Deal

Frukostarna driver mig till vansinne just nu. Q är en notorisk långsamätare, allra värst på morgonen. Fast han imorse fått vara med och bestämma menyn (ostmacka med gurka samt mjölk) äter han mindre och kladdar värre än Y. Han är inte stilla en sekund, glider ner från stolen och upp igen, sitter på snedden, baklänges, gungar av och an. Sätter gurkskivorna framför ögonen som glasögon, rullar brödsmulor till kulor på bordet. Efter tjugo minuter har han druckit en klunk mjölk och tagit två musbett av mackan.

Jag vet inte vad som irriterar mig mest, kladdandet eller den tjatfälla som obönhörligen slår igen om oss båda. Jag hör mig själv, hur jag går igång per automatik.

Konstigt nog ger jag helt fan i Y och hans ätande. Honom biter ju tjatet inte på. Dessutom äter han bättre.

Så bestämmer jag mig. Q måste själv avgöra hur mycket han ska äta, jag varken kan eller vill tvinga honom. Men kladdet, nej banne mig om jag står ut med det.

- Q, nu är det så här. Jag ska borsta tänderna och klä mig. Sedan är frukosten slut, då tar jag bort din macka. Du bestämmer själv hur mycket du ska äta, men tänk på att du behöver lite mat i dig för att orka åka till öppna förskolan.
- Okej.
- Och så vill jag bestämma en sak. Frukostarna är så trista nu. Om jag försöker låta bli att tjata på dig så måste du försöka låta bli att kladda och leka med maten, och så måste du sitta ordentligt. Du gör ju det hos dagmamman, eller hur?
- Mmm.
- Om jag tjatar får du säga till mig att sluta. Och jag säger till dig när du kladdar. Okej?
- Okej.

Det återstår att se om detta kan fungera eller om jag slåss mot väderkvarnar.