Jag fick en bra fråga som kommentar till inlägget om sista psykologsamtalet. En fråga jag själv ställt mig.
Nu ska jag inte vara feg utan skriva det jag tänker - du skrev att det inte kändes farligt för dig när du blev arg på lille Q för du visste att du inte skulle gå över en gräns, men visste Q det? Han blev alltså nedlagd på golvet, ruskad, inlyft till din säng och sedan stängdes dörren med en smäll...
Jag vet inte jag om jag inte tycker att det är att gå över gränsen, och i vilket fall som helst så frågar jag igen - visste Q att du hade kontroll? Inte minst med tanke på att du enligt dig själv inte alltid haft det förut.
Kanske låter det värre än det var, kanske var Q trygg i situationen, kanske kunde han förutspå att hans retande skulle kunna ha den effekten - det vet inte jag men jag vill ändå ställa frågan!
Först - tack för modet och för frågan! Jag uppskattar båda.
Jag kan förstås inte med säkerhet veta att Q kände sig trygg. Den garantin finns inte.
Men tidigare har han visat mig mycket tydligt när jag gått över gränsen. Han har faktiskt hjälpt mig att hitta den. När jag burit in honom i hans rum och stängt dörren har det hänt (en eller två gånger) att han har skrikit "mamma tycker inte om mig längre". Då har min ilska försvunnit, jag har kunnat kliva ur konflikten och se att där var den, gränsen. Nu måste jag gå tillbaka till honom, nu måste vi försonas, nu behöver han (och jag) försäkringar om att vi har varann.
Den här gången var det ett instinktivt val att jag la honom i min säng, inte hans egen. Han älskar min säng och vill ofta vara där. Jag ville markera att hans beteende inte var okej, jag ville skilja honom från oss andra, men jag ville inte överge honom helt. En bättre idé hade förstås varit att jag stannade hos honom en stund, men just då var vi båda så arga att det - inte var någon bra lösning.
Jag försöker vara förutsägbar. Jag försöker tala om för Q att nu närmar du dig, nu börjar mitt tålamod ta slut, nu blir det snart rejält bråk om du inte slutar med vad det nu är han gör. Den här sortens konfrontationer föregås alltid av ganska många varningar eller vad man ska kalla dem.
Q söker alltså min gräns, aktivt. Det är skitjobbigt. Kanske gör alla barn det, kanske är det helt naturligt. Men det har nog också något att göra med att jag tidigare hade svårt att hitta kontrollen. Det är ett pris jag måste betala.
Min förhoppning är att jag är någorlunda förutsägbar redan nu. Men också att hans trygghet ska öka med tiden, i och med att han får svar på de frågor han ställer med sina provokationer.
Jag har också, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg, diskuterat saken med Q. Hur ska vi göra tillsammans, hur ska vi lösa problemet som vi har att jag måste bli så förtvivlat arg för att han ska fatta att det är allvar?
Oroligt frågade jag psykologen om jag lägger för stort ansvar på honom med sådana resonemang. Han är smart och verbal, jag vill inte riskera att lägga över för mycket på honom. Men hon tyckte inte det. Hon menade att jag som vuxen tydligt ansvarar för relationen och hur den utvecklas, men att han ju har ansvar för sitt eget beteende, vilket han måste lära sig.
Så resonerar jag kring detta. Fortsatt diskussion välkomnas!
Vet du, jag gick också och tänkte på det där. Jag tänkte att så där kan du bara göra för att du är vuzen och starkare än Q. Men så tänkte jag att Q har ju retats med dig i timmar, och han vet det. Och du har stått ut länge redan. Och då tedde sig inte maktbalansen snedvriden längre.
SvaraRaderaQ retas väl också så där mycket för att han är trygg, för att han vet att det går, att mamma står pall och finns kvar.
