En fin långhelg slutade med nattningen från helvetet. I vår familj vill det inte säga lite.
Alla tre tappade vi huvudet, vi föräldrar och den yngste sonen. Den som förblev någorlunda klok var Q, som låg i min säng och lyssnade sömnigt till sin brors arga skrik från rummet intill: "Alltså, jag tycker om Y men jag tycker mindre om honom när han håller på så här."
Jag kände mig arg, trängd och manipulerad, vilket grundlades för flera dagar sedan. Kanske rentav veckor. För Y iscensätter en cirkus nästan varje kväll. Vill ha det ena, vill ha det andra, givetvis den eller det som inte finns tillgängligt just då.
Igår kväll bestämde vi oss för att välja den lätta vägen, lägga ner striden. Y hade somnat i bilen och sov i en dryg timme under den sena eftermiddagen, så vi insåg att han skulle ha svårt att somna på kvällen. Alltså bestämde vi att han skulle få vara uppe så länge han ville. Vid niotiden la jag Q och läste tre kapitel ur Mio, min Mio för honom. Han knorrade lite över att lillebror fick vara uppe, men somnade sedan.
Om vi säger såhär. När vi kroknade halv tolv var Y fortfarande pigg. Vi la honom mellan oss, och han låg och viskade för sig själv. Jag låg och tänkte att jag försöker väl sova, han verkar nöjd fast han är vaken, då jag plötsligt märkte att han hade somnat. Halv tolv alltså.
Jag har ingen aning om vad vi ska göra med det här, jag vet bara att jag är fylld av otäcka känslor. Arg, trängd och manipulerad, ja. Men vad värre är, när Y sätter igång känner jag precis som Q uttryckte det. Den goda moderskärleken är fan inte villkorslös. Det är obehagligt. Jag får så jävla dåligt samvete.
Jag är förtvivlat rädd för att det ska bli en ond cirkel. När Y krånglar och bråkar och - ja, manipulerar väljer jag att vända mig till Q som är klart mer resonabel, eftersom han är sju och Y bara fyra. Varpå Y känner sig utanför, och krånglar än mer. Förstås.
När vi till slut äntligen mötts Y och jag, när han slutat sparka och skrika och bara gråter, och vi kramats, somnar han förstås på fem minuter. Och jag måste ställa mig och titta en stund på hans svettiga hår och rosiga kinder för att jaga undan de otäcka känslorna.
Riktigt borta är de inte. Nu ska jag inta nervlugnande i form av barnlitteratur, Tordyveln flyger i skymningen.
Kanske ska jag gråta lite först.
Min dotter hade otroligt svårt att somna. Jag skäms för tankar dom jag hade då. Jag höll i henne en kväll så att hon inte kunde röra sig, jag blev bara tokig på att se de där benen och armarna fäkta, hon var kanske två år. Men sedan gjorde jag inte om det. Nattningen var ett helvete varje kväll. Jag tror det är svårt att förstå för de som inte gått igenom det själv. Jag kan fortfarande bli avundsjuk på de sim berättar om hur lätt de har att söva sina barn, eller när man är hemma hos någon och de bara "jag ska bara natta xx först" och så är de tillbaka efter 20 minuter. Jag kände mig misslyckad som mamma. Idag är min dotter 14 år och somnar naturligtvis själv sedan många år, men min vanmakt från nattningarna kommer jag ihåg när jag läser inlägg som dina. Jag var också helt ensam med henne, men jag tror att man känner lika stor trötthet och frustration och förbjudna tankar fast man är två. Det påverkar nog en del för hur man känner för barnet just i stunden, men den riktiga kärleken påverkas inte, det är min erfarenhet så här i backspegeln. Kram!
SvaraRaderaTack!! Det blir lite lättare bara av att veta att andra har varit med om samma sak.
SvaraRaderaMed förnuftet inser jag att vi förmodligen inte gör något fel, eftersom Q somnar på några minuter. Men känslorna tar över.
Jag funderar faktiskt på om vi ska lägga ner striden helt och låta ungen sköta somnandet och nattandet själv. Det är ju en strategi jag predikar när det gäller mat, och det funkar utmärkt i alla fall på mina barn.
"vi somnar om ett tag...jämmerligt"
SvaraRaderaPrecis, annannan.
SvaraRaderaNu ikväll var jag och tränade mellan halv åtta och halv nio. När jag efter passet slår på telefonen finns där ett meddelande, en gråtig Y som först jämrar fram ett "mamma" och sedan skriker argt "pappa, du ringde fel nummer!".
När jag kom hem hade han avslutat en halvtimmes skrikorgie - tack vare vår excentriska granne som lockat honom att skratta. O var utmattad och bytte om för att springa. Innan han hunnit ut genom dörren sov Y.
De är obehagliga, de där känslorna. Och inget lockar fram dem bättre och mer effektivt än ett barn som inte vill sova.
SvaraRaderaMed vårt yngsta barn har vi helt lagt ner allt som har med nattande att göra. Han styr sig själv, och det har fungerat över all förväntan. Vi bestämde oss helt enkelt för att aldrig göra någon grej av det där med att sova, ungefär som ni säkert har resonerat kring mat. Det är bara helt naturligt - är du hungrig så äter du, är du kissnödig så kissar du och är du trött så sover du. Han är inte duktig, får inte beröm, när han säger att han är trött och vill sova. Det är bara självklart och blir därmed inte källa till någon konflikt.
Sen har vi säkert haft en himla massa tur, och säkerligen är det lättare när man kör den strategin från start. Men lite av den kan säkert vara skönt att anamma. :)
O, Tordyveln. Jag ägde aldrig nån egen, men lånade den säkert tio gånger på biblioteket. Härom året köpte jag ett tummat biblioex på ett antikvariat, men det har inte blivit av att jag läst den. Håller den? Det där med kassettbandspelare känns ju lite -70...
SvaraRadera(Har inget att tillägga angående nattningen. Fasar dock inför sommaren, hur läggningen flyttas senare och senare men uppvaknandet håller sig stadigt kring halv sex, med påföljande surhumör pga sömnbrist. För alla.)
@Jenny: vad bra att er metod funkar så bra för ert barn. Ett stort problem med barn som har stora svårigheter för att somna eller nattskräck är tyvärr att även metoden "somna när du själv vill" inte funkar. Vi som har dessa barn har oftast provat allt. Alla metoder i boken, alla alternativa metoder. Vi har provat dem från början och vi provar nya eftersom. Alla förslag är välkomna men de enklaste har vi oftast redan försökt för öänge sedan. Jag vet inte hur det är för Helgas familj, men för mig och mitt barn fanns det Ingenting som hjälpte. Inget. Hon växte irån det, men somnade inte själv förrän i 7-årsåldern. Då var jag helt slut, jag njuter fortfarande av min sömn och miraklet att det gick över (hon är 14 idag). Det är det jag menar med att det nog bara är vi som har sådana här barn som kan förstå hur maktlös man känner sig, och hur förtvivlat det känns när inte ens "somna när du sjäkv vill" funkar. Min dotter kunde lätt vara vaken till 01-01.30. Hon hade ett extremt litet sömnbehov. Jag trodde länge att hon hade adhd, men idag finns inte minsta spår av de misstankarna. Jag får aldrig svar på varför hon inte kunde sova som litet barn, men det var så jobbigt att det var som en slags osynlig sjukdom man gick och bar på.
SvaraRadera/anonyma mamman som också haft barn med nattskräck
Jag menar inte på något vis att det är ett sätt som fungerar för alla, att förminska era problem eller berätta om ett frälsande, revolutionerande sätt. Det var inte meningen att det skulle uppfattas så.
SvaraRaderaVår minsting är vårt tredje barn, och alla tre är helt olika. Både när det gäller sömnbehov, närhetsbehov och diagnoser. I vårt fall har vi barn med ADHD, Aspergers syndrom och med mycket litet sömnbehov. Så det var inte meningen att någon skulle läsa in att vi inte vet hur jobbigt det kan vara på olika sätt, för det vet vi. Vi har en tioåring som fortfarande sällan somnar före midnatt och endast i extremfall själv (och så en morgonpigg som sällan vaknar efter kl 6). Säkert hade den friare attityden som vi har gentemot minstingen inte fungerat med honom, men det är något vi inte vet. Jag är glad att vi vågade prova den attityden gentemot minstingen i alla fall, för det har underlättat mycket, och jag tror att det fungerar oftare än man tror, men också att man behöver börja direkt. Därmed inte sagt att det alltid fungerar.
