Utbildning

Mina barn är ganska bevandrade ifråga om svärord, eftersom både jag och deras far svär tämligen friskt, vi har inga betänkligheter i den vägen. När de själva svär brukar vi i och för sig tillrättavisa dem, och förklara att många vuxna tycker att det är värre att barn svär än att vuxna gör det. Det är bra att kunna reglera sitt språk efter den omgivning man befinner sig i. Och att man kallar sin bror för skitunge när man blir riktigt arg på honom - tja, jag blir inte direkt glad när jag hör det, men samtidigt tycker jag att det är högst mänskligt.

Men i likhet med de flesta svenskar är det mörksens makter vi åkallar, vi använder inte könsord. Förvisso har både Q och Y plockat upp "fock ju" och "maddafacka" från andra barn, och jag har försökt förklara vad orden betyder (jo, faktiskt) och att jag inte vill att de använder dem.

En kväll på Sommarön när jag skulle hämta in barnen för kvällen, hittade jag Q i hängmattan. Han blickade dolskt och började sjunga när jag närmade mig, men tystnade snabbt när han såg min häpna min. Vad är det för sång? Jo, den hade han lärt sig av de äldre pojkarna. Åhå du. Vet du vad allt det där betyder? Han vred på sig och svarade inte.

Hur det nu var så slöt vi fred och gick in och borstade tänderna, och då kom första frågan: Mamma, vad betyder sexuell?

- Är det från den där sången? Sexuell, det är något som har med sex att göra. Var det några andra ord du undrade över?
- (med liten röst) Jaa.. vad betyder kuken? (ännu mindre röst) Och knulla?

Nu vet Q vad det betyder, och inte nog med det, han har fått lära sig ännu mer. Huset på Sommarön är litet, och barnens rum ännu mindre, så de leker lite varstans, ganska ofta ovanpå vår bäddade säng. Efter en sådan lekstund hörde jag Q tjoa: Mamma, jag hittade den här i pappas nattduksbord, jag ska bara springa ut och fråga honom vad det är!

Snabb blick på Q: han har tuben med glidmedel i handen. Snabb blick genom fönstret: O står på gårdsplanen och pratar med en granne. Det hade i och för sig kunnat bli en dråplig situation, men mitt medlidande med O vinner över mitt sinne för humor, så jag haffar Q.

För det första ska man inte rota i andras lådor, det är faktiskt privat. För det andra så är det där något som har med sex att göra.

Q blev alldeles tyst och frågade inte mer. Inte förrän mer än en vecka senare, vid nattningen förstås, då allt lugnar ner sig kommer frågorna, stora som små. Och, kära läsare, jag förklarade vad glidmedel används till. Dock inte med samma ord som i den fula sången. Så nu vet han även detta.

Y iakttog alla dessa skeenden med öronen på helspänn men utan kommentarer. Men jag skulle tro att han inte missade särskilt mycket. Och jag ska erkänna att han gjorde mig ganska perplex vid badutflykten några dagar senare. Vi var alldeles ostörda med en hel vik för oss själva, så vi badade nakna. Jag satt på en klippa med fötterna i vattnet, och Y stod bakom mig och lutade sig över min axel. Lika världsvant som uppskattande kom yttrandet: Fina bröst!

Då blev jag faktiskt svarslös.

Hej Voltaire

I lördags var jag på stan och åt lunch med en kompis och före detta kollega. Vi träffades på Östermalm, och promenerade sedan till Sergels torg. Där skildes vi åt och jag gick vidare längs Drottninggatan, över Riksbron mot Gamla stan.

På bron stannade jag och tittade mot Gustav Adolfs torg. Där var det ganska folktomt, polisen hade spärrat av flera kvarter. Men jag såg de blågula fanorna och jag hörde taktfasta rop. De flesta omkring mig var turister och verkade både oberörda och oförstående inför vad som hände.

Senare, när jag tittade på nyheterna, förstod jag att jag känt mig mindre ensam om jag istället tagit vägen om Kungsträdgården. Där var det tjockt av motdemonstranter, både fredliga och inte.

Jag var kall om både händer och hjärta när jag gick vidare, och jag tänkte på den konversation O och jag haft på morgonen.

O är demokrat i själ och hjärta, och lika principfast som rationell. Yttrandefriheten är en av grundvalarna för vårt samhälle. Punkt. Jag avskyr din åsikt men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka den. Punkt igen.

Jo. Jag tycker förstås också så, med förnuftet. Men samtidigt - är det inte lättare att vara förkämpe för yttrandefriheten när de åsikter som uttrycks inte hotar en till livet? Hade Voltaire sagt samma sak om han levt som jude i Polen 1942?

Jag berättade om ett inlägg som delats på Facebook via Adoptionscentrum, en adopterad man som fått ett vidrigt hatbrev, med beskedet om att han minsann aldrig blir svensk, att han hör till dem som ska rensas ut.

Plötsligt började jag gråta. Det tar mig så hårt, för jag inser att det är mina barn det handlar om. Eller kanske inte, för enligt någon skruvad jävla logik så kanske asiater eventuellt anses finare eller intelligentare eller värdefullare eller vafan än exempelvis afrikaner. Men vi hade precis lika gärna adopterat från Sydafrika, eller Colombia, eller Bolivia. Så det är mina barn de pratar om, de jävlarna. Och det träffar mig rakt i hjärtat. Omänskligheten. Hatet.

Det går ju inte att ta på allvar, säger O milt, ett sånt där brev skickar de just för att sådana som du ska reagera precis som du gör, det är det de vill.

Jag fattar ju vad han menar. En person som O verkligen beundrar är Soran Ismail, och jag tycker också att det han gör är fantastiskt, modigt och bra.

Samtidigt blir jag rädd ibland, rädd som fan. När jag läser att nazister - nazister! - ska demonstrera i min hemstad, då vill jag ta mina barn och emigrera. Vart? Ja, inte till något annat europeiskt land i alla fall. Kanada kanske.

Det är tio år sedan SD fick en ny partiledare. För tio år sedan trodde jag att det var osannolikt att de någonsin skulle komma in i riksdagen, möjligen var jag oförsvarligt naiv. Var står vi om tio år igen?

På tunnelbanan hem från stan läser jag Ensam i Berlin av Hans Fallada, och iskylan släpper inte.

