Dikeskörning eller uppgradering?

För några veckor sedan hittade jag en annons för ett jobb som verkade riktigt intressant. Jag lusläste och funderade, sov på saken, skickade den på remiss till en kritisk vän, och bestämde mig till slut. Ja. Detta verkar faktiskt bra.

(Varför denna scrutiny? För att jag annars har en tendens till glädjekalkyler och grönt-gräs-på-andra-sidan-tyckande just vad gäller jobb. Men jag bättrar mig.)

Dessutom ringde jag den ansvariga rekryteraren för att ställa några för mig viktiga frågor. Inget svar, pratade in ett meddelande. Fick omgående svar via sms att hon låg hemma sjuk, mejla gärna dina frågor. Så det gjorde jag. Två dagar senare kom ett mejlsvar av den karaktären att jag blev än mer intresserad.

Så jag sökte.

Allt gick som på räls. Snabbt fick jag ett returmejl att min ansökan blivit skickad vidare till anställande chef, några dagar senare ringde rekryteraren och berättade att chefen blivit intresserad, precis som hon väntat. Bra frågor du ställde förresten, sa hon. Vi bokade intervju.

På väg till intervjun konstaterade jag att jag faktiskt var lite nervös, jag som aldrig brukar vara det annars. Kanske för att det var länge sedan jag intervjuades för ett jobb jag verkligen ville ha.

Chefen visade sig vara en man i min ålder, rekryteraren en kvinna något äldre. Henne hade jag som i en liten ask, det märktes tydligt. Han var svårare att avläsa. Men jag tyckte att intervjun gick ganska bra, en timme som flög förbi.

Efteråt promenerade jag neråt stan (ja, jobbet låg i innerstan vilket jag måste erkänna var en av många positiva faktorer) och försökte pusta ut och analysera. Jag tyckte att det gått riktigt bra. Det som annars brukar vara en stötesten, det förbannade tjatandet om IT-erfarenhet och tekniskt intresse, nämndes överhuvudtaget inte.

Något mindre än en vecka senare hade jag just satt mig i bilen för att köra hem då mobilen ringde. Det var rekryteraren. Jag hörde genast på hennes tonfall vad hon skulle säga. Märkligt att sådant hörs så väl.

Men hon sa det inte, istället började hon kallprata och fråga om jag fått svar på mina frågor, om jag undrade något mer om företaget och tjänsten. Javisst, svarade jag glatt, jag tyckte att det var en bra intervju. För det tyckte jag, både från deras och min sida.

Då blev det ju genast lite konstigt när hon klämde fram att jag inte gått vidare. Ett fåtal personer hade valts ut för vidare granskning, men inte jag. Sedan trasslade hon in sig rejält när hon försökte förklara varför, detta i termer av vad hon trodde att chefen tyckt. Lite tröstande sa hon något i stil med att du verkar mycket kompetent och duktig, fortsätt du som du gör. Det kom ut helt fel, nedlåtande snarare än tröstande.

Jag kände mig allt mer olustig och dessutom irriterad och osäker, linjen sprakade och det var ibland svårt att höra vad hon sa. Vi avslutade ganska hastigt.

Efteråt var jag förvirrad, besviken och lite förbannad på ett närmast barnsligt sätt. Det hade ju gått så bra! Raka spåret, bra vibrationer och så pang i diket. Och varför var jag så arg på henne, rekryteraren?

Jag funderade och diskuterade både med O och med min kritiska vän, bollplank i jobbfrågor. Rekryteraren hade inte delat chefens bedömning, det hade hon sagt rent ut. Men varför komma med snåriga antaganden om vad chefen tyckt och inte gillat? Hon som gjort ett gott intryck genom hela processen verkade nu snarare oprofessionell.

Nästa dag ringde jag upp henne medan jag gick min lunchpromenad, och sa precis som det var. Att linjen varit dålig föregående dag, att jag var osäker på vad hon egentligen sagt, att jag ville veta mer om varför jag inte gått vidare.

Det blev ett riktigt bra samtal, och bilden klarnade ytterligare. Nej, hon hade inte hållit med chefen. Men det är han som bestämmer. Han hade inte gett konkret feedback, men det ville hon göra. Hon trodde att han inte gillat mina svar på frågan vad jag gör om en medarbetare inte levererar.

(Vad jag gör? Slår dem i huvudet. Förstås inte. Jag hade svarat resonerande. Först pratar jag med medarbetaren, en självklarhet. Därefter beror det på situationen. Att inte utföra sitt arbete korrekt kan bero på stress och överbelastning, det måste man ha i åtanke. Min erfarenhet är att de flesta människor har en yrkesstolthet och vill göra bra ifrån sig, men de måste ha förutsättningarna och de måste förstå vad som krävs av dem. Tydligen ville den här chefen ha rakare och kortare svar. Kanske hade vi inte passat så bra ihop ändå.)

Och viktigast av allt. Nära hundra personer hade sökt tjänsten, de hade valt att intervjua fem. Jag var sist ut av dessa fem. Den första kandidaten som intervjuades var mycket stark och erfaren och satte ribban för övriga.

Efteråt kände jag mig oerhört nöjd med mig själv, glad att jag vågat ringa upp igen och ställa de obekväma frågorna. Omåttligt nöjd givetvis med att ha fått en förklaringen att någon annan var bättre, snarare än att jag inte dög. Att andra är bättre, det kan jag leva med.

En annan tanke slog mig också. Den här tjänsten var mer kvalificerad än något annat jag sökt. Det påverkar givetvis konkurrensen. Ändå var jag med bland de fem av hundra som valdes ut.

Jag leker tydligen med de stora barnen nu. Den här gången blev jag bortputtad från sandlådan, men kanske inte nästa gång.