Vi har haft några jobbiga morgnar, jag och min äldste son. Q:s dagmamma har varit ledig så han har varit hemma med mig och lillebror. Då krävs det planering för att tillhandahålla andlig och fysisk stimulans.
Schemat såg ut som följer:
Onsdag: besök på Leksaks- och Spårvägsmuseet i sällskap med morfar
Torsdag: Ikea. Låter kanske inte så kul men kombinationen lekrum och köttbullar är helt i Q:s smak. "Tänk om man fick bo här", sa han längtansfullt när köttbullarna var uppätna.
Fredag: öppna förskolan
Fast det var roliga saker vi skulle iväg på varje dag, fast Q var informerad och på förfrågan gärna ville åka på alltihopa, blev varje morgonmoment en kamp. Krångel, tjat, krångel, tjat, krångel, tjat - FÖRBANNAT OCKSÅ! - Q tar någorlunda reson - försoning - vi haltar vidare mot nästa krångeltjatstation.
Idag kom vi till Öppnis, pojkarna på strålande humör, jag betydligt mulnare. Jag pratade av mig dels med Pippi, en underbar kvinna i personalen, som har sett Q sedan han var åtta månader och satt på min mage i bärsele, dels med en vän som är mamma till en av Q.s jämnåriga kompisar.
Vädja inte till honom, sa Pippi. Vädja inte, resonera inte. Bara säg att nu ska vi göra så här. Punkt.
Vettigt råd. När jag tänker efter inser jag att jag ibland vädjar utan att ens märka att det är det jag gör. Verbalt barn, klassisk fälla att resonera för mycket. In genom ena örat, ut genom andra.
På sätt och vis ligger detta i linje med min tidigare lärdom att bli arg tidigare, släppa ut ilskan tidigare. Kanalisera den genom att bli tydligare, mer kommenderande. Bättre det än att först resonera och sedan bli alldeles för arg.
En annan insikt gäller mina förväntningar på Q. Han var tidig med att lära sig att klä sig själv. I början var han stolt och glad över att kunna det. Undrar om han är det fortfarande? Men jag tar för givet att han gör det, tillåter ingen regression. Jag orkar inte, det är för tungt att klä på två barn varje morgon. Å andra sidan, kanske enklare än att klä på en och tjata på den andra?
Har du provat att ställa in det roliga om han inte uppför sig, frågade kompismamman. (Jag har tidigare noterat att hennes uppfostringsstil är mer auktoritär än min.) Nej, det har jag ju inte. Dels av den enkla anledningen att jag själv gärna vill åka på utflykterna. Inte bara för mitt eget höga nöjes skull utan också för att jag vet att då brukar det bli bra. Att stanna hemma med arg och besviken Q är inte roligt för någon av oss. (Inte heller för lillebror, oskyldig i sammanhanget. Han begriper inget av detta nu men snart.)
Men också för att det känns fel, på ett obestämt sätt. Först ikväll kom jag på varför, the hard way. Q bråkade så vid avklädning och tandborstning att jag - i affekt - bestämde mig för att dra in kvällssagan. Jag släckte lampan direkt och la mig hos honom. Men det blev inte bra. Q var förstås arg och besviken och fortsatte att jävlas. O fick ta över nattandet medan jag satte mig och tänkte.
Att dra in kvällssaga, utlovad utflykt, lördagsgodis eller andra trevligheter är en för kraftig maktdemonstration. Kränkande, om man så vill. För Q undrar jag om det inte är lika kränkande som fysisk bestraffning. Hans reaktioner tyder på det. Det är en återvändsgata.
Jag måste hitta ett sätt att hantera det här.
Men hur?
Svårt det där.
SvaraRaderaJag förstår ungefär hur du tänker och känner. Det är en svår balansgång mellan att försöka få dem att förstå "konsekvenser" och att ändå få dem att inte känna enbar besvikelse. Jag tror inget gott föds ur känslan av svikna löften även om jag inser att man ibland kanske kommer att komma till just detta.
