Så har vardagen rullat igång igen. Skolstart, klar sval luft, regnskurar, doften av fallfrukt.
Jag gillar årstiden, sommaren har varit fantastisk, dessutom fick jag världens mjukstart. Terminen inleddes med planeringsdagar både måndag och tisdag. Vi hade förtänksamt nog bokat in farmor som barnvakt, efter många veckors ledighet behövde både O och jag komma igång och jobba.
Men ibland fallerar alla planer. Farmor ringde sig sjuk på söndagen, jag fick messa min chef och göra detsamma, ungefär. O började på nytt jobb, prioriteringen var solklar.
Alltså fick jag två fina dagar i sällskap med sönerna. På måndagen var vi hemma och tog det lugnt, välbehövligt efter allt kuskande. På tisdagen besökte vi Junibacken i sällskap med morfar, mycket lyckat (men nog sista besöket där, nu kan vi det stället.)
Ändå var jag grinig igår och är det fortfarande idag.
Jobbet är som det är, ingen förändring. Det ger mig inte så mycket men tar å andra sidan inte så mycket heller, och det är ju bra. Hur många år till är det livsviktigt för mig att ha ett jobb som inte kräver för mycket? Hur många år till kan jag vegetera utan allvarliga men?
Eller vafan, vegeterar gör jag ju inte. Jag reflekterar och analyserar och irriterar mig för fullt. Men jag klarar inte riktigt av att sätta fingret på vad som är fel eller snarare vad som ska göras. Som tur är har jag en kompetent och klarsynt kollega som ser samma saker som jag men som också är förbryllad. Jag hoppas hon stannar ett tag, utan henne vore jag mycket ensam.
Och så är det skolan. Håhåjaja.
Kvällen före uppropet idkade O högläsning för mig av det mejl som Q:s lärare skickat ut. Vi kanske är elaka och petimätriga som tycker att en lågstadielärare bör kunna sätta ihop en text utan särskrivningar, syftnings- och rena språkfel. Åtminstone fick jag dåligt samvete för att jag himlade med ögonen (inte inför Q ska tilläggas!).
Min grinighet tilltog under den information som följde på uppropet. Jag hade svårt att förstå lärarens budskap. Jaha, de ska ha idrott i halvklass, röd grupp på torsdag och blå på tisdag. Men imorgon allihop? Eller hur var det egentligen? Det var inte bara jag som var förvirrad.
Under tiden som vi föräldrar informerades fick barnen en uppgift. Gissa en gång: rita en teckning om ditt sommarlov. Det olämpliga i detta kan andra förklara bättre än jag.
Q:s har nog inga fjärilar i magen angående sommaren, vill jag tro. Ändå kom han kilande till mig och var olycklig: jag vet inte vad jag ska rita, jag kan inte. Helix på Liseberg föreslog jag. Nää, det går inte. Men skriv då! Jamen hur stavar man Helix? Jag bokstaverade, precis som det låter, fast med X, och han skrev med stora fina raka bokstäver över hela pappret: Jag har åkt Helix. Jag berömde, han som haft sån ågren för sin handstil. Hoppas bara att läraren gör det också, berömmer.
Läraren, ja. Q älskar henne, och det är viktigt för oss. Det gör hans kompis också, han med aspberger. Men för flera andra barn fungerar hon sämre. Efter uppropet blev jag stående och pratade med en annan mamma, som berättade en lång historia om allt som fungerat dåligt för hennes barn. Barnet vill inte gå i skolan, klarar inte läsningen, tycker allt är tråkigt, har svårt att förstå lärarens instruktioner. (Jag nickar igenkännande å både Q:s och mina vägnar.) När detta påtalas svarar läraren att barnet ju kan läsa på tavlan, jag skriver upp allt där. När problemet är att hen inte kan läsa!
