Redan före min tid hade utantillpluggandet avskaffats i undervisningen. I folkskolan fick vi väl slå i oss en del psalmverser, men mer var det inte. Hunnen till den ålder då det inte med bästa vilja längre är möjligt att få en text att fastna i huvudet beklagar jag detta allt mer, jag tycker liksom Olof Lagercrantz att barns förmåga till utantillärande borde tas till vara. Man borde stoppa i dem det yppersta av vad litteraturen rymmer, en andlig matsäck av sådant som tål att slita på ett helt liv, och göra det medan tid är: efter tio blir det allt svårare, efter tjugo är det för sent.
Somligt blev ändå utantillkunskaper av sig självt, annat slog jag i mig på eget initiativ, bara för att jag tyckte om det eller för att imponera. Men urvalet blev på det viset bisarrt, och Fänrik Ståls sägner fatalt överrepresenterade: Sven Duva, Döbeln vid Jutas, Soldatgossen.... Skolöverstyrelsen kunde knappt ha gjort det sämre om den hade satt ihop en lista.
Nu är alltså detta det invärtes bibliotek jag har att leva med resten av mitt liv. På bussen när det är för trångt att veckla ut en tidning, i väntsoffan på posten, under cykeltrampandet den gamla vanliga vägen till jobbet, vad är det då jag har tillgång till i huvudet? Stumpar mest, ramsor, stänk och flikar. Men huvudbiblioteket har också en hylla märkt Hoa och Hoc som inte är alldeles tom: den är min största tillgång.
Vem skriver dessa kloka ord? Om du vet, lämna gärna en listig ledtråd för att vägleda alternativt förbrylla de läsare som inte är lika upplysta som du! Är det för svårt kan jag på förfrågan bistå med ett par, ledtrådar alltså.
Bonusfråga: vad önskar du att du själv kunde utantill, och vad skulle du i ljuset av detta vilja ge dina barn till andlig matsäck? Själv ska jag fundera och återkomma med mitt svar.
2011-01-31
Citatquiz: utantillärning!
Redan före min tid hade utantillpluggandet avskaffats i undervisningen. I folkskolan fick vi väl slå i oss en del psalmverser, men mer var det inte. Hunnen till den ålder då det inte med bästa vilja längre är möjligt att få en text att fastna i huvudet beklagar jag detta allt mer, jag tycker liksom Olof Lagercrantz att barns förmåga till utantillärande borde tas till vara. Man borde stoppa i dem det yppersta av vad litteraturen rymmer, en andlig matsäck av sådant som tål att slita på ett helt liv, och göra det medan tid är: efter tio blir det allt svårare, efter tjugo är det för sent.
Somligt blev ändå utantillkunskaper av sig självt, annat slog jag i mig på eget initiativ, bara för att jag tyckte om det eller för att imponera. Men urvalet blev på det viset bisarrt, och Fänrik Ståls sägner fatalt överrepresenterade: Sven Duva, Döbeln vid Jutas, Soldatgossen.... Skolöverstyrelsen kunde knappt ha gjort det sämre om den hade satt ihop en lista.
Nu är alltså detta det invärtes bibliotek jag har att leva med resten av mitt liv. På bussen när det är för trångt att veckla ut en tidning, i väntsoffan på posten, under cykeltrampandet den gamla vanliga vägen till jobbet, vad är det då jag har tillgång till i huvudet? Stumpar mest, ramsor, stänk och flikar. Men huvudbiblioteket har också en hylla märkt Hoa och Hoc som inte är alldeles tom: den är min största tillgång.
Vem skriver dessa kloka ord? Om du vet, lämna gärna en listig ledtråd för att vägleda alternativt förbrylla de läsare som inte är lika upplysta som du! Är det för svårt kan jag på förfrågan bistå med ett par, ledtrådar alltså.
Bonusfråga: vad önskar du att du själv kunde utantill, och vad skulle du i ljuset av detta vilja ge dina barn till andlig matsäck? Själv ska jag fundera och återkomma med mitt svar.
Somligt blev ändå utantillkunskaper av sig självt, annat slog jag i mig på eget initiativ, bara för att jag tyckte om det eller för att imponera. Men urvalet blev på det viset bisarrt, och Fänrik Ståls sägner fatalt överrepresenterade: Sven Duva, Döbeln vid Jutas, Soldatgossen.... Skolöverstyrelsen kunde knappt ha gjort det sämre om den hade satt ihop en lista.
Nu är alltså detta det invärtes bibliotek jag har att leva med resten av mitt liv. På bussen när det är för trångt att veckla ut en tidning, i väntsoffan på posten, under cykeltrampandet den gamla vanliga vägen till jobbet, vad är det då jag har tillgång till i huvudet? Stumpar mest, ramsor, stänk och flikar. Men huvudbiblioteket har också en hylla märkt Hoa och Hoc som inte är alldeles tom: den är min största tillgång.
Vem skriver dessa kloka ord? Om du vet, lämna gärna en listig ledtråd för att vägleda alternativt förbrylla de läsare som inte är lika upplysta som du! Är det för svårt kan jag på förfrågan bistå med ett par, ledtrådar alltså.
Bonusfråga: vad önskar du att du själv kunde utantill, och vad skulle du i ljuset av detta vilja ge dina barn till andlig matsäck? Själv ska jag fundera och återkomma med mitt svar.
2011-01-30
Du är alltså svensk?
Ingen har någonsin frågat så jag ställer frågan till mig själv.
Svensk? Ja, jo, det är jag väl. Jag är född i Sverige, liksom mina föräldrar, liksom alla kända anfäder. Jag har förvisso ett konstigt efternamn men det beror på att det är taget (av farfar, inte av mig). Jag är fallen efter Petersöner på både fars och mors sida.
Min man är formellt svensk sedan ett år tillbaka, men även dessförinnan var det ingen som ifrågasatte hans så kallade svenskhet, detta i kraft av hans namn och utseende.
Frågan är hur det blir med våra barn? De mandelögda och svarthåriga, med svenskklingande namn?
De här tankarna väcktes hos mig när jag läste annannans senaste citatquiz och kommentarerna till det. (Att den beskrivna scenen mycket väl kan vara helt autentisk är jag övertygad om. När jag fått mitt nuvarande jobb - som jag troligen snart blir av med - efter drygt ett års arbetslöshet, hade jag planer på att skriva en debattartikel om Arbetsförmedlingen. Det var nämligen inte tack vare dess insatser, utan snarare trots dem som jag fick jobb. Fast jag nog är svensk.)
Men åter till huvudspåret: när blir man en riktig svensk? Hur ser kriterierna ut?
I somras hade jag ett deprimerande meningsutbyte med en god vän. Hon är klok och förståndig och alls inte främlingsfientlig, men var i alla fall indignerad över att man inte längre får sjunga Du gamla du fria i skolorna med risk för att såra någons känslor. Det verkar larvigt, det håller jag med om. Å andra sidan har jag ganska svårt att förstå denna brinnande åstundan att sjunga en ganska trist sång med en hopplöst föråldrad och patetisk text.
Min vän blev mer upprörd. Men tycker du inte att det är viktigt att bevara det som är svenskt, det som är vårt, det som är gamla traditioner? Jag tänkte efter och svarade nej.
Jag tror faktiskt att detta är min ärliga åsikt och inte politiskt korrekt påklistrat. Nej, jag ser inget värde i att bevara det som är gammalt och traditionellt bara för att det är just gammalt och traditionellt. Om det är trevliga traditioner så fortsätter jag gärna med dem, men jag kompletterar dem lika gärna med något annat.
Och jag påstår bestämt att jag uppfattar exempelvis Theodor Kallifatides, Marcus Samuelsson och Stina Ekblad som lika svenska som någon annan författare, kock eller skådespelare.
En av få bra saker som George W. Bush ska ha sagt (detta citerar jag ur minnet så hav misskund) är att den som kommer till USA och vill leva där och vill anamma de amerikanska kärnvärdena, den personen är amerikan. Jag skulle vilja tänka så vad gäller Sverige och svenskhet också. (Att man sedan kan diskutera vilka dessa kärnvärden är, hur de efterlevs både i Sverige och USA, freedom and justice for all? - hyckleriet i detta, och så vidare, väljer jag att lämna därhän just nu. Men tanken är mycket vacker.)
Jag är orolig för all möjlig kulturell förflackning och utarmning. Som att dokusåpor ska ersätta alla intressanta dokumentärer, att hjärndöda och lättuggade deckare ska tränga ut bättre författare i utgivningsfloden, att mina barn aldrig ska läsa Hjalmar Söderberg eller Selma Lagerlöf eller lära sig vem Gustav Vasa eller Erik XIV var, att de ska förväxla "tack vare" och "på grund av" och så vidare. Men allt detta tror jag att vi så kallade svenskar klarar av alldeles på egen hand.
Eller är jag naiv, idealistisk och världsfrånvänd? Utmana mig gärna, käre läsare!
Svensk? Ja, jo, det är jag väl. Jag är född i Sverige, liksom mina föräldrar, liksom alla kända anfäder. Jag har förvisso ett konstigt efternamn men det beror på att det är taget (av farfar, inte av mig). Jag är fallen efter Petersöner på både fars och mors sida.
Min man är formellt svensk sedan ett år tillbaka, men även dessförinnan var det ingen som ifrågasatte hans så kallade svenskhet, detta i kraft av hans namn och utseende.
Frågan är hur det blir med våra barn? De mandelögda och svarthåriga, med svenskklingande namn?
De här tankarna väcktes hos mig när jag läste annannans senaste citatquiz och kommentarerna till det. (Att den beskrivna scenen mycket väl kan vara helt autentisk är jag övertygad om. När jag fått mitt nuvarande jobb - som jag troligen snart blir av med - efter drygt ett års arbetslöshet, hade jag planer på att skriva en debattartikel om Arbetsförmedlingen. Det var nämligen inte tack vare dess insatser, utan snarare trots dem som jag fick jobb. Fast jag nog är svensk.)
Men åter till huvudspåret: när blir man en riktig svensk? Hur ser kriterierna ut?
I somras hade jag ett deprimerande meningsutbyte med en god vän. Hon är klok och förståndig och alls inte främlingsfientlig, men var i alla fall indignerad över att man inte längre får sjunga Du gamla du fria i skolorna med risk för att såra någons känslor. Det verkar larvigt, det håller jag med om. Å andra sidan har jag ganska svårt att förstå denna brinnande åstundan att sjunga en ganska trist sång med en hopplöst föråldrad och patetisk text.
Min vän blev mer upprörd. Men tycker du inte att det är viktigt att bevara det som är svenskt, det som är vårt, det som är gamla traditioner? Jag tänkte efter och svarade nej.
Jag tror faktiskt att detta är min ärliga åsikt och inte politiskt korrekt påklistrat. Nej, jag ser inget värde i att bevara det som är gammalt och traditionellt bara för att det är just gammalt och traditionellt. Om det är trevliga traditioner så fortsätter jag gärna med dem, men jag kompletterar dem lika gärna med något annat.
Och jag påstår bestämt att jag uppfattar exempelvis Theodor Kallifatides, Marcus Samuelsson och Stina Ekblad som lika svenska som någon annan författare, kock eller skådespelare.
En av få bra saker som George W. Bush ska ha sagt (detta citerar jag ur minnet så hav misskund) är att den som kommer till USA och vill leva där och vill anamma de amerikanska kärnvärdena, den personen är amerikan. Jag skulle vilja tänka så vad gäller Sverige och svenskhet också. (Att man sedan kan diskutera vilka dessa kärnvärden är, hur de efterlevs både i Sverige och USA, freedom and justice for all? - hyckleriet i detta, och så vidare, väljer jag att lämna därhän just nu. Men tanken är mycket vacker.)
Jag är orolig för all möjlig kulturell förflackning och utarmning. Som att dokusåpor ska ersätta alla intressanta dokumentärer, att hjärndöda och lättuggade deckare ska tränga ut bättre författare i utgivningsfloden, att mina barn aldrig ska läsa Hjalmar Söderberg eller Selma Lagerlöf eller lära sig vem Gustav Vasa eller Erik XIV var, att de ska förväxla "tack vare" och "på grund av" och så vidare. Men allt detta tror jag att vi så kallade svenskar klarar av alldeles på egen hand.
Eller är jag naiv, idealistisk och världsfrånvänd? Utmana mig gärna, käre läsare!
Du är alltså svensk?
Ingen har någonsin frågat så jag ställer frågan till mig själv.
Svensk? Ja, jo, det är jag väl. Jag är född i Sverige, liksom mina föräldrar, liksom alla kända anfäder. Jag har förvisso ett konstigt efternamn men det beror på att det är taget (av farfar, inte av mig). Jag är fallen efter Petersöner på både fars och mors sida.
Min man är formellt svensk sedan ett år tillbaka, men även dessförinnan var det ingen som ifrågasatte hans så kallade svenskhet, detta i kraft av hans namn och utseende.
Frågan är hur det blir med våra barn? De mandelögda och svarthåriga, med svenskklingande namn?
De här tankarna väcktes hos mig när jag läste annannans senaste citatquiz och kommentarerna till det. (Att den beskrivna scenen mycket väl kan vara helt autentisk är jag övertygad om. När jag fått mitt nuvarande jobb - som jag troligen snart blir av med - efter drygt ett års arbetslöshet, hade jag planer på att skriva en debattartikel om Arbetsförmedlingen. Det var nämligen inte tack vare dess insatser, utan snarare trots dem som jag fick jobb. Fast jag nog är svensk.)
Men åter till huvudspåret: när blir man en riktig svensk? Hur ser kriterierna ut?
I somras hade jag ett deprimerande meningsutbyte med en god vän. Hon är klok och förståndig och alls inte främlingsfientlig, men var i alla fall indignerad över att man inte längre får sjunga Du gamla du fria i skolorna med risk för att såra någons känslor. Det verkar larvigt, det håller jag med om. Å andra sidan har jag ganska svårt att förstå denna brinnande åstundan att sjunga en ganska trist sång med en hopplöst föråldrad och patetisk text.
Min vän blev mer upprörd. Men tycker du inte att det är viktigt att bevara det som är svenskt, det som är vårt, det som är gamla traditioner? Jag tänkte efter och svarade nej.
Jag tror faktiskt att detta är min ärliga åsikt och inte politiskt korrekt påklistrat. Nej, jag ser inget värde i att bevara det som är gammalt och traditionellt bara för att det är just gammalt och traditionellt. Om det är trevliga traditioner så fortsätter jag gärna med dem, men jag kompletterar dem lika gärna med något annat.
Och jag påstår bestämt att jag uppfattar exempelvis Theodor Kallifatides, Marcus Samuelsson och Stina Ekblad som lika svenska som någon annan författare, kock eller skådespelare.
En av få bra saker som George W. Bush ska ha sagt (detta citerar jag ur minnet så hav misskund) är att den som kommer till USA och vill leva där och vill anamma de amerikanska kärnvärdena, den personen är amerikan. Jag skulle vilja tänka så vad gäller Sverige och svenskhet också. (Att man sedan kan diskutera vilka dessa kärnvärden är, hur de efterlevs både i Sverige och USA, freedom and justice for all? - hyckleriet i detta, och så vidare, väljer jag att lämna därhän just nu. Men tanken är mycket vacker.)
Jag är orolig för all möjlig kulturell förflackning och utarmning. Som att dokusåpor ska ersätta alla intressanta dokumentärer, att hjärndöda och lättuggade deckare ska tränga ut bättre författare i utgivningsfloden, att mina barn aldrig ska läsa Hjalmar Söderberg eller Selma Lagerlöf eller lära sig vem Gustav Vasa eller Erik XIV var, att de ska förväxla "tack vare" och "på grund av" och så vidare. Men allt detta tror jag att vi så kallade svenskar klarar av alldeles på egen hand.
Eller är jag naiv, idealistisk och världsfrånvänd? Utmana mig gärna, käre läsare!
Svensk? Ja, jo, det är jag väl. Jag är född i Sverige, liksom mina föräldrar, liksom alla kända anfäder. Jag har förvisso ett konstigt efternamn men det beror på att det är taget (av farfar, inte av mig). Jag är fallen efter Petersöner på både fars och mors sida.
