och satte ribban för övriga.
Efteråt kände jag mig oerhört nöjd med mig själv, glad att jag vågat ringa upp igen och ställa de obekväma frågorna. Omåttligt nöjd givetvis med att ha fått en förklaringen att någon annan var bättre, snarare än att jag inte dög. Att andra är bättre, det kan jag leva med.
En annan tanke slog mig också. Den här tjänsten var mer kvalificerad än något annat jag sökt. Det påverkar givetvis konkurrensen. Ändå var jag med bland de fem av hundra som valdes ut.
Jag leker tydligen med de stora barnen nu. Den här gången blev jag bortputtad från sandlådan, men kanske inte nästa gång.
2013-06-09
Bitter end
En fin långhelg slutade med nattningen från helvetet. I vår familj vill det inte säga lite.
Alla tre tappade vi huvudet, vi föräldrar och den yngste sonen. Den som förblev någorlunda klok var Q, som låg i min säng och lyssnade sömnigt till sin brors arga skrik från rummet intill: "Alltså, jag tycker om Y men jag tycker mindre om honom när han håller på så här."
Jag kände mig arg, trängd och manipulerad, vilket grundlades för flera dagar sedan. Kanske rentav veckor. För Y iscensätter en cirkus nästan varje kväll. Vill ha det ena, vill ha det andra, givetvis den eller det som inte finns tillgängligt just då.
Igår kväll bestämde vi oss för att välja den lätta vägen, lägga ner striden. Y hade somnat i bilen och sov i en dryg timme under den sena eftermiddagen, så vi insåg att han skulle ha svårt att somna på kvällen. Alltså bestämde vi att han skulle få vara uppe så länge han ville. Vid niotiden la jag Q och läste tre kapitel ur Mio, min Mio för honom. Han knorrade lite över att lillebror fick vara uppe, men somnade sedan.
Om vi säger såhär. När vi kroknade halv tolv var Y fortfarande pigg. Vi la honom mellan oss, och han låg och viskade för sig själv. Jag låg och tänkte att jag försöker väl sova, han verkar nöjd fast han är vaken, då jag plötsligt märkte att han hade somnat. Halv tolv alltså.
Jag har ingen aning om vad vi ska göra med det här, jag vet bara att jag är fylld av otäcka känslor. Arg, trängd och manipulerad, ja. Men vad värre är, när Y sätter igång känner jag precis som Q uttryckte det. Den goda moderskärleken är fan inte villkorslös. Det är obehagligt. Jag får så jävla dåligt samvete.
Jag är förtvivlat rädd för att det ska bli en ond cirkel. När Y krånglar och bråkar och - ja, manipulerar väljer jag att vända mig till Q som är klart mer resonabel, eftersom han är sju och Y bara fyra. Varpå Y känner sig utanför, och krånglar än mer. Förstås.
När vi till slut äntligen mötts Y och jag, när han slutat sparka och skrika och bara gråter, och vi kramats, somnar han förstås på fem minuter. Och jag måste ställa mig och titta en stund på hans svettiga hår och rosiga kinder för att jaga undan de otäcka känslorna.
Riktigt borta är de inte. Nu ska jag inta nervlugnande i form av barnlitteratur, Tordyveln flyger i skymningen.
Kanske ska jag gråta lite först.
Alla tre tappade vi huvudet, vi föräldrar och den yngste sonen. Den som förblev någorlunda klok var Q, som låg i min säng och lyssnade sömnigt till sin brors arga skrik från rummet intill: "Alltså, jag tycker om Y men jag tycker mindre om honom när han håller på så här."
Jag kände mig arg, trängd och manipulerad, vilket grundlades för flera dagar sedan. Kanske rentav veckor. För Y iscensätter en cirkus nästan varje kväll. Vill ha det ena, vill ha det andra, givetvis den eller det som inte finns tillgängligt just då.
Igår kväll bestämde vi oss för att välja den lätta vägen, lägga ner striden. Y hade somnat i bilen och sov i en dryg timme under den sena eftermiddagen, så vi insåg att han skulle ha svårt att somna på kvällen. Alltså bestämde vi att han skulle få vara uppe så länge han ville. Vid niotiden la jag Q och läste tre kapitel ur Mio, min Mio för honom. Han knorrade lite över att lillebror fick vara uppe, men somnade sedan.