Att du pratar och "diskuterar" mycket med Q förstår jag också eftersom han är så framåt verbalt. jag inser att jag gör lite samma sak med E. Ibland kommer jag liksom på mig själv med att "Herregud hon är ju bara 2!!!! KLART hon inte förstår även om hon pratar väl." Det är en annan sorts svårighet och problematik man ställs inför som förälder till ett tidigt verbalt barn. Att inse att orden inte riktigt passar med själva förståndet om man ska uttrycka sig lite "krasst". Att det är som om de går runt i en lite för stor kostym som de inte riktigt vuxit i än. Jag tror att det är bra att du har koll på det för det säger mycket om att du faktiskt försöker möte Q en bit på väg även om det vissa dagar inte lyckas.
Jag har tyvärr inga goda råd att ge. Mer än att prata mycket med folk du tycker om och "litar på". Som kan komma med tips och råd eller kanske endast tankar kring detta utan att du behöver känna dig "påhoppad". Det är viktigt att ventilera.
Jag tycker du verkar vara en otroligt fin mamma på alla sätt!
Stor kram!!
Vi har gjort samma med Storsötan: argumenterat, förklarat och analyserat. OCh fått samma mothugg tillbaka.
SvaraRaderaVår ögonöppnare var när föräldrastödsmänniskan vi till slut gick till påpekade att ju mer vi argumenterar och förklarar, desto mer tror Storsötan att hon har möjlighet att förhandla. Alltså, mer av "nu/imorgon/ikväll ska vi göra X" och mindre av "visst ska det bli roligt att göra X, där kan man blablabla, vi kommer att blablabla och då kan du blablabla"!
vi hade bråken kring så självklara saker som tandborstning och läggning. För oss funkade det att bara säga "OK du vill inte, men vi borstar tänderna varje kväll" och bara på ett par dagar var det mycket bättre.
En annan sak vi fick med oss var att lyfta fram fördelarna med att vara storasyskon. Istället för att förutsättas vara duktig och klä sig själv etc så började vi hitta saker som var för henne. Dels rena förmåner "Vi lägger piff o puff 8, för de är så små, men du som är 7 du får vara uppe till halv 9" och dels uppdrag (som ju förtäckt gav oss tid med henne) "det är ju stökigt om kvällarna och vi vill att iaf fredagarna är mysiga. det vore så kul om du kunde hjälpa oss laga maten då. det kan inte PoP för de är små. Om du gör det fem gånger så får du gå på bio ensam med mamma sedan". När hon fick lite fördelar av att vara stor, flöt annat (som läggning och påklädning) på mycket bättre.
/Kapy
Kanske
Å ena sidan kan man se det som bestraffning, å andra sidan kan man vända det till att samarbete är en förutsättning för att det roliga ska bli av. Att man drar in något kul för att barnen bråkar tycker inte jag låter som en metod för mig heller, men å andra sidan kanske din smarta kille kan förmås att jobba mot klockan: innan klockan ringer ska du vara klar, annars blir det inget äventyr. Det är lite som med vuxna som faktiskt måste vara resklara vid en viss tidpunkt, annars missar man flyget och så blir det ingen solsemester. I stället för att bestraffa bråk vänder man det till att en förutsättning för att vi ska åka till biblioteket eller vad som helst är att du är klar med frukost och påklädning när stora visaren är här/klockan ringer eller motsvarande. Hur han gör det och i vilken ordning får vara hans eget val. Jag har för små barn för att ha kunnat testa detta själv, men jag utgår ifrån min egen trotsiga natur!
SvaraRaderaLycka till!
Jag har två gossar som nyligen fyllt sju resp. fyra. Är sååå trött på att behöva tjata och på deras sanslösa sölande, särskilt på morgonen då vi ska till dagmamma resp. förskoleklassen.
SvaraRaderaJag hade hoppats på att det skulle bli bättre med åldern, och det har det iofs blivit, men inte alls så mycket som jag hade hoppats. Sjuåringen vet precis vad han ska göra varje morgon (äta frukost, klä på sig, borsta tänderna, gå på toa)och ändå måste jag/vi tjata om nästan varje moment. Han gör det inte spontant.