Min man är formellt svensk sedan ett år tillbaka, men även dessförinnan var det ingen som ifrågasatte hans så kallade svenskhet, detta i kraft av hans namn och utseende.
Frågan är hur det blir med våra barn? De mandelögda och svarthåriga, med svenskklingande namn?
De här tankarna väcktes hos mig när jag läste annannans senaste citatquiz och kommentarerna till det. (Att den beskrivna scenen mycket väl kan vara helt autentisk är jag övertygad om. När jag fått mitt nuvarande jobb - som jag troligen snart blir av med - efter drygt ett års arbetslöshet, hade jag planer på att skriva en debattartikel om Arbetsförmedlingen. Det var nämligen inte tack vare dess insatser, utan snarare trots dem som jag fick jobb. Fast jag nog är svensk.)
Men åter till huvudspåret: när blir man en riktig svensk? Hur ser kriterierna ut?
I somras hade jag ett deprimerande meningsutbyte med en god vän. Hon är klok och förståndig och alls inte främlingsfientlig, men var i alla fall indignerad över att man inte längre får sjunga Du gamla du fria i skolorna med risk för att såra någons känslor. Det verkar larvigt, det håller jag med om. Å andra sidan har jag ganska svårt att förstå denna brinnande åstundan att sjunga en ganska trist sång med en hopplöst föråldrad och patetisk text.
Min vän blev mer upprörd. Men tycker du inte att det är viktigt att bevara det som är svenskt, det som är vårt, det som är gamla traditioner? Jag tänkte efter och svarade nej.
Jag tror faktiskt att detta är min ärliga åsikt och inte politiskt korrekt påklistrat. Nej, jag ser inget värde i att bevara det som är gammalt och traditionellt bara för att det är just gammalt och traditionellt. Om det är trevliga traditioner så fortsätter jag gärna med dem, men jag kompletterar dem lika gärna med något annat.
Och jag påstår bestämt att jag uppfattar exempelvis Theodor Kallifatides, Marcus Samuelsson och Stina Ekblad som lika svenska som någon annan författare, kock eller skådespelare.
En av få bra saker som George W. Bush ska ha sagt (detta citerar jag ur minnet så hav misskund) är att den som kommer till USA och vill leva där och vill anamma de amerikanska kärnvärdena, den personen är amerikan. Jag skulle vilja tänka så vad gäller Sverige och svenskhet också. (Att man sedan kan diskutera vilka dessa kärnvärden är, hur de efterlevs både i Sverige och USA, freedom and justice for all? - hyckleriet i detta, och så vidare, väljer jag att lämna därhän just nu. Men tanken är mycket vacker.)
Jag är orolig för all möjlig kulturell förflackning och utarmning. Som att dokusåpor ska ersätta alla intressanta dokumentärer, att hjärndöda och lättuggade deckare ska tränga ut bättre författare i utgivningsfloden, att mina barn aldrig ska läsa Hjalmar Söderberg eller Selma Lagerlöf eller lära sig vem Gustav Vasa eller Erik XIV var, att de ska förväxla "tack vare" och "på grund av" och så vidare. Men allt detta tror jag att vi så kallade svenskar klarar av alldeles på egen hand.
Eller är jag naiv, idealistisk och världsfrånvänd? Utmana mig gärna, käre läsare!
2011-01-25
Censurerade barnböcker
Detta är ett ämne som jag har funderat på till och från sedan jag läste en artikel i Vi läser förra våren, jag vill minnas att det var under resan till Korea för att hämta Y. Artikeln finns tyvärr inte på nätet men ett referat finns här.
Ja, käre värld, vad ska man säga? Att ypperliga författare som Gunna Grähs och Ulf Stark, författare som kan skildra både mörka och ljusa aspekter av den konstiga värld vi lever i, censureras av fega förlag?
Det skulle ju i förlängningen kunna bli som i Magnus och Brasses klassiska sketch Manuscensorerna:
- Nä! Inte ens barnprogrammen är heliga. Hör här bara: tuppen Joakim sa: Kukelikukelikukeliku!
- Och så Q på slutet också. Kan tuppfan inte stava ens en gång.
Det jag vet är att min Q gillade Gunna Grähs bok Dino och lilla Kurren. Pojken Dino matar katten lilla Kurren, vars husse Heikki ligger i en buske och är trött efter att ha druckit för många öl.
Faktiskt så var det finska han bröt på, mannen som tilltalade oss bara någon dag senare när vi var på väg till förortscentret. Ackompanjerad av klirrande systemkassar frågade han artigt om lilla fröken ville ge honom en krona till bussen. (Det ville hon.) Q var mycket fascinerad och pratade länge om farbrorn som bad om pengar.
Visst ska böcker vara vackra och fantasifulla, hemskt vore det väl annars. Men nästan lika hemskt vore det om de konsekvent utelämnade en del av verkligheten.
Svårare är den aktuella diskussionen om att ta bort ordet neger i t ex Ture Sventon, eller för den delen i Lennart Hellsing, eller Pippi Långstrump. Själv ryggar jag för ordet, läser chokladboll istället för det som verkligen står i Krakel Spektakel. (Pippi har vi ännu inte läst.) Men diskussionen kring Ture Sventon gör mig fundersam. Om man väl har börjat byta ut misshagliga ord, var hamnar man till sist?
Uppdatering: Nu är vi mitt i Pippi Långstrump. Och jag har faktiskt börjat utelämna the n-word. Det är uppenbart att tiderna förändras. Negeraktigt, förklarade Tommy för Annika. (När han skulle beskriva hur kapten Långstrumps trumma lät.) Nä, känns inte bra.
Ja, käre värld, vad ska man säga? Att ypperliga författare som Gunna Grähs och Ulf Stark, författare som kan skildra både mörka och ljusa aspekter av den konstiga värld vi lever i, censureras av fega förlag?
Det skulle ju i förlängningen kunna bli som i Magnus och Brasses klassiska sketch Manuscensorerna:
- Nä! Inte ens barnprogrammen är heliga. Hör här bara: tuppen Joakim sa: Kukelikukelikukeliku!
- Och så Q på slutet också. Kan tuppfan inte stava ens en gång.
Det jag vet är att min Q gillade Gunna Grähs bok Dino och lilla Kurren. Pojken Dino matar katten lilla Kurren, vars husse Heikki ligger i en buske och är trött efter att ha druckit för många öl.
Faktiskt så var det finska han bröt på, mannen som tilltalade oss bara någon dag senare när vi var på väg till förortscentret. Ackompanjerad av klirrande systemkassar frågade han artigt om lilla fröken ville ge honom en krona till bussen. (Det ville hon.) Q var mycket fascinerad och pratade länge om farbrorn som bad om pengar.
Visst ska böcker vara vackra och fantasifulla, hemskt vore det väl annars. Men nästan lika hemskt vore det om de konsekvent utelämnade en del av verkligheten.
Svårare är den aktuella diskussionen om att ta bort ordet neger i t ex Ture Sventon, eller för den delen i Lennart Hellsing, eller Pippi Långstrump. Själv ryggar jag för ordet, läser chokladboll istället för det som verkligen står i Krakel Spektakel. (Pippi har vi ännu inte läst.) Men diskussionen kring Ture Sventon gör mig fundersam. Om man väl har börjat byta ut misshagliga ord, var hamnar man till sist?
Uppdatering: Nu är vi mitt i Pippi Långstrump. Och jag har faktiskt börjat utelämna the n-word. Det är uppenbart att tiderna förändras. Negeraktigt, förklarade Tommy för Annika. (När han skulle beskriva hur kapten Långstrumps trumma lät.) Nä, känns inte bra.
Censurerade barnböcker
Detta är ett ämne som jag har funderat på till och från sedan jag läste en artikel i Vi läser förra våren, jag vill minnas att det var under resan till Korea för att hämta Y. Artikeln finns tyvärr inte på nätet men ett referat finns här.
Ja, käre värld, vad ska man säga? Att ypperliga författare som Gunna Grähs och Ulf Stark, författare som kan skildra både mörka och ljusa aspekter av den konstiga värld vi lever i, censureras av fega förlag?
Det skulle ju i förlängningen kunna bli som i Magnus och Brasses klassiska sketch Manuscensorerna:
- Nä! Inte ens barnprogrammen är heliga. Hör här bara: tuppen Joakim sa: Kukelikukelikukeliku!
- Och så Q på slutet också. Kan tuppfan inte stava ens en gång.
Det jag vet är att min Q gillade Gunna Grähs bok Dino och lilla Kurren. Pojken Dino matar katten lilla Kurren, vars husse Heikki ligger i en buske och är trött efter att ha druckit för många öl.
Faktiskt så var det finska han bröt på, mannen som tilltalade oss bara någon dag senare när vi var på väg till förortscentret. Ackompanjerad av klirrande systemkassar frågade han artigt om lilla fröken ville ge honom en krona till bussen. (Det ville hon.) Q var mycket fascinerad och pratade länge om farbrorn som bad om pengar.
Visst ska böcker vara vackra och fantasifulla, hemskt vore det väl annars. Men nästan lika hemskt vore det om de konsekvent utelämnade en del av verkligheten.
Svårare är den aktuella diskussionen om att ta bort ordet neger i t ex Ture Sventon, eller för den delen i Lennart Hellsing, eller Pippi Långstrump. Själv ryggar jag för ordet, läser chokladboll istället för det som verkligen står i Krakel Spektakel. (Pippi har vi ännu inte läst.) Men diskussionen kring Ture Sventon gör mig fundersam. Om man väl har börjat byta ut misshagliga ord, var hamnar man till sist?
Uppdatering: Nu är vi mitt i Pippi Långstrump. Och jag har faktiskt börjat utelämna the n-word. Det är uppenbart att tiderna förändras. Negeraktigt, förklarade Tommy för Annika. (När han skulle beskriva hur kapten Långstrumps trumma lät.) Nä, känns inte bra.
Ja, käre värld, vad ska man säga? Att ypperliga författare som Gunna Grähs och Ulf Stark, författare som kan skildra både mörka och ljusa aspekter av den konstiga värld vi lever i, censureras av fega förlag?
Det skulle ju i förlängningen kunna bli som i Magnus och Brasses klassiska sketch Manuscensorerna:
- Nä! Inte ens barnprogrammen är heliga. Hör här bara: tuppen Joakim sa: Kukelikukelikukeliku!
- Och så Q på slutet också. Kan tuppfan inte stava ens en gång.
Det jag vet är att min Q gillade Gunna Grähs bok Dino och lilla Kurren. Pojken Dino matar katten lilla Kurren, vars husse Heikki ligger i en buske och är trött efter att ha druckit för många öl.
Faktiskt så var det finska han bröt på, mannen som tilltalade oss bara någon dag senare när vi var på väg till förortscentret. Ackompanjerad av klirrande systemkassar frågade han artigt om lilla fröken ville ge honom en krona till bussen. (Det ville hon.) Q var mycket fascinerad och pratade länge om farbrorn som bad om pengar.
Visst ska böcker vara vackra och fantasifulla, hemskt vore det väl annars. Men nästan lika hemskt vore det om de konsekvent utelämnade en del av verkligheten.
Svårare är den aktuella diskussionen om att ta bort ordet neger i t ex Ture Sventon, eller för den delen i Lennart Hellsing, eller Pippi Långstrump. Själv ryggar jag för ordet, läser chokladboll istället för det som verkligen står i Krakel Spektakel. (Pippi har vi ännu inte läst.) Men diskussionen kring Ture Sventon gör mig fundersam. Om man väl har börjat byta ut misshagliga ord, var hamnar man till sist?
Uppdatering: Nu är vi mitt i Pippi Långstrump. Och jag har faktiskt börjat utelämna the n-word. Det är uppenbart att tiderna förändras. Negeraktigt, förklarade Tommy för Annika. (När han skulle beskriva hur kapten Långstrumps trumma lät.) Nä, känns inte bra.
2011-01-23
Tre punkter
Jag läser era kommentarer gång på gång, slukar dem. Tack snälla! Ni anar inte vad tacksam jag är!
Lite grann har jag tänkt också, och kommit fram till tre saker jag ska ändra på bums. Det finns säkert mycket mer, men tre är vad jag klarar att hålla i huvudet och det här känns som det viktigaste:
1 Sluta förhandla, resonera och lirka
2 Bekräfta känslan Q ger uttryck för (det är han duktig på)
3 Glömma alla idiotiska föreställningar om vad en snart-femåring borde kunna och hjälpa honom när han faktiskt ber om hjälp t ex vid påklädning.
Förhandlingen är ju en jädra fälla måste jag säga. För jag vill inte vara en fullständigt auktoritär förälder. Det är mig helt främmande. Jag tycker verkligen att barn ska få vara med och bestämma och såvitt jag kan minnas var det så jag själv behandlades som barn. Men lika tydligt som jag minns det, lika klart står det nu att detta har gått till överdrift. Att fråga och resonera ger ju - precis som flera av er påpekar - signalen att Q kan förhandla om saker som inte är förhandlingsbara.
Bekräfta Q:s känslor brukar jag vara bra på, jag var det förr åtminstone. Jag vill tro att det delvis är därför som han är så bra på att uttrycka dem. Men frågan är om jag inte har tappat bort något av bekräftandet på sistone, sedan det kom in en liten Y i familjen. Nyttig påminnelse.
Och så punkt tre. Det är ju så enkelt att jag rodnar. I veckor har Q ropat på mig varje morgon och bett om hjälp med överdragsbyxorna, och som en papegoja har jag svarat att han ska ta på sig dem själv så hjälper jag honom att rätta till byxbenen sedan. Fan vad dumt. Ännu värre: nästan varje kväll vill han ha hjälp att välja nattningssaga. Då brukar jag yra runt som bäst och plocka slängda kläder och leksaker och röja i köket och jag vet inte allt, och tycker alltid att det är väl mer praktiskt om han väljer själv, så kommer jag när han är klar. Jag har helt missat att han frågar efter mitt sällskap, eller en gemenskap med mig. Och så har jag sagt nej!
Tack igen alla ni som svarade. Jag hade inte kunnat bena ut detta utan hjälp.
Imorgon är en ny dag.
Lite grann har jag tänkt också, och kommit fram till tre saker jag ska ändra på bums. Det finns säkert mycket mer, men tre är vad jag klarar att hålla i huvudet och det här känns som det viktigaste:
1 Sluta förhandla, resonera och lirka
2 Bekräfta känslan Q ger uttryck för (det är han duktig på)
3 Glömma alla idiotiska föreställningar om vad en snart-femåring borde kunna och hjälpa honom när han faktiskt ber om hjälp t ex vid påklädning.
Förhandlingen är ju en jädra fälla måste jag säga. För jag vill inte vara en fullständigt auktoritär förälder. Det är mig helt främmande. Jag tycker verkligen att barn ska få vara med och bestämma och såvitt jag kan minnas var det så jag själv behandlades som barn. Men lika tydligt som jag minns det, lika klart står det nu att detta har gått till överdrift. Att fråga och resonera ger ju - precis som flera av er påpekar - signalen att Q kan förhandla om saker som inte är förhandlingsbara.
Bekräfta Q:s känslor brukar jag vara bra på, jag var det förr åtminstone. Jag vill tro att det delvis är därför som han är så bra på att uttrycka dem. Men frågan är om jag inte har tappat bort något av bekräftandet på sistone, sedan det kom in en liten Y i familjen. Nyttig påminnelse.
Och så punkt tre. Det är ju så enkelt att jag rodnar. I veckor har Q ropat på mig varje morgon och bett om hjälp med överdragsbyxorna, och som en papegoja har jag svarat att han ska ta på sig dem själv så hjälper jag honom att rätta till byxbenen sedan. Fan vad dumt. Ännu värre: nästan varje kväll vill han ha hjälp att välja nattningssaga. Då brukar jag yra runt som bäst och plocka slängda kläder och leksaker och röja i köket och jag vet inte allt, och tycker alltid att det är väl mer praktiskt om han väljer själv, så kommer jag när han är klar. Jag har helt missat att han frågar efter mitt sällskap, eller en gemenskap med mig. Och så har jag sagt nej!
Tack igen alla ni som svarade. Jag hade inte kunnat bena ut detta utan hjälp.