Om vi säger såhär. När vi kroknade halv tolv var Y fortfarande pigg. Vi la honom mellan oss, och han låg och viskade för sig själv. Jag låg och tänkte att jag försöker väl sova, han verkar nöjd fast han är vaken, då jag plötsligt märkte att han hade somnat. Halv tolv alltså.
Jag har ingen aning om vad vi ska göra med det här, jag vet bara att jag är fylld av otäcka känslor. Arg, trängd och manipulerad, ja. Men vad värre är, när Y sätter igång känner jag precis som Q uttryckte det. Den goda moderskärleken är fan inte villkorslös. Det är obehagligt. Jag får så jävla dåligt samvete.
Jag är förtvivlat rädd för att det ska bli en ond cirkel. När Y krånglar och bråkar och - ja, manipulerar väljer jag att vända mig till Q som är klart mer resonabel, eftersom han är sju och Y bara fyra. Varpå Y känner sig utanför, och krånglar än mer. Förstås.
När vi till slut äntligen mötts Y och jag, när han slutat sparka och skrika och bara gråter, och vi kramats, somnar han förstås på fem minuter. Och jag måste ställa mig och titta en stund på hans svettiga hår och rosiga kinder för att jaga undan de otäcka känslorna.
Riktigt borta är de inte. Nu ska jag inta nervlugnande i form av barnlitteratur, Tordyveln flyger i skymningen.
Kanske ska jag gråta lite först.
2013-06-06
Magi och inte
En magisk plats: onsdag eftermiddag vid femtiden, Astrid Lindgrens värld. Skådespelarna har bytt om och sitter och glammar utanför våffelstugan. Glass- och korvkioskerna har stängt, liksom entrégrindarna. Vi kan inte slita oss från de underbara lekplatserna. Kvarnen med sin branta rutschkana, Y far på sina halkiga shorts som skjuten ur en kanon, ska blodvite undvikas måste jag stå beredd och fånga honom. Vatten porlar i dammar och rännor, det finns ett tak att klättra på, och ett nät av rep. Allt är gjort av trä, bark, rep eller annat organiskt material. Ingen färgglad plast. Inte särskilt småbarnsanpassat, eller ängslig-förälder-anpassat. Den som har planerat detta vet vad barn gillar. Sedan hittar vi Inte-stöta-marken-banan och klänger och klättrar på gärdsgårdar, stubbar och stenar. Och så en labyrint av gärdsgårdar. Vi går på styltor och gungar på prickiga gunghästar. Till sist hittar Q och Y en lekfontän, där vattnet sprutar slumpvis från olika ställen. De springer fram och tillbaka och blir givetvis sjöblöta, vi skrattar så att vi får ont i magen.
Astrid Lindgrens värld på nationaldagen är ett helt annat ställe. Fortfarande trevligt, det är roligt att se Karlsson på taket, Madicken och Mattisrövarna i aktion. Kanelbullarna är magnifika, pannkaksbuffén klart godkänd. Men magiskt är det inte. Det blir inte det när solen gassar och det myllrar av ungar precis överallt.
På kvällen när vi ankommit till hotell Farmor och pojkarna är trötta och uppspelta, en fatal kombination, och jag misströstar om att någonsin få omkull dem, får jag syn på Mio, min Mio i bokhyllan. Jag läser de två första kapitlen och blir trollbunden. Jag hade alldeles glömt hur tät och vacker den är, sagan. Lika trollbunden är Q som ligger med huvudet mot min axel och lyssnar med stora om än sömniga ögon.
Men Y, lilla spöket, snurrar som en propeller, kliar sig både här och där, pustar och stånkar och suckar ljudligt. På honom biter ingen magi. Inte ännu i alla fall.
Astrid Lindgrens värld på nationaldagen är ett helt annat ställe. Fortfarande trevligt, det är roligt att se Karlsson på taket, Madicken och Mattisrövarna i aktion. Kanelbullarna är magnifika, pannkaksbuffén klart godkänd. Men magiskt är det inte. Det blir inte det när solen gassar och det myllrar av ungar precis överallt.
På kvällen när vi ankommit till hotell Farmor och pojkarna är trötta och uppspelta, en fatal kombination, och jag misströstar om att någonsin få omkull dem, får jag syn på Mio, min Mio i bokhyllan. Jag läser de två första kapitlen och blir trollbunden. Jag hade alldeles glömt hur tät och vacker den är, sagan. Lika trollbunden är Q som ligger med huvudet mot min axel och lyssnar med stora om än sömniga ögon.