Lillebror är likadan med skillnaden att han dessutom skriker och krånglar. Hur man ska göra? Jag vet inte. Jag blir galen ibland. Vi försöker att vara konsekventa och de gånger som deras beteende är värre än vanligt (dvs det vanliga morgontjafset fast mkt värre) så kör vi med konsekvent bestraffning. "Inget tv-spel i morgon" har visat sig vara mkt effektivt eftersom båda just nu tycker att det är så roligt. Vad som jag dock tror är viktigt är att varna FÖRE. Alltså inte bara utdela ett straff, utan att ge barnet en chans att slippa straffet. "Om inte du klär på dig NU så blir det inget tv-spel ikväll." Ofta funkar det faktiskt. Och fortsätter han att krångla så är jag stenhårt konsekvent och uppfyller det jag hotat med.
/Lina
Jag gör nog lite av en kombination av det Jenny och Lina säger med min fyraåring - som jag tror är ganska lik Q på många sätt. Ofta fungerar det att tävla faktiskt... ett "Ja då blir nog jag (och lillebror hos er) klar för dig!" brukar kunna få fart på honom. Så pass att jag själv känner mig förbisprungen och han får stå i overallen och vänta iblend.
SvaraRaderaTidtagning kör vi inte direkt med men ofta räknar jag till tre - och anpassar takten lite så att det som ska hinnas hinns. När jag börjar med "t...t...t... oj nu kommer snart tre här - undrar om du hinner... t... t..." då brukar det gå bra, fast det händer ju att han krasst konstaterar att han struntar i det. Men inte ofta faktiskt.
Och ibland blir man bara galen på krånglet och hittar inga sätt alls. Då har det hänt att vi ställt in - men inte som ett straff utan för att tiden helt enkelt blivit för sen - samma vid bokläsning. Kommer han inte (någorlunda fort) när jag säger "Vi måste lägga oss nu, annars blir det för sent att läsa bok för klockan är mycket" - då blir det inget heller. Och det är betydligt lättare att smälta än hot för min unge (som själv inte alls tycker att det är skillnad på hot och konsekvenser utan vrålar "man får faktiskt inte hooootas" så fort vi gör det).
Jag tycker du har helt rätt: det vore helt bisarrt att ställa in något man själv vill göra bara för att bestraffa barnet. Det tycker jag bara man ska göra om man själv varken vill eller kan genomföra det planerade. Och även i en sådan situation är det ens eget beslut, ens eget ansvar (även om barnets "krånglande" inte nödvändigtvis behöver vara ens eget "fel"). Att konstruera straff bara för att, är inte att lära barn konsekvenser av sina handlingar. Det är att sätta gränser runt barn istället för att lära dem att andra har gränser.
SvaraRaderaNär det gäller bestämma kontra förhandla tycker jag att man ska vara ärlig. Är man beredd att förhandla, och tycker att det är ett beslut där barnet ska vara med, så är det bara att göra det. I situationer där man vill eller måste bestämma själv är min målsättning att först bekräfta barnets känsla och sedan visa att jag ändå bestämmer det jag har bestämt (med motivering om en sådan finns). T ex "jag förstår att du tycker det är jobbigt att klä på dig just nu, men vi ska gå nu, för vi måste hem och äta".
Hej!
SvaraRaderaJag har nyligen hittat till din blogg och måste skriva och berätta om hur BRA jag tycker du skriver. Du är så välformulerad, ibland nästan poetisk och dina känslor är raka och igenkänningsbara. Jag blir så glad när jag "upptäcker"
att det finns människor som kan uttrycka sig så bra att det går IGENOM datorn. Mvh P
Återigen-KOMET! Där får du verktyg till det också.
SvaraRaderaVi har också en mycket verbal storasyster, som fick en lillebror när hon var 2,5, vilket utlöste tidernas trotsålder. Vi förklarade, lirkade - kanske kan man säga att vi förhandlade. Vi ville att hon skulle förstå, vilja själv. Men hon ville ju egentligen bara markera självbestämmande - plus att hon var på tok för liten för att ha tidsbegrepp t ex. Att jag gormade om att vi måste gå nu såg hon inte som ett utslag av att klockan blivit mycket, utan av att jag ville bestämma (och jag tror fortfarande inte att hon förstår, trots att hon är åtta år nu). Jag tror faktiskt att hon lärde sig att hon kan förhandla och lirka om allting. Inte bra, för egentligen menar man det inte - hon får ju inte bestämma om hon ska ta på ytterkläder nu eller ej, eller om hon ska borsta tänderna eller ej. Alltså blev lirkandet bara ett bevis för henne att vi inte menar allvar när vi frågar efter hennes önskningar - hon blir överkörd ändå. Jag önskar att jag hade varit bättre på att fråga efter hennes känslor istället, och bekräfta att jag hört - "Jag vet, du vill inte klä på dig nu, du vill hellre leka. Det är trist när det inte blir som man vill. Men vi ska gå nu." Jag försöker rätta till det där nu, men det blir ju inte direkt lättare med åren - det är som att vi redan anlagt ett mönster, och det är så svårt att bryta. Och hur man ska genomdriva sin vilja, när ungen inte vill själv, utan att ta till våld, det är ju en gåta, och den blir större och större ju större hon blir. Hennes och mina gräl är fortfarande tvärarga, konfrontatoriska, verbala, ofta högljudda. De leder ingenstans. Först när jag inser att det är jag som är vuxen, och att det är jag som måste lösa det här, kommer vi någonvart. Jag måste själv komma på en lösning som jag vet är rimlig, där vi bägge uppnår det vi vill uppnå, och sedan presentera den för henne - inget "vill du göra så här", eller "hur vill du lösa det", utan "från och med nu ska vi göra så här". Men som sagt, hon är äldre nu. Hon måste få bestämma mer och mer själv, men det finns massor av ansvar hon är för liten för än.
SvaraRaderaHon kändes ju extra stor också för att hon var storasyskon. Hela tiden under lillebrors uppväxt har jag tänkt tillbaka på när storasyster var i samma ålder, och när jag inser hur mogen vi ansåg att hon var då, och vilket ansvar vi försökte lägga på henne, samtidigt som jag ser att lillebor är en liten plutt vid samma ålder, rodnar jag och skäms lite.
När lillebror blev större och började visa att han inte accepterade vår auktoritet bemötte jag honom helt annorlunda. Han var ju så självklart för liten, det fanns inte på kartan att han skulle få bestämma det han ville bestämma, eller få vara med och utforma lösningar. Det blev så lätt för mig att se och förstå hans frustration! Jag gick helhjärtat in för att se honom, bekräfta honom. Han var rasande och trotsig - jag bara kramade honom och sa "jag vet, det är jobbigt, du får inte bestämma själv". Eller "jag vet, du vill så gärna äta apelsin nu, och så får du inte det. Klart du blir arg. Men vi ska äta annan mat nu." Att känna hans känslor blev ett sätt för mig att hantera min ilska, som med storasyster hade varit som en vägg, ett rött skynke. Fortfarande har han och jag så mycket lättare att försonas, förstå, komma vidare. Han är sex år nu.
Men de är olika som personer, det har de alltid varit. Jag har varit en bråkdel så arg på honom som på storasyster, och det håller i sig. Men om det beror på att jag behandlade dem så olika när de för första gången gav uttryck för stark egen vilja, eller om deras uttryck var så olika att de därmed tvingade/lockade fram olika bemötanden från mig, det vet jag inte.
Här kommer några osorterade tankar:
SvaraRaderaTvå böcker som rekommenderas är Explosiva Barn (Ross Green el liknande) samt Problemskapande Beteende av en dansk psykolog boende i Sverige. Lyssnade på honom i höstas. Hans fokus är i o f s autism och ADHD men tänket har mycket att säga även för barn utan diagnos.