Å andra sidan får jag mig en tankeställare när idrottsläraren studsar in. Han är en biffig stridis som tjoar åt barnen. Jag tjoar glatt tillbaka, i mitt nya liv som tränande människa och mor till ett kvicksilver till snabbspringare, ingår det att tycka att idrott och rörelse är roligt och viktigt. Men efter en stund ser jag hur Q:s kompis, som avskyr idrott, lägger ner huvudet på bänklocket och snyftar. Och jag inser att det hade jag också gjort om jag varit åtta år. Men Q:s ögon tindrar.
Nej, skolan är inte enkel. Den var det för mig och för mina föräldrar, men det var en annan tid, ett annat barn och förmodligen en helt annan skola.
Lösningarna är inte heller enkla. En vän som arbetar i skolan delar ett blogginlägg på Facebook, en sådan där förnumstig text om att föräldrar ska ta sitt ansvar och att dagens barn är bortskämda. Ramar och kramar, trumpetas det. Jag blir bara arg. Jag är en jämförelsevis ganska sträng mamma, tror jag. Ändå tror jag inte ett dugg på auktoritär uppfostran. Eller på illa tänkta och skrivna babbelkrönikor på nätet. Börjar formulera en kommentar som motvikt till alla hejarop, men avstår.
Det jag tror på, är att alla människor, stora och små, behöver uppleva en relevans och en känsla av sammanhang i den miljö där de är placerade. Annars vill de inte vara där. Och det handlar inte om bortskämdhet utan är en djupt mänsklig och hälsosam vilja.
Instämmer helt i din ambivalens, om jag får kalla det så, till skolan. Enda ner till de där förfärliga FB inläggen om att vi inte ska mejla lärare i onödan ...
SvaraRaderaJag har tre barn i skolan, i 3 olika skolor just nu och jobbar till del mot men inte i skolor efter många år i näringslivet. Kan fortfarande förundras över den enorma spännvidden hos skolpersonal jag möter. Skolan är ibland så mycket bättre än det beskrivs i pressen men också så mycket sämre ... ibland i samma klass.
Vill vi ha en skola där 8-åringar gråter när idrottsläraren kommer?
Ett barn har precis börjat i liten klass för barn med diagnos. Tre vuxna och sex barn. Inte problemfritt men vilket tänk! Jag är imponerad hittills och förstår inte varför deras tänk vad gäller bemötande av både elever och föräldrar, struktur, planering finns i andra, större klasser.
Hoppas terminen i klassen utvecklar sig till det bättre!
Maria
Jobbar själv i skolan och har kollegor som berättat att föräldragruppen, i en diskussion på ett möte, tyckte att det var skolans ansvar att se till att eleverna lade sig i tid på kvällen samt åt frukost. På allvar.
SvaraRadera/Elisabet
Precis Maria, spännvidden! Det är fascinerande. För bredvid denna lärare, jobbar flera som är mycket bra. Och jag har bekantas ord på att specialpedagogerna och skolpsykologen är utmärkta.
SvaraRaderaElisabet, sånt där hör man ju ibland och jag blir alltid lika förvånad. Om inte annat faller det på sin egen orimlighet. Hur ska skolan kunna ansvara för något som sker utanför skoltid? Jag har faktiskt svårt att ta sådana anekdoter på allvar, och undrar om det ligger missförstånd bakom.
Å andra sidan kan jag i mörkare stunder ibland få för mig att det är mitt ansvar och inte skolans att Q lär sig att läsa ordentligt. Det känns faktiskt så, med de myriader av präktiga förslag som översköljer en. Hela veckan har jag blängt på ett papper som vi måste fylla i om vilka böcker han har läst under sommaren. JAG har läst flera böcker FÖR honom, men jag anar att det inte räknas. Själv har han läst Kalle Anka. Och givetvis ska han rita något från någon av böckerna, Q som hatar att rita på uppmaning.
Det var inget missförstånd och är ingen anekdot, skolan skulle, enligt föräldrarna, se till att eleverna förstod hur viktig sömnen och frukosten är. Det låter otroligt men är sant.