Men Y, lilla spöket, snurrar som en propeller, kliar sig både här och där, pustar och stånkar och suckar ljudligt. På honom biter ingen magi. Inte ännu i alla fall.
2013-06-05
Hur man charmar en hotellreceptionist
Y, snart fyra år, lägger huvudet bakåt och spanar in kristallkronan.
- Men å! Vad fint! Varför har ni diamanter i taket?
- Men å! Vad fint! Varför har ni diamanter i taket?
2013-06-04
Vad livet är om natten i vildmarkens barm
(Dan Andersson, förresten. Om någon nu undrar.)
Nå, hur var det nu då, förutom att det regnade? Jo. Det var såhär.
På lördag förmiddag stressade jag och O runt som skållade råttor för att a) stänga sommarstugan för några veckor b) förbereda min och Q:s hajk. I övningssyfte slog vi upp tältet på vår lilla gräsplan. Och tänka sig, plötsligt vaknade minnen från min barndom. Det man lär sig som liten, det sitter i. Precis ett sånt tält sov ju pappa och jag i när vi var ute på våra kanot- och tandemcykelsemestrar. Jag ansvarade då för att sätta ihop tältstängerna och räkna ihop tältpinnarna. Resten var enkelt, jag mindes precis hur man gör.
Ett samtal till grannarna som också skulle med resulterade i att vi gav fan i trangiaköket, middagsmaten skulle lagas gemensamt och alla behövde inte ta med kök.
Så jag packade mellanmål och frukost till Q och mig, sovsäckar, tunna luftmadrasser, ombyte av kläder, regnställ och gummistövlar, myggmedel och huvudvärkstabletter, tandborstar och vattenflaskor. Och en rejäl påse lördagsgodis att äta i lönndom efter läggdags. Men kudde och sömntablett glömde jag.
Utflykten började helt okej med en tre kilometer lång vandring. Jag är både stark och vältränad nu (ursäkta tjatet om detta, men det ÄR skönt!) så det var inga problem trots aptung ryggsäck. Under vandringen började ett stilla sommarregn falla. Mest skönt, för det var varmt ute. Jag såg skogsstjärnor som jag bara läst om tidigare. (Linnea har jag aldrig sett i verkligheten heller.)
Regnet ökade allt eftersom. Framme vid lägerplatsen slog vi upp två vindskydd (visst låter jag initierad nu?) och fikade under dem medan vi funderade på om regnet skulle avta eller inte.
Det gjorde det inte. Det var under tältuppsättningen i hällande regn som jag från djupet av mitt hjärta formulerade SMS:et till O. Han svarade mycket deltagande och inte alls raljerande som han annars kan göra. Han frågade rentav om han skulle komma och hämta oss, men ånä. Nu jävlar ska här hajkas. Det är jag och Q mot resten av världen.
Övriga deltagare var fullt upptagna med sina egna avancerade kupoltält som strax stod prydligt uppställda med pärlande regndroppar utanpå, till skillnad från vårt genomblöta schabrak som sackade betänkligt på mitten. Vid uppackning konstaterade jag att det mesta var mer eller mindre blött.
Men Q är sannerligen en godmodig själ. Bara han fick torra byxor på sig lät han sig övertygas av mina ihåliga försäkringar att detta nog skulle gå bra trots blötan. Han kilade ut i regnet och anslöt sig till de övriga barnen, de klättrade och gick balansgång på rep som spänts upp mellan träden.
Middagen intogs under vindskydd och ösregn. Men till slut avtog det. Efter någon timmes uppehåll såg jag till min lättnad att tälteländet började torka upp och därmed mirakulöst rätade upp sig av sig självt.
Vid läggdags halv tio var vi alltså nödtorftigt torra, och Q var salig över att få ligga i sovsäck och äta lördagsgodis. Han var så trött att ögonen gick i kors, så efter avslutade godisorgier och tandborstning somnade han på fläcken. Jag låg vaken och lyssnade på Klara Zimmergrens sommarprat som jag förtänksamt laddat ner. (Somnade precis när hon berättade om sitt barnbesked, men vaknade till och lyssnade om igen.)
Varannan timme vaknade jag av att jag låg knöligt och obekvämt, halv sex vaknade jag rejält och var kissnödig, sju vaknade Q och då var det morgon på riktigt. Ingen vidare natt alltså, men inte värre än många andra i mitt luttrade sjuväckarliv.
