Magi och inte

En magisk plats: onsdag eftermiddag vid femtiden, Astrid Lindgrens värld. Skådespelarna har bytt om och sitter och glammar utanför våffelstugan. Glass- och korvkioskerna har stängt, liksom entrégrindarna. Vi kan inte slita oss från de underbara lekplatserna. Kvarnen med sin branta rutschkana, Y far på sina halkiga shorts som skjuten ur en kanon, ska blodvite undvikas måste jag stå beredd och fånga honom. Vatten porlar i dammar och rännor, det finns ett tak att klättra på, och ett nät av rep. Allt är gjort av trä, bark, rep eller annat organiskt material. Ingen färgglad plast. Inte särskilt småbarnsanpassat, eller ängslig-förälder-anpassat. Den som har planerat detta vet vad barn gillar. Sedan hittar vi Inte-stöta-marken-banan och klänger och klättrar på gärdsgårdar, stubbar och stenar. Och så en labyrint av gärdsgårdar. Vi går på styltor och gungar på prickiga gunghästar. Till sist hittar Q och Y en lekfontän, där vattnet sprutar slumpvis från olika ställen. De springer fram och tillbaka och blir givetvis sjöblöta, vi skrattar så att vi får ont i magen.

Astrid Lindgrens värld på nationaldagen är ett helt annat ställe. Fortfarande trevligt, det är roligt att se Karlsson på taket, Madicken och Mattisrövarna i aktion. Kanelbullarna är magnifika, pannkaksbuffén klart godkänd. Men magiskt är det inte. Det blir inte det när solen gassar och det myllrar av ungar precis överallt.

På kvällen när vi ankommit till hotell Farmor och pojkarna är trötta och uppspelta, en fatal kombination, och jag misströstar om att någonsin få omkull dem, får jag syn på Mio, min Mio i bokhyllan. Jag läser de två första kapitlen och blir trollbunden. Jag hade alldeles glömt hur tät och vacker den är, sagan. Lika trollbunden är Q som ligger med huvudet mot min axel och lyssnar med stora om än sömniga ögon.

Men Y, lilla spöket, snurrar som en propeller, kliar sig både här och där, pustar och stånkar och suckar ljudligt. På honom biter ingen magi. Inte ännu i alla fall.