tag:blogger.com,1999:blog-11581329.post5728237926635426059..comments2023-10-11T12:29:06.988+02:00Comments on Helgas dagbok: Om moralism, historia, konsumtion och nyanserUnknownnoreply@blogger.comBlogger5125tag:blogger.com,1999:blog-11581329.post-77964757010584193512014-08-24T02:07:42.656+02:002014-08-24T02:07:42.656+02:00Jag skickar en kram! Har inget bra råd men delar d...Jag skickar en kram! Har inget bra råd men delar din erfarenhet av att ha vuxit upp med en förälder som druckit för mycket. Det har gjort att jag inte druckit någonting sedan jag blev mamma, med undantag för något glas champagne ibland och glögg till julen. När jag är på middag osv ber jag om vatten till maten. Jag märker att många blir störda av det, att det nästan är oartigt att tacka nej till vinet till maten. Men jag har så sorgliga minnen av hur det kändes när jag var liten och pappas ögon började bli suddiga, hans skratt, hans nysningar (han var typ allergisk mot vin) hans patetiska prat, hans idiotiska skämt, hans lukt, hur jag skämdes för honom. Det var som om min pappa försvann. Och så ska inte min dotter behöva se mig, även när man dricker lite grann blir man ju påverkad och liksom "lämnar" sin roll som den förälder barnet känner sig trygg med. Man blir lite grumlig i ögonen, lite konstig. Det där känner ju barn direkt. Och så ska man ju vara opåverkad när man är runt barn. I somras var jag på en fest där det flesta vuxna var fulla, några rejält dragna, två män började nästan slåss. Barnen på festen drev omkring hur som helst utan att någon såg till dem alls och tre barn drog iväg för att titta på havet utan att föräldrarna upptäckte det. Jag moraliserar inte över andra föräldrar som dricker, jag har bara valt att inte dricka själv. Jag är i och för sig ensamstående och det är kanske annorlunda om man är två, där en kan dricka lite mer och den andra är nykter för att tex köra hem eller kolla till barnen.<br /><br />/PernillaAnonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-11581329.post-24729179066357009012014-08-21T12:31:58.591+02:002014-08-21T12:31:58.591+02:00Alkoholist är ett laddat ord. Min pappa var alkoho...Alkoholist är ett laddat ord. Min pappa var alkoholist, blev nykter alkoholist som han kallade det och aktiv i länkarna. Jag kallar mig alkoholberoende eftersom jag förknippar ordet alkoholist med A-lagarna på parkbänken (även om pappa aldrig satt där).<br />Förnekelse och att smussla med hur mycket man dricker är ett första steg på beroendebanan, så det är jättebra att O söker hjälp så här tidigt. Jag har länge haft ångest över min konsumtion, men äntligen tagit mig i kragen och ringt till en klinik och fått en tid. Nu börjar en tuff höst, men jag ser faktiskt fram emot den! Lycka till!Anonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-11581329.post-61525196893926177652014-08-17T13:21:31.160+02:002014-08-17T13:21:31.160+02:00Uppskattar dessa nyanserade och klarsynta inlägg. ...Uppskattar dessa nyanserade och klarsynta inlägg. Vill dela med mig av en iakttagelse.<br /><br />Föräldrarna till min bästa kompis umgicks i delvis andra kretsar än mina föräldrar, och i de kretsarna dracks det uppenbarligen på ett sätt som gick bortom snaps och / eller vin till maten som i mina föräldrars. Det var skånsk landsbygd och skulle köras bil och en av de två fick alltså vara nykter, vilket oftast var mamman men en gång pappan. Och detta gjorde ett så stort intryck på honom att han själv kommenterade det efteråt. Hur fjantiga de andra blev när de drack, hur fjantig han själv måste ha blivit. <br /><br />Jag vet inte om han ändrade sitt beteende efter den insikten. På mig gjorde det starkt intryck när jag var för ung för att egentligen ha upplevt det. <br /><br />annannannoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-11581329.post-19384230479529597392014-08-16T16:54:33.181+02:002014-08-16T16:54:33.181+02:00Tack för ett nyanserat inlägg! Min man är medveten...Tack för ett nyanserat inlägg! Min man är medveten om att han har problem och kämpar. Vi pratar öppet om det hemma, även med barnen nu när de blivit större. Min mans problem är inte att han dricker för det är gott eller till maten o dyl, utan för att självmedicinera. Dvs dämpa ångest. Jag hoppas att vi får ett allt mer öppet klimat och kan diskutera de olika problematiska förhållningssätten till alkohol i samhället.Anonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-11581329.post-87439289702170847062014-08-16T11:01:39.730+02:002014-08-16T11:01:39.730+02:00Det är så svårt det där, att veta vad som är vad. ...Det är så svårt det där, att veta vad som är vad. Själv dricker jag gärna ett par glas vin till maten på helgen, men just inte mer. Min sambo kan komma hem en vardagskväll och vara stressad och då hälla upp ett glas vin för att varva ner, lika självklart som jag kan ta en kopp te för en mikropaus i tillvaron. Han dricker sig aldrig full, han stannar alltid vid ett eller två glas, han dricker långt ifrån varje dag men för mig med mina vanor och mina värderingar är det ett osunt förhållande till alkohol. Men vad är vad? Är det jag som är moralist och snipig tråkmåns - han kan ju uppenbarligen hantera det - eller är det att ett riskbeteende? Gränsen för vad ett ett "normalt" drickande är sannerligen inte glasklar.Anonymousnoreply@blogger.com