Oja, jag har också tänkt på att jag kan göra så bara för att jag är vuxen. Och jag har tänkt att det inte är så väldigt lång tid tills jag inte har det övertaget längre. Hur rår man på skogstokiga tonåringar eller för den delen tioåringar? Inte genom att lyfta ut dem i alla fall.
SvaraRaderaDet finns nog inga standardmallar för hur man får barn att förstå att de gjort fel, men jag reagerade på att du gjorde en så tydlig fysisk markering framför era gäster.
SvaraRaderaJag känner ju inte till hela situationen, men tycker inte att du ska göra sådana saker när det är gäster hemma. Känslan av förnedring blir större om bestraffning sker inför publik, det är i alla fall min erfarenhet. Mina föräldrar var jättestränga och höll på med bestraffningar oavsett om det fanns gäster hemma eller inte. Det är nästan 40 år sedan men jag har tydliga minnen av det. De ruskade, drog mig hårt i armen, luggade håret, bar in på rummet, stängde dörren fast jag storgrät osv. Mina föräldrar var väldigt tydliga i att visa maktförhållandet vuxen-barn och använde det som uppfostringsmetod. Att skrämmas till lydnad kan man säga.
De upplevelserna gjorde att jag ärligt kan säga att jag valde bort sådana maktmarkeringar när jag blev mamma. Jag vet att en del skriver att "alla föräldrar gör så ibland", men jag har inte ruskat, gjort illa eller tagit hårt i mina barn.
Jag vet att man blir jätte-jättearg på barn som provocerar. Jag är ingen ängel utan har skällt på dem, varit jättearg, verkligen visat ilska. Ibland mer pedagogiskt än andra tillfällen. Självklart är det inte en lika tydlig metod som om jag ruskat dem och stängt i på rummet - men jag tycker att poängen gått fram till slut.
Man får prova sig fram till att hitta ett sätt att säga till "på skarpen" som fungerar, det är verkligen svårt. Jag har inga stalltips men med lite större barn kan man också dra in på tv-tittande, datatiden osv som konsekvens om barnet varit jätteolydigt. (men barnet ska fatta att det har en koppling till olydnaden).
Skäll har också balansgången att man ska vara tydlig och inte överföra skam. Det är svårt att tänka klart när man är arg och provocerad.
Dessutom kanske det står andra vuxna omkring som förväntar sig någon slags mer handfast åtgärd när barnet provocerar, som man ska stå emot.
Jag säger absolut inte det här för att skuldbelägga dig, men tror inte att ruska barn är konstruktivt för någonting faktiskt och något som föräldrar borde sluta med.
Det är svårt att vara förälder!
Mvh
P
Men det är ju också bara för att han är barn som Q kan göra som han gör. Om du retade honom i timvis skulle det vara fruktansvärd psykologisk terror. Det är klart att du har en annan möjlighet att tänka igenom vad du gör, och också välja dina handlingar, än vad han med en fyraårings tidsbegrepp och impulskontroll har. Vad jag vill säga är väl snarare ungefär att i jämförelse med om du skulle ge igen med samma mynt (som du naturligtvis inte ens övervägt, men som ett tankeexperiment) så är nedbrottandet och upplyftandet en mild reaktion.
SvaraRaderaSedan är människor, och barn, olika känsliga. Rn av mina goda vänner, en klok och balanserad mamma, konstaterade om barn nummer två i ordningen att man måste ta i så att han nästan börjar gråta innan det går in hos honom. Jag tror på det, dels för att jag känner henne och honom och litar på hennes goda omdöme, dels för att jag vet hur mycket jag måste ta i för att vissa saker ska gå in hos vuxna människor jag arbetar tillsammans med.
Hej P! Intressanta synpunkter som jag ska fundera mer på. Direkt vill jag kommentera detta med gäster och publik, för det har mycket med saken att göra. Q provocerar nämligen gärna lite extra när vi har publik, både hans kompisar och närstående vuxna. Visst förstår jag att en bestraffning blir extra förnedrande när andra tittar på, men samtidigt känner jag ett behov av att vara konsekvent vare sig vi har gäster eller inte. Alltså: Q är värre än annars när andra tittar på (slåss och kastar saker, t ex), ska jag då vara mildare än annars?
