Hej morfar

Jag kom att tänka på dig idag när jag promenerade hem i regnet. Jag försökte minnas den där av Bo Bergman, Bara du går över markerna. Det gick först sådär, fast efter en stund kom orden tillbaka. Och då tänkte jag förstås på dig.

Det är precis tio år sedan du dog. När vi pratade om döden sa du att du tyckte det skulle bli intressant att dö, jag undrar så om det blev det. Du var ju varmt troende och påstod att du trodde på ett liv efter detta, men jag undrar om du verkligen gjorde det, innerst inne. Du var väl ganska nöjd med det liv du fick?

Alla har blivit så gamla, morfar. Inte bara du. Mamma är gammal, hon som var din lilla flicka. Hon är gammal och trött nu och hela hennes liv kretsar kring styvfar. Jo, för han lever fortfarande, men nätt och jämnt.

Hon förmår inte se något annat än han. Honom? Vad säger man? Det hade du vetat. Och det är så svårt att hjälpa henne, jag vet inte alls hur. Och så blir jag arg och besviken också. En alldeles för stor del av hennes och min gemensamma tillvaro har styrts av honom.

Det där hörde till otrevligheter, sånt som du inte ville prata om. Det var baksidan av din soliga läggning, men jag antar att det var ditt sätt att stå ut?

Men vet du vad som är konstigt. Mamma som älskade dig så mycket, hon var så förfärligt ledsen när du dog, jag vet att hon kände sig så ensam då, hon liknar inte dig ett dugg. Hon blir mer och mer lik mormor. Ömklig och svartsynt. Ja förlåt, du gillar förstås inte att jag baktalar varken mamma eller mormor. Men mamma som var glad och stark förr, hon är inte sådan längre.

Lillasyster J är inte så liten längre, hon är läkare nu och räddar liv. Och så ska hon kanske skilja sig från sin man. Det hade gjort dig ledsen. Men det här hade du tyckt om: vi är de allra bästa vänner. Jag älskar henne så. Vi är som du och dina småbröder.

Kusin M, undrar du förstås, vi som var så goda vänner när vi var små. Jo, vi träffas varje år. Men vänner är vi inte längre, det är ett avstånd mellan oss. Jag kommer henne inte nära och jag har slutat försöka.

Jag förstår inte varför hon gör så, snärtar till med ironier, försöker få övertaget. Eller jo, det är klart jag förstår. Hon är olycklig, tror jag. Hon är arg på mig på något sätt.

Jag har slutat försöka, men nu när jag talar med dig inser jag en sak. Jag kan inte göra något för att ändra henne, men om hon skulle ändra sig och vilja vara vän igen, så skulle jag vilja det. Och jag tänker se till att finnas kvar i hennes närhet. Om.

Morfar, det bästa har jag sparat till sist. (Nu gråter jag.) Jag har barn nu. Två pojkar, kan du tänka dig. De är mitt livs mirakel. Att få barn har varit precis det jag hoppades på, och mer. Du minns nog hur ledsen jag var, du försökte trösta mig. Och vi vågade adoptera - såklart, trodde du verkligen något annat? - och vi hade inte kunnat få finare, vackrare, klokare barn. Inte för att det hade spelat roll, vi hade älskat dem ändå. Men du anar inte morfar, vilka praktpojkar.

Q är åtta år och har vuxit så i sommar, han har blivit grövre om axlarna och bröstet. Han hoppar dödsföraktande från piren på Sommarön och han springer fort. Han är stark och smidig, inte alls som jag var. Han kan läsa själv men älskar att jag läser för honom. Han kan vifta på öronen, det får mig alltid att skratta. Igår räknade han ut vad hälften av 700 blir. I huvudet.

Y är fem år och förskräckligt söt, det tycker alla. Han är liten och så välskapt, som en docka. Han har samma namn som du, och vet du, han har likadana öron som du, lite utstående och spetsiga. Han visslar hela tiden och sjunger bra. Och så har han ett gott öga till damer, både äldre och yngre. Förra sommaren kallade vi honom för Snoddas för han hade en liten vän i alla torp och byar.

Man får så mycket kärlek av sina barn, kände du också så? Jag är kärleksfull på samma sätt som du var, tror jag. Jag läser mycket för dem och sjunger för dem och blir gräsligt arg på dem, precis som du kunde bli. Blixtrade det för ögonen på dig också? Det har hänt att jag har daskat till dem när jag blir sådär arg. Det får man inte nuförtiden, så efteråt får jag dåligt samvete. Och jag säger alltid förlåt. Det gjorde nog inte du.

O? Jovisst, vi är fortfarande gifta. Det anade du väl? Jobbet? Jodå. Jag tjänar bra, men tycker att det är ganska tråkigt. Ungefär som du tyckte, tror jag. Ofta tänker jag att jag skulle göra något annat, skriva en bok till exempel. Vet du, det kommer snart en bok av Johan Cullberg som upprättar Hjalmar Söderbergs första hustru Märta. Hon var kanske inte sinnessjuk i alla fall. Den ska jag läsa. Hade du levt hade du fått den i julklapp, om du inte hade hunnit före och gett den till mig.

En sådan bok hade jag velat skriva, vad roligt det skulle vara. Kanske. Fast jag ser ju på pappa hur ensamt det är. Kan du tänka dig, han jobbar fortfarande fast han snart fyller 75.

Jag måste gå och lägga mig nu, morfar. Jag är fortfarande lika trött på morgnarna, jag önskar att jag hade ditt morgonhumör.

Men förutom på morgnarna är jag lycklig. Tillvaron är motig ibland, visst är den det. Men jag är inte alls så ledsen nu som jag var de sista åren du levde. Jag tror att du hade märkt stor skillnad. Det blev bra, väldigt bra.

Godnatt, min skatt, soveligott min ros. Visst var det så du brukade säga?