SvaraRaderaSjälv har jag föräldrar som inte drar sig för att be mig skriva ut deras privata dokument samt anser att det är mitt problem att lösa att läxmappen inte får plats i barnets ryggsäck.
/Elisabet
Och ja, jag förstår att det är svårt att tro, men detta är bara toppen av isberget i lärarens verklighet...
SvaraRadera/Elisabet, igen
Jag har sedan många år tre barn i oftast tre olika skolor. Mina åsikter och känslor inför skolan, skolans uppdrag och politikers oförståelse inför hur mycket resurser som behövs för att vända skutan rätt....skulle kunna ta upp spaltmeter. Om jag försöker fatta mig kort har jag två huvudsakliga åsikter:
SvaraRadera1. arbetssituationen för lärare i grundskolan är orimlig.
2. skolans främsta samhällsuppdrag borde vara att skapa maximala möjligheter för alla (alla) barn att bli samhällsmedborgare som känner och bidrar till gemenskap och ett fungerande samhälle.
När det gäller 2. menar jag att det behöver förtydligas vad barn idag behöver för att hitta bästa vägen till självständighet och en känsla av att vilja och kunna bidra utifrån sina förutsättningar. Idag är bilden luddig och överbelastade lärare hörs ofta klaga över hur slappa föräldrar är. Med rätt, i många fall. Men inte är det barnens fel om föräldrarna inte klarar att lära dem att äta frukost. Nyttan och vikten av att äta näringsriktig mat är en central del i att vara en självständig vuxen. Varför är det mindre viktigt än att kunna läsa? Jag tycker nog tvärtom, om man ska vara riktigt noga. Och iom att inte alla barn har föräldrar som förmår lära dem att läsa, att äta rätt osv, och det är i samhällets intresse att alla barn lär sig både och, så skulle man kunna lära ut både det ena och det andra i skolan. Med rätt resurser.
Mer, betydligt mer, resurser till skolan behövs, för att se till att alla (alla) barn hänger med på tåget. Inte bara de som har föräldrar med pedagogiska kunskaper och ambitioner.
För alla barn ska väl få lika chanser? Eller?
/Ann
Vilken intressant diskussion! Ann, jag håller med dig helt ifråga om punkt 2! Den parallell jag kan dra från min egen skoltid - jag var ju en plugghäst som var usel i idrott och grät åtminstone inombords så snart idrottsläraren visade sig - är idrottsundervisningen. Min åsikt är det fokuserades alldeles för mycket på tekniken i volleyboll och dylikt och inget alls på väsentligheterna: att motion är roligt, att man mår bättre av det, att det som känns läskigt och fel första gången kan bli något man gör alldeles frivilligt, att det går att träna kroppen att bli bättre. Jag fick inget sånt.
SvaraRaderaAngående punkt 1 så har du säkert rätt, det finns ju gott om statistik som visar på det.
Men detta med att föräldrar är slappa.. Jsg börjar alltmer undra om inte roten till det hela är en gigantisk kommunikationsmiss. Skolan (och då menar jag inte primärt de stackars lärarna) utan skolan som institution förmår inte kommunicera sitt budskap till oss. Vad har vi ansvar för och vad har skolan ansvar för?
Som jag skrev ovan, i mörkare stunder dignar jag under den börda som jag uppfattar att skolan lägger på mig som förälder. Och då hör jag till de lyckligt lottade ifråga om resurser och ambition. Om jag, en av de verkligt resursstarka, ibland kroknar och vill ge upp, hur många andra föräldrar ger då inte upp direkt? Det skulle kunna vara en bidragande förklaring till de märkliga anekdoterna.
Säkert är lärarnas och skolans uppdrag luddigt formulerade de också. Jag har inte skrivit om Q:s utvecklingssamtal, en bisarr upplevelse. Nu har jag förträngt det mesta, jag väljer mina strider, orkar inte gå igång på allt. Men jag påmindes om det när jag pratade med klasskompisens mamma, det barn som inte kan läsa. Sitta med en förstaklassare som inte kan läsa och som avskyr att gå till skolan för att hen inte förstår vad som sägs, och prata om målbilder?