Min lunchkompis verkade förvånad över min upprördhet, men sedan allt mer respektfull. Har du mött rasism riktad mot dina barn, frågar hon. Nej, aldrig. Q blev kallad kines i skolan en gång förstås, av några snorungar. Men än så länge är vi fredade, de är fredade. De är små och gulliga och i sällskap med oss kan en idiot räkna ut att de är adopterade och därmed åtnjuter de ett visst alibi. Men sedan? När de blir vuxna?

Aldrig, aldrig kan jag svära mig fri, aldrig kan jag skygga eller blunda och påstå att det inte finns, att det är hjärnspöken. Älskade ungar som jag har forslat hit där ni kanske får möta något som jag aldrig möter, hur ska jag kunna skydda er?

Fredagmorgon

(Dagboksinlägg)

Q väcker mig tidigt, tidigt. Det är blött i hans säng! Blöjan har läckt. Han byter, jag lägger tidningar i sängen och så kryper han ner bredvid mig.

Vi somnar om, jag hör när O går upp och ger sig iväg men vaknar ordentligt först när min klocka ringer.

För några dagar sedan tröttnade jag på trängseln i dubbelsängen, så jag utlovade en krona per natt till den gosse som stannar hela natten i egen säng. En av mina käpphästar har varit att barnen alltid ska få söka trygghet hos mig, jag minns alltför väl hur det var att vara liten och mörkrädd. Men oftast är de inte rädda när de vaknar, det är av gammal vana och bekvämlighet som de tassar in och lägger sig intill mig.

Denna morgon får Y sålunda en krona, och jag hoppas att han ska hålla tyst om saken, men det gör han förstås inte. Jublande letar han efter sin sparbössa. När jag går in till Q och försöker väcka honom är han sur, över att Y fått en krona, över att han kissat i sängen.

Men vi var ju hos doktorn häromdagen, resonerar jag. Och vi ska vidare till en annan doktor och då ska du få prova medicin eller larm. Det kommer ju att ordna sig det här, det lovar jag.

Vi har pratat om detta förut. Q grips stundom av oro över nattkissandet, men efter en stunds prat brukar han snabbt bli glad igen. Men nu verkar det primärt handla om dåligt morgonhumör.

Det har ju jag också. Jag går mellan kök och sovrum, fixar frukost åt mig och Y, tjatar på Q att komma upp. Efter en stund blir jag förstås arg och skäller på Q. Du måste samarbeta med mig!

Ytterligare irritationsmoment är att jag har ont i halsen, lindrig förkylning men ändå, samt att det står en polsk hantverkare i rabatten, en decimeter från köksfönstret. Jag har inget emot polska hantverkare i allmänhet, ej heller mot denne i synnerhet, han är glad och trevlig och har hälsat glatt varje morgon under de veckor han har jobbat med att dränera om grannens hus. Men att ha främmande karlar tätt inpå mig vid en tidpunkt då jag tätt och jämnt tolererar de jag älskar, det håller mitt morgonhumör inte för.

Det som bryter dödläget med Q är att prata om kronan som Y fick. Jag förstår att du blir ledsen. Men det hade faktiskt varit orättvist mot Y om du också fått nu. Nästa gång är det du som ligger kvar i egen säng men inte han.

Efter en stund kommer han, och han är fin i gula byxor och turkos tröja, kläder han valt själv. Vi kramas och jag känner att tröjan luktar unket fast den är nytvättad, har tvätten hängt för tätt igen?

Under tiden har Y hunnit ta tre mikroskopiska bett på sin macka, vi bänkar oss allihop och frukosten blir ganska trevlig. Jag bestämmer mig för att jobba hemma under dagen. Halsontet samt det faktum att jag behöver uppdatera ett dokument avgör. Sådant jobb kan ta en hel dag på kontoret där jag ständigt blir avbruten men går fort när jag är ostörd.

Grannpojken kommer och Q får på sig ytterkläderna i hast. En stunds parlamenterande om frukt, han vill ha äppelbitar med kanel, jag hittar ingen bra burk att ha dem i, ta helt äpple istället, samt medförandet av gosedjur, skolan säger nej så det säger jag också, igår smugglade han med ett ändå, så är han klar och går iväg. Idag kan ni väl gå hem själva, föreslår jag och möts av jubel. Helst vill Q ha egen nyckel och egen mobil, passar han på att meddela.

Y vill cykla och hittar själv sin cykelhjälm. Under tiden yr jag omkring och letar hans medicin. Idag ska han till extradagmamman, som inte har en medicinväska deponerad hos sig (å andra sidan är hon själv kraftigt allergisk och har egna mediciner och egen erfarenhet). Min stressnivå hinner skjuta i höjden, fan, fan, fan, ständigt detta jagande på marginalen, har vi glömt den i sommarstugan? Där! På hyllan.

Jag går, Y cyklar och han pratar oavbrutet. Mamma, hur kan jorden sprängas sönder? Mamma, jag frågar dig! Y nöjer sig inte med hummande svar.

Hemma sätter jag mig och jobbar - en halvtimme tidigare än vanligt - och är efter en dryg timme klar med det som annars brukar ta en hel dag. Därefter skriver jag några mejl och sedan detta. Nu ska jag äta lunch. I eftermiddag när jag jobbat färdigt ska jag baka fröknäcke och havrekakor.

Matfriare och nätverk

Jag stressar hem från jobbet, i hyrbil eftersom gasmonstret är på verkstad. Sniglar fram i bilkö, det brukar aldrig vara kö, särskilt inte såhär tidigt. Saknar min egen automatväxlade bil, manuell växel och krypkörning är ett mög. Dessutom börjar jag snegla allt oroligare på klockan.

Telefonen ringer, det är en kompispappa. Q vill gärna hänga med hem, får han det? Hämta honom vid sju, då har vi käkat! Ja tack!

Köerna löser upp sig och jag hinner hämta Y utan problem. På torsdagar är de i "lokalen", som delas med en annan dagmamma och hennes grupp, och den ligger lite längre bort. Men nu hinner jag promenera dit och hem, då i femårstakt förstås.

Y blir sur när han hör att Q får leka borta, och blidkas först när jag lovar att vi ska ringa på hos jämnårige pojken i längan lite längre bort, dit Y inte går själv ännu.

Själv går jag hem och dricker en kopp te för att lindra min onda hals som började värka igår kväll. Då var jag nästan övertygad om att nästa dag skulle bli en sjukdag, och bäddade ner mig och läste och lät O sköta middag och nattning. Med viss rätta, kan tilläggas, eftersom han varit och är borta två kvällar denna vecka och nästa.

Jag sitter just och funderar på om jag ska sätta på pastavatten då telefonen piper. Får Y äta här? Oj, nästan pinsamt eftersom han gjorde det förra veckan. Och dagen därpå hos ännu en kompis, och dagen därpå hos ytterligare en. Men såklart tackar jag ja.

(Efter dessa tre middagar i andra hem, då han enligt samstämmiga vittnesmål uppfört sig exemplariskt, var Y förstås ett litet monster hemma.)

Jag kokar pasta och broccoli åt mig själv och äter med köttfärssåsen som O lagade igår. Min älsklingsrätt, och såsen är ännu godare idag. Tänker på nätverk, de som man kanske inte tror att man har.

Ett av grannparen skildes för ett par år sedan. (Anka, jag tror att du och kvinnan hade haft mycket att prata om.) Jag blev inte särskilt förvånad, för jag hade hört dem gräla ute på lekplatsen en gång när jag satt i sandlådan med Y. Eller snarare, han grälade. Och hon teg och vek undan. Jag är inte den som bangar för ett offentligt äktenskapligt gräl, men detta gjorde mig olustig. Något verkade väldigt fel. Några veckor funderade på om jag skulle säga något till henne. Men vad? Kanske att jag såg det där, hur har du det? Fast hur skulle det ha hjälpt henne? Bättre att säga att om du behöver hjälp, om det så är mitt i natten, så finns vi.

Jag sa aldrig något. Men när hon var nyskild bjöd vi henne och barnen på middag några gånger, det gjorde vi. Och i våras flyttade hennes nya man in till henne med sina barn.

Tråkjobb

Andra veckan efter semestern och inspirationen och arbetsglädjen lyser med sin frånvaro. Borde tänka efter ordentligt, analysera vad det är som saknas, vad som borde ändras. Fler än jag reagerar. Bilden har breddats. Att jag har tråkigt på jobbet är inget nytt, jag har nog haft mer tråkigt än roligt på jobet om jag tänker efter. Det vill jag inte, tänka efter alltså. Men tidigare handlade det företrädesvis om mig själv och att jag var för ointresserad och oengagerad av det jag höll på med. Den aspekten finns även nu, men till största delen är det större skeenden och mönster.

Återkommer i frågan.

Efter lunch ringde telefonen, vilket den gör ganska sällan. Organisationen är inte större än att vi oftast går och pratar med varann öga mot öga, och det i sig är inte alls dumt. I andra änden var rekryteraren från det här jobbet, hon frågade om jag mindes henne, javisst gör jag det, och mitt hjärta började banka.

Snabbt mindes jag ännu mer: att hon gillat mig men att jag inte riktigt gillade henne, och varför. Hon är otydlig, babblig och rörig, till den grad att jag hade svårt att begripa vad hon sa.

Efter ett tag fattade jag att hennes ärende inte låg i mitt intresse, bara i hennes. Hon ville fråga mig om en före detta kollega, nu chef på ett mindre företag, som hon gärna säljer in sina tjänster till. Babbel, babbel. Så hade hon förstås sett på LinkedIn att jag bytt jobb och inte är konsult längre.

Hunnen så långt hade jag bestämt mig. Förr hade jag sagt att jag är intresserad av nytt jobb, tänk på mig nästa gång. Förr längtade jag alltid bort, till grönare gräs. Det gör jag fortfarande, det ska gudarna veta. Men lösningen är inte att hatta vidare till ett annat snarlikt jobb.

Eftermiddagen sniglade vidare och det blev kafferast, som jag ibland hoppar över, för jag tycker att diskussionerna ofta blir trista. Men nu visade det sig, intressant nog, att tre av mina närmaste kollegor känner exakt som jag. Det visste jag inte.

"De timmar man måste vara här kan kännas ganska långa ibland", som en av dem uttryckte det.

Men O började på nytt jobb i förra veckan, och är ungefär så uppfylld av det som man kan förvänta sig, så som man är i början. Ikväll ska han bort, nästa vecka är han borta från tisdag till torsdag. Då är det förstås praktiskt att mitt jobb inte är så krävande.

Men lösningen då? Just nu är den att sitta still i båten och tänka, tror jag. Eller bilen snarare, för nu ska jag hämta Y.

Hej morfar

Jag kom att tänka på dig idag när jag promenerade hem i regnet. Jag försökte minnas den där av Bo Bergman, Bara du går över markerna. Det gick först sådär, fast efter en stund kom orden tillbaka. Och då tänkte jag förstås på dig.

Det är precis tio år sedan du dog. När vi pratade om döden sa du att du tyckte det skulle bli intressant att dö, jag undrar så om det blev det. Du var ju varmt troende och påstod att du trodde på ett liv efter detta, men jag undrar om du verkligen gjorde det, innerst inne. Du var väl ganska nöjd med det liv du fick?

Alla har blivit så gamla, morfar. Inte bara du. Mamma är gammal, hon som var din lilla flicka. Hon är gammal och trött nu och hela hennes liv kretsar kring styvfar. Jo, för han lever fortfarande, men nätt och jämnt.

Hon förmår inte se något annat än han. Honom? Vad säger man? Det hade du vetat. Och det är så svårt att hjälpa henne, jag vet inte alls hur. Och så blir jag arg och besviken också. En alldeles för stor del av hennes och min gemensamma tillvaro har styrts av honom.

Det där hörde till otrevligheter, sånt som du inte ville prata om. Det var baksidan av din soliga läggning, men jag antar att det var ditt sätt att stå ut?

Men vet du vad som är konstigt. Mamma som älskade dig så mycket, hon var så förfärligt ledsen när du dog, jag vet att hon kände sig så ensam då, hon liknar inte dig ett dugg. Hon blir mer och mer lik mormor. Ömklig och svartsynt. Ja förlåt, du gillar förstås inte att jag baktalar varken mamma eller mormor. Men mamma som var glad och stark förr, hon är inte sådan längre.

Lillasyster J är inte så liten längre, hon är läkare nu och räddar liv. Och så ska hon kanske skilja sig från sin man. Det hade gjort dig ledsen. Men det här hade du tyckt om: vi är de allra bästa vänner. Jag älskar henne så. Vi är som du och dina småbröder.

Kusin M, undrar du förstås, vi som var så goda vänner när vi var små. Jo, vi träffas varje år. Men vänner är vi inte längre, det är ett avstånd mellan oss. Jag kommer henne inte nära och jag har slutat försöka.

