Detta är ett ämne som jag har funderat på till och från sedan jag läste en artikel i Vi läser förra våren, jag vill minnas att det var under resan till Korea för att hämta Y. Artikeln finns tyvärr inte på nätet men ett referat finns här.
Ja, käre värld, vad ska man säga? Att ypperliga författare som Gunna Grähs och Ulf Stark, författare som kan skildra både mörka och ljusa aspekter av den konstiga värld vi lever i, censureras av fega förlag?
Det skulle ju i förlängningen kunna bli som i Magnus och Brasses klassiska sketch Manuscensorerna:
- Nä! Inte ens barnprogrammen är heliga. Hör här bara: tuppen Joakim sa: Kukelikukelikukeliku!
- Och så Q på slutet också. Kan tuppfan inte stava ens en gång.
Det jag vet är att min Q gillade Gunna Grähs bok Dino och lilla Kurren. Pojken Dino matar katten lilla Kurren, vars husse Heikki ligger i en buske och är trött efter att ha druckit för många öl.
Faktiskt så var det finska han bröt på, mannen som tilltalade oss bara någon dag senare när vi var på väg till förortscentret. Ackompanjerad av klirrande systemkassar frågade han artigt om lilla fröken ville ge honom en krona till bussen. (Det ville hon.) Q var mycket fascinerad och pratade länge om farbrorn som bad om pengar.
Visst ska böcker vara vackra och fantasifulla, hemskt vore det väl annars. Men nästan lika hemskt vore det om de konsekvent utelämnade en del av verkligheten.
Svårare är den aktuella diskussionen om att ta bort ordet neger i t ex Ture Sventon, eller för den delen i Lennart Hellsing, eller Pippi Långstrump. Själv ryggar jag för ordet, läser chokladboll istället för det som verkligen står i Krakel Spektakel. (Pippi har vi ännu inte läst.) Men diskussionen kring Ture Sventon gör mig fundersam. Om man väl har börjat byta ut misshagliga ord, var hamnar man till sist?
Uppdatering: Nu är vi mitt i Pippi Långstrump. Och jag har faktiskt börjat utelämna the n-word. Det är uppenbart att tiderna förändras. Negeraktigt, förklarade Tommy för Annika. (När han skulle beskriva hur kapten Långstrumps trumma lät.) Nä, känns inte bra.
åh, så svårt!
SvaraRaderaklart att böckerna är en väg till att förstå verkligheten och att det då måste förekomma verkliga saker i dem (gubbar som röker, folk som dricker öl, barn som är ledsna...).
Samtidigt som jag vill att mina barn ska vara rustade inför livet, så har jag ju en stor inre curlande hönsmamma som vill att de ska få vara kvar i bullerbyland länge än.
Men nej, censuren kan inte vara bra. Hellre att de möter fyllon, ensamma och sorgsna i boken hemma och kan diskutera med oss, än att de första gången konfronteras med det när jag eller pappan inte är med och kan förklara.
Min egen censur sträcker sig till att jag byter plats på "han" och "hon" i vissa böcker så t ex Castor har ärvt farmors snickarbod men morfars kokbok och köksprylar. Funkar för Piff & Puff, men inte längre frö superläsaren Storsötan.
Svår, men viktig, fråga.
Just ord som neger censurerar jag för mitt barn. Han är lite för liten att förstå om jag förklarar varför man inte ska använda det ordet. Det kommer inte att leda till något bra... risken är bara att han ofrivilligt kommer att såra någon. Däremot kommer det säkert fungera fint när han är sex/sju år. Då blir det med en historielektion.
SvaraRaderaFöreteelser tycker jag däremot inte att man ska censurera. Min unge stöter på fullgubbar och fulltanter, tanten med "röster inne i hjärnan", damer med mycket lite kläder, hemlösa utan tänder, tiggare som ser erbarmligt frusna ut denna kalla vinter och den välsminkade, glittrigt vackra och snälla killen bakom disken på bästa taimatstället...
Och jag kämpar verkligen för att hitta böcker som kan spegla den världen åt honom. För naturligtvis är det de människor som sticker ut från normen som är mest intressanta för en fyraåring. Som faktiskt behöver avbildas och beskrivas.
Igår i Studio ett diskuterades en ny barnbok som hanldade om koncentrationsläger, jag hörde knappt något eftersom det var alldeles för lite cencur på mina tröttskrikande barn.
SvaraRaderaMen det väcker ju onekligen tankar om vad man kan prata med barn om och på vilket sätt.
För övrigt gör jag som Kapy och byter kön ibland när det är lämpligt. Och i Totte och Malin läser jag "snippa" istället för "en springa med ett hål i" men bråk och fyllisar finns på riktigt omkring oss och kan inte censueras utan måste pratas om.
Jag arbetar för tillfället med barnböcker, och kan verkligen bekräfta artikelns farhågor.
SvaraRaderaNumera skall manusen (testböcker) filtreras dels av redaktörer med hjärtat i halsgropen, dels av testgrupper av föräldrar/förskolepedagoger som ombeds reagera på misshagliga ord/uttryck/skeenden.
Allt för att tilltala en så bred grupp som möjligt, i teorin i alla fall. Förmodligen säljer denna metod fler böcker, men det är så jäkla sorgligt att barnlitteratur måste "steriliseras" innan den når sitt syfte.
Jag har arbetat men barn, ungdomar och litteratur i många år, och är (förhoppningsvis) blivande adoptivförälder. De böcker som jag själv vill välja att läsa för mitt blivande barn är konstnärliga böcker som förhoppningsvis inte har fått kompromissa kring innehåll eller uttryck. I Sverige har vi turen att ha en väldigt rik barnlitteratur och jag tycker att det finns så mycket att välja på att man kan hoppa över det som känns "sådär".
SvaraRaderaNär barnet blir så stort att det själv kan välja, ska hen naturligtvis göra det. Skulle barnet i en framtid välja Ture
Sventon så skulle hen få göra det, men inte utan att vi diskuterar kring innehållet. Inte minst måste ett barn från Afrika få en chans att förhålla sig till ordet "neger" för det lär ju barnet tyvärr även få höra i andra sammanhang.
Litteratur är en del av livet och vi kan inte censurera livet. Men vi måste prata om livet, och litteraturen, med våra barn.