SvaraRaderaOch visst håller jag med om att det inte är den bästa metoden att ruska om ett barn. Jag vill förtydliga att det INTE är det första jag tar till. Jag är mycket medveten om min makt som förälder, och jag försöker verkligen att inte missbruka den. Jag vill visa mina barn att föräldrars makt inte är oinskränkt!
Jag försöker verkligen att inte gå i försvarsställning nu. Mina föresatser liknade dina i början, för mina erfarenheter liknar dina. Och jag har inte klarat att hålla dem. Antingen är det enkelt, jag är en sämre eller mindre karaktärsfast människa, eller så är mitt barn ovanligt provokativt? Retorisk fråga.
Ja, att hitta det där magiska ordet eller metoden. Fan om jag kunde göra det snart.
Jag är av den uppfattningen att skäll också kan göra ont, eller i värsta fall att barnet blir helt immunt för det. Bättre då ibland (ibland!) med en fysisk tillrättavisning. Och det där med att dra in privilegier, visst. Fast då är det den där kopplingen som måste vara väldigt tydlig, och det är inte alltid det lättaste. Och är inte det också att demonstrera sin makt väldigt tydligt?
Nu blev det lite försvarstal av det hela. Men det är känsligt det här. Jag lämnar ut mig själv ganska mycket. Poängen är givetvis att få andras synpunkter, jag menar inget annat. Fast i lagoma doser kanske ;-)
Jag skulle som gäst i alla fall bli väldigt illa berörd av det du beskriver. Om jag som gäst i det läget hade svårt att finna mig men kände att jag var tvungen att säga något hade det kanske blivit något som slätade över. Jag tror säkert att jag också skulle kunna bli så arg, men hoppas innerligt att slippa. Hur vet du förresten att han alltid säger ifrån när han tycker att du gått över gränsen bara för att han gjort det ibland? Är det inte så att du känner det extra tydligt när han säger ifrån bara och därför kopplar ihop att gå över gränsen med att han säger ifrån? Tycker du är modig som tar upp ett så känsligt ämne, det behöver talas om.
SvaraRaderaJ
Nu får ni tagga ner lite, känner jag spontant. Annars försvinner snart mitt mod och min öppenhet.
SvaraRaderaVad hade du blivit illa berörd av? Ungen som bråkar och slåss eller mamman som säger ifrån?
Jag är inte mycket för att upprätthålla fasader, våra vänner och gäster ser oss som vi är på gott och ont. Och min väns kommentar var inte överslätande, råkar jag veta.
Hur jag vet att han alltid säger ifrån? Det vet jag inte. Jag är ingen tankeläsare. Men det är inte så att jag bara har känt av gränsen när Q sagt ifrån. Vilket uppmärksamma läsare av bloggen borde ha uppfattat, kan jag tycka.
Hej! Jag vill förtydliga att jag inte vill skuldbelägga dig, Helga. Du är jättemodig som beskriver din vardag. Jag ville ge exempel på alternativa lösningar och ge min syn på fysiska tillrättavisningar. Tack för ett bra svar till mig.
SvaraRaderaKram
P
Tack själv, P!
SvaraRaderaHej Helga!
SvaraRaderaJag läser allt du skriver, just detta ämne är känsligt och jag är försiktig att döma..
Eftersom du vet när du gör fel och faktiskt aktivt jobbar med det så känner jag spontant inte samma obehag som när nån går över gränser utan att ens förstå vad som är fel..
Det jag ville tipsa om är Komet, en fantastisk "föräldrakurs" som faktiskt funkar.. Jag tror att det skulle kunna ge både dig och Q verktyg att bättre hantera vardagen.
Jag förstår att det känns jobbigt med vissa kommentarer, stå på dig du. Du är en av de klokaste och modigaste människor jag beundrar på avstånd.
