Jag läser era kommentarer gång på gång, slukar dem. Tack snälla! Ni anar inte vad tacksam jag är!
Lite grann har jag tänkt också, och kommit fram till tre saker jag ska ändra på bums. Det finns säkert mycket mer, men tre är vad jag klarar att hålla i huvudet och det här känns som det viktigaste:
1 Sluta förhandla, resonera och lirka
2 Bekräfta känslan Q ger uttryck för (det är han duktig på)
3 Glömma alla idiotiska föreställningar om vad en snart-femåring borde kunna och hjälpa honom när han faktiskt ber om hjälp t ex vid påklädning.
Förhandlingen är ju en jädra fälla måste jag säga. För jag vill inte vara en fullständigt auktoritär förälder. Det är mig helt främmande. Jag tycker verkligen att barn ska få vara med och bestämma och såvitt jag kan minnas var det så jag själv behandlades som barn. Men lika tydligt som jag minns det, lika klart står det nu att detta har gått till överdrift. Att fråga och resonera ger ju - precis som flera av er påpekar - signalen att Q kan förhandla om saker som inte är förhandlingsbara.
Bekräfta Q:s känslor brukar jag vara bra på, jag var det förr åtminstone. Jag vill tro att det delvis är därför som han är så bra på att uttrycka dem. Men frågan är om jag inte har tappat bort något av bekräftandet på sistone, sedan det kom in en liten Y i familjen. Nyttig påminnelse.
Och så punkt tre. Det är ju så enkelt att jag rodnar. I veckor har Q ropat på mig varje morgon och bett om hjälp med överdragsbyxorna, och som en papegoja har jag svarat att han ska ta på sig dem själv så hjälper jag honom att rätta till byxbenen sedan. Fan vad dumt. Ännu värre: nästan varje kväll vill han ha hjälp att välja nattningssaga. Då brukar jag yra runt som bäst och plocka slängda kläder och leksaker och röja i köket och jag vet inte allt, och tycker alltid att det är väl mer praktiskt om han väljer själv, så kommer jag när han är klar. Jag har helt missat att han frågar efter mitt sällskap, eller en gemenskap med mig. Och så har jag sagt nej!
Tack igen alla ni som svarade. Jag hade inte kunnat bena ut detta utan hjälp.
Imorgon är en ny dag.
Åh, det där med att ge hjälp när barn ber om det tror jag är väldigt viktigt (inom rimliga gränser förstås). För varför ska barnen hjälpa till när man själv är stressad och ryter i med ett "Du måste faktiskt hjälpa till nu" om de inte själva tycker sig få hjälp när de behöver. Det blir lätt en ond cirkel av missunsamhet på ett område där man egentligen gärna vill vara frikostig - och få tillbaka frikostigt.
SvaraRaderaDet låter som en bra plan tycker jag!