Lunchpromenad i gråväder, vinden blåser snålt. Men jag har vindtät jacka och varma handskar. Lyssnar på opera i lurarna, och tänker. På vad jag kan skriva om just de här styckena, på de minnen som väcks av dem. Får gåshud och tårar i ögonen, och det är inte av den kalla vinden.
Under ett knotigt träd brer en matta av luktviol ut sig, och lyser nästan oanständigt blålila mot allt det gråa.
Återvänder till jobbet och är kanske inte själsligt helt renad men åtminstone lite upputsad. De värsta spindelvävarna i skrymslena är bortsopade.
2014-03-31
2014-03-28
Helgas operaskola, första delen. Läs på!
Det här känns ju pretentiöst som bara den, men nu kör vi. Min egen subjektiva operaskola eller guide till hur man hittar en ingång till opera.
Ska man ta till sig ett enda råd inför en operaföreställning, eller för den delen lyssning hemma på kammaren, så är det detta: Läs på handlingen! Man bör skaffa sig ett hum, helst mer, om vad som händer i operan innan man ser den.
Varför detta? Därför att opera när den är som bäst är den ultimata kombinationen av musik och drama. Musiken bär fram och förstärker dramat och tvärtom. Opera är starka, allmängiltiga känslor uttryckta i musik. Visst kan man njuta av den vackra musiken precis som den är, men upplevelsen blir så mycket större om man vet vad stycket uttrycker.
Nå, begriper man inte det när man sitter i salongen? Eh, nej. Troligen inte. De flesta operor framförs på originalspråket, som oftast är italienska, ibland tyska, någon gång franska. Även om man talar dessa språk är det svårt att höra texten och ännu besvärligare att hänga med i handlingen. På senare år har många operahus infört textmaskin, och det är en klar förbättring som inte räcker helt. Många operor, särskilt de komiska, har mer än lovligt tilltrasslad handling.
Inte nog med detta, utöver att läsa på handlingen bör den verkligt ambitiöse nybörjaren också orientera sig något vad gäller musiken. Vilka stycken ur den opera man ska se är mest berömda, har blivit örhängen, anses vara höjdpunkterna? Highlights ur alla kända operor hittar man lätt på Spotify. Bli inte förvånad om du känner igen flera av melodierna, kända arior förekommer både här och där i populärkulturen, mer därom snart.
Det var då ett himla bök? Ja. Opera inte är den mest tillgängliga konstformen. Men är man väl förberedd väntar stora upplevelser. Det är inte för inte som operan har överlevt genom århundradena.
(När man väl är på plats ska man dessutom uppamma en stor tolerans för spektakel, kostymer och kandelabrar. Det är mig en gåta varför de allra flesta operauppsättningar är så påkostade, varför man väljer att lägga så fantastiskt mycket pengar på kostymer och effekter istället för att jobba med storyn, skala ner, kanske iscensätta på något nytt sätt. Det här kommer jag nog att tjata mer om, det får bli ett eget inlägg.)
(Apropå att läsa på, så har jag mer än en gång tänkt att de påkostade program som säljs i samband med föreställningen, de hade man ju velat läsa i förväg. Kunde man tänka sig att få programmet hemskickat i samband med biljettköpet, kanske?)
Jag ska förstås avsluta med lite musik och jag väljer ett exempel som kan tyckas motsäga det jag predikar. Man behöver (förstås) inte nödvändigtvis alltid veta vad musiken handlar om för att njuta. Operastycken förekommer ymnigt på film och brukar få illustrera hur konsten ger hopp och glädje, som i detta klipp från The Shawshank Redemption.
För visst är det som Morgan Freeman säger:
I have no idea to this day what those two Italian ladies were singing about. Truth is, I don't wanna know. Some things are best left unsaid. I'd like to think they were singing about something so beautiful it can't be expressed in words, and it makes your heart ache because of it. I tell you those voices soared, higher and farther than anybody in a gray place dares to dream. It was like some beautiful bird flapped into our drab little cage and made these walls dissolve away, and for the briefest of moments, every last man in Shawshank felt free.
Stycket heter Canzonetta sull'aria och är en duett från Figaros bröllop av Mozart. I sin helhet kan det höras till exempel här.
Ska man ta till sig ett enda råd inför en operaföreställning, eller för den delen lyssning hemma på kammaren, så är det detta: Läs på handlingen! Man bör skaffa sig ett hum, helst mer, om vad som händer i operan innan man ser den.
Varför detta? Därför att opera när den är som bäst är den ultimata kombinationen av musik och drama. Musiken bär fram och förstärker dramat och tvärtom. Opera är starka, allmängiltiga känslor uttryckta i musik. Visst kan man njuta av den vackra musiken precis som den är, men upplevelsen blir så mycket större om man vet vad stycket uttrycker.
Nå, begriper man inte det när man sitter i salongen? Eh, nej. Troligen inte. De flesta operor framförs på originalspråket, som oftast är italienska, ibland tyska, någon gång franska. Även om man talar dessa språk är det svårt att höra texten och ännu besvärligare att hänga med i handlingen. På senare år har många operahus infört textmaskin, och det är en klar förbättring som inte räcker helt. Många operor, särskilt de komiska, har mer än lovligt tilltrasslad handling.