Kram P-nilla
Och så vill jag tillägga att inget provocerar mig och får mig att känna sånt obehag som att se på när föräldrar inte sätter gränser för sina barn.
SvaraRadera/P-nilla
Jag har inte orkat läsa igenom alla andra kommentarer, men skummat dem och sett att folk tycker att du gjort fel.
SvaraRaderaJag tycker inte det!
Precis som du beskriver situatuionen hade det kunnat se ut hos oss. Lillkatten behöver precis den typ av tillsägelse för att lyssna. Det är säkert olika med olika barn, men Lillkatten och Q verkar vara lika. Det hjälper tyvärr inte att bara prata lugnt. Jag är oftast inte alls arg på riktigt och går inte alls över några gränser. Men Lillkatten behöver att det blir en stor grej när han gör saker han verkligen inte får och när han fortsätter trots tillsägelser. Jag tror att han precis som Q testar gränser, och tror att det skulle bli mycket värre om jag inte satte dem utan gav upp.
Du ÄR verkligen modig!
SvaraRaderaJag känner att jag borde följa upp min kommentar som blev grunden till det här inlägget och som öppnade den här debatten men jag vet inte riktigt vad jag tänker/ska skriva...
En sak som jag tänker är att det ju självklart är olika i olika familjer, och att både barn och föräldrar är individer och att något som skulle vara en katastrof i ett barns liv är något som ett annat rycker på axlarna åt.
Och ibland undrar jag om jag gör mitt barn en otjänst genom att inte vänja henne alls vid höjda röster och lite mer bestämda tag ;-)
Fast samtidigt så tror jag att det är bra att försöka hålla sig så långt borta från rycka-på-axlarna-fenomenet som är möjligt.
Men det är ju lätt för mig att säga som har en liten tvååring - visserligen en väldigt bestämd sådan med starka känslor - men ändå en liten tvååring som bara är - inte provocerar...
Men jag tänker ändå i den här historien - att ni hade gäster har säkerligen väldigt mycket med saken att göra. Barn är ju experter på att känna av att handlingsutrymmet är lite större nu, eller gränserna är lite mer otydliga...
Jag håller med om att det är ohållbart att inte sätta gränser när andra är med - det ökar ju bara osäkerheten hos barnet men i mina ögon är det en väldigt stor händelse - det som hände...
Men - det är i min värld - det är jag medveten om...
Förlåt, ville inte döma, bara berätta hur jag skulle ha upplevt det. I min värld är det också en stor händelse att lägga ner någon på golvet, ruska och stänga in i ett annat rum och smälla igen dörren. Eftersom du välkomnade vidare diskussion vågade jag även skriva detta. Självklart är det också ohållbart med barn som själva bestämmer och är detta verkligen det enda sätt som hjälper så är det ju det. Jag har inte den erfarenheten av att ha ett mycket provocerande barn.
SvaraRadera/J
Hej alla! Särskilt tack till er som kom tillbaka och följde upp era kommentarer, det uppskattar jag! Skönt att ni inte skrämdes bort mitt morr ovan. Jag vill ju ha diskussion.
SvaraRaderaJo, jag tror faktiskt att barn kan vara mycket olika i detta. På Y, så liten han är, märker vi redan att vi inte alls behöver ta i lika mycket som med Q. Skönt att höra från Kattmamman som kände igen sig!
Å andra sidan är jag medveten om att barn kan bli immuna mot gap och skäll, och jag vill verkligen inte skjuta bort min ammunition på småtjafs.
Ja, ja. Det är en utmaning. Jag läste att barnläkaren Lars H Gustafsson säger att de vanligaste frågor han får gäller 1) barn som inte sover 2) viljestarka, arga och provokativa barn. Och vi har fått en av varje. Häpp!!
Men som sagt, jag vill inte byta bort en endaste dag med dem mot en dag i mitt gamla liv.