2011-01-30

Du är alltså svensk?

Ingen har någonsin frågat så jag ställer frågan till mig själv.

Svensk? Ja, jo, det är jag väl. Jag är född i Sverige, liksom mina föräldrar, liksom alla kända anfäder. Jag har förvisso ett konstigt efternamn men det beror på att det är taget (av farfar, inte av mig). Jag är fallen efter Petersöner på både fars och mors sida.

Min man är formellt svensk sedan ett år tillbaka, men även dessförinnan var det ingen som ifrågasatte hans så kallade svenskhet, detta i kraft av hans namn och utseende.

Frågan är hur det blir med våra barn? De mandelögda och svarthåriga, med svenskklingande namn?

De här tankarna väcktes hos mig när jag läste annannans senaste citatquiz och kommentarerna till det. (Att den beskrivna scenen mycket väl kan vara helt autentisk är jag övertygad om. När jag fått mitt nuvarande jobb - som jag troligen snart blir av med - efter drygt ett års arbetslöshet, hade jag planer på att skriva en debattartikel om Arbetsförmedlingen. Det var nämligen inte tack vare dess insatser, utan snarare trots dem som jag fick jobb. Fast jag nog är svensk.)

Men åter till huvudspåret: när blir man en riktig svensk? Hur ser kriterierna ut?

I somras hade jag ett deprimerande meningsutbyte med en god vän. Hon är klok och förståndig och alls inte främlingsfientlig, men var i alla fall indignerad över att man inte längre får sjunga Du gamla du fria i skolorna med risk för att såra någons känslor. Det verkar larvigt, det håller jag med om. Å andra sidan har jag ganska svårt att förstå denna brinnande åstundan att sjunga en ganska trist sång med en hopplöst föråldrad och patetisk text.

Min vän blev mer upprörd. Men tycker du inte att det är viktigt att bevara det som är svenskt, det som är vårt, det som är gamla traditioner? Jag tänkte efter och svarade nej.

Jag tror faktiskt att detta är min ärliga åsikt och inte politiskt korrekt påklistrat. Nej, jag ser inget värde i att bevara det som är gammalt och traditionellt bara för att det är just gammalt och traditionellt. Om det är trevliga traditioner så fortsätter jag gärna med dem, men jag kompletterar dem lika gärna med något annat.

Och jag påstår bestämt att jag uppfattar exempelvis Theodor Kallifatides, Marcus Samuelsson och Stina Ekblad som lika svenska som någon annan författare, kock eller skådespelare.

En av få bra saker som George W. Bush ska ha sagt (detta citerar jag ur minnet så hav misskund) är att den som kommer till USA och vill leva där och vill anamma de amerikanska kärnvärdena, den personen är amerikan. Jag skulle vilja tänka så vad gäller Sverige och svenskhet också. (Att man sedan kan diskutera vilka dessa kärnvärden är, hur de efterlevs både i Sverige och USA, freedom and justice for all? - hyckleriet i detta, och så vidare, väljer jag att lämna därhän just nu. Men tanken är mycket vacker.)

Jag är orolig för all möjlig kulturell förflackning och utarmning. Som att dokusåpor ska ersätta alla intressanta dokumentärer, att hjärndöda och lättuggade deckare ska tränga ut bättre författare i utgivningsfloden, att mina barn aldrig ska läsa Hjalmar Söderberg eller Selma Lagerlöf eller lära sig vem Gustav Vasa eller Erik XIV var, att de ska förväxla "tack vare" och "på grund av" och så vidare. Men allt detta tror jag att vi så kallade svenskar klarar av alldeles på egen hand.

Eller är jag naiv, idealistisk och världsfrånvänd? Utmana mig gärna, käre läsare!

11 kommentarer:

  1. Det här är en svår fråga, som jag har grunnat en hel del på, och som Sverige och svenskarna definitivt behöver diskuterar. Det nya partiet i riksdagen lär inte komma med något vettigt svar på frågan, men deras närvaro kan icke desto mindre vara ett viktigt stimulus för att faktiskt få upp frågan på dagordningen på allvar.

    Det du skriver om reflekterar två svenskheter, en väldigt bra, en mer tveksam:
    - alla ska kunna vara med*
    - en viss åsiktsängslighet

    Alltså, alla ska kunna vara med. Det är ur den synvinkeln möjligen diskutabelt om man ska ha skolavslutning i kyrkan. I alla fall om den skolavslutningen innebär en regelrätt gudstjänst - vi har ju guskelov (och det inte sagt med ironi; jag uppskattar verkligen) en tillräckligt öppen eller halvljummen svensk kyrka för att man ska kunna genomföra till exempel konserter med mycket liten eller närmast ingen sakral inramning i kyrkorummet.