Jag förstår inte varför hon gör så, snärtar till med ironier, försöker få övertaget. Eller jo, det är klart jag förstår. Hon är olycklig, tror jag. Hon är arg på mig på något sätt.

Jag har slutat försöka, men nu när jag talar med dig inser jag en sak. Jag kan inte göra något för att ändra henne, men om hon skulle ändra sig och vilja vara vän igen, så skulle jag vilja det. Och jag tänker se till att finnas kvar i hennes närhet. Om.

Morfar, det bästa har jag sparat till sist. (Nu gråter jag.) Jag har barn nu. Två pojkar, kan du tänka dig. De är mitt livs mirakel. Att få barn har varit precis det jag hoppades på, och mer. Du minns nog hur ledsen jag var, du försökte trösta mig. Och vi vågade adoptera - såklart, trodde du verkligen något annat? - och vi hade inte kunnat få finare, vackrare, klokare barn. Inte för att det hade spelat roll, vi hade älskat dem ändå. Men du anar inte morfar, vilka praktpojkar.

Q är åtta år och har vuxit så i sommar, han har blivit grövre om axlarna och bröstet. Han hoppar dödsföraktande från piren på Sommarön och han springer fort. Han är stark och smidig, inte alls som jag var. Han kan läsa själv men älskar att jag läser för honom. Han kan vifta på öronen, det får mig alltid att skratta. Igår räknade han ut vad hälften av 700 blir. I huvudet.

Y är fem år och förskräckligt söt, det tycker alla. Han är liten och så välskapt, som en docka. Han har samma namn som du, och vet du, han har likadana öron som du, lite utstående och spetsiga. Han visslar hela tiden och sjunger bra. Och så har han ett gott öga till damer, både äldre och yngre. Förra sommaren kallade vi honom för Snoddas för han hade en liten vän i alla torp och byar.

Man får så mycket kärlek av sina barn, kände du också så? Jag är kärleksfull på samma sätt som du var, tror jag. Jag läser mycket för dem och sjunger för dem och blir gräsligt arg på dem, precis som du kunde bli. Blixtrade det för ögonen på dig också? Det har hänt att jag har daskat till dem när jag blir sådär arg. Det får man inte nuförtiden, så efteråt får jag dåligt samvete. Och jag säger alltid förlåt. Det gjorde nog inte du.

O? Jovisst, vi är fortfarande gifta. Det anade du väl? Jobbet? Jodå. Jag tjänar bra, men tycker att det är ganska tråkigt. Ungefär som du tyckte, tror jag. Ofta tänker jag att jag skulle göra något annat, skriva en bok till exempel. Vet du, det kommer snart en bok av Johan Cullberg som upprättar Hjalmar Söderbergs första hustru Märta. Hon var kanske inte sinnessjuk i alla fall. Den ska jag läsa. Hade du levt hade du fått den i julklapp, om du inte hade hunnit före och gett den till mig.

En sådan bok hade jag velat skriva, vad roligt det skulle vara. Kanske. Fast jag ser ju på pappa hur ensamt det är. Kan du tänka dig, han jobbar fortfarande fast han snart fyller 75.

Jag måste gå och lägga mig nu, morfar. Jag är fortfarande lika trött på morgnarna, jag önskar att jag hade ditt morgonhumör.

Men förutom på morgnarna är jag lycklig. Tillvaron är motig ibland, visst är den det. Men jag är inte alls så ledsen nu som jag var de sista åren du levde. Jag tror att du hade märkt stor skillnad. Det blev bra, väldigt bra.

Godnatt, min skatt, soveligott min ros. Visst var det så du brukade säga?

Mer skoltankar

Äsch, jag kunde förstås inte låta bli att gå i polemik med min vän om den där fåniga (och illa skrivna) krönikan om slappa föräldrar. Vi blev inte osams eller så, jag har stor respekt för hennes yrkeskunnande, vilket jag uttryckte. Men nog ser vi saken från olika håll alltid.

Idag delade hon ännu en krönika, denna gång av Fredrik Virtanen (länkar inte men den intresserade lär hitta den), på samma tema. Att föräldrar borde få ordningsbetyg och sluta klanka på pedagoger.

I mångt och mycket tycker jag likadant. Jag har ju suckat över Kassandras framfart, förutom att skicka uppfostrande mejl till oss andra föräldrar terroriserar hon lärarna med uppmaningar och förslag på hur de bäst borde sköta sitt jobb.

Med undantag för det famösa mötet i vintras, då endast pojkföräldrar anmodades komma till räfst angående en incident i skolan, har O och jag inte uttryckt någon som helst kritik eller ifrågasättande av Q:s klasslärare. Vi har tyckt att fördelarna överväger, och att våra åsikter inte gör hennes arbetssituation lättare. Kort sagt, vi vill inte liera oss med Kassandra och andra gnällmånsar.

Men ändå. När man får ett mejl som är så illa skrivet att man baxnar. När man får muntlig information som är så rörig och motsägelsefull att man har svårt att förstå den. När man får höra att våra ändå tämligen nyanserade betänkligheter om läraren, delas och överträffas av andra föräldrar. Vad kan man göra som är konstruktivt och gynnsamt för alla parter?

Häromdagen tittade jag förstrött på företagshälsovårdens enkät som ska fyllas i före den regelbundet återkommande hälsoundersökningen. Skatta din stressnivå på skala 1-10. Med avseende på jobbet, tja sisådär 3. Med avseende på min livssituation? 8-9. Och den siffran gick i taket den här veckan, då Q började skolan igen. Läseböcker, läsenkäter, gympapåsar, fruktburkar. När? Imorgon förmiddag? Nehej? Men schemat? Jaså mejlet? Som kom igår kväll?

När jag sa detta till O nickade han till min förvåning. Va, jag trodde det var jag som överreagerade. Nej, inte fan. När man tittar på schemat och tror att man har koll och så var det något helt annat som gällde. Living on the edge, ständigt. Men jag blockerar det, säger O. (Jag tänker att han ju också vet att jag - nästan alltid - har koll).

Enkelt är det inte.

Den magiska knappen

Oftast är det en högrisksituation. Lillebror ska prompt sitta nära storebror och trängas, och så slåss de om fjärrkontrollen eller ligger och sparkar på varann. Men plötsligt händer det. Jag säger varnande åt Y att du kan inte sitta sådär på Q, det gör ju ont.