Min erfarenhet som mamma till flera barn är att förberedelserna är A och O. 75% av segern vinns innan man står där i hallen så att säga. I hallen kan jag göra saker värre men jag kan sällan snabbt vända en dålig start där. Att gå iväg eller gå hem funkar bäst hos oss när vi har pratat igenom när vi ska gå ("först ...sedan"), hur de förväntas uppföra sig ("inget lek i hallen när alla klär på sig"). Ber de om hjälp med påklädning får de det. Även de äldre barnen. Jag tror inte mina barn är lata - möjligen omotiverade eller oförstående om hur saker hänger ihop ... Att gå hem från dagis / fritids funkar bäst om vi ringer innan och säger att "nu kommer vi" även när barn och personal vet att vi kommer samma tid varje dag.
Att ha gott om tid är viktigt så att vi vuxna inte blir stressade. Det är lätt att tänka att "det borde ju inte ta 45 min att hämta 1 barn från dagis /fritids med 2 i släptåg". Vaddå borde? Acceptera faktum att för våra barn kan det ta så lång tid. Det gör mitt liv mycket enklare!Ingen idé att älta att de borde gå på 15 min.
När jag inte är stressad, är tydlig med att vi ska gå när X är avslutat, när jag är mätt och inte för varm av alla ytterkläder och barnet/n förberedda av personalen så går det lättare. När hälften av konflikterna försvinner vinner jag en massa sinnesro och handskas med resten av strulet ömsom med lock och pock och lätta hot.
Det där med att klä på även äldre barn ibland kan vara på sin plats att förklara. Av vårt barn som kanske har någon lindrig störning inom autismsfären har jag lärt mig så mycket. Vi prioriterar att ha en god relation för att det är trivsamt att ha det bra ihop och för att vi slipper mycket låsningar och konflikter då. Ropar barnet "Kom!" och det inte riktigt passar gör vi oss fria, vill barnet göra si försöker vi gå tillmötes. Tandborstning går inte att förhandla om men man kan få sitta i knät vid matbordet, få gröt för att maten inte passar trots att den tidigare godkänts, få hjälp vid påklädning osv. Vi matar på med kärlek, omsorg och går barnet tillmötes så mycket vi bara orkar och ibland lite mer. Nyttigt och tankeväckande att gå utanför den egna "comfort zone":en så ofta. Jag menar bestämt att barnet inte är bortskämt utan ökar sin möjlighet att samarbeta - till allas glädje - genom att få det han ber om.
En sista ostrukturerad tanke får handla om att mycket bråk och tjafs i vår familj kan bero på att vi haft för högt tempo för barn o/e föräldrar. (Verkar inte vara så hos er nu, Helga.) Grejer kan ju vara jätteroliga innan eller väl där men att komma dit och hem och bråken väl hemma visar något annat. Barnen är kanske för trötta, hungriga eller fullmatade av andra aktiviteter för att orka hela vägen.
Skriver då & då här men väljer att vara anonym idag tills vårt barn är färdigutrett. För säkerhets skull.
Tack för att du skriver, Helga!
Känner igen mej och min son precis!! och det där med straff/konsekvens funkar inget vidare här kan jag säga. När sonen ritade på golvet och jag blev arg och plockade undan pennorna som ett straff, ja då är han helt lugn och kommer och ger mej pennor som jag har missat. Och när han ska få tillbaka pennorna några dagar senare säger ha "nej tack mamma jag vill inte ha dom".
SvaraRaderaMen jag tycker faktiskt att det funkar med argument, visst är det bra att vara bestämd men jag tycker det funkar bättre när jag förklarar varför. Och gärna gör typ påklädning till lek eller tävling.
Men, phu vad jobbigt det är ibland!! Hang in there!
Helena
Här kommer jag insläntrande sent, och med en andrahandskommentar. Men jag tycker det var något så klokt sagt att det tål att upprepas. Det var en mormor som jag "överhörde" på bussen som sa att ska man dra in på roligheter som bestraffning så ska det vara på de roligheterna som i alla fall inte är särskilt bra för barnen.
SvaraRaderaAlltså möjligen lördagsgodis och extra dataspelsstund kan man dra in på. Inte utflykt eller kvällssaga.
Jag gillar andemeningen i det. Och det stämmer med din intuition.