Imorgon är en ny dag.
Tre punkter
Jag läser era kommentarer gång på gång, slukar dem. Tack snälla! Ni anar inte vad tacksam jag är!
Lite grann har jag tänkt också, och kommit fram till tre saker jag ska ändra på bums. Det finns säkert mycket mer, men tre är vad jag klarar att hålla i huvudet och det här känns som det viktigaste:
1 Sluta förhandla, resonera och lirka
2 Bekräfta känslan Q ger uttryck för (det är han duktig på)
3 Glömma alla idiotiska föreställningar om vad en snart-femåring borde kunna och hjälpa honom när han faktiskt ber om hjälp t ex vid påklädning.
Förhandlingen är ju en jädra fälla måste jag säga. För jag vill inte vara en fullständigt auktoritär förälder. Det är mig helt främmande. Jag tycker verkligen att barn ska få vara med och bestämma och såvitt jag kan minnas var det så jag själv behandlades som barn. Men lika tydligt som jag minns det, lika klart står det nu att detta har gått till överdrift. Att fråga och resonera ger ju - precis som flera av er påpekar - signalen att Q kan förhandla om saker som inte är förhandlingsbara.
Bekräfta Q:s känslor brukar jag vara bra på, jag var det förr åtminstone. Jag vill tro att det delvis är därför som han är så bra på att uttrycka dem. Men frågan är om jag inte har tappat bort något av bekräftandet på sistone, sedan det kom in en liten Y i familjen. Nyttig påminnelse.
Och så punkt tre. Det är ju så enkelt att jag rodnar. I veckor har Q ropat på mig varje morgon och bett om hjälp med överdragsbyxorna, och som en papegoja har jag svarat att han ska ta på sig dem själv så hjälper jag honom att rätta till byxbenen sedan. Fan vad dumt. Ännu värre: nästan varje kväll vill han ha hjälp att välja nattningssaga. Då brukar jag yra runt som bäst och plocka slängda kläder och leksaker och röja i köket och jag vet inte allt, och tycker alltid att det är väl mer praktiskt om han väljer själv, så kommer jag när han är klar. Jag har helt missat att han frågar efter mitt sällskap, eller en gemenskap med mig. Och så har jag sagt nej!
Tack igen alla ni som svarade. Jag hade inte kunnat bena ut detta utan hjälp.
Imorgon är en ny dag.
Lite grann har jag tänkt också, och kommit fram till tre saker jag ska ändra på bums. Det finns säkert mycket mer, men tre är vad jag klarar att hålla i huvudet och det här känns som det viktigaste:
1 Sluta förhandla, resonera och lirka
2 Bekräfta känslan Q ger uttryck för (det är han duktig på)
3 Glömma alla idiotiska föreställningar om vad en snart-femåring borde kunna och hjälpa honom när han faktiskt ber om hjälp t ex vid påklädning.
Förhandlingen är ju en jädra fälla måste jag säga. För jag vill inte vara en fullständigt auktoritär förälder. Det är mig helt främmande. Jag tycker verkligen att barn ska få vara med och bestämma och såvitt jag kan minnas var det så jag själv behandlades som barn. Men lika tydligt som jag minns det, lika klart står det nu att detta har gått till överdrift. Att fråga och resonera ger ju - precis som flera av er påpekar - signalen att Q kan förhandla om saker som inte är förhandlingsbara.
Bekräfta Q:s känslor brukar jag vara bra på, jag var det förr åtminstone. Jag vill tro att det delvis är därför som han är så bra på att uttrycka dem. Men frågan är om jag inte har tappat bort något av bekräftandet på sistone, sedan det kom in en liten Y i familjen. Nyttig påminnelse.
Och så punkt tre. Det är ju så enkelt att jag rodnar. I veckor har Q ropat på mig varje morgon och bett om hjälp med överdragsbyxorna, och som en papegoja har jag svarat att han ska ta på sig dem själv så hjälper jag honom att rätta till byxbenen sedan. Fan vad dumt. Ännu värre: nästan varje kväll vill han ha hjälp att välja nattningssaga. Då brukar jag yra runt som bäst och plocka slängda kläder och leksaker och röja i köket och jag vet inte allt, och tycker alltid att det är väl mer praktiskt om han väljer själv, så kommer jag när han är klar. Jag har helt missat att han frågar efter mitt sällskap, eller en gemenskap med mig. Och så har jag sagt nej!
Tack igen alla ni som svarade. Jag hade inte kunnat bena ut detta utan hjälp.
Imorgon är en ny dag.
2011-01-22
Resonera, regrediera och - straffa?
Vi har haft några jobbiga morgnar, jag och min äldste son. Q:s dagmamma har varit ledig så han har varit hemma med mig och lillebror. Då krävs det planering för att tillhandahålla andlig och fysisk stimulans.
Schemat såg ut som följer:
Onsdag: besök på Leksaks- och Spårvägsmuseet i sällskap med morfar
Torsdag: Ikea. Låter kanske inte så kul men kombinationen lekrum och köttbullar är helt i Q:s smak. "Tänk om man fick bo här", sa han längtansfullt när köttbullarna var uppätna.
Fredag: öppna förskolan
Fast det var roliga saker vi skulle iväg på varje dag, fast Q var informerad och på förfrågan gärna ville åka på alltihopa, blev varje morgonmoment en kamp. Krångel, tjat, krångel, tjat, krångel, tjat - FÖRBANNAT OCKSÅ! - Q tar någorlunda reson - försoning - vi haltar vidare mot nästa krångeltjatstation.
Idag kom vi till Öppnis, pojkarna på strålande humör, jag betydligt mulnare. Jag pratade av mig dels med Pippi, en underbar kvinna i personalen, som har sett Q sedan han var åtta månader och satt på min mage i bärsele, dels med en vän som är mamma till en av Q.s jämnåriga kompisar.
Vädja inte till honom, sa Pippi. Vädja inte, resonera inte. Bara säg att nu ska vi göra så här. Punkt.
Vettigt råd. När jag tänker efter inser jag att jag ibland vädjar utan att ens märka att det är det jag gör. Verbalt barn, klassisk fälla att resonera för mycket. In genom ena örat, ut genom andra.
På sätt och vis ligger detta i linje med min tidigare lärdom att bli arg tidigare, släppa ut ilskan tidigare. Kanalisera den genom att bli tydligare, mer kommenderande. Bättre det än att först resonera och sedan bli alldeles för arg.
En annan insikt gäller mina förväntningar på Q. Han var tidig med att lära sig att klä sig själv. I början var han stolt och glad över att kunna det. Undrar om han är det fortfarande? Men jag tar för givet att han gör det, tillåter ingen regression. Jag orkar inte, det är för tungt att klä på två barn varje morgon. Å andra sidan, kanske enklare än att klä på en och tjata på den andra?
Har du provat att ställa in det roliga om han inte uppför sig, frågade kompismamman. (Jag har tidigare noterat att hennes uppfostringsstil är mer auktoritär än min.) Nej, det har jag ju inte. Dels av den enkla anledningen att jag själv gärna vill åka på utflykterna. Inte bara för mitt eget höga nöjes skull utan också för att jag vet att då brukar det bli bra. Att stanna hemma med arg och besviken Q är inte roligt för någon av oss. (Inte heller för lillebror, oskyldig i sammanhanget. Han begriper inget av detta nu men snart.)
Men också för att det känns fel, på ett obestämt sätt. Först ikväll kom jag på varför, the hard way. Q bråkade så vid avklädning och tandborstning att jag - i affekt - bestämde mig för att dra in kvällssagan. Jag släckte lampan direkt och la mig hos honom. Men det blev inte bra. Q var förstås arg och besviken och fortsatte att jävlas. O fick ta över nattandet medan jag satte mig och tänkte.
Att dra in kvällssaga, utlovad utflykt, lördagsgodis eller andra trevligheter är en för kraftig maktdemonstration. Kränkande, om man så vill. För Q undrar jag om det inte är lika kränkande som fysisk bestraffning. Hans reaktioner tyder på det. Det är en återvändsgata.
Jag måste hitta ett sätt att hantera det här.
Men hur?
Schemat såg ut som följer:
Onsdag: besök på Leksaks- och Spårvägsmuseet i sällskap med morfar
Torsdag: Ikea. Låter kanske inte så kul men kombinationen lekrum och köttbullar är helt i Q:s smak. "Tänk om man fick bo här", sa han längtansfullt när köttbullarna var uppätna.
Fredag: öppna förskolan
Fast det var roliga saker vi skulle iväg på varje dag, fast Q var informerad och på förfrågan gärna ville åka på alltihopa, blev varje morgonmoment en kamp. Krångel, tjat, krångel, tjat, krångel, tjat - FÖRBANNAT OCKSÅ! - Q tar någorlunda reson - försoning - vi haltar vidare mot nästa krångeltjatstation.
Idag kom vi till Öppnis, pojkarna på strålande humör, jag betydligt mulnare. Jag pratade av mig dels med Pippi, en underbar kvinna i personalen, som har sett Q sedan han var åtta månader och satt på min mage i bärsele, dels med en vän som är mamma till en av Q.s jämnåriga kompisar.
Vädja inte till honom, sa Pippi. Vädja inte, resonera inte. Bara säg att nu ska vi göra så här. Punkt.
Vettigt råd. När jag tänker efter inser jag att jag ibland vädjar utan att ens märka att det är det jag gör. Verbalt barn, klassisk fälla att resonera för mycket. In genom ena örat, ut genom andra.
På sätt och vis ligger detta i linje med min tidigare lärdom att bli arg tidigare, släppa ut ilskan tidigare. Kanalisera den genom att bli tydligare, mer kommenderande. Bättre det än att först resonera och sedan bli alldeles för arg.
En annan insikt gäller mina förväntningar på Q. Han var tidig med att lära sig att klä sig själv. I början var han stolt och glad över att kunna det. Undrar om han är det fortfarande? Men jag tar för givet att han gör det, tillåter ingen regression. Jag orkar inte, det är för tungt att klä på två barn varje morgon. Å andra sidan, kanske enklare än att klä på en och tjata på den andra?
Har du provat att ställa in det roliga om han inte uppför sig, frågade kompismamman. (Jag har tidigare noterat att hennes uppfostringsstil är mer auktoritär än min.) Nej, det har jag ju inte. Dels av den enkla anledningen att jag själv gärna vill åka på utflykterna. Inte bara för mitt eget höga nöjes skull utan också för att jag vet att då brukar det bli bra. Att stanna hemma med arg och besviken Q är inte roligt för någon av oss. (Inte heller för lillebror, oskyldig i sammanhanget. Han begriper inget av detta nu men snart.)
Men också för att det känns fel, på ett obestämt sätt. Först ikväll kom jag på varför, the hard way. Q bråkade så vid avklädning och tandborstning att jag - i affekt - bestämde mig för att dra in kvällssagan. Jag släckte lampan direkt och la mig hos honom. Men det blev inte bra. Q var förstås arg och besviken och fortsatte att jävlas. O fick ta över nattandet medan jag satte mig och tänkte.
Att dra in kvällssaga, utlovad utflykt, lördagsgodis eller andra trevligheter är en för kraftig maktdemonstration. Kränkande, om man så vill. För Q undrar jag om det inte är lika kränkande som fysisk bestraffning. Hans reaktioner tyder på det. Det är en återvändsgata.
Jag måste hitta ett sätt att hantera det här.
Men hur?
Resonera, regrediera och - straffa?
Vi har haft några jobbiga morgnar, jag och min äldste son. Q:s dagmamma har varit ledig så han har varit hemma med mig och lillebror. Då krävs det planering för att tillhandahålla andlig och fysisk stimulans.
Schemat såg ut som följer:
Onsdag: besök på Leksaks- och Spårvägsmuseet i sällskap med morfar
Torsdag: Ikea. Låter kanske inte så kul men kombinationen lekrum och köttbullar är helt i Q:s smak. "Tänk om man fick bo här", sa han längtansfullt när köttbullarna var uppätna.
Fredag: öppna förskolan
Fast det var roliga saker vi skulle iväg på varje dag, fast Q var informerad och på förfrågan gärna ville åka på alltihopa, blev varje morgonmoment en kamp. Krångel, tjat, krångel, tjat, krångel, tjat - FÖRBANNAT OCKSÅ! - Q tar någorlunda reson - försoning - vi haltar vidare mot nästa krångeltjatstation.
Idag kom vi till Öppnis, pojkarna på strålande humör, jag betydligt mulnare. Jag pratade av mig dels med Pippi, en underbar kvinna i personalen, som har sett Q sedan han var åtta månader och satt på min mage i bärsele, dels med en vän som är mamma till en av Q.s jämnåriga kompisar.
Vädja inte till honom, sa Pippi. Vädja inte, resonera inte. Bara säg att nu ska vi göra så här. Punkt.
Vettigt råd. När jag tänker efter inser jag att jag ibland vädjar utan att ens märka att det är det jag gör. Verbalt barn, klassisk fälla att resonera för mycket. In genom ena örat, ut genom andra.
På sätt och vis ligger detta i linje med min tidigare lärdom att bli arg tidigare, släppa ut ilskan tidigare. Kanalisera den genom att bli tydligare, mer kommenderande. Bättre det än att först resonera och sedan bli alldeles för arg.
En annan insikt gäller mina förväntningar på Q. Han var tidig med att lära sig att klä sig själv. I början var han stolt och glad över att kunna det. Undrar om han är det fortfarande? Men jag tar för givet att han gör det, tillåter ingen regression. Jag orkar inte, det är för tungt att klä på två barn varje morgon. Å andra sidan, kanske enklare än att klä på en och tjata på den andra?
Har du provat att ställa in det roliga om han inte uppför sig, frågade kompismamman. (Jag har tidigare noterat att hennes uppfostringsstil är mer auktoritär än min.) Nej, det har jag ju inte. Dels av den enkla anledningen att jag själv gärna vill åka på utflykterna. Inte bara för mitt eget höga nöjes skull utan också för att jag vet att då brukar det bli bra. Att stanna hemma med arg och besviken Q är inte roligt för någon av oss. (Inte heller för lillebror, oskyldig i sammanhanget. Han begriper inget av detta nu men snart.)
Men också för att det känns fel, på ett obestämt sätt. Först ikväll kom jag på varför, the hard way. Q bråkade så vid avklädning och tandborstning att jag - i affekt - bestämde mig för att dra in kvällssagan. Jag släckte lampan direkt och la mig hos honom. Men det blev inte bra. Q var förstås arg och besviken och fortsatte att jävlas. O fick ta över nattandet medan jag satte mig och tänkte.
Att dra in kvällssaga, utlovad utflykt, lördagsgodis eller andra trevligheter är en för kraftig maktdemonstration. Kränkande, om man så vill. För Q undrar jag om det inte är lika kränkande som fysisk bestraffning. Hans reaktioner tyder på det. Det är en återvändsgata.
Jag måste hitta ett sätt att hantera det här.
Men hur?
Schemat såg ut som följer:
Onsdag: besök på Leksaks- och Spårvägsmuseet i sällskap med morfar
Torsdag: Ikea. Låter kanske inte så kul men kombinationen lekrum och köttbullar är helt i Q:s smak. "Tänk om man fick bo här", sa han längtansfullt när köttbullarna var uppätna.
Fredag: öppna förskolan
Fast det var roliga saker vi skulle iväg på varje dag, fast Q var informerad och på förfrågan gärna ville åka på alltihopa, blev varje morgonmoment en kamp. Krångel, tjat, krångel, tjat, krångel, tjat - FÖRBANNAT OCKSÅ! - Q tar någorlunda reson - försoning - vi haltar vidare mot nästa krångeltjatstation.
Idag kom vi till Öppnis, pojkarna på strålande humör, jag betydligt mulnare. Jag pratade av mig dels med Pippi, en underbar kvinna i personalen, som har sett Q sedan han var åtta månader och satt på min mage i bärsele, dels med en vän som är mamma till en av Q.s jämnåriga kompisar.
Vädja inte till honom, sa Pippi. Vädja inte, resonera inte. Bara säg att nu ska vi göra så här. Punkt.