Jenny, ingen fara, jag tog absolut inte illa upp. Jag var ju själv inne på tanken. Men jag tror tyvärr att strategin skulle funka ibland, ibland inte. Funderar dock på att införa regeln att bara du stannar i sängen och inte stör Q får du göra vad du vill tills du somnar. Vi provar den strategin då och då, ibland funkar den utmärkt, ibland vill Y trappa upp och tillskansa sig fler fördelar.
SvaraRaderaJa, ja. This too shall pass. Det skriks mindre på nätterna i alla fall.
Vad säger Y? Jag utgår ifrån att han inte heller tycker det är så roligt. Hur tror han att det skulle kunna bli lättare? Har ni resonerat kring det utanför kvällssituationen?
SvaraRaderaJsN
Bra fråga! Vi har försökt resonera, pratiga föräldrar som vi är. Men Y har inte alls lust att prata om saken. Så jag har inte propsat på mer prat, eftersom jag känt att vi snarare resonerar för mycket än för lite, och att det är lite oschysst att liksom lägga över ansvaret för situationen på honom, han är bara fyra år, det är vi som är vuxna och borde kunna reda ut det hela.
SvaraRaderaIgår kväll var jag ensam med killarna, vi nattade i dubbelsängen utan incidenter. De somnade direkt. Sedan snurrade och sparkade Y så att jag stod ut att sova bredvid honom i bara en timme, men det är ju en helt annan sak.
Och en helt annan sak: ja, Tordyveln är bra även idag tycker jag. Men Agnes Cecilia är bättre. Jag visste inte att Tordyveln ursprungligen var en radiopjäs, det märks när man läser boken. Förmodligen gör den sig bättre som sådan.
SvaraRaderaHar följt din blogg ett bra tag nu men aldrig kommenterat, men när jag läser om min absoluta favorit som barn - Tordyveln - så måste jag ju bara skriva! Har läst boken ett antal gånger och lyssnat på den när den gick som sommarföljetong. Den har gått i repris ett antal gånger, kommer ihåg nån gång på mitten av åttiotalet då den gick i repris och jag sommarjobbade som lokalvårdare. Jag smög iväg till ett ensligt rum där det fanns en radio och lyssnade varje morgon;-). Åh det är så bra och lite läskigt med ljuden som spelas upp från bandspelaren! Min äldsta dotter har också gillat boken, hon fick den även som talbok av min mamma, jag tror det är Tomas Bolme som läser. Jag har inte lyssnat själv, men nu blev jag påmind att jag måste låna den av henne!
SvaraRaderaHar läst inlägget och kommentarerna flera gånger och måste kommentera för jag känner igen mig så himla mycket.
SvaraRaderaVåra läggningar är i princip alltid kantade av barngråt, en mamma som tappar tålamodet och en unge som inte somnar förrän mamman först däckar av utmattning.
Det känns som om vi provat allt, inklusive omgivningens lösning - att låta henne hoppa över dagsvilan eller att låta henne själv säga när hon är trött och redo att gå och lägga sig. Det funkar inte, kan jag berätta. Jag läser flera bloggar med barnperspektiv, och där är lösningen dels att resonera (vilket jag precis som du tycker är svårt då hon bara är 2,5 år), dels att det alltid finns ett behov som behöver tillfredställas när det är något som krånglar (t ex att en barn som inte vill somna själv kan ha behov av närhet, och att man genom att tillfredställa det på ett annat sätt kan få barnet att somna själv). Jag känner mig som en himla dålig mamma av det, då jag inte för mitt liv kan förstå vad det är för behov hon har. Och så det dåliga samvetet över att inte ha tålamod nog att klara dessa läggningsmaraton.
Lång kommentar, det skulle väl egentligen räckt med att vad skönt med igenkänningsfaktorn och intressant att höra hur du resonerar. Läser gärna mer om ämnet.