Du är alltså svensk?

Ingen har någonsin frågat så jag ställer frågan till mig själv.

Svensk? Ja, jo, det är jag väl. Jag är född i Sverige, liksom mina föräldrar, liksom alla kända anfäder. Jag har förvisso ett konstigt efternamn men det beror på att det är taget (av farfar, inte av mig). Jag är fallen efter Petersöner på både fars och mors sida.

Min man är formellt svensk sedan ett år tillbaka, men även dessförinnan var det ingen som ifrågasatte hans så kallade svenskhet, detta i kraft av hans namn och utseende.

Frågan är hur det blir med våra barn? De mandelögda och svarthåriga, med svenskklingande namn?

De här tankarna väcktes hos mig när jag läste annannans senaste citatquiz och kommentarerna till det. (Att den beskrivna scenen mycket väl kan vara helt autentisk är jag övertygad om. När jag fått mitt nuvarande jobb - som jag troligen snart blir av med - efter drygt ett års arbetslöshet, hade jag planer på att skriva en debattartikel om Arbetsförmedlingen. Det var nämligen inte tack vare dess insatser, utan snarare trots dem som jag fick jobb. Fast jag nog är svensk.)

Men åter till huvudspåret: när blir man en riktig svensk? Hur ser kriterierna ut?

I somras hade jag ett deprimerande meningsutbyte med en god vän. Hon är klok och förståndig och alls inte främlingsfientlig, men var i alla fall indignerad över att man inte längre får sjunga Du gamla du fria i skolorna med risk för att såra någons känslor. Det verkar larvigt, det håller jag med om. Å andra sidan har jag ganska svårt att förstå denna brinnande åstundan att sjunga en ganska trist sång med en hopplöst föråldrad och patetisk text.

Min vän blev mer upprörd. Men tycker du inte att det är viktigt att bevara det som är svenskt, det som är vårt, det som är gamla traditioner? Jag tänkte efter och svarade nej.

Jag tror faktiskt att detta är min ärliga åsikt och inte politiskt korrekt påklistrat. Nej, jag ser inget värde i att bevara det som är gammalt och traditionellt bara för att det är just gammalt och traditionellt. Om det är trevliga traditioner så fortsätter jag gärna med dem, men jag kompletterar dem lika gärna med något annat.

Och jag påstår bestämt att jag uppfattar exempelvis Theodor Kallifatides, Marcus Samuelsson och Stina Ekblad som lika svenska som någon annan författare, kock eller skådespelare.

En av få bra saker som George W. Bush ska ha sagt (detta citerar jag ur minnet så hav misskund) är att den som kommer till USA och vill leva där och vill anamma de amerikanska kärnvärdena, den personen är amerikan. Jag skulle vilja tänka så vad gäller Sverige och svenskhet också. (Att man sedan kan diskutera vilka dessa kärnvärden är, hur de efterlevs både i Sverige och USA, freedom and justice for all? - hyckleriet i detta, och så vidare, väljer jag att lämna därhän just nu. Men tanken är mycket vacker.)

Jag är orolig för all möjlig kulturell förflackning och utarmning. Som att dokusåpor ska ersätta alla intressanta dokumentärer, att hjärndöda och lättuggade deckare ska tränga ut bättre författare i utgivningsfloden, att mina barn aldrig ska läsa Hjalmar Söderberg eller Selma Lagerlöf eller lära sig vem Gustav Vasa eller Erik XIV var, att de ska förväxla "tack vare" och "på grund av" och så vidare. Men allt detta tror jag att vi så kallade svenskar klarar av alldeles på egen hand.

Eller är jag naiv, idealistisk och världsfrånvänd? Utmana mig gärna, käre läsare!