- Nej, han får sitta på min rygg. Det är bara mysigt!

Den magiska knappen igen. De slåss inte, de gosar. I skrivande stund leker de en invecklad lek som inbegriper gosedjur, glaskulor, alfapetbokstäver och dockservisen, och pratar med mild röst till varann. Om jag bara visste var den satt, den där knappen. Men uppenbarligen vet de själva.

Tankar om skola och vardag

Så har vardagen rullat igång igen. Skolstart, klar sval luft, regnskurar, doften av fallfrukt.

Jag gillar årstiden, sommaren har varit fantastisk, dessutom fick jag världens mjukstart. Terminen inleddes med planeringsdagar både måndag och tisdag. Vi hade förtänksamt nog bokat in farmor som barnvakt, efter många veckors ledighet behövde både O och jag komma igång och jobba.

Men ibland fallerar alla planer. Farmor ringde sig sjuk på söndagen, jag fick messa min chef och göra detsamma, ungefär. O började på nytt jobb, prioriteringen var solklar.

Alltså fick jag två fina dagar i sällskap med sönerna. På måndagen var vi hemma och tog det lugnt, välbehövligt efter allt kuskande. På tisdagen besökte vi Junibacken i sällskap med morfar, mycket lyckat (men nog sista besöket där, nu kan vi det stället.)

Ändå var jag grinig igår och är det fortfarande idag.

Jobbet är som det är, ingen förändring. Det ger mig inte så mycket men tar å andra sidan inte så mycket heller, och det är ju bra. Hur många år till är det livsviktigt för mig att ha ett jobb som inte kräver för mycket? Hur många år till kan jag vegetera utan allvarliga men?

Eller vafan, vegeterar gör jag ju inte. Jag reflekterar och analyserar och irriterar mig för fullt. Men jag klarar inte riktigt av att sätta fingret på vad som är fel eller snarare vad som ska göras. Som tur är har jag en kompetent och klarsynt kollega som ser samma saker som jag men som också är förbryllad. Jag hoppas hon stannar ett tag, utan henne vore jag mycket ensam.

Och så är det skolan. Håhåjaja.

Kvällen före uppropet idkade O högläsning för mig av det mejl som Q:s lärare skickat ut. Vi kanske är elaka och petimätriga som tycker att en lågstadielärare bör kunna sätta ihop en text utan särskrivningar, syftnings- och rena språkfel. Åtminstone fick jag dåligt samvete för att jag himlade med ögonen (inte inför Q ska tilläggas!).

Min grinighet tilltog under den information som följde på uppropet. Jag hade svårt att förstå lärarens budskap. Jaha, de ska ha idrott i halvklass, röd grupp på torsdag och blå på tisdag. Men imorgon allihop? Eller hur var det egentligen? Det var inte bara jag som var förvirrad.

Under tiden som vi föräldrar informerades fick barnen en uppgift. Gissa en gång: rita en teckning om ditt sommarlov. Det olämpliga i detta kan andra förklara bättre än jag.

Q:s har nog inga fjärilar i magen angående sommaren, vill jag tro. Ändå kom han kilande till mig och var olycklig: jag vet inte vad jag ska rita, jag kan inte. Helix på Liseberg föreslog jag. Nää, det går inte. Men skriv då! Jamen hur stavar man Helix? Jag bokstaverade, precis som det låter, fast med X, och han skrev med stora fina raka bokstäver över hela pappret: Jag har åkt Helix. Jag berömde, han som haft sån ågren för sin handstil. Hoppas bara att läraren gör det också, berömmer.

Läraren, ja. Q älskar henne, och det är viktigt för oss. Det gör hans kompis också, han med aspberger. Men för flera andra barn fungerar hon sämre. Efter uppropet blev jag stående och pratade med en annan mamma, som berättade en lång historia om allt som fungerat dåligt för hennes barn. Barnet vill inte gå i skolan, klarar inte läsningen, tycker allt är tråkigt, har svårt att förstå lärarens instruktioner. (Jag nickar igenkännande å både Q:s och mina vägnar.) När detta påtalas svarar läraren att barnet ju kan läsa på tavlan, jag skriver upp allt där. När problemet är att hen inte kan läsa!

Å andra sidan får jag mig en tankeställare när idrottsläraren studsar in. Han är en biffig stridis som tjoar åt barnen. Jag tjoar glatt tillbaka, i mitt nya liv som tränande människa och mor till ett kvicksilver till snabbspringare, ingår det att tycka att idrott och rörelse är roligt och viktigt. Men efter en stund ser jag hur Q:s kompis, som avskyr idrott, lägger ner huvudet på bänklocket och snyftar. Och jag inser att det hade jag också gjort om jag varit åtta år. Men Q:s ögon tindrar.

Nej, skolan är inte enkel. Den var det för mig och för mina föräldrar, men det var en annan tid, ett annat barn och förmodligen en helt annan skola.

Lösningarna är inte heller enkla. En vän som arbetar i skolan delar ett blogginlägg på Facebook, en sådan där förnumstig text om att föräldrar ska ta sitt ansvar och att dagens barn är bortskämda. Ramar och kramar, trumpetas det. Jag blir bara arg. Jag är en jämförelsevis ganska sträng mamma, tror jag. Ändå tror jag inte ett dugg på auktoritär uppfostran. Eller på illa tänkta och skrivna babbelkrönikor på nätet. Börjar formulera en kommentar som motvikt till alla hejarop, men avstår.

Det jag tror på, är att alla människor, stora och små, behöver uppleva en relevans och en känsla av sammanhang i den miljö där de är placerade. Annars vill de inte vara där. Och det handlar inte om bortskämdhet utan är en djupt mänsklig och hälsosam vilja.

Om moralism, historia, konsumtion och nyanser

Jo. Det här med drickande. Tack för alla fina kommentarer, förresten, de gjorde mig mycket glad.

Det som hände i fredags var två saker, tror jag. Det ena var att O för första gången någonsin tillstod att han druckit mer än han sagt, och det var stort för mig att han gjorde det. Jag har ju vetat, eller trott mig veta, varit på honom och frågat, fått lugnande svar, alltid snälla och fridsamma, men inte blivit lugnad ett enda dugg eftersom min radar sagt något annat. Säkert har jag haft fel ibland. Men jag har nog haft rätt många gånger också.