Vettigt råd. När jag tänker efter inser jag att jag ibland vädjar utan att ens märka att det är det jag gör. Verbalt barn, klassisk fälla att resonera för mycket. In genom ena örat, ut genom andra.
På sätt och vis ligger detta i linje med min tidigare lärdom att bli arg tidigare, släppa ut ilskan tidigare. Kanalisera den genom att bli tydligare, mer kommenderande. Bättre det än att först resonera och sedan bli alldeles för arg.
En annan insikt gäller mina förväntningar på Q. Han var tidig med att lära sig att klä sig själv. I början var han stolt och glad över att kunna det. Undrar om han är det fortfarande? Men jag tar för givet att han gör det, tillåter ingen regression. Jag orkar inte, det är för tungt att klä på två barn varje morgon. Å andra sidan, kanske enklare än att klä på en och tjata på den andra?
Har du provat att ställa in det roliga om han inte uppför sig, frågade kompismamman. (Jag har tidigare noterat att hennes uppfostringsstil är mer auktoritär än min.) Nej, det har jag ju inte. Dels av den enkla anledningen att jag själv gärna vill åka på utflykterna. Inte bara för mitt eget höga nöjes skull utan också för att jag vet att då brukar det bli bra. Att stanna hemma med arg och besviken Q är inte roligt för någon av oss. (Inte heller för lillebror, oskyldig i sammanhanget. Han begriper inget av detta nu men snart.)
Men också för att det känns fel, på ett obestämt sätt. Först ikväll kom jag på varför, the hard way. Q bråkade så vid avklädning och tandborstning att jag - i affekt - bestämde mig för att dra in kvällssagan. Jag släckte lampan direkt och la mig hos honom. Men det blev inte bra. Q var förstås arg och besviken och fortsatte att jävlas. O fick ta över nattandet medan jag satte mig och tänkte.
Att dra in kvällssaga, utlovad utflykt, lördagsgodis eller andra trevligheter är en för kraftig maktdemonstration. Kränkande, om man så vill. För Q undrar jag om det inte är lika kränkande som fysisk bestraffning. Hans reaktioner tyder på det. Det är en återvändsgata.
Jag måste hitta ett sätt att hantera det här.
Men hur?
2011-01-20
Nature nurture
Y utvecklas med stormsteg. Han går nu, på riktigt. Han väljer hellre att gå än att krypa. Han verkar banne mig begripa nästan allt vi säger till honom.
Han är mycket uttrycksfull och tydlig. När han pekar med hela handen och med magstöd uttalar Ah! eller Höhh! finns inte en själ som inte lyder. Läs den boken för mig! Eller, lyft upp mig och ge mig till pappa! Eller, skölj min napp under kranen!
Det får mig att undra om han någonsin kommer att lära sig prata. Han får ju det han vill ändå. Tydliga ledaregenskaper, sa en bekant till en bekant som var placerad bredvid mig och Y på barnkalas och iakttog Y:s befallning att mata honom med soppa.
Men några ord kan han. Ka-ka betyder klappa. Ta! betyder tack. Mamma eller pappa säger han ibland, men sällan med direkt adress till oss. Booow betyder hund. Eller möjligen vov.
Han är rörlig, ett kvicksilver till unge. Så snart frukosten avslutas lägger jag ner alla stolarna på golvet. Annars sitter Y uppe på matbordet i en blink, snart uppe i gardinerna. Mer än en orkidé och amaryllis har fått skatta åt förgängelsen.
Han är social och sällskaplig. På det redan omtalade försenade ettårskalaset svärmade tjugo vuxna och tio barn omkring honom. Han älskade det.
Lustigt nog karakteriserade jag Q på samma sätt när han var i ungefär samma ålder. Utmärkande egenskaper: rörlig och social.
Hur kan det slumpa sig så att två barn med helt olika bakgrund och gener blir lika i dessa två avseenden?
En barnpsykolog jag känner log hult och sa att det kanske är för att ni föräldrar är sådana. Nja. Inte vad gäller rörligheten i alla fall. Vi är typiska latmaskar och soffliggare bägge två.
Fast kanske ändå. Både O och jag är nog ganska.. ja, vad ska jag hitta för ord? Osjåpiga? Kan uppfattas som kränkande av dem som inte resonerar som vi. Tillåtande? Javars, när det gäller en del saker, men inte allt.
Det jag menar är att jag tror att vi bägge två signalerar till våra barn att det är okej, pröva det du. Gå fram till den där personen och le. Klättra upp på den där trappan. Vi finns här om det inte skulle gå bra.
Med Q hade jag hjärtat i halsgropen i början. Men snabbt lärde jag mig att han fixade det mesta. Han slog sig nästan aldrig, och om han slog sig var inte reaktionerna särskilt starka. Det gör att jag numera tar hans smärtuttryck på stort allvar. Men å andra sidan sitter vanan i, att inte springa fram och trösta och oja förrän jag ser hur det har gått.
Att sedan båda barnen älskar att sjunga och läsa, liksom att hjälpa till att laga mat (snart måste vi köpa en kökspall till för det är trängsel på den vi har) är mindre obegripligt. Det är ju vad vi själva gillar att göra.
Han är mycket uttrycksfull och tydlig. När han pekar med hela handen och med magstöd uttalar Ah! eller Höhh! finns inte en själ som inte lyder. Läs den boken för mig! Eller, lyft upp mig och ge mig till pappa! Eller, skölj min napp under kranen!
Det får mig att undra om han någonsin kommer att lära sig prata. Han får ju det han vill ändå. Tydliga ledaregenskaper, sa en bekant till en bekant som var placerad bredvid mig och Y på barnkalas och iakttog Y:s befallning att mata honom med soppa.
Men några ord kan han. Ka-ka betyder klappa. Ta! betyder tack. Mamma eller pappa säger han ibland, men sällan med direkt adress till oss. Booow betyder hund. Eller möjligen vov.
Han är rörlig, ett kvicksilver till unge. Så snart frukosten avslutas lägger jag ner alla stolarna på golvet. Annars sitter Y uppe på matbordet i en blink, snart uppe i gardinerna. Mer än en orkidé och amaryllis har fått skatta åt förgängelsen.
Han är social och sällskaplig. På det redan omtalade försenade ettårskalaset svärmade tjugo vuxna och tio barn omkring honom. Han älskade det.
Lustigt nog karakteriserade jag Q på samma sätt när han var i ungefär samma ålder. Utmärkande egenskaper: rörlig och social.
Hur kan det slumpa sig så att två barn med helt olika bakgrund och gener blir lika i dessa två avseenden?
En barnpsykolog jag känner log hult och sa att det kanske är för att ni föräldrar är sådana. Nja. Inte vad gäller rörligheten i alla fall. Vi är typiska latmaskar och soffliggare bägge två.
Fast kanske ändå. Både O och jag är nog ganska.. ja, vad ska jag hitta för ord? Osjåpiga? Kan uppfattas som kränkande av dem som inte resonerar som vi. Tillåtande? Javars, när det gäller en del saker, men inte allt.
Det jag menar är att jag tror att vi bägge två signalerar till våra barn att det är okej, pröva det du. Gå fram till den där personen och le. Klättra upp på den där trappan. Vi finns här om det inte skulle gå bra.
Med Q hade jag hjärtat i halsgropen i början. Men snabbt lärde jag mig att han fixade det mesta. Han slog sig nästan aldrig, och om han slog sig var inte reaktionerna särskilt starka. Det gör att jag numera tar hans smärtuttryck på stort allvar. Men å andra sidan sitter vanan i, att inte springa fram och trösta och oja förrän jag ser hur det har gått.
Att sedan båda barnen älskar att sjunga och läsa, liksom att hjälpa till att laga mat (snart måste vi köpa en kökspall till för det är trängsel på den vi har) är mindre obegripligt. Det är ju vad vi själva gillar att göra.
Nature nurture
Y utvecklas med stormsteg. Han går nu, på riktigt. Han väljer hellre att gå än att krypa. Han verkar banne mig begripa nästan allt vi säger till honom.
Han är mycket uttrycksfull och tydlig. När han pekar med hela handen och med magstöd uttalar Ah! eller Höhh! finns inte en själ som inte lyder. Läs den boken för mig! Eller, lyft upp mig och ge mig till pappa! Eller, skölj min napp under kranen!
Det får mig att undra om han någonsin kommer att lära sig prata. Han får ju det han vill ändå. Tydliga ledaregenskaper, sa en bekant till en bekant som var placerad bredvid mig och Y på barnkalas och iakttog Y:s befallning att mata honom med soppa.
Men några ord kan han. Ka-ka betyder klappa. Ta! betyder tack. Mamma eller pappa säger han ibland, men sällan med direkt adress till oss. Booow betyder hund. Eller möjligen vov.
Han är rörlig, ett kvicksilver till unge. Så snart frukosten avslutas lägger jag ner alla stolarna på golvet. Annars sitter Y uppe på matbordet i en blink, snart uppe i gardinerna. Mer än en orkidé och amaryllis har fått skatta åt förgängelsen.
Han är social och sällskaplig. På det redan omtalade försenade ettårskalaset svärmade tjugo vuxna och tio barn omkring honom. Han älskade det.
Lustigt nog karakteriserade jag Q på samma sätt när han var i ungefär samma ålder. Utmärkande egenskaper: rörlig och social.
Hur kan det slumpa sig så att två barn med helt olika bakgrund och gener blir lika i dessa två avseenden?
En barnpsykolog jag känner log hult och sa att det kanske är för att ni föräldrar är sådana. Nja. Inte vad gäller rörligheten i alla fall. Vi är typiska latmaskar och soffliggare bägge två.
Fast kanske ändå. Både O och jag är nog ganska.. ja, vad ska jag hitta för ord? Osjåpiga? Kan uppfattas som kränkande av dem som inte resonerar som vi. Tillåtande? Javars, när det gäller en del saker, men inte allt.
Det jag menar är att jag tror att vi bägge två signalerar till våra barn att det är okej, pröva det du. Gå fram till den där personen och le. Klättra upp på den där trappan. Vi finns här om det inte skulle gå bra.
Med Q hade jag hjärtat i halsgropen i början. Men snabbt lärde jag mig att han fixade det mesta. Han slog sig nästan aldrig, och om han slog sig var inte reaktionerna särskilt starka. Det gör att jag numera tar hans smärtuttryck på stort allvar. Men å andra sidan sitter vanan i, att inte springa fram och trösta och oja förrän jag ser hur det har gått.
Att sedan båda barnen älskar att sjunga och läsa, liksom att hjälpa till att laga mat (snart måste vi köpa en kökspall till för det är trängsel på den vi har) är mindre obegripligt. Det är ju vad vi själva gillar att göra.
Han är mycket uttrycksfull och tydlig. När han pekar med hela handen och med magstöd uttalar Ah! eller Höhh! finns inte en själ som inte lyder. Läs den boken för mig! Eller, lyft upp mig och ge mig till pappa! Eller, skölj min napp under kranen!
Det får mig att undra om han någonsin kommer att lära sig prata. Han får ju det han vill ändå. Tydliga ledaregenskaper, sa en bekant till en bekant som var placerad bredvid mig och Y på barnkalas och iakttog Y:s befallning att mata honom med soppa.
Men några ord kan han. Ka-ka betyder klappa. Ta! betyder tack. Mamma eller pappa säger han ibland, men sällan med direkt adress till oss. Booow betyder hund. Eller möjligen vov.
Han är rörlig, ett kvicksilver till unge. Så snart frukosten avslutas lägger jag ner alla stolarna på golvet. Annars sitter Y uppe på matbordet i en blink, snart uppe i gardinerna. Mer än en orkidé och amaryllis har fått skatta åt förgängelsen.
Han är social och sällskaplig. På det redan omtalade försenade ettårskalaset svärmade tjugo vuxna och tio barn omkring honom. Han älskade det.
Lustigt nog karakteriserade jag Q på samma sätt när han var i ungefär samma ålder. Utmärkande egenskaper: rörlig och social.
Hur kan det slumpa sig så att två barn med helt olika bakgrund och gener blir lika i dessa två avseenden?
En barnpsykolog jag känner log hult och sa att det kanske är för att ni föräldrar är sådana. Nja. Inte vad gäller rörligheten i alla fall. Vi är typiska latmaskar och soffliggare bägge två.
Fast kanske ändå. Både O och jag är nog ganska.. ja, vad ska jag hitta för ord? Osjåpiga? Kan uppfattas som kränkande av dem som inte resonerar som vi. Tillåtande? Javars, när det gäller en del saker, men inte allt.
Det jag menar är att jag tror att vi bägge två signalerar till våra barn att det är okej, pröva det du. Gå fram till den där personen och le. Klättra upp på den där trappan. Vi finns här om det inte skulle gå bra.
Med Q hade jag hjärtat i halsgropen i början. Men snabbt lärde jag mig att han fixade det mesta. Han slog sig nästan aldrig, och om han slog sig var inte reaktionerna särskilt starka. Det gör att jag numera tar hans smärtuttryck på stort allvar. Men å andra sidan sitter vanan i, att inte springa fram och trösta och oja förrän jag ser hur det har gått.
Att sedan båda barnen älskar att sjunga och läsa, liksom att hjälpa till att laga mat (snart måste vi köpa en kökspall till för det är trängsel på den vi har) är mindre obegripligt. Det är ju vad vi själva gillar att göra.
2011-01-19
2011-01-18
Oj då
Det blev bråk vid nattningen idag. Q spelade på paddan (allså surfplattan) och hade svårt att släppa den. Först ilskna tjut, men han insåg snabbt att läggdags förhandlas det inte om. Dessutom gillar han att lägga sig och bli läst för (o lycka att ha en sådan unge. Tänk om han kunde påverka sin lillebror lite!). Då gick han omkring och muckade gräl en stund, puttades, pruttades (med munnen) och utslungade diverse invektiv. Till sist hade både O och jag tröttnat och sa ifrån, varpå Q sprang in i sitt rum och drämde igen dörren.
Jag följde efter och hittade honom framstupa i sängen med ansiktet nerborrat i kudden. Efter en stunds avledande småprat frågade jag honom vad han tänkte. Han såg häpen ut.
- Vad menar du?
- Jag undrar vad du tänker nu, och hur du känner dig.
Ner i kudden igen.
- Tycker du att pappa och jag var dumma?
Inget svar.
- Orättvisa?
Kraftig nickning. Så vände han sig över på rygg och blickade upp i taket.
- Jag ÖNSKAR... jag önskar att jag var vuxen och att ni var döda så att jag kunde spela hur mycket padda jag vill!
Tro det den som vill men konversationen som följde var lugn, stillsam och jag vill tro uppbyggande för oss båda. Sedan högläsning i bästa samförstånd.
Jag följde efter och hittade honom framstupa i sängen med ansiktet nerborrat i kudden. Efter en stunds avledande småprat frågade jag honom vad han tänkte. Han såg häpen ut.
- Vad menar du?
- Jag undrar vad du tänker nu, och hur du känner dig.
Ner i kudden igen.
- Tycker du att pappa och jag var dumma?
Inget svar.
- Orättvisa?
Kraftig nickning. Så vände han sig över på rygg och blickade upp i taket.
- Jag ÖNSKAR... jag önskar att jag var vuxen och att ni var döda så att jag kunde spela hur mycket padda jag vill!
Tro det den som vill men konversationen som följde var lugn, stillsam och jag vill tro uppbyggande för oss båda. Sedan högläsning i bästa samförstånd.
Oj då
Det blev bråk vid nattningen idag. Q spelade på paddan (allså surfplattan) och hade svårt att släppa den. Först ilskna tjut, men han insåg snabbt att läggdags förhandlas det inte om. Dessutom gillar han att lägga sig och bli läst för (o lycka att ha en sådan unge. Tänk om han kunde påverka sin lillebror lite!). Då gick han omkring och muckade gräl en stund, puttades, pruttades (med munnen) och utslungade diverse invektiv. Till sist hade både O och jag tröttnat och sa ifrån, varpå Q sprang in i sitt rum och drämde igen dörren.
Jag följde efter och hittade honom framstupa i sängen med ansiktet nerborrat i kudden. Efter en stunds avledande småprat frågade jag honom vad han tänkte. Han såg häpen ut.
- Vad menar du?