Inte nog med detta, utöver att läsa på handlingen bör den verkligt ambitiöse nybörjaren också orientera sig något vad gäller musiken. Vilka stycken ur den opera man ska se är mest berömda, har blivit örhängen, anses vara höjdpunkterna? Highlights ur alla kända operor hittar man lätt på Spotify. Bli inte förvånad om du känner igen flera av melodierna, kända arior förekommer både här och där i populärkulturen, mer därom snart.
Det var då ett himla bök? Ja. Opera inte är den mest tillgängliga konstformen. Men är man väl förberedd väntar stora upplevelser. Det är inte för inte som operan har överlevt genom århundradena.
(När man väl är på plats ska man dessutom uppamma en stor tolerans för spektakel, kostymer och kandelabrar. Det är mig en gåta varför de allra flesta operauppsättningar är så påkostade, varför man väljer att lägga så fantastiskt mycket pengar på kostymer och effekter istället för att jobba med storyn, skala ner, kanske iscensätta på något nytt sätt. Det här kommer jag nog att tjata mer om, det får bli ett eget inlägg.)
(Apropå att läsa på, så har jag mer än en gång tänkt att de påkostade program som säljs i samband med föreställningen, de hade man ju velat läsa i förväg. Kunde man tänka sig att få programmet hemskickat i samband med biljettköpet, kanske?)
Jag ska förstås avsluta med lite musik och jag väljer ett exempel som kan tyckas motsäga det jag predikar. Man behöver (förstås) inte nödvändigtvis alltid veta vad musiken handlar om för att njuta. Operastycken förekommer ymnigt på film och brukar få illustrera hur konsten ger hopp och glädje, som i detta klipp från The Shawshank Redemption.
För visst är det som Morgan Freeman säger:
I have no idea to this day what those two Italian ladies were singing about. Truth is, I don't wanna know. Some things are best left unsaid. I'd like to think they were singing about something so beautiful it can't be expressed in words, and it makes your heart ache because of it. I tell you those voices soared, higher and farther than anybody in a gray place dares to dream. It was like some beautiful bird flapped into our drab little cage and made these walls dissolve away, and for the briefest of moments, every last man in Shawshank felt free.
Stycket heter Canzonetta sull'aria och är en duett från Figaros bröllop av Mozart. I sin helhet kan det höras till exempel här.
Creeping like snail unwillingly to school
(Gamle William, han är oslagbar. Citatets förekomst förklaras senare.)
Imorse läste jag en DN-artikel som nära nog gjorde mig tårögd. Man blir lycklig när någon sätter ord på ens egna diffusa tankar.
Pensionerade men ännu engagerade läraren Hans Möller påpekar att skolan bygger på ålderdomliga ideal och principer, om krav, pluggande, och disciplin. De elever som inte inrättar sig slås ut.
Precis min åsikt. Som vuxen begär jag att mitt jobb ska vara intressant och engagerande, att det ska kännas relevant och meningsfullt och uppbyggande för mig. Varför accepterar vi - sedan århundraden tillbaka- att många barn upplever skolan som meningslös och tråkig?
Eller som Hans Möller uttrycker det: Måste det vara en utopi att skolan kan bli en arbetsplats dit eleverna gärna går för att de känner att de utvecklas?
Det tjatas mycket om läraryrket och dess status och det ligger säkert en del i det. Men ytterst ansvariga är politiker, och jag blir allt mer irriterad på allt jävla tyckande och alla reformförslag som tycks vara formulerade för att de låter bra och tros appellera till gemene man. (Gemene man är tyvärr ofta idiot eller åtminstone ogenomtänkt, hen tycker att ungarna minsann ska veta hut. Så tyckte jag själv, länge. Det är min sons reaktion på skolan som har öppnat mina ögon.)
Istället för att fiska röster borde man ta reda på vad forskningen säger och basera eventuella reformer på det. Forskning och vetenskap är nämligen bra sak. En av dessa forskare förklarar lärarnas orimliga uppgift:
Hans-Åke Scherp vid Karlstads universitet skriver i senaste numret av Pedagogiska Magasinet att skolans medarbetare utsätts för en svårlöslig konflikt. Han påpekar att de ”är skyldiga att arbeta utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet samtidigt som de är skyldiga att förverkliga politiska beslut som strider mot vetenskap och beprövad erfarenhet”.
Mamma hälsade på oss i helgen, hon satt och tragglade läsning och skrivning med Q. Precis som jag väntat blev hon betänksam över hans korta tålamod med uppgifterna. Det triggade henne, precis som det triggat mig. Skolan är ju viktig, man ska sköta skolan, man ska vara duktig. Generationer av akademiker, mönsterelever och flitgrisar ropar så att det ekar i släktleden.
Jag försöker stänga öronen så gott det går och lyssna på min son istället. Vad är det han säger? Det är tråkigt. Ja, det kan man sannerligen förstå att han tycker att det är. Samtidigt som jag lirkar med honom och försöker hjälpa honom att genomföra uppgifterna på ett sätt som inte är själsdödande (skriv ord som börjar på SP - jag föreslår spyfluga, spraka, sprätthöna, han fnissar), tänker jag inom mig att hans reaktion mer än något annat är ett sundhetstecken. Varför ska man göra det som verkar tråkigt och meningslöst? Är det inte bra att han efterlyser en förklaring, en mening?
Jag tänker på ett fint samtal jag hade med en kollega i höstas. Han berättade om sin tonårige son som vantrivts i skolan sedan första dagen. Pojken är utredd och testad och har inga diagnoser, han tycker bara att skolarbetet är - återigen - tråkigt och meningslöst, och det visar han på ett icke utåtagerande stillsamt sätt. Hans mamma oroar sig och tjatar om läxor. Men då säger jag till min fru, säger min milde kollega, vad för sorts människa vill vi fostra, vad önskar vi för vår son egentligen? Att han okritiskt gör de uppgifter som åläggs honom, eller att han blir en tänkande, reflekterande, ifrågasättande medborgare?
Lite av den attityden vill jag anamma. Men allra helst vill jag att Q ska känna arbetsglädje, glädje att lära, och slippa krypa som snäckan trög. Jag undrar om det är möjligt i dagens skola?
Imorse läste jag en DN-artikel som nära nog gjorde mig tårögd. Man blir lycklig när någon sätter ord på ens egna diffusa tankar.
Pensionerade men ännu engagerade läraren Hans Möller påpekar att skolan bygger på ålderdomliga ideal och principer, om krav, pluggande, och disciplin. De elever som inte inrättar sig slås ut.
Precis min åsikt. Som vuxen begär jag att mitt jobb ska vara intressant och engagerande, att det ska kännas relevant och meningsfullt och uppbyggande för mig. Varför accepterar vi - sedan århundraden tillbaka- att många barn upplever skolan som meningslös och tråkig?
Eller som Hans Möller uttrycker det: Måste det vara en utopi att skolan kan bli en arbetsplats dit eleverna gärna går för att de känner att de utvecklas?
Det tjatas mycket om läraryrket och dess status och det ligger säkert en del i det. Men ytterst ansvariga är politiker, och jag blir allt mer irriterad på allt jävla tyckande och alla reformförslag som tycks vara formulerade för att de låter bra och tros appellera till gemene man. (Gemene man är tyvärr ofta idiot eller åtminstone ogenomtänkt, hen tycker att ungarna minsann ska veta hut. Så tyckte jag själv, länge. Det är min sons reaktion på skolan som har öppnat mina ögon.)
Istället för att fiska röster borde man ta reda på vad forskningen säger och basera eventuella reformer på det. Forskning och vetenskap är nämligen bra sak. En av dessa forskare förklarar lärarnas orimliga uppgift:
Hans-Åke Scherp vid Karlstads universitet skriver i senaste numret av Pedagogiska Magasinet att skolans medarbetare utsätts för en svårlöslig konflikt. Han påpekar att de ”är skyldiga att arbeta utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet samtidigt som de är skyldiga att förverkliga politiska beslut som strider mot vetenskap och beprövad erfarenhet”.
Mamma hälsade på oss i helgen, hon satt och tragglade läsning och skrivning med Q. Precis som jag väntat blev hon betänksam över hans korta tålamod med uppgifterna. Det triggade henne, precis som det triggat mig. Skolan är ju viktig, man ska sköta skolan, man ska vara duktig. Generationer av akademiker, mönsterelever och flitgrisar ropar så att det ekar i släktleden.
Jag försöker stänga öronen så gott det går och lyssna på min son istället. Vad är det han säger? Det är tråkigt. Ja, det kan man sannerligen förstå att han tycker att det är. Samtidigt som jag lirkar med honom och försöker hjälpa honom att genomföra uppgifterna på ett sätt som inte är själsdödande (skriv ord som börjar på SP - jag föreslår spyfluga, spraka, sprätthöna, han fnissar), tänker jag inom mig att hans reaktion mer än något annat är ett sundhetstecken. Varför ska man göra det som verkar tråkigt och meningslöst? Är det inte bra att han efterlyser en förklaring, en mening?
Jag tänker på ett fint samtal jag hade med en kollega i höstas. Han berättade om sin tonårige son som vantrivts i skolan sedan första dagen. Pojken är utredd och testad och har inga diagnoser, han tycker bara att skolarbetet är - återigen - tråkigt och meningslöst, och det visar han på ett icke utåtagerande stillsamt sätt. Hans mamma oroar sig och tjatar om läxor. Men då säger jag till min fru, säger min milde kollega, vad för sorts människa vill vi fostra, vad önskar vi för vår son egentligen? Att han okritiskt gör de uppgifter som åläggs honom, eller att han blir en tänkande, reflekterande, ifrågasättande medborgare?
Lite av den attityden vill jag anamma. Men allra helst vill jag att Q ska känna arbetsglädje, glädje att lära, och slippa krypa som snäckan trög. Jag undrar om det är möjligt i dagens skola?
2014-03-27
Storm, norm, form?
Det stormar mycket hemma hos oss just nu. Q har ett sjujävla humör, det har han väl i och för sig alltid haft, vem har inte det förresten, men det har blivit både bättre och värre.
Bättre för att han han sedan något år eller så gjort tydliga framsteg i konsten att behärska sig, sansa sig och be om förlåtelse. Faktiskt är han bättre på allt det än många vuxna, och det är sannerligen inte dåligt för en åttaåring.
Å andra sidan har han som sagt ett förskräckligt temperament också. Blir man så arg som han blir så måste man lära sig behärskning och att säga förlåt, det är min bestämda åsikt.
(Själv är jag, vill jag påstå, mycket bra på att sluta fred, be om förlåtelse och ursäkt, men sämre på att behärska mig.)
Värre är det för att han är större och starkare nu. När han blir arg smäller han i dörrar eller kastar saker, gärna då sina glasögon. Vi har klippkort hos optikern för att justera dem. Det är bara en tidsfråga innan han förstör något som inte går att justera eller ersätta. (Eller? Han blir ju allt duktigare på att behärska sig. Skulle han göra sönder något värdefullt, eller göra illa någon av oss? Instinktivt tror jag faktiskt inte det. Han visar aldrig humör eller temperament i skolan.)
Värre eller åtminstone svårare är det för att åttaårige Q:s ilska ställer större krav på mig, krav som jag inte riktigt kan leva upp till. Jag kan inte längre utöva auktoritet genom att lyfta och sonika bära honom, inte utan risk för skador på oss båda. Det är hot eller lämpor som måste till. Helst lämpor förstås, men jag förfaller också till hot och tycker inte om mig själv när jag gör det.
Sedan länge vet vi att Q blir helt vidrig om han går för länge utan mat. (Återigen, vem blir inte det. Hm! Det här inlägget barkar åt ett helt annat håll än jag tänkt.) En klassisk situation är att han vaknar före oss andra, smiter upp till TV:n eller datorn utan frukost och är som ett rytande lejon när man ska försöka få honom därifrån. En annan klassiker är eftermiddagshämtningen, och så har det varit ända sedan han var i treårsåldern. Jag ryser när jag tänker på vilka strider vi utkämpade då. Numera har jag ofta druvsockertabletter i fickan, en halv sådan kan göra underverk. Problemet är att jag oftast inte får i ungen den sabla tabletten innan härdsmältan är ett faktum.
De senaste veckorna har det stormat som fan. (Inte så mycket kring hämtningarna, faktiskt. Vid ungefär hälften av dem har Q mött mig leende och beredvilligt, och det är då jag har insett hur mycket energi de bråkiga hämtningarna tar.) Han har krånglat om i stort sett alla övergångar. Sluta leka/titta på TV/spela dataspel/whatnot för nu ska vi äta. Tvätta händerna före maten. Sluta leka/titta på TV/spela dataspel/whatnot för nu är det läggdags. Borsta tänderna innan man lägger sig. Sluta leka/titta på TV/spela dataspel/whatnot för nu ska vi åka och göra XXX. Gå och kissa innan man åker och gör XXX.
Tidigare grubblade jag en del på hur jag skulle kunna säga till Q på ett annat sätt för att inte provocera fram utbrotten. Jag brukar förvarna en liten stund innan det är dags att sluta leka/titta på TV/spela dataspel/whatnot så att han ska kunna förbereda sig. Det hjälper sådär. Är det dataspel han håller på med hjälper det inte alls.
(Vi har särskilda speldagar, förresten. Tisdagar och torsdagar. Undantag är långa bilresor eller tråkiga besök hos moster som inte har några leksaker hemma.)
Nu har jag mer eller mindre gett upp, det spelar ingen roll vad jag säger eller hur jag uppför mig. Q blir oftast arg när han uppmanas att sluta med något som han tycker är roligt för att göra något annat. En högst mänsklig reaktion, förresten. Det är bara att framhärda och hålla på reglerna, handtvätt, tandborstning, gåochkissa.
Men det sliter på mig, det märker jag. På sistone har jag blivit mer ledsen än arg, det är kanske möjligen ett framsteg fast det känns inte så.
Igår kväll var jag ensam med barnen, och Q bråkade vid läggdags. Jag lirkade, han gav med sig, vi hankade oss framåt under ständiga provokationer. När båda ungarna var pyjamaserade och tandborstade och låg i sängen med varsin bok, var jag alls inte på humör för mysig nattningsritual, utan ganska ledsen. Möjligen framgick det tydligare än jag anat, för Q började be om förlåtelse men brast mitt i meningen ut i storgråt. Jag skäms så!
Jag blev lite ställd. Visserligen värmde hans ånger mitt sargade hjärta, men skämmas ska han ju inte behöva göra. Vi kramades en stund och småpratade och så läste vi och sedan somnade han.
Imorse var det dags igen, men nu var det min tur att gråta. Även nu var O borta (han kommer hem ikväll) och Q hade smitit upp till datorn redan innan jag vaknade. Jag bävade, och som väntat blev han rasande när jag sa åt honom att komma och äta frukost.
Jag blev arg och kände plötsligt hur trött jag är på det hela. Det är ju för din egen skull du ska äta frukost! Jag vill bara sätta mig och dricka mitt kaffe och äta min frukost och åka till jobbet, men det kan jag inte för jag måste hjälpa dig så att du kommer iväg till skolan, och det gör jag ju, gärna till och med, men jag blir ledsen när du skriker åt mig och skäller på mig. Där ungefär kom tårarna, och jag gick undan.
Y kom villigt till frukosten efter denna tirad, och tittade nyfiket på mig. Jag visste inte att du kan gråta! Q satt i trappen och blängde, och kom ner först efter mycket övertalning. Kanske ville han se att jag inte var arg eller ledsen längre, utan lugn.
Frukosten förflöt i frid, sedan klädde sig Q själv och borstade tänderna, väl vetande att det var en förutsättning för att få spela mera. Men naturligtvis blev det en liten strid vid avstängningen också.
Jag kom till jobbet ganska uppfylld av detta, och gav ett kort referat till min närmaste kollega i kontorslandskapet. Han är far till vuxna döttrar, och sade med ett snett leende: vänta du bara tills han är i tonåren.
Jo, jo. Jag undrar också ibland. Sexårstrots hör man ju talas om, och stormiga tonår. Vår granne som är mamma till Q:s bästis lusläser allt om barns psykiska utveckling och menar att hennes barn exakt passar in på alla beskrivningar, hon föreläser gärna om trotsåldrar och utvecklingssprång. Enligt henne ska åttaårsåldern vara lugn och harmonisk.
Innerst inne tänker jag som jag alltid har gjort, sedan Q var ganska liten: det han visar prov på nu är egenskaper och förmågor som kommer att gagna honom i livet. Om han lär sig hantera dem. Och det måste jag hjälpa honom med. Älskade unge, jag vill inget hellre. Älskade unge som driver mig till vansinne och sätter mig på hårdare prov än någon annan.
Bättre för att han han sedan något år eller så gjort tydliga framsteg i konsten att behärska sig, sansa sig och be om förlåtelse. Faktiskt är han bättre på allt det än många vuxna, och det är sannerligen inte dåligt för en åttaåring.
Å andra sidan har han som sagt ett förskräckligt temperament också. Blir man så arg som han blir så måste man lära sig behärskning och att säga förlåt, det är min bestämda åsikt.
(Själv är jag, vill jag påstå, mycket bra på att sluta fred, be om förlåtelse och ursäkt, men sämre på att behärska mig.)
Värre är det för att han är större och starkare nu. När han blir arg smäller han i dörrar eller kastar saker, gärna då sina glasögon. Vi har klippkort hos optikern för att justera dem. Det är bara en tidsfråga innan han förstör något som inte går att justera eller ersätta. (Eller? Han blir ju allt duktigare på att behärska sig. Skulle han göra sönder något värdefullt, eller göra illa någon av oss? Instinktivt tror jag faktiskt inte det. Han visar aldrig humör eller temperament i skolan.)
Värre eller åtminstone svårare är det för att åttaårige Q:s ilska ställer större krav på mig, krav som jag inte riktigt kan leva upp till. Jag kan inte längre utöva auktoritet genom att lyfta och sonika bära honom, inte utan risk för skador på oss båda. Det är hot eller lämpor som måste till. Helst lämpor förstås, men jag förfaller också till hot och tycker inte om mig själv när jag gör det.
Sedan länge vet vi att Q blir helt vidrig om han går för länge utan mat. (Återigen, vem blir inte det. Hm! Det här inlägget barkar åt ett helt annat håll än jag tänkt.) En klassisk situation är att han vaknar före oss andra, smiter upp till TV:n eller datorn utan frukost och är som ett rytande lejon när man ska försöka få honom därifrån. En annan klassiker är eftermiddagshämtningen, och så har det varit ända sedan han var i treårsåldern. Jag ryser när jag tänker på vilka strider vi utkämpade då. Numera har jag ofta druvsockertabletter i fickan, en halv sådan kan göra underverk. Problemet är att jag oftast inte får i ungen den sabla tabletten innan härdsmältan är ett faktum.
De senaste veckorna har det stormat som fan. (Inte så mycket kring hämtningarna, faktiskt. Vid ungefär hälften av dem har Q mött mig leende och beredvilligt, och det är då jag har insett hur mycket energi de bråkiga hämtningarna tar.) Han har krånglat om i stort sett alla övergångar. Sluta leka/titta på TV/spela dataspel/whatnot för nu ska vi äta. Tvätta händerna före maten. Sluta leka/titta på TV/spela dataspel/whatnot för nu är det läggdags. Borsta tänderna innan man lägger sig. Sluta leka/titta på TV/spela dataspel/whatnot för nu ska vi åka och göra XXX. Gå och kissa innan man åker och gör XXX.
Tidigare grubblade jag en del på hur jag skulle kunna säga till Q på ett annat sätt för att inte provocera fram utbrotten. Jag brukar förvarna en liten stund innan det är dags att sluta leka/titta på TV/spela dataspel/whatnot så att han ska kunna förbereda sig. Det hjälper sådär. Är det dataspel han håller på med hjälper det inte alls.
(Vi har särskilda speldagar, förresten. Tisdagar och torsdagar. Undantag är långa bilresor eller tråkiga besök hos moster som inte har några leksaker hemma.)
Nu har jag mer eller mindre gett upp, det spelar ingen roll vad jag säger eller hur jag uppför mig. Q blir oftast arg när han uppmanas att sluta med något som han tycker är roligt för att göra något annat. En högst mänsklig reaktion, förresten. Det är bara att framhärda och hålla på reglerna, handtvätt, tandborstning, gåochkissa.
Men det sliter på mig, det märker jag. På sistone har jag blivit mer ledsen än arg, det är kanske möjligen ett framsteg fast det känns inte så.
Igår kväll var jag ensam med barnen, och Q bråkade vid läggdags. Jag lirkade, han gav med sig, vi hankade oss framåt under ständiga provokationer. När båda ungarna var pyjamaserade och tandborstade och låg i sängen med varsin bok, var jag alls inte på humör för mysig nattningsritual, utan ganska ledsen. Möjligen framgick det tydligare än jag anat, för Q började be om förlåtelse men brast mitt i meningen ut i storgråt. Jag skäms så!
Jag blev lite ställd. Visserligen värmde hans ånger mitt sargade hjärta, men skämmas ska han ju inte behöva göra. Vi kramades en stund och småpratade och så läste vi och sedan somnade han.
Imorse var det dags igen, men nu var det min tur att gråta. Även nu var O borta (han kommer hem ikväll) och Q hade smitit upp till datorn redan innan jag vaknade. Jag bävade, och som väntat blev han rasande när jag sa åt honom att komma och äta frukost.
Jag blev arg och kände plötsligt hur trött jag är på det hela. Det är ju för din egen skull du ska äta frukost! Jag vill bara sätta mig och dricka mitt kaffe och äta min frukost och åka till jobbet, men det kan jag inte för jag måste hjälpa dig så att du kommer iväg till skolan, och det gör jag ju, gärna till och med, men jag blir ledsen när du skriker åt mig och skäller på mig. Där ungefär kom tårarna, och jag gick undan.
Y kom villigt till frukosten efter denna tirad, och tittade nyfiket på mig. Jag visste inte att du kan gråta! Q satt i trappen och blängde, och kom ner först efter mycket övertalning. Kanske ville han se att jag inte var arg eller ledsen längre, utan lugn.
Frukosten förflöt i frid, sedan klädde sig Q själv och borstade tänderna, väl vetande att det var en förutsättning för att få spela mera. Men naturligtvis blev det en liten strid vid avstängningen också.
Jag kom till jobbet ganska uppfylld av detta, och gav ett kort referat till min närmaste kollega i kontorslandskapet. Han är far till vuxna döttrar, och sade med ett snett leende: vänta du bara tills han är i tonåren.
Jo, jo. Jag undrar också ibland. Sexårstrots hör man ju talas om, och stormiga tonår. Vår granne som är mamma till Q:s bästis lusläser allt om barns psykiska utveckling och menar att hennes barn exakt passar in på alla beskrivningar, hon föreläser gärna om trotsåldrar och utvecklingssprång. Enligt henne ska åttaårsåldern vara lugn och harmonisk.
Innerst inne tänker jag som jag alltid har gjort, sedan Q var ganska liten: det han visar prov på nu är egenskaper och förmågor som kommer att gagna honom i livet. Om han lär sig hantera dem. Och det måste jag hjälpa honom med. Älskade unge, jag vill inget hellre. Älskade unge som driver mig till vansinne och sätter mig på hårdare prov än någon annan.
Who's zoomin' who?
Dialog mellan förslagen storebror (8 år) och inte helt lättlurad lillebror (snart 5 år):
- Y, härma allt jag säger!
(Y nickar)
- Röd bil!
- Röd bil!
- Gul bil!
- Gul bil!
- Grön boll!
- Grön boll!
... och så vidare en stund på samma tema..
- Blå nalle!
- Blå nalle!
- Vad sa jag först?
- Vad sa jag först!
Storebror är mållös och besviken, lillebror tittar först tveksamt men allt mer förtjust från honom till mig, för jag kan inte hålla mig för skratt.
Fast jag är inte alldeles säker på att inte Y var mer lydig än listig.
- Y, härma allt jag säger!
(Y nickar)
- Röd bil!
- Röd bil!
- Gul bil!
- Gul bil!
- Grön boll!
- Grön boll!
... och så vidare en stund på samma tema..
- Blå nalle!
- Blå nalle!
- Vad sa jag först?
- Vad sa jag först!
Storebror är mållös och besviken, lillebror tittar först tveksamt men allt mer förtjust från honom till mig, för jag kan inte hålla mig för skratt.
Fast jag är inte alldeles säker på att inte Y var mer lydig än listig.
2014-03-25
Hurra för Barbro!
Som har fått Almapriset idag. Jag älskar hennes osentimentala sätt att närma sig både döden och livet. Som i Sången om Kalle från skivan Goda goda med Jojje Wadenius:
Kalle föddes klockan tre
ilsken som en varg
hade kommit ut på sned
kal om huvet sur och arg
första åren skrek han mest
sög i nappen som en tok
kröp omkring och tuffade
och lekte han var lok
Sen kom han i skolan
han sa allting fel
skrev bak och fram i böckerna
men lärde sej en del
och när han spelat fotboll
och lattjat som man gör
så var han plötsligt tjugo
och färdig ingenjör
Då skaffa han två rum och kök
med utsikt mot en gård
en flicka skaffa han
och en begagnad Ford
och sen så fick dom tre små barn
som skrek båd dag och natt
då köpte han ett eget hus
och frun hon köpte hatt
Och Kalle jobbade och slet
han köpte bil modell sport
och barnen växte upp
och lekte krig och byggde fort
Sen blev han gammal sur och arg
och kal om huvet som en varg
En dag så dog han
och tyckte det var lika bra
Eller den här, mer finstämda. Q var inne på ämnet häromdagen när vi var ute och gick, och jag försökte citera dikten ur minnet men gick bet:
Nu föds ett barn
och nu
och nu
En stund på jorden
föddes du
Och någon andas
sista gången
varje stund
Nu andas någon inte mer
och någon ser
för sista gången
nattens gråmoln brista
Varenda dag
är alltid första dagen
och den sista
Kalle föddes klockan tre
ilsken som en varg
hade kommit ut på sned
kal om huvet sur och arg
första åren skrek han mest
sög i nappen som en tok
kröp omkring och tuffade
och lekte han var lok
Sen kom han i skolan
han sa allting fel
skrev bak och fram i böckerna
men lärde sej en del
och när han spelat fotboll
och lattjat som man gör
så var han plötsligt tjugo
och färdig ingenjör
Då skaffa han två rum och kök
med utsikt mot en gård
en flicka skaffa han
och en begagnad Ford
och sen så fick dom tre små barn
som skrek båd dag och natt
då köpte han ett eget hus
och frun hon köpte hatt
Och Kalle jobbade och slet
han köpte bil modell sport
och barnen växte upp
och lekte krig och byggde fort
Sen blev han gammal sur och arg
och kal om huvet som en varg
En dag så dog han
och tyckte det var lika bra
Eller den här, mer finstämda. Q var inne på ämnet häromdagen när vi var ute och gick, och jag försökte citera dikten ur minnet men gick bet:
Nu föds ett barn
och nu
och nu
En stund på jorden
föddes du
Och någon andas
sista gången
varje stund
Nu andas någon inte mer
och någon ser
för sista gången
nattens gråmoln brista
Varenda dag
är alltid första dagen
och den sista
2014-03-24
Svarta Helga fortsätter skriva
Hörni, stort tack för era kommentarer på förra inlägget. Det gläder mig särskilt att många kommenterade att jag skriver rakt och ärligt, för det bemödar jag mig verkligen om. Äsch, fel. Bemödar mig gör jag egentligen inte, jag tror helt enkelt inte att jag kunnat skriva på något annat sätt. Välpolerade fasader och kuttriga texter ligger inte riktigt för mig.
Ibland grubblar jag över integritetsfrågan, det är förstås en balansgång hur privat och utlämnande jag kan vara. När barnen blir ännu lite större kommer jag förmodligen att lösenordsskydda delar av bloggen, det jag skriver om dem.
På sistone har det hänt saker i min närhet som jag gärna skulle diskutera på bloggen, men tvekar eftersom de inte rör mig själv. Detta har också aktualiserat tankarna kring lösenord.
Några ord om kommentarer, jag har skrivit detta förut men det tål att upprepas. Det har hänt att jag irriterats av någon kommentar, men det är verkligen inte ofta. Mindre än tio gånger på dessa tio år. Då brukar jag fräsa ifrån och förhoppningsvis få ett svar, de flesta gånger har det blivit en bra dialog. Internettrollen tycks härja någon annanstans. Alltså: var inte rädda för att kommentera med åsikter eller synpunkter som avviker från mina, jag både tål och uppskattar det!
Boktips skulle jag gärna skriva fler men tyvärr läser jag ganska lite nuförtiden, sorgligt men sant. Men en operaskola ska jag banne mig ta mig i kragen och skriva!
Ibland grubblar jag över integritetsfrågan, det är förstås en balansgång hur privat och utlämnande jag kan vara. När barnen blir ännu lite större kommer jag förmodligen att lösenordsskydda delar av bloggen, det jag skriver om dem.
På sistone har det hänt saker i min närhet som jag gärna skulle diskutera på bloggen, men tvekar eftersom de inte rör mig själv. Detta har också aktualiserat tankarna kring lösenord.
Några ord om kommentarer, jag har skrivit detta förut men det tål att upprepas. Det har hänt att jag irriterats av någon kommentar, men det är verkligen inte ofta. Mindre än tio gånger på dessa tio år. Då brukar jag fräsa ifrån och förhoppningsvis få ett svar, de flesta gånger har det blivit en bra dialog. Internettrollen tycks härja någon annanstans. Alltså: var inte rädda för att kommentera med åsikter eller synpunkter som avviker från mina, jag både tål och uppskattar det!
Boktips skulle jag gärna skriva fler men tyvärr läser jag ganska lite nuförtiden, sorgligt men sant. Men en operaskola ska jag banne mig ta mig i kragen och skriva!
Lördag på Centralen
(Bulan i kinden är inte ett sjukdomsfall, utan kommer sig av det faktum att är man fem år och tillräckligt söt får man en klubba av den vänlige toalettvakten.)
2014-03-21
Bloggfunderingar
Det är mars igen, vad fort det går. Jag gör som så ofta förr, klickar fram ett blogginlägg från mars något tidigare år. Jag gör så ibland, det är roligt att kastas tillbaka, få en flashback. Ofta väcker läsningen många tankar.
Så också denna gång. Det jag läser är att jag nu har bloggat i fem år, oj vad tiden går. Året är 2009.
Ja jävlar. Det betyder att jag nu bloggat i tio år.
(Mars 2009, så väl jag minns den tiden. Trotsig Q, tre år. Lång resa till Kina, stressigt på jobbet. Drömmar och planer inför flytten till radhus. Vagare drömmar och planer om ett andra barn. Så bra det blev.)