Det jag inte har gjort är att kontrollera. Ibland har jag snokat lite halvhjärtat i skåp och lådor, utan att hitta något särskilt. Sedan har jag gett upp. Och lika bra är det kanske, för en sådan relation vill ingen av oss ha.

Det andra som hände var att jag stod på mig. En iskall vrede vällde upp i mig, en vrede jag knappt känt tidigare. Det var inte alls som när jag blir arg på barnen, då blixtrar det och flammar och jag vet knappt vad jag gör, men det är över på några korta ögonblick. Fyr och flamma, glödande rött och intensivt.

Det här var en annan vrede, kall och trögflytande uppfyllde den mig och höll mig i ett järngrepp. Allt gick långsamt, kontrollerat. Jag som brukar fräsa och blixtra gjorde inte det. Jag lät mig inte avfärdas, jag sa det jag såg och hur jag ville ha det.

I vilken ordning det kom, min säkerhet och O:s erkännande, det vet jag faktiskt inte. Men jag minns att jag upplevde ett liknande genombrott i påskas med mamma, när jag sa till henne att jag inte tycker att hon ska dricka alls när jag och barnen är på besök. Jag vågade kräva det. Åt helvete med alla tveksamheter, alla tankar om att vara tråkig glädjedödare och präktig moralist.

För lite präktig och moralisk är jag när det gäller alkohol, det vet jag. O tyckte i början att jag överreagerade, och han skyllde allt på min knäppa uppväxtmiljö. Han sa det inte rent ut, men jag förstod att han tyckte att mina krav var orimliga. Varför ska mina knasiga föräldrars beteende göra att han inte kan ta sig några öl på helgen och vara som folk?

Som folk. Folk i allmänhet dricker förbannat mycket. Min gräns för vad som är okej skiljer sig radikalt från den gängse uppfattningen. Jag kan utan vidare räkna upp ett flertal incidenter, nej de är knappt ens värda det epitetet, ska vi säga scenarion, i bekantskapskretsen som jag inte tycker är okej. Alls.

På Y:s femårsdag hade vi fest efter barnkalaset, middag med grill och vin. Mamma var där och blev som väntat fullast och hade gråtfest med svågern. Men näst fullast blev en granne som jag tidigare tyckt mycket bra om, rentav varit lite förtjust i. Han verkar så trygg och stabil och så är han rolig också. (Förresten är han ganska lik O, både till utseendet och sättet.) Näst näst fullast blev O, han och grannen satt och brölade med varann sådär som karlar gärna gör när de blir lite fulla. Gör upp om vem som har störst pitt, ungefär.

Bredvid mig satt en annan granne, pappa till en av Q:s bästa kompisar. Han är smått skallig och klen till växten, till skillnad från O och brölgrannen som är bredaxlade och långa. Men hans ögon var klara, liksom hans artikulation och resonemang, och jäklar vad attraktiv han var just då, bredvid dem.

Jag kräver alltså inte total nykterhet av någon, det är mig totalt främmande att lägga mig i hur många glas folk dricker. Men jag har allt svårare att hysa respekt för den som inte är pålitlig, som inte kan säga stopp, som lätt blir fullare än alla andra. Samtidigt vet jag att jag är mindre tolerant än många andra. Jag har vänner som skrattar när deras män blir packade och brölar.

Hur har vi hamnat här? Detta är ingen ny fråga mellan O och mig, det är i ganska många år nu som jag ibland har grälat på honom för att han dricker för mycket. Hos honom har det som sagt skett en glidning, från att ha avfärdat mina synpunkter verkar han alltmer börja tycka att de är rimliga. Han har lovat att skärpa sig och så har han gjort det, oftast. Men jag har alltid upplevt honom som opålitlig, aldrig slappnar jag av helt. Säkert hakar våra beteenden i varann här. Han behöver lära sig att hantera, och jag behöver lära mig att lita på honom.

Redan när vi träffades på Chalmers tyckte jag nog att O drack lite mycket. Det gjorde å andra sidan jag med, och det gjorde alla andra vi umgicks med. Alla som var roliga, kreativa, engagerade. Det var en oerhört rolig tid, det var gränslöst och galet och fritt. Mycket dumt gjorde vi också. O dök på huvudet från ett lastbilsflak ner i asfalten en gång och fick tas till Sahlgrenska och sys. När han vaknade mindes han inget, och läkaren hade ett allvarligt samtal med honom om hans promillehalt. Jag däckade på en toalett efter en annan fest och väcktes av nytra och nyktra kursare som skulle på föreläsning.

I detta skilde vi oss inte särskilt från majoriteten. Sedan blir man vuxen och färdig med studierna och går ut i arbetslivet. En del, fler än man tror, tar med sig sina alkoholvanor, men alla gör inte det. Jag gjorde det inte, och i rättvisans namn gjorde O det inte heller. Vi skärpte oss båda men visst drack vi fortfarande mycket, vi hade ett riskbruk.

För ett tag sedan råkade jag hitta en dagbok från 2006, samma år som vi fick Q. Vi var på semester i Bilbao under påskhelgen och jag skrev detaljerad dagbok. I efterhand häpnar jag över mängden alkohol vi drack, även jag. Det var cava före maten och givetvis vin till maten och så konjak eller likör till kaffet, kväll efter kväll. Visserligen bara under en långhelg, visserligen under en semester men ändå.

Jag drog ner på konsumtionen när jag fick barn, och sedan ännu mer när jag gick ner i vikt. Då var jag helt vit i elva veckor och det var den absolut lättaste delen av späkningen. Senare har jag konstaterat att en begränsning av alkoholintaget är ett smärtfritt sätt för mig att försöka hålla vikten. Numera dricker jag ungefär två glas vin i veckan, skulle jag tro. Vissa veckor något mer, men å andra sidan brukar jag vara helt nykter ganska många veckor också.

Vart vill jag komma med allt detta då? Vet inte riktigt. Jag tror att jag vill nyansera. Inget är enkelt. O är inte alkoholist och jag är ingen lidande alkoholisthustru. Tror jag. Jag tror att han har vanor och ett beteende som har barkat iväg lite för långt men som egentligen inte är så svårt att rätta till, med motivation och hjälp.

Hjälpen är på väg, han har fått en första samtalstid om några veckor. Hur det är med viljan och motivationen vet han bara själv, men att han har tagit kontakten och att vi pratar öppet om det är ett stort första steg.