- Jag undrar vad du tänker nu, och hur du känner dig.
Ner i kudden igen.
- Tycker du att pappa och jag var dumma?
Inget svar.
- Orättvisa?
Kraftig nickning. Så vände han sig över på rygg och blickade upp i taket.
- Jag ÖNSKAR... jag önskar att jag var vuxen och att ni var döda så att jag kunde spela hur mycket padda jag vill!
Tro det den som vill men konversationen som följde var lugn, stillsam och jag vill tro uppbyggande för oss båda. Sedan högläsning i bästa samförstånd.
Jag följde efter och hittade honom framstupa i sängen med ansiktet nerborrat i kudden. Efter en stunds avledande småprat frågade jag honom vad han tänkte. Han såg häpen ut.
- Vad menar du?
- Jag undrar vad du tänker nu, och hur du känner dig.
Ner i kudden igen.
- Tycker du att pappa och jag var dumma?
Inget svar.
- Orättvisa?
Kraftig nickning. Så vände han sig över på rygg och blickade upp i taket.
- Jag ÖNSKAR... jag önskar att jag var vuxen och att ni var döda så att jag kunde spela hur mycket padda jag vill!
Tro det den som vill men konversationen som följde var lugn, stillsam och jag vill tro uppbyggande för oss båda. Sedan högläsning i bästa samförstånd.
Tråkigt nog
Y pratar nu. Hela tiden. Oavbrutet. Långa meningar med stigande och fallande ton, med pauser, nickningar, gester och miner.
Tyvärr är det ingen som förstår vad han säger.
Tyvärr är det ingen som förstår vad han säger.
Tråkigt nog
Y pratar nu. Hela tiden. Oavbrutet. Långa meningar med stigande och fallande ton, med pauser, nickningar, gester och miner.
Tyvärr är det ingen som förstår vad han säger.
Tyvärr är det ingen som förstår vad han säger.
2011-01-16
Skönhetsupplevelse*
Ska jag dig likna vid en sommardag?
Du är mer ljuvlig, mera mild och ljum,
majs skira knoppar slits av vinden tag
och sommarn stänger snabbt sitt gröna rum.
För hett ibland kan himlens öga skina
och ofta skymd är hennes gyllne hy,
allt som är vackert ska en gång förtvina,
av ödet ändras, allt är dömt att fly.
Men din sommars skönhet vissnar ej,
förlorar inte glansen som du bär
och dödens skryt kan aldrig träffa dig
när evigt rader i min dikt du är.
Så länge män kan andas, ögon se
ska detta leva kvar och liv dig ge.
Sonett nummer 18 av William Shakespeare, i fantastisk översättning av Eva Ström. Jag får rysningar när något är så här bra.
Detta är originalet:
Shall I compare thee to a summer's day?
Thou art more lovely and more temperate:
Rough winds do shake the darling buds of May,
And summer's lease hath all to short a date:
Sometimes too hot the eye of heaven shines,
And often is his gold complexion dimmed;
And every fair from fair sometimes declines,
By chance or nature's changing course untrimmed;
But thy eternal summer shall not fade,
Nor lose possession of that fair thou ow'st;
Nor shall death brag thou wander'st in his shade,
When in eternal lines to time thou grow'st:
So long as men can breathe or eyes can see,
So long lives this, and this gives life to thee.
För att kolla stavningar och skiljetecken tar jag fram min Norton Anthology of Poetry, köpt i en collegebokhandel i mellanvästern för tjugo år sedan. Bläddrar och läser The Love Song of Alfred J. Prufrock. Nu som då drabbar den mig. Nu som då begriper jag inte hälften av vad den handlar om. Men det spelar ingen roll.
Poesi är obegripligt. Hur kan sonetten ovan vara vacker egentligen? Barden besjunger sin dams skönhet, men låter henne inte glömma att den är förgänglig. Blott genom hans dikt ska hon leva för evigt. Himla hyggligt.
Men ändå. Tack, William. Och tack Eva Ström! Jag ska genast bege mig till Adlibris och köpa hela boken. Är resten lika bra borde även du bli odödlig.
*Eller kanske möjligen Skönhetschock? Om man varit löpsedelsmakare på en kvällstidning.
Du är mer ljuvlig, mera mild och ljum,
majs skira knoppar slits av vinden tag
och sommarn stänger snabbt sitt gröna rum.
För hett ibland kan himlens öga skina
och ofta skymd är hennes gyllne hy,
allt som är vackert ska en gång förtvina,
av ödet ändras, allt är dömt att fly.
Men din sommars skönhet vissnar ej,
förlorar inte glansen som du bär
och dödens skryt kan aldrig träffa dig
när evigt rader i min dikt du är.
Så länge män kan andas, ögon se
ska detta leva kvar och liv dig ge.
Sonett nummer 18 av William Shakespeare, i fantastisk översättning av Eva Ström. Jag får rysningar när något är så här bra.
Detta är originalet:
Shall I compare thee to a summer's day?
Thou art more lovely and more temperate:
Rough winds do shake the darling buds of May,
And summer's lease hath all to short a date:
Sometimes too hot the eye of heaven shines,
And often is his gold complexion dimmed;
And every fair from fair sometimes declines,
By chance or nature's changing course untrimmed;
But thy eternal summer shall not fade,
Nor lose possession of that fair thou ow'st;
Nor shall death brag thou wander'st in his shade,
When in eternal lines to time thou grow'st:
So long as men can breathe or eyes can see,
So long lives this, and this gives life to thee.
För att kolla stavningar och skiljetecken tar jag fram min Norton Anthology of Poetry, köpt i en collegebokhandel i mellanvästern för tjugo år sedan. Bläddrar och läser The Love Song of Alfred J. Prufrock. Nu som då drabbar den mig. Nu som då begriper jag inte hälften av vad den handlar om. Men det spelar ingen roll.
Poesi är obegripligt. Hur kan sonetten ovan vara vacker egentligen? Barden besjunger sin dams skönhet, men låter henne inte glömma att den är förgänglig. Blott genom hans dikt ska hon leva för evigt. Himla hyggligt.
Men ändå. Tack, William. Och tack Eva Ström! Jag ska genast bege mig till Adlibris och köpa hela boken. Är resten lika bra borde även du bli odödlig.
*Eller kanske möjligen Skönhetschock? Om man varit löpsedelsmakare på en kvällstidning.
Skönhetsupplevelse*
Ska jag dig likna vid en sommardag?
Du är mer ljuvlig, mera mild och ljum,
majs skira knoppar slits av vinden tag
och sommarn stänger snabbt sitt gröna rum.
För hett ibland kan himlens öga skina
och ofta skymd är hennes gyllne hy,
allt som är vackert ska en gång förtvina,
av ödet ändras, allt är dömt att fly.
Men din sommars skönhet vissnar ej,
förlorar inte glansen som du bär
och dödens skryt kan aldrig träffa dig
när evigt rader i min dikt du är.
Så länge män kan andas, ögon se
ska detta leva kvar och liv dig ge.
Sonett nummer 18 av William Shakespeare, i fantastisk översättning av Eva Ström. Jag får rysningar när något är så här bra.
Detta är originalet:
Shall I compare thee to a summer's day?
Thou art more lovely and more temperate:
Rough winds do shake the darling buds of May,
And summer's lease hath all to short a date:
Sometimes too hot the eye of heaven shines,
And often is his gold complexion dimmed;
And every fair from fair sometimes declines,
By chance or nature's changing course untrimmed;
But thy eternal summer shall not fade,
Nor lose possession of that fair thou ow'st;
Nor shall death brag thou wander'st in his shade,
When in eternal lines to time thou grow'st:
So long as men can breathe or eyes can see,
So long lives this, and this gives life to thee.
För att kolla stavningar och skiljetecken tar jag fram min Norton Anthology of Poetry, köpt i en collegebokhandel i mellanvästern för tjugo år sedan. Bläddrar och läser The Love Song of Alfred J. Prufrock. Nu som då drabbar den mig. Nu som då begriper jag inte hälften av vad den handlar om. Men det spelar ingen roll.
Poesi är obegripligt. Hur kan sonetten ovan vara vacker egentligen? Barden besjunger sin dams skönhet, men låter henne inte glömma att den är förgänglig. Blott genom hans dikt ska hon leva för evigt. Himla hyggligt.
Men ändå. Tack, William. Och tack Eva Ström! Jag ska genast bege mig till Adlibris och köpa hela boken. Är resten lika bra borde även du bli odödlig.
*Eller kanske möjligen Skönhetschock? Om man varit löpsedelsmakare på en kvällstidning.
Du är mer ljuvlig, mera mild och ljum,
majs skira knoppar slits av vinden tag
och sommarn stänger snabbt sitt gröna rum.
För hett ibland kan himlens öga skina
och ofta skymd är hennes gyllne hy,
allt som är vackert ska en gång förtvina,
av ödet ändras, allt är dömt att fly.
Men din sommars skönhet vissnar ej,
förlorar inte glansen som du bär
och dödens skryt kan aldrig träffa dig
när evigt rader i min dikt du är.
Så länge män kan andas, ögon se
ska detta leva kvar och liv dig ge.
Sonett nummer 18 av William Shakespeare, i fantastisk översättning av Eva Ström. Jag får rysningar när något är så här bra.
Detta är originalet:
Shall I compare thee to a summer's day?
Thou art more lovely and more temperate:
Rough winds do shake the darling buds of May,
And summer's lease hath all to short a date:
Sometimes too hot the eye of heaven shines,
And often is his gold complexion dimmed;
And every fair from fair sometimes declines,
By chance or nature's changing course untrimmed;
But thy eternal summer shall not fade,
Nor lose possession of that fair thou ow'st;
Nor shall death brag thou wander'st in his shade,
When in eternal lines to time thou grow'st:
So long as men can breathe or eyes can see,
So long lives this, and this gives life to thee.
För att kolla stavningar och skiljetecken tar jag fram min Norton Anthology of Poetry, köpt i en collegebokhandel i mellanvästern för tjugo år sedan. Bläddrar och läser The Love Song of Alfred J. Prufrock. Nu som då drabbar den mig. Nu som då begriper jag inte hälften av vad den handlar om. Men det spelar ingen roll.
Poesi är obegripligt. Hur kan sonetten ovan vara vacker egentligen? Barden besjunger sin dams skönhet, men låter henne inte glömma att den är förgänglig. Blott genom hans dikt ska hon leva för evigt. Himla hyggligt.
Men ändå. Tack, William. Och tack Eva Ström! Jag ska genast bege mig till Adlibris och köpa hela boken. Är resten lika bra borde även du bli odödlig.
*Eller kanske möjligen Skönhetschock? Om man varit löpsedelsmakare på en kvällstidning.
2011-01-15
Deal
Frukostarna driver mig till vansinne just nu. Q är en notorisk långsamätare, allra värst på morgonen. Fast han imorse fått vara med och bestämma menyn (ostmacka med gurka samt mjölk) äter han mindre och kladdar värre än Y. Han är inte stilla en sekund, glider ner från stolen och upp igen, sitter på snedden, baklänges, gungar av och an. Sätter gurkskivorna framför ögonen som glasögon, rullar brödsmulor till kulor på bordet. Efter tjugo minuter har han druckit en klunk mjölk och tagit två musbett av mackan.
Jag vet inte vad som irriterar mig mest, kladdandet eller den tjatfälla som obönhörligen slår igen om oss båda. Jag hör mig själv, hur jag går igång per automatik.
Konstigt nog ger jag helt fan i Y och hans ätande. Honom biter ju tjatet inte på. Dessutom äter han bättre.
Så bestämmer jag mig. Q måste själv avgöra hur mycket han ska äta, jag varken kan eller vill tvinga honom. Men kladdet, nej banne mig om jag står ut med det.
- Q, nu är det så här. Jag ska borsta tänderna och klä mig. Sedan är frukosten slut, då tar jag bort din macka. Du bestämmer själv hur mycket du ska äta, men tänk på att du behöver lite mat i dig för att orka åka till öppna förskolan.
- Okej.
- Och så vill jag bestämma en sak. Frukostarna är så trista nu. Om jag försöker låta bli att tjata på dig så måste du försöka låta bli att kladda och leka med maten, och så måste du sitta ordentligt. Du gör ju det hos dagmamman, eller hur?
- Mmm.
- Om jag tjatar får du säga till mig att sluta. Och jag säger till dig när du kladdar. Okej?
- Okej.
Det återstår att se om detta kan fungera eller om jag slåss mot väderkvarnar.
Jag vet inte vad som irriterar mig mest, kladdandet eller den tjatfälla som obönhörligen slår igen om oss båda. Jag hör mig själv, hur jag går igång per automatik.
Konstigt nog ger jag helt fan i Y och hans ätande. Honom biter ju tjatet inte på. Dessutom äter han bättre.
Så bestämmer jag mig. Q måste själv avgöra hur mycket han ska äta, jag varken kan eller vill tvinga honom. Men kladdet, nej banne mig om jag står ut med det.
- Q, nu är det så här. Jag ska borsta tänderna och klä mig. Sedan är frukosten slut, då tar jag bort din macka. Du bestämmer själv hur mycket du ska äta, men tänk på att du behöver lite mat i dig för att orka åka till öppna förskolan.
- Okej.
- Och så vill jag bestämma en sak. Frukostarna är så trista nu. Om jag försöker låta bli att tjata på dig så måste du försöka låta bli att kladda och leka med maten, och så måste du sitta ordentligt. Du gör ju det hos dagmamman, eller hur?
- Mmm.
- Om jag tjatar får du säga till mig att sluta. Och jag säger till dig när du kladdar. Okej?
- Okej.
Det återstår att se om detta kan fungera eller om jag slåss mot väderkvarnar.
Deal
Frukostarna driver mig till vansinne just nu. Q är en notorisk långsamätare, allra värst på morgonen. Fast han imorse fått vara med och bestämma menyn (ostmacka med gurka samt mjölk) äter han mindre och kladdar värre än Y. Han är inte stilla en sekund, glider ner från stolen och upp igen, sitter på snedden, baklänges, gungar av och an. Sätter gurkskivorna framför ögonen som glasögon, rullar brödsmulor till kulor på bordet. Efter tjugo minuter har han druckit en klunk mjölk och tagit två musbett av mackan.
Jag vet inte vad som irriterar mig mest, kladdandet eller den tjatfälla som obönhörligen slår igen om oss båda. Jag hör mig själv, hur jag går igång per automatik.
Konstigt nog ger jag helt fan i Y och hans ätande. Honom biter ju tjatet inte på. Dessutom äter han bättre.
Så bestämmer jag mig. Q måste själv avgöra hur mycket han ska äta, jag varken kan eller vill tvinga honom. Men kladdet, nej banne mig om jag står ut med det.
- Q, nu är det så här. Jag ska borsta tänderna och klä mig. Sedan är frukosten slut, då tar jag bort din macka. Du bestämmer själv hur mycket du ska äta, men tänk på att du behöver lite mat i dig för att orka åka till öppna förskolan.
- Okej.
- Och så vill jag bestämma en sak. Frukostarna är så trista nu. Om jag försöker låta bli att tjata på dig så måste du försöka låta bli att kladda och leka med maten, och så måste du sitta ordentligt. Du gör ju det hos dagmamman, eller hur?
- Mmm.
- Om jag tjatar får du säga till mig att sluta. Och jag säger till dig när du kladdar. Okej?
- Okej.
Det återstår att se om detta kan fungera eller om jag slåss mot väderkvarnar.
Jag vet inte vad som irriterar mig mest, kladdandet eller den tjatfälla som obönhörligen slår igen om oss båda. Jag hör mig själv, hur jag går igång per automatik.
Konstigt nog ger jag helt fan i Y och hans ätande. Honom biter ju tjatet inte på. Dessutom äter han bättre.
Så bestämmer jag mig. Q måste själv avgöra hur mycket han ska äta, jag varken kan eller vill tvinga honom. Men kladdet, nej banne mig om jag står ut med det.
- Q, nu är det så här. Jag ska borsta tänderna och klä mig. Sedan är frukosten slut, då tar jag bort din macka. Du bestämmer själv hur mycket du ska äta, men tänk på att du behöver lite mat i dig för att orka åka till öppna förskolan.
