Tack för kaffet och räkmackan

Idag fick jag ett mejl från min chef, Jane. Hon har pratat med herr Snäll och han har förklarat att han vill förlänga mitt kontrakt tills projektet är alldeles färdigt, det vill säga några månader in på höstkanten.

Jag anade det, men jag hoppades att inte. Jag är hjärtligt trött på mitt uppdrag nu. Understimulerad och uttråkad och bortskämd. Herr Snäll vill ha mig kvar, inte som syndabock om det skulle gå åt fanders, utan som snuttefilt och säkerhetssele. På sätt och vis kan jag förstå honom, jag är en garant för att projektet ska bli klart i tid. Men ur ekonomisk synpunkt är det vansinne att ha en dyr konsult som arbetar ungefär halvtid (nåja, kanske något lite mer) med att övervaka att ingenjörerna gör det de ska och vegeterar resten av tiden.

Fnissar gör jag också inombords åt snälle herr Snäll, människokännaren, som så väl vet vad jag tycker. Så väl att han inte vågat säga till mig att han vill behålla mig, för han vet att jag har tråkigt och för lite att göra.

För några veckor sedan frågade jag honom om jag kunde få hjälpa till på en annan avdelning, där personalen går på knäna. Jag hinner, och jag skulle tycka det var roligt. Han plirade vänligt mot mig och nickade. Du borde kanske bli chef där och styra upp dem, skojade han.

Sedan dess har jag inte hört ett ljud. Jag tror att surpupporna har tackat nej till att få hjälp. Särskilt en av dem har jag ett riktigt ont öga till, han är värsta sortens översittare med en kaxig attityd som förmodligen döljer en sviktande självkänsla.

(Exempel, så att ni inte ska tro att jag spottar och fräser i ogjort väder: han undrade högdraget var jag arbetat tidigare. Hos You-Know-Who svarade jag. Jaså. Det var jag som såg till att YKW:s företrädare fick lämna sitt jobb.

Jo, tjena. Knappast. Den killen överskattar sitt inflytande å det grövsta.)

Men jag är ju bortskämd. Jag har ett jobb som medger att jag tar både hämtning och lämning av barnen de flesta av veckans dagar, som inte skickar iväg mig på resor över halva jorden eller ens till Örebro, där alla kollegor (utom en) är glada och trevliga, där han som är min chef i praktiken uppskattar mig, och som jag till råga på allt tjänar mer än anständigt med pengar på. Och så har jag mage att önska mig någon annanstans.

Häromdagen pratade jag med min bästa kompis L som kommit upp till ytan efter många månader av kroppslig och själslig smärta. Hon frågade hur vi har det. O har alldeles för mycket att göra på jobbet och är därför trött och lite för grinig mot barnen, själv har jag ökentråkigt på jobbet. Jomen, är inte det ganska skönt då? Det kanske är bra, det uppväger att O har för mycket?

Jag blev henne svaret skyldig. Och idag kom som sagt detta besked.

Jag sitter på en räkmacka, det gör jag ju. Jag borde äta upp och se glad ut.

Tack, det smakade bra! Jatack, jag tar gärna lite påtår.