Nattliga äventYr

(Välkomna till avdelningen för falsk marknadsföring alt. rubrikteasing)

Varannankvällslivet med Y fortsätter. I söndags bråkade han hejvilt vid nattningen. Jag gjorde mitt bästa för att hålla benhårt på stanna-i-sängen-regeln, det vill säga du behöver inte sova, bara du stannar i sängen. Du får leka med gosedjuren, bläddra i böcker, bara du stannar i sängen. Du får inte väsnas och störa Q.

Det har fungerat tidigare, men nu försökte det manipulativa lilla odjuret flytta fram positionerna. Maaamma, jag vill ligga i DIN säng, för den är mycket GOSIGARE! Min säng e inge MYYYSIG!

Han somnade förstås till slut. I egen säng. Klockan var över tio.

Nästa morgon var det lögn att få liv i honom. Förstås. Jag led med honom, att vara morgontrött är hemskt, och jag kände mig lite skyldig som inte får ordning på den här jävla skiten. Visst bjuder Y motstånd, men borde inte En Verkligt God Mor få ungarna att somna tryggt och lugnt som små rosenänglar på kvällen?

(Det måste vara aftonbönen som saknas, slår det mig nu. Gudsomhaver kanske är de magiska orden.)

Kvällen därpå fick pojkarna spela dataspel en stund efter middag men före läggdags. Jag laddade de andliga batterierna i duschen, men steg ut därifrån till en fridfull atmosfär.

- Va? Sover Y?
- Javisst, hör du inte snarkningarna? Han sa att han var trött och ville ligga i din säng, så jag lät honom göra det.

Jaha. Okej. Där ser man. Jag hann läsa extra länge för Q utan svartsjuk, övertrött och saboterande lillebror. Som vaknade självmant kvart i sju morgonen därpå, kvittrande som en ljuvlig liten lärka.

Igår var O borta hela kvällen, och jag hade en läkartid direkt efter jobbet, så min pappa assisterade med hämtning av barnen.

När jag kom hem möttes jag av en orolig morfar i ytterdörren. Helga, jag tror att Y har smitit. Han ville gå till nån kompis, men jag tyckte att han skulle vänta tills du kom hem. Jag trodde att han nöjde sig med det, men nu kan jag inte hitta honom. Han måste ha smugit ut.

Jag tog det först med ro. I radhusbyn springer ungarna lite som de vill. Men när jag varit i tre gårdar och ingen hade sett Y, blev även jag orolig. Q spelade spel med bästisen och svarade nätt och jämnt på tilltal, men hade inte sett Y.

Y! Yyyy! Jag gick igenom huset och ropade. Hans skor stod kvar i hallen, men han kunde ju för all del ha sprungit ut barfota. Men vart?

Så såg jag honom. Fridfullt sovande i fotändan av storebrors säng, nästan helt skymd av gosedjur och stegen till överslafen.

När han vaknat berättade vi att vi varit oroliga, morfar och jag, och trott att han hade rymt. Han tittade på mig med sina klara ögon (ingen har så klara ögon som Y när han just har vaknat) och sa, oväntat vuxet och tröstande: nej, det skulle jag aldrig göra.

Nattningen denna kväll blev förstås inget vidare. Y kastade en kudde så att Q fick kuddhörnet i ögat, varpå han blev arg över att bli (rättmätigt) grälad på, varpå han lämnade sängen och ställde sig att smälla i dörren, varpå jag uppbjöd all den självbehärskning jag hade och

a) avhöll mig från aga
b) placerade honom i hans säng
c) såg honom strängt i ögonen
d) förklarade att det nu fanns två alternativ: ligga hos mig och Q i stora sängen utan bråk, eller sitta i egen säng och läsa bok

Y valde det senare alternativet. Jag somnade bredvid Q och vaknade till när Y kom tassande och la sig bredvid mig, och somnade prompt. Jag har ingen aning om vad klockan var då.

Följer han mönstret borde det vara lugnt ikväll, men Y är både kreativ och innovativ så säker kan man inte vara.