Vad livet är om natten i vildmarkens barm

(Dan Andersson, förresten. Om någon nu undrar.)

Nå, hur var det nu då, förutom att det regnade? Jo. Det var såhär.

På lördag förmiddag stressade jag och O runt som skållade råttor för att a) stänga sommarstugan för några veckor b) förbereda min och Q:s hajk. I övningssyfte slog vi upp tältet på vår lilla gräsplan. Och tänka sig, plötsligt vaknade minnen från min barndom. Det man lär sig som liten, det sitter i. Precis ett sånt tält sov ju pappa och jag i när vi var ute på våra kanot- och tandemcykelsemestrar. Jag ansvarade då för att sätta ihop tältstängerna och räkna ihop tältpinnarna. Resten var enkelt, jag mindes precis hur man gör.

Ett samtal till grannarna som också skulle med resulterade i att vi gav fan i trangiaköket, middagsmaten skulle lagas gemensamt och alla behövde inte ta med kök.

Så jag packade mellanmål och frukost till Q och mig, sovsäckar, tunna luftmadrasser, ombyte av kläder, regnställ och gummistövlar, myggmedel och huvudvärkstabletter, tandborstar och vattenflaskor. Och en rejäl påse lördagsgodis att äta i lönndom efter läggdags. Men kudde och sömntablett glömde jag.

Utflykten började helt okej med en tre kilometer lång vandring. Jag är både stark och vältränad nu (ursäkta tjatet om detta, men det ÄR skönt!) så det var inga problem trots aptung ryggsäck. Under vandringen började ett stilla sommarregn falla. Mest skönt, för det var varmt ute. Jag såg skogsstjärnor som jag bara läst om tidigare. (Linnea har jag aldrig sett i verkligheten heller.)

Regnet ökade allt eftersom. Framme vid lägerplatsen slog vi upp två vindskydd (visst låter jag initierad nu?) och fikade under dem medan vi funderade på om regnet skulle avta eller inte.

Det gjorde det inte. Det var under tältuppsättningen i hällande regn som jag från djupet av mitt hjärta formulerade SMS:et till O. Han svarade mycket deltagande och inte alls raljerande som han annars kan göra. Han frågade rentav om han skulle komma och hämta oss, men ånä. Nu jävlar ska här hajkas. Det är jag och Q mot resten av världen.

Övriga deltagare var fullt upptagna med sina egna avancerade kupoltält som strax stod prydligt uppställda med pärlande regndroppar utanpå, till skillnad från vårt genomblöta schabrak som sackade betänkligt på mitten. Vid uppackning konstaterade jag att det mesta var mer eller mindre blött.

Men Q är sannerligen en godmodig själ. Bara han fick torra byxor på sig lät han sig övertygas av mina ihåliga försäkringar att detta nog skulle gå bra trots blötan. Han kilade ut i regnet och anslöt sig till de övriga barnen, de klättrade och gick balansgång på rep som spänts upp mellan träden.

Middagen intogs under vindskydd och ösregn. Men till slut avtog det. Efter någon timmes uppehåll såg jag till min lättnad att tälteländet började torka upp och därmed mirakulöst rätade upp sig av sig självt.

Vid läggdags halv tio var vi alltså nödtorftigt torra, och Q var salig över att få ligga i sovsäck och äta lördagsgodis. Han var så trött att ögonen gick i kors, så efter avslutade godisorgier och tandborstning somnade han på fläcken. Jag låg vaken och lyssnade på Klara Zimmergrens sommarprat som jag förtänksamt laddat ner. (Somnade precis när hon berättade om sitt barnbesked, men vaknade till och lyssnade om igen.)

Varannan timme vaknade jag av att jag låg knöligt och obekvämt, halv sex vaknade jag rejält och var kissnödig, sju vaknade Q och då var det morgon på riktigt. Ingen vidare natt alltså, men inte värre än många andra i mitt luttrade sjuväckarliv.

Så var det morgon och frukost och ihoppackning i maklig takt och vandring tillbaka till bilarna. Nu var vädret strålande, nästan lite för varmt för vandring. Myggen var talrika vilket de varit även kvällen innan, trots regnet.

Hemma väntade O med lunchen. Han hade lyckats koppla tvättmaskinens avlopp till en gigantisk tunna som han sprang och tömde, och på detta vis tvättat nästan all vår smutstvätt. Klara pluspoäng alltså. Vi lunchade med grannarna som är vana friluftsmänniskor, och de sa att sätta upp tält i ösregn är något av det värsta man kan göra. Så jag kände mig stolt som klarat det och härdat ut.

Resten av söndagen var underbar. Jag bytte till linne och shorts och bestämde mig för att resten av dagen göra precis det jag hade lust med. Det visade sig vara den något oväntade kombinationen vika ren tvätt och plantera fröplantor. På kvällen grillade vi och åt utomhus.

Nu har jag ungefär fyrtio myggbett på axlar, rygg och ben men eftersom de knappt kliar stör de mig inte nämnvärt. Q fick bara ett par stycken vilket gläder mig, han är känsligare än jag. Facit utöver detta är att strapatserna var uthärdliga och ett billigt pris för Q:s glädje. Dessutom var det ett ganska trevligt och otvunget umgänge med de övriga deltagarna  - alla rutinerade vildmarkstyper, till skillnad från mig - på utflykten, särskilt barnen. Det blir folk av ungar som leker mycket utomhus, är min fördomsfulla spaning.

Men vi är rörande överens om att det är O:s tur nästa gång.