- Okej.
- Och så vill jag bestämma en sak. Frukostarna är så trista nu. Om jag försöker låta bli att tjata på dig så måste du försöka låta bli att kladda och leka med maten, och så måste du sitta ordentligt. Du gör ju det hos dagmamman, eller hur?
- Mmm.
- Om jag tjatar får du säga till mig att sluta. Och jag säger till dig när du kladdar. Okej?
- Okej.
Det återstår att se om detta kan fungera eller om jag slåss mot väderkvarnar.
2011-01-14
Modig fråga kräver modigt svar
Jag fick en bra fråga som kommentar till inlägget om sista psykologsamtalet. En fråga jag själv ställt mig.
Nu ska jag inte vara feg utan skriva det jag tänker - du skrev att det inte kändes farligt för dig när du blev arg på lille Q för du visste att du inte skulle gå över en gräns, men visste Q det? Han blev alltså nedlagd på golvet, ruskad, inlyft till din säng och sedan stängdes dörren med en smäll...
Jag vet inte jag om jag inte tycker att det är att gå över gränsen, och i vilket fall som helst så frågar jag igen - visste Q att du hade kontroll? Inte minst med tanke på att du enligt dig själv inte alltid haft det förut.
Kanske låter det värre än det var, kanske var Q trygg i situationen, kanske kunde han förutspå att hans retande skulle kunna ha den effekten - det vet inte jag men jag vill ändå ställa frågan!
Först - tack för modet och för frågan! Jag uppskattar båda.
Jag kan förstås inte med säkerhet veta att Q kände sig trygg. Den garantin finns inte.
Men tidigare har han visat mig mycket tydligt när jag gått över gränsen. Han har faktiskt hjälpt mig att hitta den. När jag burit in honom i hans rum och stängt dörren har det hänt (en eller två gånger) att han har skrikit "mamma tycker inte om mig längre". Då har min ilska försvunnit, jag har kunnat kliva ur konflikten och se att där var den, gränsen. Nu måste jag gå tillbaka till honom, nu måste vi försonas, nu behöver han (och jag) försäkringar om att vi har varann.
Den här gången var det ett instinktivt val att jag la honom i min säng, inte hans egen. Han älskar min säng och vill ofta vara där. Jag ville markera att hans beteende inte var okej, jag ville skilja honom från oss andra, men jag ville inte överge honom helt. En bättre idé hade förstås varit att jag stannade hos honom en stund, men just då var vi båda så arga att det - inte var någon bra lösning.
Jag försöker vara förutsägbar. Jag försöker tala om för Q att nu närmar du dig, nu börjar mitt tålamod ta slut, nu blir det snart rejält bråk om du inte slutar med vad det nu är han gör. Den här sortens konfrontationer föregås alltid av ganska många varningar eller vad man ska kalla dem.
Q söker alltså min gräns, aktivt. Det är skitjobbigt. Kanske gör alla barn det, kanske är det helt naturligt. Men det har nog också något att göra med att jag tidigare hade svårt att hitta kontrollen. Det är ett pris jag måste betala.
Min förhoppning är att jag är någorlunda förutsägbar redan nu. Men också att hans trygghet ska öka med tiden, i och med att han får svar på de frågor han ställer med sina provokationer.
Jag har också, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg, diskuterat saken med Q. Hur ska vi göra tillsammans, hur ska vi lösa problemet som vi har att jag måste bli så förtvivlat arg för att han ska fatta att det är allvar?
Oroligt frågade jag psykologen om jag lägger för stort ansvar på honom med sådana resonemang. Han är smart och verbal, jag vill inte riskera att lägga över för mycket på honom. Men hon tyckte inte det. Hon menade att jag som vuxen tydligt ansvarar för relationen och hur den utvecklas, men att han ju har ansvar för sitt eget beteende, vilket han måste lära sig.
Så resonerar jag kring detta. Fortsatt diskussion välkomnas!
Nu ska jag inte vara feg utan skriva det jag tänker - du skrev att det inte kändes farligt för dig när du blev arg på lille Q för du visste att du inte skulle gå över en gräns, men visste Q det? Han blev alltså nedlagd på golvet, ruskad, inlyft till din säng och sedan stängdes dörren med en smäll...
Jag vet inte jag om jag inte tycker att det är att gå över gränsen, och i vilket fall som helst så frågar jag igen - visste Q att du hade kontroll? Inte minst med tanke på att du enligt dig själv inte alltid haft det förut.
Kanske låter det värre än det var, kanske var Q trygg i situationen, kanske kunde han förutspå att hans retande skulle kunna ha den effekten - det vet inte jag men jag vill ändå ställa frågan!
Först - tack för modet och för frågan! Jag uppskattar båda.
Jag kan förstås inte med säkerhet veta att Q kände sig trygg. Den garantin finns inte.
Men tidigare har han visat mig mycket tydligt när jag gått över gränsen. Han har faktiskt hjälpt mig att hitta den. När jag burit in honom i hans rum och stängt dörren har det hänt (en eller två gånger) att han har skrikit "mamma tycker inte om mig längre". Då har min ilska försvunnit, jag har kunnat kliva ur konflikten och se att där var den, gränsen. Nu måste jag gå tillbaka till honom, nu måste vi försonas, nu behöver han (och jag) försäkringar om att vi har varann.
Den här gången var det ett instinktivt val att jag la honom i min säng, inte hans egen. Han älskar min säng och vill ofta vara där. Jag ville markera att hans beteende inte var okej, jag ville skilja honom från oss andra, men jag ville inte överge honom helt. En bättre idé hade förstås varit att jag stannade hos honom en stund, men just då var vi båda så arga att det - inte var någon bra lösning.
Jag försöker vara förutsägbar. Jag försöker tala om för Q att nu närmar du dig, nu börjar mitt tålamod ta slut, nu blir det snart rejält bråk om du inte slutar med vad det nu är han gör. Den här sortens konfrontationer föregås alltid av ganska många varningar eller vad man ska kalla dem.
Q söker alltså min gräns, aktivt. Det är skitjobbigt. Kanske gör alla barn det, kanske är det helt naturligt. Men det har nog också något att göra med att jag tidigare hade svårt att hitta kontrollen. Det är ett pris jag måste betala.
Min förhoppning är att jag är någorlunda förutsägbar redan nu. Men också att hans trygghet ska öka med tiden, i och med att han får svar på de frågor han ställer med sina provokationer.
Jag har också, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg, diskuterat saken med Q. Hur ska vi göra tillsammans, hur ska vi lösa problemet som vi har att jag måste bli så förtvivlat arg för att han ska fatta att det är allvar?
Oroligt frågade jag psykologen om jag lägger för stort ansvar på honom med sådana resonemang. Han är smart och verbal, jag vill inte riskera att lägga över för mycket på honom. Men hon tyckte inte det. Hon menade att jag som vuxen tydligt ansvarar för relationen och hur den utvecklas, men att han ju har ansvar för sitt eget beteende, vilket han måste lära sig.
Så resonerar jag kring detta. Fortsatt diskussion välkomnas!
Modig fråga kräver modigt svar
Jag fick en bra fråga som kommentar till inlägget om sista psykologsamtalet. En fråga jag själv ställt mig.
Nu ska jag inte vara feg utan skriva det jag tänker - du skrev att det inte kändes farligt för dig när du blev arg på lille Q för du visste att du inte skulle gå över en gräns, men visste Q det? Han blev alltså nedlagd på golvet, ruskad, inlyft till din säng och sedan stängdes dörren med en smäll...
Jag vet inte jag om jag inte tycker att det är att gå över gränsen, och i vilket fall som helst så frågar jag igen - visste Q att du hade kontroll? Inte minst med tanke på att du enligt dig själv inte alltid haft det förut.
Kanske låter det värre än det var, kanske var Q trygg i situationen, kanske kunde han förutspå att hans retande skulle kunna ha den effekten - det vet inte jag men jag vill ändå ställa frågan!
Först - tack för modet och för frågan! Jag uppskattar båda.
Jag kan förstås inte med säkerhet veta att Q kände sig trygg. Den garantin finns inte.
Men tidigare har han visat mig mycket tydligt när jag gått över gränsen. Han har faktiskt hjälpt mig att hitta den. När jag burit in honom i hans rum och stängt dörren har det hänt (en eller två gånger) att han har skrikit "mamma tycker inte om mig längre". Då har min ilska försvunnit, jag har kunnat kliva ur konflikten och se att där var den, gränsen. Nu måste jag gå tillbaka till honom, nu måste vi försonas, nu behöver han (och jag) försäkringar om att vi har varann.
Den här gången var det ett instinktivt val att jag la honom i min säng, inte hans egen. Han älskar min säng och vill ofta vara där. Jag ville markera att hans beteende inte var okej, jag ville skilja honom från oss andra, men jag ville inte överge honom helt. En bättre idé hade förstås varit att jag stannade hos honom en stund, men just då var vi båda så arga att det - inte var någon bra lösning.
Jag försöker vara förutsägbar. Jag försöker tala om för Q att nu närmar du dig, nu börjar mitt tålamod ta slut, nu blir det snart rejält bråk om du inte slutar med vad det nu är han gör. Den här sortens konfrontationer föregås alltid av ganska många varningar eller vad man ska kalla dem.
Q söker alltså min gräns, aktivt. Det är skitjobbigt. Kanske gör alla barn det, kanske är det helt naturligt. Men det har nog också något att göra med att jag tidigare hade svårt att hitta kontrollen. Det är ett pris jag måste betala.
Min förhoppning är att jag är någorlunda förutsägbar redan nu. Men också att hans trygghet ska öka med tiden, i och med att han får svar på de frågor han ställer med sina provokationer.
Jag har också, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg, diskuterat saken med Q. Hur ska vi göra tillsammans, hur ska vi lösa problemet som vi har att jag måste bli så förtvivlat arg för att han ska fatta att det är allvar?
Oroligt frågade jag psykologen om jag lägger för stort ansvar på honom med sådana resonemang. Han är smart och verbal, jag vill inte riskera att lägga över för mycket på honom. Men hon tyckte inte det. Hon menade att jag som vuxen tydligt ansvarar för relationen och hur den utvecklas, men att han ju har ansvar för sitt eget beteende, vilket han måste lära sig.
Så resonerar jag kring detta. Fortsatt diskussion välkomnas!
Nu ska jag inte vara feg utan skriva det jag tänker - du skrev att det inte kändes farligt för dig när du blev arg på lille Q för du visste att du inte skulle gå över en gräns, men visste Q det? Han blev alltså nedlagd på golvet, ruskad, inlyft till din säng och sedan stängdes dörren med en smäll...
Jag vet inte jag om jag inte tycker att det är att gå över gränsen, och i vilket fall som helst så frågar jag igen - visste Q att du hade kontroll? Inte minst med tanke på att du enligt dig själv inte alltid haft det förut.
Kanske låter det värre än det var, kanske var Q trygg i situationen, kanske kunde han förutspå att hans retande skulle kunna ha den effekten - det vet inte jag men jag vill ändå ställa frågan!
Först - tack för modet och för frågan! Jag uppskattar båda.
Jag kan förstås inte med säkerhet veta att Q kände sig trygg. Den garantin finns inte.
Men tidigare har han visat mig mycket tydligt när jag gått över gränsen. Han har faktiskt hjälpt mig att hitta den. När jag burit in honom i hans rum och stängt dörren har det hänt (en eller två gånger) att han har skrikit "mamma tycker inte om mig längre". Då har min ilska försvunnit, jag har kunnat kliva ur konflikten och se att där var den, gränsen. Nu måste jag gå tillbaka till honom, nu måste vi försonas, nu behöver han (och jag) försäkringar om att vi har varann.
Den här gången var det ett instinktivt val att jag la honom i min säng, inte hans egen. Han älskar min säng och vill ofta vara där. Jag ville markera att hans beteende inte var okej, jag ville skilja honom från oss andra, men jag ville inte överge honom helt. En bättre idé hade förstås varit att jag stannade hos honom en stund, men just då var vi båda så arga att det - inte var någon bra lösning.
Jag försöker vara förutsägbar. Jag försöker tala om för Q att nu närmar du dig, nu börjar mitt tålamod ta slut, nu blir det snart rejält bråk om du inte slutar med vad det nu är han gör. Den här sortens konfrontationer föregås alltid av ganska många varningar eller vad man ska kalla dem.
Q söker alltså min gräns, aktivt. Det är skitjobbigt. Kanske gör alla barn det, kanske är det helt naturligt. Men det har nog också något att göra med att jag tidigare hade svårt att hitta kontrollen. Det är ett pris jag måste betala.
Min förhoppning är att jag är någorlunda förutsägbar redan nu. Men också att hans trygghet ska öka med tiden, i och med att han får svar på de frågor han ställer med sina provokationer.
Jag har också, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg, diskuterat saken med Q. Hur ska vi göra tillsammans, hur ska vi lösa problemet som vi har att jag måste bli så förtvivlat arg för att han ska fatta att det är allvar?
Oroligt frågade jag psykologen om jag lägger för stort ansvar på honom med sådana resonemang. Han är smart och verbal, jag vill inte riskera att lägga över för mycket på honom. Men hon tyckte inte det. Hon menade att jag som vuxen tydligt ansvarar för relationen och hur den utvecklas, men att han ju har ansvar för sitt eget beteende, vilket han måste lära sig.
Så resonerar jag kring detta. Fortsatt diskussion välkomnas!
2011-01-13
Näpp. Och häpp.
Det bidde inget med jobbet som jag intervjuades för i förra veckan. De tyckte att jag var lite för annorlunda. Kanske hade de rätt. Hur som helst, vill inte de ha mig vill inte jag ha dem.
I irritationen efter detta besked ringde jag upp den trevlige mannen på det andra företaget. Hej, jag är fortfarande tillgänglig och vill ha ett nytt jobb snart. Helga, så bra att du ringde! Jag ska fundera ett slag. Det gjorde han tydligen, för han ringde en stund senare. Vi ska träffas igen nästa vecka. Låt se vad som kommer av detta.
När jag ändå höll på att ringa runt slog jag en signal till en kollega på mitt nuvarande jobb. Och si. Det varslas igen. Drygt tjugo personer av femtio. Stockholmskontoret håller på att monteras ner. Det skulle förvåna mig mycket om jag inte blir uppsagd nu. Om jag inte hinner säga upp mig själv först förstås.
Det som retar mig mest med detta är inte att jag kommer att förlora jobbet. Inte alls. Jag hade bestämt mig redan för ett år sedan att jag fått nog. Istället är jag arg på mina efterträdare i den lokala fackklubben. De verkar inta en väl underdånig inställning till företagsledningen i de pågående förhandlingarna. Men vad kan jag göra åt det? Inte något.
Nåja. Livet är inte precis långtråkigt inte.
I irritationen efter detta besked ringde jag upp den trevlige mannen på det andra företaget. Hej, jag är fortfarande tillgänglig och vill ha ett nytt jobb snart. Helga, så bra att du ringde! Jag ska fundera ett slag. Det gjorde han tydligen, för han ringde en stund senare. Vi ska träffas igen nästa vecka. Låt se vad som kommer av detta.
När jag ändå höll på att ringa runt slog jag en signal till en kollega på mitt nuvarande jobb. Och si. Det varslas igen. Drygt tjugo personer av femtio. Stockholmskontoret håller på att monteras ner. Det skulle förvåna mig mycket om jag inte blir uppsagd nu. Om jag inte hinner säga upp mig själv först förstås.
Det som retar mig mest med detta är inte att jag kommer att förlora jobbet. Inte alls. Jag hade bestämt mig redan för ett år sedan att jag fått nog. Istället är jag arg på mina efterträdare i den lokala fackklubben. De verkar inta en väl underdånig inställning till företagsledningen i de pågående förhandlingarna. Men vad kan jag göra åt det? Inte något.
Nåja. Livet är inte precis långtråkigt inte.
Näpp. Och häpp.
Det bidde inget med jobbet som jag intervjuades för i förra veckan. De tyckte att jag var lite för annorlunda. Kanske hade de rätt. Hur som helst, vill inte de ha mig vill inte jag ha dem.
