Det bidde inget med jobbet som jag intervjuades för i förra veckan. De tyckte att jag var lite för annorlunda. Kanske hade de rätt. Hur som helst, vill inte de ha mig vill inte jag ha dem.
I irritationen efter detta besked ringde jag upp den trevlige mannen på det andra företaget. Hej, jag är fortfarande tillgänglig och vill ha ett nytt jobb snart. Helga, så bra att du ringde! Jag ska fundera ett slag. Det gjorde han tydligen, för han ringde en stund senare. Vi ska träffas igen nästa vecka. Låt se vad som kommer av detta.
När jag ändå höll på att ringa runt slog jag en signal till en kollega på mitt nuvarande jobb. Och si. Det varslas igen. Drygt tjugo personer av femtio. Stockholmskontoret håller på att monteras ner. Det skulle förvåna mig mycket om jag inte blir uppsagd nu. Om jag inte hinner säga upp mig själv först förstås.
Det som retar mig mest med detta är inte att jag kommer att förlora jobbet. Inte alls. Jag hade bestämt mig redan för ett år sedan att jag fått nog. Istället är jag arg på mina efterträdare i den lokala fackklubben. De verkar inta en väl underdånig inställning till företagsledningen i de pågående förhandlingarna. Men vad kan jag göra åt det? Inte något.
Nåja. Livet är inte precis långtråkigt inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar