Matfriare och nätverk

Jag stressar hem från jobbet, i hyrbil eftersom gasmonstret är på verkstad. Sniglar fram i bilkö, det brukar aldrig vara kö, särskilt inte såhär tidigt. Saknar min egen automatväxlade bil, manuell växel och krypkörning är ett mög. Dessutom börjar jag snegla allt oroligare på klockan.

Telefonen ringer, det är en kompispappa. Q vill gärna hänga med hem, får han det? Hämta honom vid sju, då har vi käkat! Ja tack!

Köerna löser upp sig och jag hinner hämta Y utan problem. På torsdagar är de i "lokalen", som delas med en annan dagmamma och hennes grupp, och den ligger lite längre bort. Men nu hinner jag promenera dit och hem, då i femårstakt förstås.

Y blir sur när han hör att Q får leka borta, och blidkas först när jag lovar att vi ska ringa på hos jämnårige pojken i längan lite längre bort, dit Y inte går själv ännu.

Själv går jag hem och dricker en kopp te för att lindra min onda hals som började värka igår kväll. Då var jag nästan övertygad om att nästa dag skulle bli en sjukdag, och bäddade ner mig och läste och lät O sköta middag och nattning. Med viss rätta, kan tilläggas, eftersom han varit och är borta två kvällar denna vecka och nästa.

Jag sitter just och funderar på om jag ska sätta på pastavatten då telefonen piper. Får Y äta här? Oj, nästan pinsamt eftersom han gjorde det förra veckan. Och dagen därpå hos ännu en kompis, och dagen därpå hos ytterligare en. Men såklart tackar jag ja.

(Efter dessa tre middagar i andra hem, då han enligt samstämmiga vittnesmål uppfört sig exemplariskt, var Y förstås ett litet monster hemma.)

Jag kokar pasta och broccoli åt mig själv och äter med köttfärssåsen som O lagade igår. Min älsklingsrätt, och såsen är ännu godare idag. Tänker på nätverk, de som man kanske inte tror att man har.

Ett av grannparen skildes för ett par år sedan. (Anka, jag tror att du och kvinnan hade haft mycket att prata om.) Jag blev inte särskilt förvånad, för jag hade hört dem gräla ute på lekplatsen en gång när jag satt i sandlådan med Y. Eller snarare, han grälade. Och hon teg och vek undan. Jag är inte den som bangar för ett offentligt äktenskapligt gräl, men detta gjorde mig olustig. Något verkade väldigt fel. Några veckor funderade på om jag skulle säga något till henne. Men vad? Kanske att jag såg det där, hur har du det? Fast hur skulle det ha hjälpt henne? Bättre att säga att om du behöver hjälp, om det så är mitt i natten, så finns vi.

Jag sa aldrig något. Men när hon var nyskild bjöd vi henne och barnen på middag några gånger, det gjorde vi. Och i våras flyttade hennes nya man in till henne med sina barn.