I irritationen efter detta besked ringde jag upp den trevlige mannen på det andra företaget. Hej, jag är fortfarande tillgänglig och vill ha ett nytt jobb snart. Helga, så bra att du ringde! Jag ska fundera ett slag. Det gjorde han tydligen, för han ringde en stund senare. Vi ska träffas igen nästa vecka. Låt se vad som kommer av detta.
När jag ändå höll på att ringa runt slog jag en signal till en kollega på mitt nuvarande jobb. Och si. Det varslas igen. Drygt tjugo personer av femtio. Stockholmskontoret håller på att monteras ner. Det skulle förvåna mig mycket om jag inte blir uppsagd nu. Om jag inte hinner säga upp mig själv först förstås.
Det som retar mig mest med detta är inte att jag kommer att förlora jobbet. Inte alls. Jag hade bestämt mig redan för ett år sedan att jag fått nog. Istället är jag arg på mina efterträdare i den lokala fackklubben. De verkar inta en väl underdånig inställning till företagsledningen i de pågående förhandlingarna. Men vad kan jag göra åt det? Inte något.
Nåja. Livet är inte precis långtråkigt inte.
I irritationen efter detta besked ringde jag upp den trevlige mannen på det andra företaget. Hej, jag är fortfarande tillgänglig och vill ha ett nytt jobb snart. Helga, så bra att du ringde! Jag ska fundera ett slag. Det gjorde han tydligen, för han ringde en stund senare. Vi ska träffas igen nästa vecka. Låt se vad som kommer av detta.
När jag ändå höll på att ringa runt slog jag en signal till en kollega på mitt nuvarande jobb. Och si. Det varslas igen. Drygt tjugo personer av femtio. Stockholmskontoret håller på att monteras ner. Det skulle förvåna mig mycket om jag inte blir uppsagd nu. Om jag inte hinner säga upp mig själv först förstås.
Det som retar mig mest med detta är inte att jag kommer att förlora jobbet. Inte alls. Jag hade bestämt mig redan för ett år sedan att jag fått nog. Istället är jag arg på mina efterträdare i den lokala fackklubben. De verkar inta en väl underdånig inställning till företagsledningen i de pågående förhandlingarna. Men vad kan jag göra åt det? Inte något.
Nåja. Livet är inte precis långtråkigt inte.
2011-01-12
Sista samtalet
Idag trotsade jag snöyran, byltade ner Y i vagnen och tog tunnelbanan hela vägen in till stan för att träffa psykologen. Och inledde timmen med att tala om att jag ville avsluta idag.
För allt känns så mycket bättre än när jag kom till henne i september. Jag ser ljuset i tunneln, på flera sätt. Om mindre än två månader är min mammaledighet oåterkallerligen slut. Jag har försonats med tanken att det varit jobbigt att vara ledig den här gången. Att jag inte har njutit särskilt mycket alls. I september var detta fortfarande en sorg.
Ljus i tunneln också vad gäller Y:s sovande. Det blir långsamt bättre. Med jämna mellanrum säger O, min älskade optimist, nu funkar det ju faktiskt riktigt bra. Ofelbart brukar Y stöka, sparka och skrika hela natten efter ett sådant uttalande. Men det blir bättre. Och en annan sak är att jag lämnat över ansvaret för Y på nätterna till O. Jag tar hand om Q.
Jag har också lärt mig mycket om mig själv och min ilska. Jag har hamnat där jag absolut inte vill vara, att bli så arg att jag gör illa mina barn. Inget kan vara värre. Inget kan skrämma mig mer. Nu vet jag. Varför och hur. Därmed känner jag mig också tryggare. Häromveckan blev jag tokarg på Q som hade retats och provocerat mig i timmar. Jag la ner honom på golvet, ruskade honom, lyfte in honom i min säng och smällde sedan igen dörren. Klampade tillbaka in i köket och möttes av tre par stora ögon: Y och de två kompisar som var på besök. Kompisarnas mamma mumlade något om o så bra att de får se att även andra föräldrar blir förbannade när man retats tillräckligt länge. Och ingenstans kändes detta fel eller förbjudet eller hemskt eller okontrollerat.
Vid förra träffen gjorde vi en jämförelse. Det har känts farligt och hotfullt för mig att bli arg på mina barn, eftersom jag inte vetat var min gräns gick. Det har varit farligt och hotfullt för mig att bli arg på mina föräldrar i hela mitt liv. Mamma för att hon blev så förskräckligt arg och aggressiv. Pappa för att han blev så ledsen och ynklig.
Men det finns en människa jag har kunnat bli arg på, på ett alldeles tryggt sätt. Min man. Min klippa. Det tog några år att väcka urilskan. Det krävdes en kris som barnlösheten. Men då jävlar. Tallrikar i golvet. Sagt saker, sånt man sannerligen inte bör säga för ofta. Men han stannade kvar. Och efteråt pratade vi, och jag bad om förlåtelse, och jag tror att han förlåtit mig. Han höll. Vi höll.
Tack och lov för att jag har detta goda exempel av ilska. Eller snarare, tack O.
Jag har ändrat mitt beteende mot mina föräldrar. Jag har blivit tydligare och mer specifik i vad jag behöver från dem. Jag ska skriva mer om dem och deras hjälp till mig i ett annat inlägg, för de är så olika och det är intressant. För mig i alla fall.
Till sist var det också en lättnad att sluta av rent praktiska skäl. Kombinationen långa resor och Y närvarande vid terapisessionerna har varit för tungt. Mot slutet var det inte riktigt värt det längre.
Nu ska jag inte skriva mer utan söka upp min man, som har rakat sig ikväll. Han påstår att det är för min skull.
God natt!
För allt känns så mycket bättre än när jag kom till henne i september. Jag ser ljuset i tunneln, på flera sätt. Om mindre än två månader är min mammaledighet oåterkallerligen slut. Jag har försonats med tanken att det varit jobbigt att vara ledig den här gången. Att jag inte har njutit särskilt mycket alls. I september var detta fortfarande en sorg.
Ljus i tunneln också vad gäller Y:s sovande. Det blir långsamt bättre. Med jämna mellanrum säger O, min älskade optimist, nu funkar det ju faktiskt riktigt bra. Ofelbart brukar Y stöka, sparka och skrika hela natten efter ett sådant uttalande. Men det blir bättre. Och en annan sak är att jag lämnat över ansvaret för Y på nätterna till O. Jag tar hand om Q.
Jag har också lärt mig mycket om mig själv och min ilska. Jag har hamnat där jag absolut inte vill vara, att bli så arg att jag gör illa mina barn. Inget kan vara värre. Inget kan skrämma mig mer. Nu vet jag. Varför och hur. Därmed känner jag mig också tryggare. Häromveckan blev jag tokarg på Q som hade retats och provocerat mig i timmar. Jag la ner honom på golvet, ruskade honom, lyfte in honom i min säng och smällde sedan igen dörren. Klampade tillbaka in i köket och möttes av tre par stora ögon: Y och de två kompisar som var på besök. Kompisarnas mamma mumlade något om o så bra att de får se att även andra föräldrar blir förbannade när man retats tillräckligt länge. Och ingenstans kändes detta fel eller förbjudet eller hemskt eller okontrollerat.
Vid förra träffen gjorde vi en jämförelse. Det har känts farligt och hotfullt för mig att bli arg på mina barn, eftersom jag inte vetat var min gräns gick. Det har varit farligt och hotfullt för mig att bli arg på mina föräldrar i hela mitt liv. Mamma för att hon blev så förskräckligt arg och aggressiv. Pappa för att han blev så ledsen och ynklig.
Men det finns en människa jag har kunnat bli arg på, på ett alldeles tryggt sätt. Min man. Min klippa. Det tog några år att väcka urilskan. Det krävdes en kris som barnlösheten. Men då jävlar. Tallrikar i golvet. Sagt saker, sånt man sannerligen inte bör säga för ofta. Men han stannade kvar. Och efteråt pratade vi, och jag bad om förlåtelse, och jag tror att han förlåtit mig. Han höll. Vi höll.
Tack och lov för att jag har detta goda exempel av ilska. Eller snarare, tack O.
Jag har ändrat mitt beteende mot mina föräldrar. Jag har blivit tydligare och mer specifik i vad jag behöver från dem. Jag ska skriva mer om dem och deras hjälp till mig i ett annat inlägg, för de är så olika och det är intressant. För mig i alla fall.
Till sist var det också en lättnad att sluta av rent praktiska skäl. Kombinationen långa resor och Y närvarande vid terapisessionerna har varit för tungt. Mot slutet var det inte riktigt värt det längre.
Nu ska jag inte skriva mer utan söka upp min man, som har rakat sig ikväll. Han påstår att det är för min skull.
God natt!
Sista samtalet
Idag trotsade jag snöyran, byltade ner Y i vagnen och tog tunnelbanan hela vägen in till stan för att träffa psykologen. Och inledde timmen med att tala om att jag ville avsluta idag.
För allt känns så mycket bättre än när jag kom till henne i september. Jag ser ljuset i tunneln, på flera sätt. Om mindre än två månader är min mammaledighet oåterkallerligen slut. Jag har försonats med tanken att det varit jobbigt att vara ledig den här gången. Att jag inte har njutit särskilt mycket alls. I september var detta fortfarande en sorg.
Ljus i tunneln också vad gäller Y:s sovande. Det blir långsamt bättre. Med jämna mellanrum säger O, min älskade optimist, nu funkar det ju faktiskt riktigt bra. Ofelbart brukar Y stöka, sparka och skrika hela natten efter ett sådant uttalande. Men det blir bättre. Och en annan sak är att jag lämnat över ansvaret för Y på nätterna till O. Jag tar hand om Q.
Jag har också lärt mig mycket om mig själv och min ilska. Jag har hamnat där jag absolut inte vill vara, att bli så arg att jag gör illa mina barn. Inget kan vara värre. Inget kan skrämma mig mer. Nu vet jag. Varför och hur. Därmed känner jag mig också tryggare. Häromveckan blev jag tokarg på Q som hade retats och provocerat mig i timmar. Jag la ner honom på golvet, ruskade honom, lyfte in honom i min säng och smällde sedan igen dörren. Klampade tillbaka in i köket och möttes av tre par stora ögon: Y och de två kompisar som var på besök. Kompisarnas mamma mumlade något om o så bra att de får se att även andra föräldrar blir förbannade när man retats tillräckligt länge. Och ingenstans kändes detta fel eller förbjudet eller hemskt eller okontrollerat.
Vid förra träffen gjorde vi en jämförelse. Det har känts farligt och hotfullt för mig att bli arg på mina barn, eftersom jag inte vetat var min gräns gick. Det har varit farligt och hotfullt för mig att bli arg på mina föräldrar i hela mitt liv. Mamma för att hon blev så förskräckligt arg och aggressiv. Pappa för att han blev så ledsen och ynklig.
Men det finns en människa jag har kunnat bli arg på, på ett alldeles tryggt sätt. Min man. Min klippa. Det tog några år att väcka urilskan. Det krävdes en kris som barnlösheten. Men då jävlar. Tallrikar i golvet. Sagt saker, sånt man sannerligen inte bör säga för ofta. Men han stannade kvar. Och efteråt pratade vi, och jag bad om förlåtelse, och jag tror att han förlåtit mig. Han höll. Vi höll.
Tack och lov för att jag har detta goda exempel av ilska. Eller snarare, tack O.
Jag har ändrat mitt beteende mot mina föräldrar. Jag har blivit tydligare och mer specifik i vad jag behöver från dem. Jag ska skriva mer om dem och deras hjälp till mig i ett annat inlägg, för de är så olika och det är intressant. För mig i alla fall.
Till sist var det också en lättnad att sluta av rent praktiska skäl. Kombinationen långa resor och Y närvarande vid terapisessionerna har varit för tungt. Mot slutet var det inte riktigt värt det längre.
Nu ska jag inte skriva mer utan söka upp min man, som har rakat sig ikväll. Han påstår att det är för min skull.
God natt!
För allt känns så mycket bättre än när jag kom till henne i september. Jag ser ljuset i tunneln, på flera sätt. Om mindre än två månader är min mammaledighet oåterkallerligen slut. Jag har försonats med tanken att det varit jobbigt att vara ledig den här gången. Att jag inte har njutit särskilt mycket alls. I september var detta fortfarande en sorg.
Ljus i tunneln också vad gäller Y:s sovande. Det blir långsamt bättre. Med jämna mellanrum säger O, min älskade optimist, nu funkar det ju faktiskt riktigt bra. Ofelbart brukar Y stöka, sparka och skrika hela natten efter ett sådant uttalande. Men det blir bättre. Och en annan sak är att jag lämnat över ansvaret för Y på nätterna till O. Jag tar hand om Q.
Jag har också lärt mig mycket om mig själv och min ilska. Jag har hamnat där jag absolut inte vill vara, att bli så arg att jag gör illa mina barn. Inget kan vara värre. Inget kan skrämma mig mer. Nu vet jag. Varför och hur. Därmed känner jag mig också tryggare. Häromveckan blev jag tokarg på Q som hade retats och provocerat mig i timmar. Jag la ner honom på golvet, ruskade honom, lyfte in honom i min säng och smällde sedan igen dörren. Klampade tillbaka in i köket och möttes av tre par stora ögon: Y och de två kompisar som var på besök. Kompisarnas mamma mumlade något om o så bra att de får se att även andra föräldrar blir förbannade när man retats tillräckligt länge. Och ingenstans kändes detta fel eller förbjudet eller hemskt eller okontrollerat.
Vid förra träffen gjorde vi en jämförelse. Det har känts farligt och hotfullt för mig att bli arg på mina barn, eftersom jag inte vetat var min gräns gick. Det har varit farligt och hotfullt för mig att bli arg på mina föräldrar i hela mitt liv. Mamma för att hon blev så förskräckligt arg och aggressiv. Pappa för att han blev så ledsen och ynklig.
Men det finns en människa jag har kunnat bli arg på, på ett alldeles tryggt sätt. Min man. Min klippa. Det tog några år att väcka urilskan. Det krävdes en kris som barnlösheten. Men då jävlar. Tallrikar i golvet. Sagt saker, sånt man sannerligen inte bör säga för ofta. Men han stannade kvar. Och efteråt pratade vi, och jag bad om förlåtelse, och jag tror att han förlåtit mig. Han höll. Vi höll.
Tack och lov för att jag har detta goda exempel av ilska. Eller snarare, tack O.
Jag har ändrat mitt beteende mot mina föräldrar. Jag har blivit tydligare och mer specifik i vad jag behöver från dem. Jag ska skriva mer om dem och deras hjälp till mig i ett annat inlägg, för de är så olika och det är intressant. För mig i alla fall.
Till sist var det också en lättnad att sluta av rent praktiska skäl. Kombinationen långa resor och Y närvarande vid terapisessionerna har varit för tungt. Mot slutet var det inte riktigt värt det längre.
Nu ska jag inte skriva mer utan söka upp min man, som har rakat sig ikväll. Han påstår att det är för min skull.
God natt!
2011-01-07
Förspillda dagar
Trettonhelg, O är ledig fyra dagar på raken, sista lite längre ledigheten på länge. Vi är hemma, inga måsten. Perfekt tid för umgänge, återhämtning och vila.
Vad händer? Jag blir magsjuk. Kände av det redan på trettondagsaftons kväll, och idag är andra dagen som jag ligger till sängs undantaget regelbundna besök ni-förstår-vart. Natten som gick var inte direkt vilsam.
Nå, det kunde ha varit värre. Ingen annan har fått det (hittills). Jag kräks inte, mår inte ens illa. Jag ligger i min säng med datorn på min morrande mage. Jag har precis läst ut Elisabet Höglunds intressanta självbiografi. Vilken ovanlig kvinna!
Men imorgon vill jag banne mig vara frisk!
Vad händer? Jag blir magsjuk. Kände av det redan på trettondagsaftons kväll, och idag är andra dagen som jag ligger till sängs undantaget regelbundna besök ni-förstår-vart. Natten som gick var inte direkt vilsam.
Nå, det kunde ha varit värre. Ingen annan har fått det (hittills). Jag kräks inte, mår inte ens illa. Jag ligger i min säng med datorn på min morrande mage. Jag har precis läst ut Elisabet Höglunds intressanta självbiografi. Vilken ovanlig kvinna!
