Mer skoltankar

Äsch, jag kunde förstås inte låta bli att gå i polemik med min vän om den där fåniga (och illa skrivna) krönikan om slappa föräldrar. Vi blev inte osams eller så, jag har stor respekt för hennes yrkeskunnande, vilket jag uttryckte. Men nog ser vi saken från olika håll alltid.

Idag delade hon ännu en krönika, denna gång av Fredrik Virtanen (länkar inte men den intresserade lär hitta den), på samma tema. Att föräldrar borde få ordningsbetyg och sluta klanka på pedagoger.

I mångt och mycket tycker jag likadant. Jag har ju suckat över Kassandras framfart, förutom att skicka uppfostrande mejl till oss andra föräldrar terroriserar hon lärarna med uppmaningar och förslag på hur de bäst borde sköta sitt jobb.

Med undantag för det famösa mötet i vintras, då endast pojkföräldrar anmodades komma till räfst angående en incident i skolan, har O och jag inte uttryckt någon som helst kritik eller ifrågasättande av Q:s klasslärare. Vi har tyckt att fördelarna överväger, och att våra åsikter inte gör hennes arbetssituation lättare. Kort sagt, vi vill inte liera oss med Kassandra och andra gnällmånsar.

Men ändå. När man får ett mejl som är så illa skrivet att man baxnar. När man får muntlig information som är så rörig och motsägelsefull att man har svårt att förstå den. När man får höra att våra ändå tämligen nyanserade betänkligheter om läraren, delas och överträffas av andra föräldrar. Vad kan man göra som är konstruktivt och gynnsamt för alla parter?

Häromdagen tittade jag förstrött på företagshälsovårdens enkät som ska fyllas i före den regelbundet återkommande hälsoundersökningen. Skatta din stressnivå på skala 1-10. Med avseende på jobbet, tja sisådär 3. Med avseende på min livssituation? 8-9. Och den siffran gick i taket den här veckan, då Q började skolan igen. Läseböcker, läsenkäter, gympapåsar, fruktburkar. När? Imorgon förmiddag? Nehej? Men schemat? Jaså mejlet? Som kom igår kväll?

När jag sa detta till O nickade han till min förvåning. Va, jag trodde det var jag som överreagerade. Nej, inte fan. När man tittar på schemat och tror att man har koll och så var det något helt annat som gällde. Living on the edge, ständigt. Men jag blockerar det, säger O. (Jag tänker att han ju också vet att jag - nästan alltid - har koll).

Enkelt är det inte.