Så var det morgon och frukost och ihoppackning i maklig takt och vandring tillbaka till bilarna. Nu var vädret strålande, nästan lite för varmt för vandring. Myggen var talrika vilket de varit även kvällen innan, trots regnet.
Hemma väntade O med lunchen. Han hade lyckats koppla tvättmaskinens avlopp till en gigantisk tunna som han sprang och tömde, och på detta vis tvättat nästan all vår smutstvätt. Klara pluspoäng alltså. Vi lunchade med grannarna som är vana friluftsmänniskor, och de sa att sätta upp tält i ösregn är något av det värsta man kan göra. Så jag kände mig stolt som klarat det och härdat ut.
Resten av söndagen var underbar. Jag bytte till linne och shorts och bestämde mig för att resten av dagen göra precis det jag hade lust med. Det visade sig vara den något oväntade kombinationen vika ren tvätt och plantera fröplantor. På kvällen grillade vi och åt utomhus.
Nu har jag ungefär fyrtio myggbett på axlar, rygg och ben men eftersom de knappt kliar stör de mig inte nämnvärt. Q fick bara ett par stycken vilket gläder mig, han är känsligare än jag. Facit utöver detta är att strapatserna var uthärdliga och ett billigt pris för Q:s glädje. Dessutom var det ett ganska trevligt och otvunget umgänge med de övriga deltagarna - alla rutinerade vildmarkstyper, till skillnad från mig - på utflykten, särskilt barnen. Det blir folk av ungar som leker mycket utomhus, är min fördomsfulla spaning.
Men vi är rörande överens om att det är O:s tur nästa gång.
Nå, hur var det nu då, förutom att det regnade? Jo. Det var såhär.
På lördag förmiddag stressade jag och O runt som skållade råttor för att a) stänga sommarstugan för några veckor b) förbereda min och Q:s hajk. I övningssyfte slog vi upp tältet på vår lilla gräsplan. Och tänka sig, plötsligt vaknade minnen från min barndom. Det man lär sig som liten, det sitter i. Precis ett sånt tält sov ju pappa och jag i när vi var ute på våra kanot- och tandemcykelsemestrar. Jag ansvarade då för att sätta ihop tältstängerna och räkna ihop tältpinnarna. Resten var enkelt, jag mindes precis hur man gör.
Ett samtal till grannarna som också skulle med resulterade i att vi gav fan i trangiaköket, middagsmaten skulle lagas gemensamt och alla behövde inte ta med kök.
Så jag packade mellanmål och frukost till Q och mig, sovsäckar, tunna luftmadrasser, ombyte av kläder, regnställ och gummistövlar, myggmedel och huvudvärkstabletter, tandborstar och vattenflaskor. Och en rejäl påse lördagsgodis att äta i lönndom efter läggdags. Men kudde och sömntablett glömde jag.
Utflykten började helt okej med en tre kilometer lång vandring. Jag är både stark och vältränad nu (ursäkta tjatet om detta, men det ÄR skönt!) så det var inga problem trots aptung ryggsäck. Under vandringen började ett stilla sommarregn falla. Mest skönt, för det var varmt ute. Jag såg skogsstjärnor som jag bara läst om tidigare. (Linnea har jag aldrig sett i verkligheten heller.)
Regnet ökade allt eftersom. Framme vid lägerplatsen slog vi upp två vindskydd (visst låter jag initierad nu?) och fikade under dem medan vi funderade på om regnet skulle avta eller inte.
Det gjorde det inte. Det var under tältuppsättningen i hällande regn som jag från djupet av mitt hjärta formulerade SMS:et till O. Han svarade mycket deltagande och inte alls raljerande som han annars kan göra. Han frågade rentav om han skulle komma och hämta oss, men ånä. Nu jävlar ska här hajkas. Det är jag och Q mot resten av världen.
Övriga deltagare var fullt upptagna med sina egna avancerade kupoltält som strax stod prydligt uppställda med pärlande regndroppar utanpå, till skillnad från vårt genomblöta schabrak som sackade betänkligt på mitten. Vid uppackning konstaterade jag att det mesta var mer eller mindre blött.
Men Q är sannerligen en godmodig själ. Bara han fick torra byxor på sig lät han sig övertygas av mina ihåliga försäkringar att detta nog skulle gå bra trots blötan. Han kilade ut i regnet och anslöt sig till de övriga barnen, de klättrade och gick balansgång på rep som spänts upp mellan träden.