Landat

Nu sitter jag i min tufsiga radhusträdgård (som klarat fem veckors försummelse riktigt bra) med en kopp kaffe. O har åkt med TV:n till en reparatör, barnen leker ute.

Igår väcktes jag av Q:s jubelrop: idag ska vi åka hem! Inte för att han vantrivs varken på Sommarön eller hos farmor, men han trivs hemma. Det är något att vara glad åt. Lika glad var Y.

Lisebergsbesöket blev mycket lyckat. Vi gick ut hårt och åkte den nya sensationen Helix - som gör skäl för namnet - med en gång. Q flämtade efteråt, men behövde bara någon minut för att återhämta sig och konstatera att det var roligt. Sedan åkte vi Balder och Flume Ride, då fick även Y vara med. Därefter lugnade vi ner oss med vänliga barnattraktioner, åt glass och sockervadd och kletade ner håret med båda substanserna.

Och så hälsade vi på två gamla kompisar, liksom mormor och moster. Så nog var det full fart alltid.

Sommaren är inte riktigt slut än. Det är varmt och soligt ute men behagligt svalt i skuggan. Jag är skönt trött i kroppen efter ett första träningspass, och obehagligt trött i ögonen. Måste ringa optikern snart.

Ett par dagars ledighet återstår. På måndag börjar O på nytt jobb, vilket är bra såtillvida att han har vantrivts på sitt gamla, men vilket ger mig lite orosfladder i magen. Hur ska det bli? Jag fortsätter på mitt jobb som kräver alldeles lagom mycket av mig men som å andra sidan inte ger mig så mycket heller. Men just nu får det vara så. Min chef ringde mig för två veckor sedan med en fråga, den soliga salta tillvaron på Sommarön bröts för en liten stund och vi diskuterade projekt och tidplaner. Men det var inte ett dugg obehagligt. Jag hade koll på det han frågade, han hade samma minnesbild som jag av vad som sagts och bestämts. Bara detta, att ett samtal från min chef på semestern, inte rubbar mitt lugn det allra minsta, bara det är värt mycket.

Ikväll ska vi äta kräftor. Imorgon tar vi nog en liten tur till sommarstugan. Då ska jag bada i brunt sjövatten istället för glasgrönt havsdito.

Går in för landning

Bara tillfälligt ännu, i svärmors soffa. Men första etappen är avklarad. Lilla huset på Sommarön är stängt för i år. Vilken sommar det var, men nu är den slut.

Just när vi skulle åka, medan jag diskade det sista och O körde ner packningen till båten, då öppnade sig himlen och regnet hävde ner. Jag såg nätt och jämnt genom regnmassorna hur han kom tillbaks, och undrade flyktigt om han släppt av ungarna hos grannen för att söka skydd. Men de låg på flaket, skrattande. Under en sopsäck.

O anmälde sig igår via nätet till en klinik som jag letat upp och som vi båda tycker verkar bra. Hoppas det inte dröjer alltför länge innan han får en tid. Han ville först vänta med kontakter tills vi var hemma igen, men köpte helt mitt argument att det hade ett starkt symbolvärde för mig att han tog kontakt direkt.

Han lär knappast vara den ende med denna idé såhär efter semestern. Själv ska jag boka tid hos dietist åt mig och hos kiss-i-sängen-doktorn åt Q. Allmän rundsmörjning av hela familjen, alltså.

Det finns mer att säga om detta, hur det har varit och hur det är. Inget är definitivt, inga etiketter är självklara. Gråskalorna är många, det finns utrymme för tolkningar. Jag ska berätta mer, men inte ikväll.

Imorgon ska vi gå på Liseberg.

Om detta måste jag också berätta

Fredagkvällen börjar gemytligt. O grillar, frågar om jag ska dricka något till middagen. Jag avböjer, har sovit dåligt många nätter nu. Han tar en snaps och en öl till sillen, och sedan ännu en öl, vid grillen. Vi sitter i varsin trädgårdsstol och pratar, och det är trevligt, förutom att jag tydligt hör hur hans berusning ökar. Hans tonfall blir mullrigt, han blir lite för pratsam. Jag blir arg. Före semestern pratade vi allvar, han lovade att skärpa sig. På midsommar blev det för mycket, det var dumt, han tänkte sig inte för.

Men nu då? Nä, bara en snaps och två öl. Kycklingen blir klar, vi äter middag, han dricker inte mer. Men jag blänger och lyssnar till varje stavelse, varje skiftning.

Efter maten erbjuder sig O att spela Monopol med barnen, de blir förstås jätteglada. Det var länge sedan han gjorde något sådant. Jag diskar, idyllen borde vara total.

Men jag lyssnar och hör och vet vad jag hör och blir allt argare. En snaps och två öl, det kan han försöka slå i någon annan. Tror han jag är född igår, försöka lura mig av alla människor. Jag som sedan tidig ålder tränat upp en osviklig radar. Jag slamrar med disken, det är ett under att inget går sönder. Plötsligt minns jag att jag sett en flaska vin i kylen tidigare under dagen, eller var det igår? Jag räknar de tomma ölflaskorna men blir inte klokare.

När spelet är slut vill barnen ut, till min lättnad. Jag är så arg, så arg. Jag tror dig inte, det stämmer inte. När jag frågar om vinet svarar han först något obegripligt undanglidande. Men så suckar han. Ja, jag drack för mycket ikväll. Jag drack vinet medan jag förberedde maten.

Tack! Äntligen medger du. Hur jävla dum tror du att jag är? Och. Jag kommer att lämna dig. Vi är inte där ännu, och det blir inte lätt, men jag kommer att lämna dig om du fortsätter såhär. Allt det du gör, renoveringar, ombyggnader, goda middagar, inget av det är värt ett skit om du inte sköter spriten.

Mer blir inte sagt, men det räcker. O sätter sig ute och läser, jag nappar åt mig en hushållsrulle, stänger in mig i sovrummet, drar ner rullgardinen och gråter krampaktigt. Mellan snyftningarna messar jag min syster. Hela tiden hör jag kusins röst ute på gårdsplanen.

Jag hämtar in ungarna, gör dem i ordning, läser Bullerbyboken för dem. Jag sitter på deras sängkant tills de somnat, och gråter tyst.

O sitter i en fåtölj när jag kommer ut, han verkar söka min blick, vill kanske veta hur arg jag är. Jag brukar vara den som vill prata, men inte nu. I helvete heller. Jag tar en halv sömntablett och lägger mig, somnar barmhärtigt nog snabbt och sover djupt hela natten.

