Y utvecklas med stormsteg. Han går nu, på riktigt. Han väljer hellre att gå än att krypa. Han verkar banne mig begripa nästan allt vi säger till honom.
Han är mycket uttrycksfull och tydlig. När han pekar med hela handen och med magstöd uttalar Ah! eller Höhh! finns inte en själ som inte lyder. Läs den boken för mig! Eller, lyft upp mig och ge mig till pappa! Eller, skölj min napp under kranen!
Det får mig att undra om han någonsin kommer att lära sig prata. Han får ju det han vill ändå. Tydliga ledaregenskaper, sa en bekant till en bekant som var placerad bredvid mig och Y på barnkalas och iakttog Y:s befallning att mata honom med soppa.
Men några ord kan han. Ka-ka betyder klappa. Ta! betyder tack. Mamma eller pappa säger han ibland, men sällan med direkt adress till oss. Booow betyder hund. Eller möjligen vov.
Han är rörlig, ett kvicksilver till unge. Så snart frukosten avslutas lägger jag ner alla stolarna på golvet. Annars sitter Y uppe på matbordet i en blink, snart uppe i gardinerna. Mer än en orkidé och amaryllis har fått skatta åt förgängelsen.
Han är social och sällskaplig. På det redan omtalade försenade ettårskalaset svärmade tjugo vuxna och tio barn omkring honom. Han älskade det.
Lustigt nog karakteriserade jag Q på samma sätt när han var i ungefär samma ålder. Utmärkande egenskaper: rörlig och social.
Hur kan det slumpa sig så att två barn med helt olika bakgrund och gener blir lika i dessa två avseenden?
En barnpsykolog jag känner log hult och sa att det kanske är för att ni föräldrar är sådana. Nja. Inte vad gäller rörligheten i alla fall. Vi är typiska latmaskar och soffliggare bägge två.
Fast kanske ändå. Både O och jag är nog ganska.. ja, vad ska jag hitta för ord? Osjåpiga? Kan uppfattas som kränkande av dem som inte resonerar som vi. Tillåtande? Javars, när det gäller en del saker, men inte allt.
Det jag menar är att jag tror att vi bägge två signalerar till våra barn att det är okej, pröva det du. Gå fram till den där personen och le. Klättra upp på den där trappan. Vi finns här om det inte skulle gå bra.
Med Q hade jag hjärtat i halsgropen i början. Men snabbt lärde jag mig att han fixade det mesta. Han slog sig nästan aldrig, och om han slog sig var inte reaktionerna särskilt starka. Det gör att jag numera tar hans smärtuttryck på stort allvar. Men å andra sidan sitter vanan i, att inte springa fram och trösta och oja förrän jag ser hur det har gått.
Att sedan båda barnen älskar att sjunga och läsa, liksom att hjälpa till att laga mat (snart måste vi köpa en kökspall till för det är trängsel på den vi har) är mindre obegripligt. Det är ju vad vi själva gillar att göra.
Jag har läst din fantastiska klokblogg länge, men tror inte jag har kommenterat förrän nu. Ni verkar resonera lite som vi. Jag har två ledstjärnor som jag hoppas kunna förmedla till vår dotter och det ena är respekt för alla människor och det andra är att hon ska få växa upp att bli en orädd person. Och att ha formulerat vad jag tycker är allra viktigast har underlättat fostran för mig på oändligt många sätt: när de knepiga situationerna är där handlar jag instinktivt och när jag senare har analyserat mitt handlande kan jag oftast ge mig själv en klapp på axeln och tänka att det där gjorde jag bra. Visst handlar jag dumt också, min senaste vecka har sumpat alla mina chanser att bli vald till årets morsa, men tillräckligt ofta går det tillräckligt bra, och jag har stor hjälp av att ha formulerat mina ledstjärnor för nu kan jag blicka upp mot dem när jag behöver vägledning.
SvaraRaderaJag anser, av djupet i min själ, att alla människor förtjänar att bemötas med respekt. Det handlar inte om ålder, rang eller annat tjafs, utan om varje människas rätt att få gå okränkt genom livet och mötas med grundantagandet att jag har ett värde och en plats på jorden. Det här försöker jag förmedla genom att ge min dotter den respekt hon förtjänar, men också genom att försöka ge alla ett vänligt bemötande i varje situation. Lättare sagt än gjort, men som Dalai Lama säger: "Ge alla ett vänligt bemötande när helst det är möjligt. Det är alltid möjligt." Här ingår att låta nyfikna uteliggare gulla med min dotter även om hygienikern i mig förfasas över skitiga händer som man inte vet var de har varit. Givetvis med hänsyn till hennes reaktioner, men de har inte varit ett problem, kanske för att min ledstjärna nummer två har burit frukt. I respektbiten ingår också att ta andra i försvar när man ser orättvisor, att sakligt säga ifrån, mot sitt barn men också mot andra, när man tycker man blir elakt eller orättvist bemött. Det vill säga behandla sig själv med respekt.
Sen tror jag att barn behöver få växa upp med tron på att världen är en bra plats och att de kan. Visst vet vi alla att världen kunde vara bra mycket bättre, men den blir inte bättre av att vi oroar oss. Tvärtom kan vi göra vår egen värld bättre genom att lita på vår förmåga att klara oss och lära oss hantera olika situationer och olika människor. Det är viktigt att lära sina barn vad som är farligt på riktigt för att skydda dem från att drunkna, bli överkörda och skada sig allvarligt, men klättra är bra att kunna och de allra flesta människor är inte farliga, eller så blir de farliga i situationer som man ändå inte kan förutse. Jag jobbar på att inte projicera mina egna nojor och fördomar på mitt barn, hon har rätt att göra sina egna erfarenheter och kan förhoppningsvis en dag vara den som hjälper mig att överkomma något jag är rädd för. Orädslan behöver tryggheten som en stadig grund, och jag är stolt över min sociala dotter, som hoppar, klättrar och kan.
Underligt nog finner jag också en tröst i tanken att hur man än gör kommer man ändå att fucka upp sina barn. Det enda man kan göra är älska dem och se till att de vet att man älskar dem villkorslöst. Det är i kärleken och den innerliga välviljan som förlåtelsen över ens otillräcklighet finns. Det tror jag.
Du är en fantastisk mamma. Tack för att du bloggar.
Två saker vill jag säga:
SvaraRaderaAtt jag är alldeles övertygad om att Q och Y dragit det långa strået i livet när de hamnat hos just er.
Att Jennys kommentar ovan är imponerande och upplyftande och man undrar varför inte hon också klokbloggar.
Helga,
SvaraRaderajag är en av dem som läser ofta här, men sällan kommenterar. Nu vill jag bara säga något som inte hör till ditt inlägg specifikt, men som jag ofta tänkt på, nämligen detta: vilket otroligt häftigt och berikande samtal du har fått till här på bloggen, både dina inlägg och kommentarerna från läsare har gett och ger mig så väldigt mycket. Det måste väl ändå vara detta vi är här på klotet för att göra; att hjälpa varandra, spegla oss i varandra och generöst bjuda på våra erfarenheter. Nu börjar det här bli pretentiöst, men jag tror ta mig tusan att jag ha lärt mig en hel del om vad det innebär att vara människa genom att läsa den här bloggen. Så tack:)
/Elin
Men oj. Hörni! Tack själva! Jag älskar utbytet med er!
SvaraRadera