Middagen intogs under vindskydd och ösregn. Men till slut avtog det. Efter någon timmes uppehåll såg jag till min lättnad att tälteländet började torka upp och därmed mirakulöst rätade upp sig av sig självt.
Vid läggdags halv tio var vi alltså nödtorftigt torra, och Q var salig över att få ligga i sovsäck och äta lördagsgodis. Han var så trött att ögonen gick i kors, så efter avslutade godisorgier och tandborstning somnade han på fläcken. Jag låg vaken och lyssnade på Klara Zimmergrens sommarprat som jag förtänksamt laddat ner. (Somnade precis när hon berättade om sitt barnbesked, men vaknade till och lyssnade om igen.)
Varannan timme vaknade jag av att jag låg knöligt och obekvämt, halv sex vaknade jag rejält och var kissnödig, sju vaknade Q och då var det morgon på riktigt. Ingen vidare natt alltså, men inte värre än många andra i mitt luttrade sjuväckarliv.
Så var det morgon och frukost och ihoppackning i maklig takt och vandring tillbaka till bilarna. Nu var vädret strålande, nästan lite för varmt för vandring. Myggen var talrika vilket de varit även kvällen innan, trots regnet.
Hemma väntade O med lunchen. Han hade lyckats koppla tvättmaskinens avlopp till en gigantisk tunna som han sprang och tömde, och på detta vis tvättat nästan all vår smutstvätt. Klara pluspoäng alltså. Vi lunchade med grannarna som är vana friluftsmänniskor, och de sa att sätta upp tält i ösregn är något av det värsta man kan göra. Så jag kände mig stolt som klarat det och härdat ut.
Resten av söndagen var underbar. Jag bytte till linne och shorts och bestämde mig för att resten av dagen göra precis det jag hade lust med. Det visade sig vara den något oväntade kombinationen vika ren tvätt och plantera fröplantor. På kvällen grillade vi och åt utomhus.
Nu har jag ungefär fyrtio myggbett på axlar, rygg och ben men eftersom de knappt kliar stör de mig inte nämnvärt. Q fick bara ett par stycken vilket gläder mig, han är känsligare än jag. Facit utöver detta är att strapatserna var uthärdliga och ett billigt pris för Q:s glädje. Dessutom var det ett ganska trevligt och otvunget umgänge med de övriga deltagarna - alla rutinerade vildmarkstyper, till skillnad från mig - på utflykten, särskilt barnen. Det blir folk av ungar som leker mycket utomhus, är min fördomsfulla spaning.
Men vi är rörande överens om att det är O:s tur nästa gång.
2013-06-03
Syrener och övning
Jag går en lunchpromenad och tänker att jag behöver öva mig i.. vadå? Tänka positivt? Vedervärdigt uttryck. Gilla läget? Dito. Carpe diem? Sånt där blaj som står på handtextade tavlor som folk (inte jag!) köper.
Men något ditåt.
Jobbet är fortsatt trist och ligger alldeles för långt bort och tvingar mig att köra bil så att jag inte kan läsa. Och så fortsätter jag att gå upp i vikt också, stadigt och långsamt. Fast jag tränar och vardagsmotionerar så räcker det inte, eftersom jag inte förmår lägga om mina matvanor i den utsträckning som krävs.
Men.
Jobbet är förvisso tråkigt men å andra sidan kan jag sköta det näranog i sömnen. Kanske bra det när sömn är en bristvara i mitt liv, och när mitt privatliv kramar musten ur mig.
Och allra helst hade jag velat jobba inne i stan, eller åtminstone närmare hemmet. Men sedan kontorsflytten är jobbet så beläget att jag inte kan klaga på omgivningarna, när jag väl tagit mig hit alltså. Mina lunchpromenader är dagens höjdpunkt, för bara hundra meter bort ligger ett villaområde med praktfulla sekelskifteshus, uppblandade med enstaka arkitektritade femti- eller sextitalshus. Inte ett mexitegelmonster så långt ögat når. Trädgårdarna är förstås magnifika.
Medan jag promenerar njuter jag av den varma luften mot mina ben under klänningen. Kanhända är jag inte så smal som för två år sedan, men jag får inte längre skavsår* i ljumskarna när jag går barbent. Den svarta linneklänningen hängde som ett tält på mig förförra sommaren, men ett antal somrar dessförinnan satt den som ett korvskinn, för tre år sedan vågade jag inte ens prova den. Nu sitter den löst och ledigt.