Efter frukost kör jag ut pojkarna för att leka. Q knotar först men accepterar min förklaring: pappa och jag har bråkat. Vi måste bli sams.

O sitter vid matbordet och jag sätter mig mittemot. Förlåt för igår. Vad vill du att jag ska göra för att visa att jag älskar dig och vill vara med dig?

Det vet jag att du gör, svarar jag. Men jag litar inte längre på att du kan hålla ditt alkoholintag på en vettig nivå. Jag tror inte du kan reda ut det här själv. Jag vill att du söker hjälp. Antingen ensam eller så går vi tillsammans, du får bestämma.

Men det räcker nu. Vi har pratat om detta så många gånger, och du lovar att du ska bättra dig. Ofta blir det lite bättre, ett tag. Men jag vill inte mer nu. Jag stod och tänkte över disken igår, att jag var säker på att du ljög. Jag tänkte på alla sätt jag skulle kunna kolla dig. Titta på korträkningar, kontoutdrag. Räkna flaskor. Jag har aldrig gjort sånt. Det ska du inte behöva, säger O allvarligt.

Vi pratar också om hans humör. Du är glad bara när du druckit, säger jag. Du beter dig som om livet med oss är outhärdligt. Jo, han vet. Han tycker att barnen är krävande, bråkiga och skrikiga. De ska bara ha och ha, vad man än gör blir det skrik. Men han har försökt vara tålmodigare sedan jag grälade förra veckan, det har jag faktiskt märkt.

Men jag tycker också att de är jobbiga, jag blir också trött. Men jag hittar strategier, jag läser böcker, jag funderar och analyserar. Han har så höga krav på alla, särskilt Q, men allra högst på sig själv.

Han lovar att ta kontakt med vården när vi kommer hem. Nej, på måndag säger jag. Okej, på måndag.

Sedan gör jag lunch, korv och stekt potatis som vi tar med till bryggan. Maten smakar mycket bättre efter ett bad.

Det känns bra och utrett mellan oss, ändå är jag allt annat än glad. Augustivemodet trycker ihop mig. Vill åka hem direkt, orkar inte ens försöka göra de sista dagarna fina.

Men så ber O om min hjälp, och tillsammans klyver vi ved och lassar in i ladan. Någon kamin har vi inte ännu, men vi har björkved för åratal framöver. Jag klyver ved och njuter av att höja yxan över huvudet, spänna mage och rygg och ben och drämma i med alla krafter. Triumfen när vedträt flyger isär!

Under tiden pratar vi och spekulerar om att bygga glasveranda och trädäck, och sätta in kamin förstås.

Sedan tar vi båten ut i bukten och sätter krabbgarn. Jag kör, O står i fören och sätter på bete och lägger i garnet. Får vi krabbor fryser vi dem och tar med till svärmor.

Båten beter sig som jag vill, det känns mycket bättre än förra gången. Jag hamnar snett när jag ska lägga till men förstår själv vad som blev fel. Jag känner mig inte fullkomligt trygg ännu, men jag har gjort framsteg.

Resten av dagen blir bra. Resten av... resten, hur det blir, det får vi se.

Augustivemodet rullar in

Plötsligt kommer det, utan förvarning. Juli har blivit augusti, och hamnen är tom på båtar. Nästan alla sommargäster har åkt hem, de flesta hus står tomma.

(Som vanligt häpnar jag över hur folk resonerar. Låt vara att alla inte kan ta en semester som omfattar både juli och augusti, men varför trängas in absurdum ena veckan när man får rum att bre ut sig och andas nästa? I vårt förra liv började vi ofta vår semester i augusti.)

Kvällarna är mörkare, gräset ännu gulare, grönskan mattare.

Jag minns det starkt från förra året, och från många andra år, ändå är jag förvånad och lite motsträvig. Försöker prata förstånd med mig själv. Än är inte sommaren slut. Ännu några dagar återstår på ön, därefter ska vi till Göteborg och Liseberg och farmor och mormor. Och jag vet ju att det blir skönt att komma hem.

Vemodet har förstås att göra med min nya identitet som badjävel. En som är på ön bara på sommaren. Förr, i det förra livet, då vi bodde närmare och då vi samägde med många släktingar, då makade O och jag alltid på oss. Vi var på Sommarön i maj, juni, augusti, september.

Inte längre. Nu är vi här under några intensiva, ljuvliga och ansträngande veckor. Sedan dröjer det ett år till nästa gång. Som när jag var barn, inte som när jag var ung vuxen.







(Och jag inser också att vemodet verkligen slog till när svågern åkte hem igår. Svågern som kom ensam, dagen efter att syster åkte hem, som lekte intensivt med barnen så som vi aldrig orkar göra, tog med dem på fisketur, skrev rara lappar åt Q, undertecknade med "morbror". Aj mitt hjärta.)

Och ännu fler

Att tvätta håret fritt från saltvatten efter nästan en vecka. Cleanliness is next to godliness, jo sannerligen.

Att slipa en gammal pall och måla den muntert solgul.

Att dammsuga mattorna med den nyinköpta dammsugaren (känner mig som hemulen i Hur gick det sen).

Att ha en nyröjd garderob att ställa dammsugaren i.

Att ha två brunbrända långskånkar som endast iförda kalsonger leker med plastdjur i sin våningssäng under fridsamt mummel.

Lyckor

Att på fyra veckor inte haft andra benkläder än shorts och långa tunna kjolar.

Att lyssna på Övertalning och sticka det roligaste mönster jag gjort på länge, i den skönt blekta soffan, med vinden fläktande in.

Att (äntligen) få läsa Bullerbyboken, min barndoms älskade, för två trollbundna pojkar.

Att de dagar jag inte har badat kan räknas på ena handens fingrar.

Att höra Y:s jubelrop Jag badar! då han efter två veckors trilskande äntligen törs hoppa i.

Att med skräckblandad förtjusning se Q hoppa från piren.

Att strax efteråt göra detsamma.

Att inte se ut som en tvättbjörn med vita ringar runt ögonen i ett annars solbränt ansikte , enär jag inte kunnat använda glasögonen annars än i yttersta nödfall.

Att som nu sitta på en tom brygga och höra vågskvalpet och veta att snart kommer glada pojkar och dito make tillbaks från fisketur på klipporna. Då ska vi bada, och sedan ska vi äta upp de sista havrekakorna som jag har med mig i en burk.

Tångbad