Om moralism, historia, konsumtion och nyanser

Jo. Det här med drickande. Tack för alla fina kommentarer, förresten, de gjorde mig mycket glad.

Det som hände i fredags var två saker, tror jag. Det ena var att O för första gången någonsin tillstod att han druckit mer än han sagt, och det var stort för mig att han gjorde det. Jag har ju vetat, eller trott mig veta, varit på honom och frågat, fått lugnande svar, alltid snälla och fridsamma, men inte blivit lugnad ett enda dugg eftersom min radar sagt något annat. Säkert har jag haft fel ibland. Men jag har nog haft rätt många gånger också.

Det jag inte har gjort är att kontrollera. Ibland har jag snokat lite halvhjärtat i skåp och lådor, utan att hitta något särskilt. Sedan har jag gett upp. Och lika bra är det kanske, för en sådan relation vill ingen av oss ha.

Det andra som hände var att jag stod på mig. En iskall vrede vällde upp i mig, en vrede jag knappt känt tidigare. Det var inte alls som när jag blir arg på barnen, då blixtrar det och flammar och jag vet knappt vad jag gör, men det är över på några korta ögonblick. Fyr och flamma, glödande rött och intensivt.

Det här var en annan vrede, kall och trögflytande uppfyllde den mig och höll mig i ett järngrepp. Allt gick långsamt, kontrollerat. Jag som brukar fräsa och blixtra gjorde inte det. Jag lät mig inte avfärdas, jag sa det jag såg och hur jag ville ha det.

I vilken ordning det kom, min säkerhet och O:s erkännande, det vet jag faktiskt inte. Men jag minns att jag upplevde ett liknande genombrott i påskas med mamma, när jag sa till henne att jag inte tycker att hon ska dricka alls när jag och barnen är på besök. Jag vågade kräva det. Åt helvete med alla tveksamheter, alla tankar om att vara tråkig glädjedödare och präktig moralist.

För lite präktig och moralisk är jag när det gäller alkohol, det vet jag. O tyckte i början att jag överreagerade, och han skyllde allt på min knäppa uppväxtmiljö. Han sa det inte rent ut, men jag förstod att han tyckte att mina krav var orimliga. Varför ska mina knasiga föräldrars beteende göra att han inte kan ta sig några öl på helgen och vara som folk?

Som folk. Folk i allmänhet dricker förbannat mycket. Min gräns för vad som är okej skiljer sig radikalt från den gängse uppfattningen. Jag kan utan vidare räkna upp ett flertal incidenter, nej de är knappt ens värda det epitetet, ska vi säga scenarion, i bekantskapskretsen som jag inte tycker är okej. Alls.

På Y:s femårsdag hade vi fest efter barnkalaset, middag med grill och vin. Mamma var där och blev som väntat fullast och hade gråtfest med svågern. Men näst fullast blev en granne som jag tidigare tyckt mycket bra om, rentav varit lite förtjust i. Han verkar så trygg och stabil och så är han rolig också. (Förresten är han ganska lik O, både till utseendet och sättet.) Näst näst fullast blev O, han och grannen satt och brölade med varann sådär som karlar gärna gör när de blir lite fulla. Gör upp om vem som har störst pitt, ungefär.

Bredvid mig satt en annan granne, pappa till en av Q:s bästa kompisar. Han är smått skallig och klen till växten, till skillnad från O och brölgrannen som är bredaxlade och långa. Men hans ögon var klara, liksom hans artikulation och resonemang, och jäklar vad attraktiv han var just då, bredvid dem.

Jag kräver alltså inte total nykterhet av någon, det är mig totalt främmande att lägga mig i hur många glas folk dricker. Men jag har allt svårare att hysa respekt för den som inte är pålitlig, som inte kan säga stopp, som lätt blir fullare än alla andra. Samtidigt vet jag att jag är mindre tolerant än många andra. Jag har vänner som skrattar när deras män blir packade och brölar.

Hur har vi hamnat här? Detta är ingen ny fråga mellan O och mig, det är i ganska många år nu som jag ibland har grälat på honom för att han dricker för mycket. Hos honom har det som sagt skett en glidning, från att ha avfärdat mina synpunkter verkar han alltmer börja tycka att de är rimliga. Han har lovat att skärpa sig och så har han gjort det, oftast. Men jag har alltid upplevt honom som opålitlig, aldrig slappnar jag av helt. Säkert hakar våra beteenden i varann här. Han behöver lära sig att hantera, och jag behöver lära mig att lita på honom.

Redan när vi träffades på Chalmers tyckte jag nog att O drack lite mycket. Det gjorde å andra sidan jag med, och det gjorde alla andra vi umgicks med. Alla som var roliga, kreativa, engagerade. Det var en oerhört rolig tid, det var gränslöst och galet och fritt. Mycket dumt gjorde vi också. O dök på huvudet från ett lastbilsflak ner i asfalten en gång och fick tas till Sahlgrenska och sys. När han vaknade mindes han inget, och läkaren hade ett allvarligt samtal med honom om hans promillehalt. Jag däckade på en toalett efter en annan fest och väcktes av nytra och nyktra kursare som skulle på föreläsning.

I detta skilde vi oss inte särskilt från majoriteten. Sedan blir man vuxen och färdig med studierna och går ut i arbetslivet. En del, fler än man tror, tar med sig sina alkoholvanor, men alla gör inte det. Jag gjorde det inte, och i rättvisans namn gjorde O det inte heller. Vi skärpte oss båda men visst drack vi fortfarande mycket, vi hade ett riskbruk.

För ett tag sedan råkade jag hitta en dagbok från 2006, samma år som vi fick Q. Vi var på semester i Bilbao under påskhelgen och jag skrev detaljerad dagbok. I efterhand häpnar jag över mängden alkohol vi drack, även jag. Det var cava före maten och givetvis vin till maten och så konjak eller likör till kaffet, kväll efter kväll. Visserligen bara under en långhelg, visserligen under en semester men ändå.

Jag drog ner på konsumtionen när jag fick barn, och sedan ännu mer när jag gick ner i vikt. Då var jag helt vit i elva veckor och det var den absolut lättaste delen av späkningen. Senare har jag konstaterat att en begränsning av alkoholintaget är ett smärtfritt sätt för mig att försöka hålla vikten. Numera dricker jag ungefär två glas vin i veckan, skulle jag tro. Vissa veckor något mer, men å andra sidan brukar jag vara helt nykter ganska många veckor också.

Vart vill jag komma med allt detta då? Vet inte riktigt. Jag tror att jag vill nyansera. Inget är enkelt. O är inte alkoholist och jag är ingen lidande alkoholisthustru. Tror jag. Jag tror att han har vanor och ett beteende som har barkat iväg lite för långt men som egentligen inte är så svårt att rätta till, med motivation och hjälp.

Hjälpen är på väg, han har fått en första samtalstid om några veckor. Hur det är med viljan och motivationen vet han bara själv, men att han har tagit kontakten och att vi pratar öppet om det är ett stort första steg.