Vid senaste terapin beskrev jag ett tillfälle då jag blivit oresonligt arg på, och varit dum mot Q.
Han beter sig som om jag inte fanns, inget kan provocera mig mera. Jag skriker nej, stopp, stanna och han stövlar rakt förbi mig med leriga stövlar, leriga leksaker i handen, in i sovrummet där Y sover.
Naturligtvis både såg och hörde han mig. Vad är det jag vill att han ska göra, lyssna? Lyda?
Du vill att han ska samarbeta, sa psykologen enkelt.
Ja. Precis.
Men Q samarbetade verkligen inte. När han väl uppmärksammade mig var det genom att räcka ut tungan och ropa njä-njä-njä-njä-njänjä. Jag blev ännu argare, så arg att jag gav honom en hård knack på hjässan när han snodde förbi mig. Vilket resulterade i gråt, förstås. Försoning en stund senare.
Men jag var upprörd länge efteråt, hjärtklappning och heta kinder, och min upprördhet gällde mitt eget beteende, inte Q:s.
När jag beskrev det hela grät jag själv. Över Q:s lojalitet som skär i mitt hjärta. Försoningen skedde inför farmor som var på besök. Jag tog Q i knät och bad om förlåtelse för att jag varit dum. Men först när farmor gått därifrån lyfte Q ansiktet från min hals och sa förebrående: man får inte slåss!
Älskade unge. Den lojaliteten ska du inte behöva ge mig.
Nä, det är klart man inte får slåss.
SvaraRaderaMen, undrar den som inte har barn själv, när en begåvad fyraåring som Q alldeles medvetet gör vad han inte får OCH dessutom retas - får man då inte ens lov att ta ett redigt tag i honom och placera honom och de leriga stövlarna där de skulle ha stannat redan från början?
För det skulle man ha gjort med en hund. Och det är vad jag skulle ha gjort, utan att ens tänka efter.
Man får inte slåss. Men man får faktiskt inte retas heller.
Jo, annannan, det är klart man får. Ta tag i alltså. Mitt problem är nog att jag inte gör det i tid. Jag resonerar och vädjar för länge. Egentligen skulle jag ha släppt vad jag hade för händer (disken, vill jag minnas) och resolut ställt mig i vägen för Q.
SvaraRaderaOch eftersom det är först i efterhand dessa insikter kommer, så går jag nu i beteendeterapi.
Jo, det börjar bli tydligt för mig som utifrånläsare och funderare också att problemet ligger där.
SvaraRaderaOm du hade agerat tidigare här hade du antagligen inte blivit så arg. Flera olika aspekter hade blivit lättare:
1. det hade inte kommit att gå så lång tid under vilken du kunnat elda upp dig
2. du hade förhindrat den omedelbara irriterande konsekvensen att Q smutsat ner golvet och hotat väcka Y
3 och dessutom inte behövt uppleva det jävliga i att Q dels ignorerade dig dels retades
Dessutom hade du sannolikt inte blivit så upprörd efteråt.
Hoppas du inte tycker att jag klampar in med mina leriga amatörpsykologiska stövlar och min kletiga analys!
Ingen fara!
SvaraRaderaJag behöver alltså bli mer snabbtänkt helt enkelt ;-)
Skämt åsido så är de här insikterna mycket bra, men många situationer, däribland den här, uppstår med blixtens hastighet, och så står man där. Jag minns att Q var halvvägs in i sovrummet innan jag fattade vad han gjorde.
Största behållningen av terapeutens analys var att hon gav mig ordet samarbeta. Det är ju det jag vill att han ska göra.
Det är så svårt, så svårt, så svårt. Jag har inte slagit, men jag skriker. Jag skriker när jag blir för arg och det är inte vackert. Imorse exempelvis. Bull på väg att bli sjuk och gastar och skriker hela tiden. Mina stresshormoner rasar i höjden. Bill samarbetar fint, det gör hon faktistk. Hon trotsar inte, är vid gott mod, sjunger visserligen så att jag tror att jag ska bli galen (men där ligger ju problemet hos mig och inte hos henne) och hjälper till så gott en fyraåring kan. Ändå blir jag blixtrasande när vi står i hallen, jag har tvingat på en skrikande Bull kläder och han just har slutat skrika (välsignade tystnad!). Och då tränger sig förstås Bill mellan när hon ska ta på sina skor. Tränger sig mellan mig och Bull och ramlar baklänges rakt på Bull. Som börjar gasta i högan sky igen.
SvaraRaderaDå blir jag vansinnesarg och skriker MEN DET VAR VÄL ÄNDÅ H-VETE!!!
Fint där, Maja.
Ilskan kommer, det är hanterandet som är grejen.
Man får inte slåss, men man får faktiskt inte retas heller. Men det är skillnad på att vara fyra och att vara vuxen. Det är självklart otroligt viktigt att du lär dig hantera ditt beteende Helga och det är bra att du tar det på allvar. Risken är väl också att Q´s beteende förstärks på grund av din okontrollerade reaktion. Det verkar vara tufft och jag tror inte på något sätt att du negligerar ditt eget beteende, det visar ju det du skriver. Men jag tror inte det stöd du behöver består i att få ett ok för det beteendet, utan i att få redskap att slippa överskrida den gräns som du tydligt känner när du går över.
SvaraRadera/Joy
Det svåra med impulsen att vilja smälla till när man blir provocerad är ju också att den känns som en ren reflex, det går snabbare än tanken. Det gäller verkligen att kunna stoppa innan man kommer till det läget, för då är det nog försent. Det gäller alltså att kunna känna igen situationen innan man är där. Usch svårt. Tro inte att jag inte fattar att det är svårt att bli så provocerad utan att reagera fel. Hoppas det löser sig med detta.
SvaraRadera