Nej, skolan är inte enkel. Och jag tror inte att lösningarna är enkla. Jag tror inte att det handlar om slappa föräldrar som måste skärpa sig, eller att läraryrkets status måste höjas (den lärare jag gnäller mest på är behörig, den fantastiska hjälpläraren är det inte), eller att införa betyg från fyran. Det vete fan vad lösningen är men den går långt djupare än så. Jag börjar alltmer undra om inte skolan som institution har överlevt sig själv, och att det är en total omdaning som behövs, av hela systemet.
Jag tror Ann har korn på något väldigt viktigt! Du med, Helga!
SvaraRaderaSkönt med en diskussion med nyanser i stället för valets tunna "mindre klasser".
Maria
Ja Helga, jag är med på ditt fortsatta resonemang. Ur psykologisk synvinkel (jag är psykolog med inriktning inlärningspsykologi) är de skuld- och skam-pålagor som bjuds föräldrar och barn idag förkastliga. Att ständigt känna sig otillräcklig samt skolpersonal idag har enorma negativa effekter på den psykiska hälsan, vilket i sin tur påverkar förmågan till inlärning av adaptiva färdigheter. Att lärare såsom Elisabeth ovan indignerat skakar på huvudet blir resultatet av den kommunikationsmiss du nämner, kring de informella förväntningar föräldrar respektive skolpersonal tyngs av. De förväntningar som inte operationaliserats i någon läroplan, men som likväl finns där.
SvaraRaderaJag känner precis som du om behovet av en rejäl omdaning. En uppryckning med rötterna och en noggrann omformulering av vad skolans och samhällets uppdrag bör vara nu och framåt. Vad vill vi att våra samhällsmedborgare ska ha för färdigheter när de förväntas vara självständiga? Vilka är fallgroparna och hur undviker vi dem? Vilka beteenden bör vi främja och hur ska detta göras i praktiken? Formalisera grundligt vad barn behöver lära sig på alla områden för att bli självständiga, och bestäm därefter om det är skolan ensamt som ska stå för det eller om någon annan obligatorisk instans är bättre lämpad - då självklart i ett system som inte föranleder stigmatisering av något slag. Dvs "soc" och andra akutåtgärder får det inte handla om, utan förebyggande, uppbyggande insatser på ett tidigt stadium. Föräldrautbildningar kan det mycket väl vara, med klart uppställda mål och i en form som vänder sig till föräldrar med alla typer av förutsättningar. Som samhället ser ut idag har vi ju resultat i form av exempel som folk som deltar i TV-program som "Lyxfällan", folk som lider av livsstilssjukdomar, som växer upp med mindervärdeskomplex och i avsaknad av tillräcklig självtillit - alla dessa är exempel på sådant som kostar pengar för alla, och som leder till lidande för många. Psykisk ohälsa göds av dålig självkänsla, utanförskap, hierarkier på skolgården, frånvarande vuxna, ohälsosamma livsstilsvanor på områdena motion, kost, sömn och sociala relationer. Listan kan göras lång - ska skolan bli en institution som utbildar friska produktiva individer, ska stora förändringar till, tror jag, på alla områden. /Ann
Jaha - genomläsningen blev för slarvig ser jag, innan jag skickade. På rad tre ska "samt skolpersonal" flyttas till rad två istället - dvs skuld och skam läggs på både barn, föräldrar och skolpersonal, när kraven är för höga och för luddiga. /Ann
SvaraRadera"Höga och luddiga krav"
SvaraRadera"Att ständigt känna sig otillräcklig har negativ effekt på den psykiska hälsan"
Ja och amen till det!!
Och när alla känner sig stressade och otillräckliga blir debattnivån därefter.