    Men att man inte ska kunna sjunga nationalsången inom landets gränser? Nä bevare mig väl - måste politiskt ängsliga liberala lämna målet så öppet till (sd)?

    Det finns ju förvisso diskutabla textavsnitt, liksom i så många andra sånger. (Den portugisiska fick till exempel skrivas om redan på 1950-talet när man insåg att man inte kunde ha en nationalsång som uppmanade folket att marschera mot ett annat, namngett folkslag!) Men så låt oss diskutera om vi ska skriva om den i så fall.

    Vem är det som inte kan vara med om nationalsången sjungs? De många som valt att komma till just Sverige på flykt från andra länder? Det är ju just Sverige de valt - hur skulle sjungandet av den svenska nationalsången utesluta dem?

    Jag måste få återkomma - hinner inte ta upp fler trådar just nu.

    *officiell inställning och något som verkligen efterlevs i Sverige mer än på väldigt många platser- även när den ekonomiska kostnaden är mycket stor

    SvaraRadera
  2. Det var ju egentligen inte alls det ditt inlägg handlade om, inser jag när jag läser det igen.

    Fast på samma gång gör det ju det. För den som har en så vag uppfattning om kultur och kulturmöten att man menar att nationalsången bör undvikas för att inte såra någons känslor, den har inte reflekterat något vidare över det här.

    SvaraRadera
  3. Och plötsligt inser jag att mitt svar på frågan i rubriken är ett genuint: Det vete fasen.

    Och det är inte för att jag är bosatt långt längre söderut sedan åtskilliga år.

    Utan det har att göra med hur jag med utgångspunkt från var jag har mina geografiska och känslomässiga rötter ser det här ur en annan synvinkel än den som är den gängse svenska:
    http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/karl-x-gustav-riskerade-allt-med-taget-over-balt_5877601.svd

    Det här är inte den viktigaste frågan i samtiden, och jag känner mig inte Historierevisionistiskt Kränkt.

    Men det finns många perspektiv på din fråga!

    SvaraRadera
  4. Jag måste förtydliga att jag också tycker att det är befängt att förbjuda sjungandet av nationalsången. Befängt och ologiskt! Men jag vidhåller att jag personligen kan leva utan att få sjunga den, eftersom den saknar symbolvärde för mig. Jag skulle gärna byta ut den!

    Skolavslutning i kyrkan är jag helt emot. Jag tycker inte att de hör hemma där. (På min skola - etablerad 1901 av judiska familjer - var det en självklarhet att vi hade avslutningen i aulan.) Och jag jag tycker att troende kristna borde känna sig minst lika kränkta som ateister eller muslimer av ljumma hundhedningars iver att utnyttja kyrkans vackra inramning för att skapa stämning. Min farmor är ett bra exempel, vid farfars begravning bad hon prästen "tona ner det religiösa" och vi barnbarn fick i uppdrag att leta psalmer utan Gud (jag föreslog En vänlig grönsak).

    Ja, intressant! Fler åsikter välkomnas!

    SvaraRadera
  5. Nu kommer vi ju lite ifrån ännet, men jag vill ändå få lov att ohålla med dig om rätten till kyrkorummet.

    För de allra flesta kyrkorna i vårt land byggdes vid en tid då kyrkan var i princip alla människor, och byggdes för pengar som definitivt var allas. De är en del av vårt kulturarv.

    Känner man sig inte hemma i kyrkan ska man inte behöva vara där. Och man ska förstås inte använda kyrkorummet till att predika ateism, eller andra religioner, eller till politik, eller något annat som rimligen rimmar illa med kyrkans budskap.

    Men att de i kyrkan aktiva ska ha monopol på rummet - det tycker jag inte!

    Och jag tycker inte att det är fel eller omoraliskt att gå i kyrkan på första advent och aldrig annars. Det får finnas rum för olika intensiteter i guds hus!

    SvaraRadera
  6. Hm, du har en poäng där, med att kyrkorna är allas kulturarv. Det är iaf vad jag brukar svara O när han pikar mig för att jag inte kommit mig för att gå ur Svenska kyrkan och följaktligen betalar kyrkoskatt.

    Och jag sjunger ju gladeligen i kyrkor också, minst en gång varje år då kören har julkonsert, ibland även annars. Men jag minns hur obekväm jag kände mig när vi sjungit på en gudstjänst och nattvarden skulle tas; alla i kören utom jag och en judisk flicka deltog. Å andra sidan har jag svårt att kritisera kyrkan för detta - väljer man att vara där får man stå ut med religiösa inslag! (Just detta tilldrog sig i USA, något beside the point alltså.)

    SvaraRadera
  7. Om adopterade barn och svenskhet: Jag luffade runt med vänner i Asien när jag var ung – tidigt 90-tal innan Asiencharterns tid. En i gänget var adopterad från Thailand. Det väckte förvirring bland lokalbefolkningen. Han såg ut som dem men var supersvensk.

    Det är något som gör oss svenska och jag vet inte vad. Kanske kroppshållning, humor, hur vi bemöter varandra. Hela samhället formar oss oavbrutet och gör oss mer lika än vi tror.

    Jag har svårt att förstå oron över att vi skulle förlora vår "svenskhet" om vi väljer att inte sjunga nationalsången på skolavslutningen eller hålla den i kyrkan.

    /P

    SvaraRadera
  8. Som adopterad OCH både mandelögd och svarthårig (nu även med vissa stänk av grått vilket jag fortfarande desperat försöker att dölja på diverse sätt...) vill jag mest säga att jag tycker det är jätteviktigt att det finns en kulturell och nationell sammanhållning. Jag känner mig ursvensk mitt utseende till trots. Jag ÄLSKAR sill, nubbe och färskpotatis. Jag sjunger mer än gärna Taube. Som numera utlandssvensk tycker jag kanske än mer att det känns viktigt att ha rötter i något. Och då menar jag för in del svenska rötter. För det är i Sverige mina rötter finns. Mina färger kommer för alltid vara blå-gula var jag än lever. Jag kommer för alltid att känna mig svensk. Även om jag inser att det svenska samhället förändras och ju längre jag bor utanför landet desto större avstånd lägger jag mellan mig och det NUVARANDE Sverige. På gott och ont. Man kan se saker på ett annat vis när man inte lever i ett land. Det finns saker jag aldrig reflekterade över när jag bodde där som jag nu ser med oerhörd skärpa. Vissa av dem längtar jag tillbaka till, är jag avundsjuk på, vill jag ha. Andra är jag mer än glad över att få slippa. Men det till trots, så ÄR och förblir jag svensk. Ända in i märgen. Och jag hoppas och vill desperat att åtminstone en del av mitt svenska sk kulturarv ska föras vidare till min dotter. Men inser att ju längre vi stannar här i USA desto större är sannolikheten att hon i själ och hjärta kommer att bli amerikan. Alltså inte enbart på pappret utan hon kommer rota sig här. Också detta på gott och ont. Den tanken kan skräma mig otroligt. Kankse för att jag vet att jag aldrig helt kommer att förstå kulturen här. Oavsett hur länge jag bor och lever här. Jag har inga "referensramar här". jag känner mig lite som en främmande vilsen fågel. Detta trots att det finns massor jag älskar här. MEN den där samhörigheten som jag känner med svenskar på ett "annat plan" skiljer sig. Nu måste jag dock förtydliga med att säga att jag tror att det inte enbart handlar om nationalitet. Det handlar till stor del självklart också om "generationer. Jag känner samhörighet med andra svenskar i min ålder +/-10-15 år sådär, om ens så mycket. Redan närdet kommer till min föräldrageneration eller de som är födda på säg 90-talet så känner jag att min förståelse och samhörighetskänsla liksom tunnas ut något. Men visst, på det stora hela så har jag såklart en kulturell samhörighetskänsla även med äldre och yngre svenskar.

    Det är dock svårt att sätta fingret på vad den här känslan består av. Inte ationalsången per se. MEN jag tycker om att sjunga De gamla Du fria. Och jag älskar min flagga. och jag vill inte för mitt liv att några dräggiga drägg ska få ta dessa nationella symboler ifrån mig De tillhör alla svenskar som vill dela dem och ingen ska få patent på dem!

    SvaraRadera
  9. hm, fortsätter här eftersom min kommentar var för lång att komma med "i ett stycke":'

    Jag tycker att nationell stolthet är bra. Fler svenskar borde vara stolta över sitt ursprung och sitt land. Sina seder, traditioner och sin kultur! Jag tror att stolthet inte behöver innebära "instängdhet" och en negativ "vi-emot-dem-känsla". Jag tror att stolthet på "rätt sätt" kan skapa en positiv energi. En energi som smittar. En vilja att dela med sig. Att vilja att andra ska kunna få del av allt det man själv är stolt över. Jag tror på detta. Men så är jag i grunden en naivt positiv person kanske???

    Jag tror att det är viktigt att känna att man ÄR någon. Att man HÖR TILL. Om det sedan handlar om familjen, basketlaget eller kören spelar kanske mindre roll. MEN jag tror att nationalitet i grunden handlar om samma slags känsla. Samhörighet. Att få höra till. Att i vissa fall kunna definiera sig och sin identitet med andra i ett större sammanhang. Jag tror det är viktigt för oss människor. Sedan är det ju faktiskt upp till oss själva att se till att denna samhörighetskänsla inte går överstyr och därmed utesluter eller "fördömer" de "utanför". Men då kommer vi till logik och hjärnan mer än till känslan.