Men imorgon vill jag banne mig vara frisk!
Förspillda dagar
Trettonhelg, O är ledig fyra dagar på raken, sista lite längre ledigheten på länge. Vi är hemma, inga måsten. Perfekt tid för umgänge, återhämtning och vila.
Vad händer? Jag blir magsjuk. Kände av det redan på trettondagsaftons kväll, och idag är andra dagen som jag ligger till sängs undantaget regelbundna besök ni-förstår-vart. Natten som gick var inte direkt vilsam.
Nå, det kunde ha varit värre. Ingen annan har fått det (hittills). Jag kräks inte, mår inte ens illa. Jag ligger i min säng med datorn på min morrande mage. Jag har precis läst ut Elisabet Höglunds intressanta självbiografi. Vilken ovanlig kvinna!
Men imorgon vill jag banne mig vara frisk!
Vad händer? Jag blir magsjuk. Kände av det redan på trettondagsaftons kväll, och idag är andra dagen som jag ligger till sängs undantaget regelbundna besök ni-förstår-vart. Natten som gick var inte direkt vilsam.
Nå, det kunde ha varit värre. Ingen annan har fått det (hittills). Jag kräks inte, mår inte ens illa. Jag ligger i min säng med datorn på min morrande mage. Jag har precis läst ut Elisabet Höglunds intressanta självbiografi. Vilken ovanlig kvinna!
Men imorgon vill jag banne mig vara frisk!
2011-01-06
En ny fråga
Godnattsagan vald av Q var som så många gånger förr Så blev jag till av Katerina Janouch. Jag läser och ställer efter en stund en kontrollfråga: vems mage har du legat i? J:s! svarar Q, han vet förstås namnet på sin biologiska mamma. Så ser jag, ja det syns tydligt hur en alldeles ny tanke slår honom.
- Men? Vem.. vem har hon... vem är den där killen med fröna, som har stoppat in snoppen?
- Det vet inte jag, älskling. Men J vet. När du blir stor, om du vill, kan du åka till Korea och kanske träffa J och fråga henne själv.
Q begrundar detta under tystnad. Så ser han oroligt på mig: Men hur ska jag förstå vad hon säger?
Som tur är kunde jag fråga om han mindes mötet med fostermamman Mrs Kim i våras, att det var en annan tant med, som sa på engelska det som Mrs Kim sa på koreanska. Jo, det gjorde han ju. Och när jag är stor kan jag engelska, sa han belåtet.
Jag har skrivit det förut, och jag skriver det igen, detta är ett sådant äventyr. Det liknar faktiskt inget annat.
- Men? Vem.. vem har hon... vem är den där killen med fröna, som har stoppat in snoppen?
- Det vet inte jag, älskling. Men J vet. När du blir stor, om du vill, kan du åka till Korea och kanske träffa J och fråga henne själv.
Q begrundar detta under tystnad. Så ser han oroligt på mig: Men hur ska jag förstå vad hon säger?
Som tur är kunde jag fråga om han mindes mötet med fostermamman Mrs Kim i våras, att det var en annan tant med, som sa på engelska det som Mrs Kim sa på koreanska. Jo, det gjorde han ju. Och när jag är stor kan jag engelska, sa han belåtet.
Jag har skrivit det förut, och jag skriver det igen, detta är ett sådant äventyr. Det liknar faktiskt inget annat.
En ny fråga
Godnattsagan vald av Q var som så många gånger förr Så blev jag till av Katerina Janouch. Jag läser och ställer efter en stund en kontrollfråga: vems mage har du legat i? J:s! svarar Q, han vet förstås namnet på sin biologiska mamma. Så ser jag, ja det syns tydligt hur en alldeles ny tanke slår honom.
- Men? Vem.. vem har hon... vem är den där killen med fröna, som har stoppat in snoppen?
- Det vet inte jag, älskling. Men J vet. När du blir stor, om du vill, kan du åka till Korea och kanske träffa J och fråga henne själv.
Q begrundar detta under tystnad. Så ser han oroligt på mig: Men hur ska jag förstå vad hon säger?
Som tur är kunde jag fråga om han mindes mötet med fostermamman Mrs Kim i våras, att det var en annan tant med, som sa på engelska det som Mrs Kim sa på koreanska. Jo, det gjorde han ju. Och när jag är stor kan jag engelska, sa han belåtet.
Jag har skrivit det förut, och jag skriver det igen, detta är ett sådant äventyr. Det liknar faktiskt inget annat.
- Men? Vem.. vem har hon... vem är den där killen med fröna, som har stoppat in snoppen?
- Det vet inte jag, älskling. Men J vet. När du blir stor, om du vill, kan du åka till Korea och kanske träffa J och fråga henne själv.
Q begrundar detta under tystnad. Så ser han oroligt på mig: Men hur ska jag förstå vad hon säger?
Som tur är kunde jag fråga om han mindes mötet med fostermamman Mrs Kim i våras, att det var en annan tant med, som sa på engelska det som Mrs Kim sa på koreanska. Jo, det gjorde han ju. Och när jag är stor kan jag engelska, sa han belåtet.
Jag har skrivit det förut, och jag skriver det igen, detta är ett sådant äventyr. Det liknar faktiskt inget annat.
2011-01-05
Frågan för dagen
Hur får man ett barn att lyda göra som man säger SAMARBETA med vänliga tillsägelser, därefter i allt strängare tonfall? Hur får man honom att samarbeta utan att ta till metoder som gränsar till det i lag förbjudna, liksom för barnet kränkande, bara för att man själv hunnit bli så arg och uttröttad? Vad ska jag göra eller säga, hur ska jag vara för att få honom att förstå och acceptera att nu är det allvar?
Denna fråga, något omformulerad, ställde jag idag till min snart femårige son. Jag vet inte, mamma, svarade han.
Nej, jag vet fan inte heller.
Denna fråga, något omformulerad, ställde jag idag till min snart femårige son. Jag vet inte, mamma, svarade han.
Nej, jag vet fan inte heller.
Frågan för dagen
Hur får man ett barn att lyda göra som man säger SAMARBETA med vänliga tillsägelser, därefter i allt strängare tonfall? Hur får man honom att samarbeta utan att ta till metoder som gränsar till det i lag förbjudna, liksom för barnet kränkande, bara för att man själv hunnit bli så arg och uttröttad? Vad ska jag göra eller säga, hur ska jag vara för att få honom att förstå och acceptera att nu är det allvar?
Denna fråga, något omformulerad, ställde jag idag till min snart femårige son. Jag vet inte, mamma, svarade han.
Nej, jag vet fan inte heller.
Denna fråga, något omformulerad, ställde jag idag till min snart femårige son. Jag vet inte, mamma, svarade han.
Nej, jag vet fan inte heller.
Uppdatering
Resan till Göteborg var inte så jobbig som befarat. Q och jag turades om att spela Angry Birds på julklappssurfplattan (a.k.a. Paddan - nej det är ingen IPad, utan en billig kopia, den heter Padda i alla fall). Det är häftigt att ha en så stor unge! Bra, mamma! jublade han och klappade mig på axeln när jag tog mig till en ny nivå. Y skrek visserligen argt och förorättat av svartsjuka från framsätet när han såg hur trevligt vi hade.
Vi bodde på hotell, på sätt och vis. Hotell Farmor. Där sover man visserligen på madrass på golvet men frukostarna är underbara, liksom övriga måltider. En enorm leksakslåda med klassiker från 60- och 70-tal ingår, liksom en hel del barnpassning. Och de ljuvligaste hembakta julkakor man kan tänka sig.
Nyårsfesten var trevlig. Visst är det så att man knappast ångrar de tillfällen man pallrade sig iväg och träffade gamla kompisar. Jag höll mig nykter för att kunna köra hem till Hotell Farmor, ingen enorm uppoffring. Fasen vad gott det är med Pommac. Stundom var konversationen ganska prövande på sina håll, berusade människor är tjatiga! Även om man gillar dem.
Y kämpade mot sömnen i det längsta men somnade till sist vid halvelvatiden. Q såg vi knappt röken av, han umgicks med husets döttrar, elva och tolv år gamla.
Tolvslaget tillbringade jag i sovrummet med gallskrikande Y som vaknat av alla fyrverkerier. Men han somnade om i min famn. Och kompisarnas omdöme om honom var en ögonöppnare: vad snäll han är, fast han är trött och inte sover. Så sant. Ingen är lyckligare och fridsammare än Y när han får lalla runt i sena kvällen tills han själv väljer att somna.
Igår var jag på intervju och återvände djupt tankfull. Ett litet företag, jag som alltid jobbat på stora. Ny spännande bransch som jag är verkligt nyfiken på. De kräver inte branscherfarenhet utan intresse och rätt personlighet. Det som får mig att tveka något är avsaknaden av struktur. En tjänst man formar själv, sånt brukar inte jag gilla. Å andra sidan ska man väl kliva ur sin bekvämlighetszon ibland.
Men kulturen och klimatet verkar bra. De två som intervjuade mig hade själva småbarn och jobbade 60 respektive 75%. Bara en sådan sak.
Nästa vecka bestämmer de sig, och får jag ett erbjudande tror jag att jag ska tacka ja.
Och så har jag skrivit avtal med Itrim, och idag tränat för första gången där. Men det kommer jag inte att skriva om här, utan på min tråkiga viktminskningsblogg.
Vi bodde på hotell, på sätt och vis. Hotell Farmor. Där sover man visserligen på madrass på golvet men frukostarna är underbara, liksom övriga måltider. En enorm leksakslåda med klassiker från 60- och 70-tal ingår, liksom en hel del barnpassning. Och de ljuvligaste hembakta julkakor man kan tänka sig.
Nyårsfesten var trevlig. Visst är det så att man knappast ångrar de tillfällen man pallrade sig iväg och träffade gamla kompisar. Jag höll mig nykter för att kunna köra hem till Hotell Farmor, ingen enorm uppoffring. Fasen vad gott det är med Pommac. Stundom var konversationen ganska prövande på sina håll, berusade människor är tjatiga! Även om man gillar dem.
Y kämpade mot sömnen i det längsta men somnade till sist vid halvelvatiden. Q såg vi knappt röken av, han umgicks med husets döttrar, elva och tolv år gamla.
Tolvslaget tillbringade jag i sovrummet med gallskrikande Y som vaknat av alla fyrverkerier. Men han somnade om i min famn. Och kompisarnas omdöme om honom var en ögonöppnare: vad snäll han är, fast han är trött och inte sover. Så sant. Ingen är lyckligare och fridsammare än Y när han får lalla runt i sena kvällen tills han själv väljer att somna.
Igår var jag på intervju och återvände djupt tankfull. Ett litet företag, jag som alltid jobbat på stora. Ny spännande bransch som jag är verkligt nyfiken på. De kräver inte branscherfarenhet utan intresse och rätt personlighet. Det som får mig att tveka något är avsaknaden av struktur. En tjänst man formar själv, sånt brukar inte jag gilla. Å andra sidan ska man väl kliva ur sin bekvämlighetszon ibland.
Men kulturen och klimatet verkar bra. De två som intervjuade mig hade själva småbarn och jobbade 60 respektive 75%. Bara en sådan sak.
Nästa vecka bestämmer de sig, och får jag ett erbjudande tror jag att jag ska tacka ja.
Och så har jag skrivit avtal med Itrim, och idag tränat för första gången där. Men det kommer jag inte att skriva om här, utan på min tråkiga viktminskningsblogg.
Uppdatering
Resan till Göteborg var inte så jobbig som befarat. Q och jag turades om att spela Angry Birds på julklappssurfplattan (a.k.a. Paddan - nej det är ingen IPad, utan en billig kopia, den heter Padda i alla fall). Det är häftigt att ha en så stor unge! Bra, mamma! jublade han och klappade mig på axeln när jag tog mig till en ny nivå. Y skrek visserligen argt och förorättat av svartsjuka från framsätet när han såg hur trevligt vi hade.
Vi bodde på hotell, på sätt och vis. Hotell Farmor. Där sover man visserligen på madrass på golvet men frukostarna är underbara, liksom övriga måltider. En enorm leksakslåda med klassiker från 60- och 70-tal ingår, liksom en hel del barnpassning. Och de ljuvligaste hembakta julkakor man kan tänka sig.
Nyårsfesten var trevlig. Visst är det så att man knappast ångrar de tillfällen man pallrade sig iväg och träffade gamla kompisar. Jag höll mig nykter för att kunna köra hem till Hotell Farmor, ingen enorm uppoffring. Fasen vad gott det är med Pommac. Stundom var konversationen ganska prövande på sina håll, berusade människor är tjatiga! Även om man gillar dem.
Y kämpade mot sömnen i det längsta men somnade till sist vid halvelvatiden. Q såg vi knappt röken av, han umgicks med husets döttrar, elva och tolv år gamla.
Tolvslaget tillbringade jag i sovrummet med gallskrikande Y som vaknat av alla fyrverkerier. Men han somnade om i min famn. Och kompisarnas omdöme om honom var en ögonöppnare: vad snäll han är, fast han är trött och inte sover. Så sant. Ingen är lyckligare och fridsammare än Y när han får lalla runt i sena kvällen tills han själv väljer att somna.
Igår var jag på intervju och återvände djupt tankfull. Ett litet företag, jag som alltid jobbat på stora. Ny spännande bransch som jag är verkligt nyfiken på. De kräver inte branscherfarenhet utan intresse och rätt personlighet. Det som får mig att tveka något är avsaknaden av struktur. En tjänst man formar själv, sånt brukar inte jag gilla. Å andra sidan ska man väl kliva ur sin bekvämlighetszon ibland.
Men kulturen och klimatet verkar bra. De två som intervjuade mig hade själva småbarn och jobbade 60 respektive 75%. Bara en sådan sak.
Nästa vecka bestämmer de sig, och får jag ett erbjudande tror jag att jag ska tacka ja.
Och så har jag skrivit avtal med Itrim, och idag tränat för första gången där. Men det kommer jag inte att skriva om här, utan på min tråkiga viktminskningsblogg.
Vi bodde på hotell, på sätt och vis. Hotell Farmor. Där sover man visserligen på madrass på golvet men frukostarna är underbara, liksom övriga måltider. En enorm leksakslåda med klassiker från 60- och 70-tal ingår, liksom en hel del barnpassning. Och de ljuvligaste hembakta julkakor man kan tänka sig.
Nyårsfesten var trevlig. Visst är det så att man knappast ångrar de tillfällen man pallrade sig iväg och träffade gamla kompisar. Jag höll mig nykter för att kunna köra hem till Hotell Farmor, ingen enorm uppoffring. Fasen vad gott det är med Pommac. Stundom var konversationen ganska prövande på sina håll, berusade människor är tjatiga! Även om man gillar dem.
Y kämpade mot sömnen i det längsta men somnade till sist vid halvelvatiden. Q såg vi knappt röken av, han umgicks med husets döttrar, elva och tolv år gamla.
Tolvslaget tillbringade jag i sovrummet med gallskrikande Y som vaknat av alla fyrverkerier. Men han somnade om i min famn. Och kompisarnas omdöme om honom var en ögonöppnare: vad snäll han är, fast han är trött och inte sover. Så sant. Ingen är lyckligare och fridsammare än Y när han får lalla runt i sena kvällen tills han själv väljer att somna.
Igår var jag på intervju och återvände djupt tankfull. Ett litet företag, jag som alltid jobbat på stora. Ny spännande bransch som jag är verkligt nyfiken på. De kräver inte branscherfarenhet utan intresse och rätt personlighet. Det som får mig att tveka något är avsaknaden av struktur. En tjänst man formar själv, sånt brukar inte jag gilla. Å andra sidan ska man väl kliva ur sin bekvämlighetszon ibland.
Men kulturen och klimatet verkar bra. De två som intervjuade mig hade själva småbarn och jobbade 60 respektive 75%. Bara en sådan sak.
Nästa vecka bestämmer de sig, och får jag ett erbjudande tror jag att jag ska tacka ja.
Och så har jag skrivit avtal med Itrim, och idag tränat för första gången där. Men det kommer jag inte att skriva om här, utan på min tråkiga viktminskningsblogg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)