Syrener och övning

Jag går en lunchpromenad och tänker att jag behöver öva mig i.. vadå? Tänka positivt? Vedervärdigt uttryck. Gilla läget? Dito. Carpe diem? Sånt där blaj som står på handtextade tavlor som folk (inte jag!) köper.

Men något ditåt.

Jobbet är fortsatt trist och ligger alldeles för långt bort och tvingar mig att köra bil så att jag inte kan läsa. Och så fortsätter jag att gå upp i vikt också, stadigt och långsamt. Fast jag tränar och vardagsmotionerar så räcker det inte, eftersom jag inte förmår lägga om mina matvanor i den utsträckning som krävs.

Men.

Jobbet är förvisso tråkigt men å andra sidan kan jag sköta det näranog i sömnen. Kanske bra det när sömn är en bristvara i mitt liv, och när mitt privatliv kramar musten ur mig.

Och allra helst hade jag velat jobba inne i stan, eller åtminstone närmare hemmet. Men sedan kontorsflytten är jobbet så beläget att jag inte kan klaga på omgivningarna, när jag väl tagit mig hit alltså. Mina lunchpromenader är dagens höjdpunkt, för bara hundra meter bort ligger ett villaområde med praktfulla sekelskifteshus, uppblandade med enstaka arkitektritade femti- eller sextitalshus. Inte ett mexitegelmonster så långt ögat når. Trädgårdarna är förstås magnifika.

Medan jag promenerar njuter jag av den varma luften mot mina ben under klänningen. Kanhända är jag inte så smal som för två år sedan, men jag får inte längre skavsår* i ljumskarna när jag går barbent. Den svarta linneklänningen hängde som ett tält på mig förförra sommaren, men ett antal somrar dessförinnan satt den som ett korvskinn, för tre år sedan vågade jag inte ens prova den. Nu sitter den löst och ledigt.

Syrenerna blommar överallt, doften börjar bli påträngande istället för ljuv, snart har de blommat ut. Men gullregnen har nyss slagit ut, liksom kastanjerna. Snart kommer jasminen.

Syrenlila. Förr var det min absoluta favoritfärg, men nu vet jag inte längre. Det finns så många andra vackra färger.

Över axlarna har jag min syrensjal, den är lätt och luftig, alpacka och mullbärssilke, värmer och svalkar på samma gång. Det trådliknande garnet var ett helsike att sticka med, och beskrivningen var nästintill obegriplig, och till sist var jag missnöjd för att jag inte orkade göra sjalen större. Men nu ligger den alltså perfekt över axlarna. Syrensjal för färgen (som bilden inte gör rättvisa) och mönstret, på lite håll tycker jag att det påminner om skummande syrenklasar.

Jag övar.

*Skavsår fick jag istället på hälarna enär jag var korkad nog att gå kippskodd - se där ett ord för mig välbekant i talspråk men som jag aldrig tidigare sett utskrivet - i lite för nya skor.