    Jag har alltid alltid känt mig otroligt svensk. Men jag ser ut som dina pojkar (fast tjej, numera vuxen kvinna). Svenskhet eller nationalitet rent generellt ligger inte i utseende. Jag tror inte på det. Det ligger i "känslan att känna sig hemma". Att känna samhörighet med andra. Och att FÅ höra till. Utan värderingar. Inte alltid lätt, men helt klart något viktigt och något jag tror vi alla behöver.

    Tack för ett jätteintressant inlägg!

    SvaraRadera
  10. Äsch, jag skrev en kommentar som försvann. Ska försöka återskapa den.

    Jag är inte riktigt så ljum inför det svenska, eller nordiska, som det kan verka. Såklart älskar jag sill, kaviar och både Taube och Bellman. Jag har väl aldrig varit så svensk som under mina två längre USA-vistelser (avslutade vid 10 resp 20 års ålder). Men när man har det inom armslängds avstånd tar man det för givet. Och jag gillar kebab också!

    Nationell känsla. Nej, den roar mig faktiskt inte. Den kan nog vara vacker i vissa uttryck men slår alltför lätt över i obehagligheter. Då menar jag inte bara de rena skräckexemplen. Det räcker så bra med den präktiga självgodhet vi svenskar tyvärr har gjort oss kända för. Den häpenhet vi känner då andra länder har fräckheten att ha lika bra eller bättre sociala förmåner än vi.

    Men en känsla av samhörighet är förstås livsviktig för alla. Det jag vänder mig mot är att den ska manifesteras inom nationsgränser.

    SvaraRadera
  11. Helga,
    fast det där med självgoda svenskar är rätt kluvet. I vissa fall är vi det. Ooooootroligt dryga och självgoda och tror att Sverige är paradiset på jorden. För ALLA: Även om vissa inte vill att "alla" ska få plats där. Alltid handlar det då om vårt system byggt på höga saktter men med vad vi hoppas jämställdhet och ett bra socialt trygghetssystem.
    Å andra sidan har jag nog aldrig stött på några andra nationaliteter som har såpass dålig nationell självkänsla vad gäller KULTUREN! Alltså vårt kulturella arv. Där tycker jag svenskar ofta tar fem steg bakåt. Inte är man så stolt då. Åtminstone i de kretsar jag umgåtts mycket i (typ akademiska etc) där ett av de finare komplimangerna man kan få är att "du är så osvensk!". Detta menat som att "du är en generös och öppen person som mer än gärna bjuder in till både samtal och att sova på soffan i ditt hem" Sådant kan för mig ändå kännas lite konstigt. Varför anses det osvenskt att bara vara en social person med öppet sinne och utan "taggar utåt mot sina medmänniskor"??? Vad är då "svenskt"? Att vara en snål och ogin jävel som hatar att hjälpa och dela med sig. Eller snarare som gärna gör det bara det inte "kostar av personens dyrbara tid eller pengar"??? Jag vet inte. Men jag tycker som sagt det är tudelat. En nation där det finast man kan säga om ngn annan är att den är typiskt osvensk känns inte som en nation av stolta personer? Men kanske har jag fel?
    Sedan håller jag med dig om att nationalitet kan gå väldigt fel. Och då menar inte heller jag de allvarligaste problemen eller brotten. utan att det kan ge näring till en jäsande surdeg som delar in oss mot dem. inte bra! Inte alls! Men jag tror att det är svårt att skilja på kuturell samhörighet och nationell sådan. åtminstone i ett såpass litet och homogent land som Sverige. De enda somv erkligen har en annan kultur och historia samt språk hos os är väl egentligen samerna? Resten av oss delar väl i stort sett samma "minnen"? Förutom de vi kallar "nysvenskar" då. Självklart ska även de in i den nationella samhörighetskänslan, men det jag menar är att jag tror att just nationalitet och kulturell samhörighet i Sverige är nästan samma sak för majoriteten av svenskarna?

    Det är knivigt detta och helt klart en balansgång.
    Till viss del handlar det även säkert om var persons definition av ord som nationalitet och samhörighet.
    Men jag tycker personligen inte det är fel att vara stolt över sitt land, sin kultur och sitt ursprung. Sin nations historia. Jag tycker att det är något alla borde få vara. Sedan är det en annan sak att jag tycker man måste förvalta den stoltheten på ett kreativt vis och i min naiva förhoppning handlar det om att ta vara på de saker man tycker är bra i sin kultur och försöka använda sig av dessa i möten med andra.

    SvaraRadera