Syrenerna blommar överallt, doften börjar bli påträngande istället för ljuv, snart har de blommat ut. Men gullregnen har nyss slagit ut, liksom kastanjerna. Snart kommer jasminen.
Syrenlila. Förr var det min absoluta favoritfärg, men nu vet jag inte längre. Det finns så många andra vackra färger.
Över axlarna har jag min syrensjal, den är lätt och luftig, alpacka och mullbärssilke, värmer och svalkar på samma gång. Det trådliknande garnet var ett helsike att sticka med, och beskrivningen var nästintill obegriplig, och till sist var jag missnöjd för att jag inte orkade göra sjalen större. Men nu ligger den alltså perfekt över axlarna. Syrensjal för färgen (som bilden inte gör rättvisa) och mönstret, på lite håll tycker jag att det påminner om skummande syrenklasar.
Jag övar.
*Skavsår fick jag istället på hälarna enär jag var korkad nog att gå kippskodd - se där ett ord för mig välbekant i talspråk men som jag aldrig tidigare sett utskrivet - i lite för nya skor.
Men något ditåt.
Jobbet är fortsatt trist och ligger alldeles för långt bort och tvingar mig att köra bil så att jag inte kan läsa. Och så fortsätter jag att gå upp i vikt också, stadigt och långsamt. Fast jag tränar och vardagsmotionerar så räcker det inte, eftersom jag inte förmår lägga om mina matvanor i den utsträckning som krävs.
Men.
Jobbet är förvisso tråkigt men å andra sidan kan jag sköta det näranog i sömnen. Kanske bra det när sömn är en bristvara i mitt liv, och när mitt privatliv kramar musten ur mig.
Och allra helst hade jag velat jobba inne i stan, eller åtminstone närmare hemmet. Men sedan kontorsflytten är jobbet så beläget att jag inte kan klaga på omgivningarna, när jag väl tagit mig hit alltså. Mina lunchpromenader är dagens höjdpunkt, för bara hundra meter bort ligger ett villaområde med praktfulla sekelskifteshus, uppblandade med enstaka arkitektritade femti- eller sextitalshus. Inte ett mexitegelmonster så långt ögat når. Trädgårdarna är förstås magnifika.
Medan jag promenerar njuter jag av den varma luften mot mina ben under klänningen. Kanhända är jag inte så smal som för två år sedan, men jag får inte längre skavsår* i ljumskarna när jag går barbent. Den svarta linneklänningen hängde som ett tält på mig förförra sommaren, men ett antal somrar dessförinnan satt den som ett korvskinn, för tre år sedan vågade jag inte ens prova den. Nu sitter den löst och ledigt.
Syrenerna blommar överallt, doften börjar bli påträngande istället för ljuv, snart har de blommat ut. Men gullregnen har nyss slagit ut, liksom kastanjerna. Snart kommer jasminen.
Syrenlila. Förr var det min absoluta favoritfärg, men nu vet jag inte längre. Det finns så många andra vackra färger.
Över axlarna har jag min syrensjal, den är lätt och luftig, alpacka och mullbärssilke, värmer och svalkar på samma gång. Det trådliknande garnet var ett helsike att sticka med, och beskrivningen var nästintill obegriplig, och till sist var jag missnöjd för att jag inte orkade göra sjalen större. Men nu ligger den alltså perfekt över axlarna. Syrensjal för färgen (som bilden inte gör rättvisa) och mönstret, på lite håll tycker jag att det påminner om skummande syrenklasar.
Jag övar.
*Skavsår fick jag istället på hälarna enär jag var korkad nog att gå kippskodd - se där ett ord för mig välbekant i talspråk men som jag aldrig tidigare sett utskrivet - i lite för nya skor.
2013-06-02
Citat
Q: Men mamma, om det är en massa regnvatten i tältet, kan vi sova därinne då?
Sms från mig till O: Detta är det jävligaste jag varit med om.
En stund senare, då vi bytt till torra kläder och rullat ut fuktiga sovsäckar:
- Inte riktigt lika mysigt som hemma, men i alla fall!
Och några timmar senare, då hällregnet avtagit och vi krupit ner i sovsäckarna med en påse lördagsgodis mellan oss:
Å! Det här är nog det mysigaste jag gjort någonsin!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)