När jag började blogga, visste jag inte att det var det jag gjorde. Hemsida hette det då, jag knåpade ihop en egen med en dagbokssida, några texter och en hel del boktips. Det genomgående temat var ofrivillig barnlöshet och infertilitet. Jag inspirerades av några nätvänners sidor, dessa vänner hade jag hittat till genom olika diskussionsforum på nätet.
Då var svaret på frågan varför blogga enkelt, för att jag behövde det. Jag behövde skriva av mig, och bloggande (som det så småningom kom att heta) visade sig vara den optimala kombinationen av dagboksskrivande och umgänge på diskussionssajter. Dessutom gav skrivandet en viss kreativ tillfredsställelse.
Idag är det annorlunda. Det är fortfarande roligt och utvecklande och nyttigt och allt möjligt annat att skriva. Jag går ofta tillbaka och läser det jag skrivit. Men det är inte alls samma trängande behov som under krisåren. Senast jag verkligen behövde skriva av mig och kände mig lättad efteråt, minns jag knappt. Det var nog i höstas när jag skrev om min relation med mamma.
Sorgen gick över när jag fick mina barn (något jag besinnar dagligen) men tiden försvann också. Jag känner själv att det jag skriver blir allt mindre angeläget, allt mer inåtvänt. Kanske med några undantag. Det som engagerar mig mest rör barnen, men hur länge kan jag skriva öppet om dem? Q läser utmärkt nu, snart surfar han nätet runt.
Det andra stora behovet som fylldes var förstås att få respons och kontakt med andra. Först andra i samma situation, ofrivilligt barnlösa. Men så småningom breddades fältet. Genom bloggen har jag fått många vänner och det är jag verkligen glad för. De flesta har jag inte ens träffat i verkligheten men räknar ändå som vänner.
Jag skyndar att påpeka att gillar all kontakt med läsare, inte bara den med gamla trogna signaturer som jag känner igen. Jag älskar de diskussioner och samtal som uppstår ibland i kommentarsfältet. Det är då bloggen uppnår sina högsta höjder.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta mer än att jag osorterat funderar på vad jag vill med bloggen, vilken funktion den fyller hos mig, eller andra för den delen. Tidvis har jag surt noterat att kommentarstrenden är vikande, det gäller för övrigt inte bara min egen blogg, det känns som att det återkommer på andra bloggar också. Jag gissar att det har att göra med att allt fler läser via telefon eller RSS-läsare eller något annat medium som försvårar kommenterandet.
Ändå. När jag bemödar mig om att titta efter i statistiken blir min subjektiva känsla emotsagd på alla punkter. Jag skriver mer än någonsin, 265 inlägg förra året vilket är rekord, med råge. Jag har fler läsare (eller åtminstone sidvisningar) än någonsin. Och ta mig tusan, kommentarerna ligger på en konstant, möjligen aningens ökande trend.
Vad är då problemet? Förmodligen inget alls, för stunden. Mer än att jag känner mig lätt oinspirerad.
Hörni, läsarna, vad vill ni läsa om? Ge mig ett uppslag!
Så också denna gång. Det jag läser är att jag nu har bloggat i fem år, oj vad tiden går. Året är 2009.
Ja jävlar. Det betyder att jag nu bloggat i tio år.
(Mars 2009, så väl jag minns den tiden. Trotsig Q, tre år. Lång resa till Kina, stressigt på jobbet. Drömmar och planer inför flytten till radhus. Vagare drömmar och planer om ett andra barn. Så bra det blev.)
När jag började blogga, visste jag inte att det var det jag gjorde. Hemsida hette det då, jag knåpade ihop en egen med en dagbokssida, några texter och en hel del boktips. Det genomgående temat var ofrivillig barnlöshet och infertilitet. Jag inspirerades av några nätvänners sidor, dessa vänner hade jag hittat till genom olika diskussionsforum på nätet.
Då var svaret på frågan varför blogga enkelt, för att jag behövde det. Jag behövde skriva av mig, och bloggande (som det så småningom kom att heta) visade sig vara den optimala kombinationen av dagboksskrivande och umgänge på diskussionssajter. Dessutom gav skrivandet en viss kreativ tillfredsställelse.
Idag är det annorlunda. Det är fortfarande roligt och utvecklande och nyttigt och allt möjligt annat att skriva. Jag går ofta tillbaka och läser det jag skrivit. Men det är inte alls samma trängande behov som under krisåren. Senast jag verkligen behövde skriva av mig och kände mig lättad efteråt, minns jag knappt. Det var nog i höstas när jag skrev om min relation med mamma.
Sorgen gick över när jag fick mina barn (något jag besinnar dagligen) men tiden försvann också. Jag känner själv att det jag skriver blir allt mindre angeläget, allt mer inåtvänt. Kanske med några undantag. Det som engagerar mig mest rör barnen, men hur länge kan jag skriva öppet om dem? Q läser utmärkt nu, snart surfar han nätet runt.
Det andra stora behovet som fylldes var förstås att få respons och kontakt med andra. Först andra i samma situation, ofrivilligt barnlösa. Men så småningom breddades fältet. Genom bloggen har jag fått många vänner och det är jag verkligen glad för. De flesta har jag inte ens träffat i verkligheten men räknar ändå som vänner.
Jag skyndar att påpeka att gillar all kontakt med läsare, inte bara den med gamla trogna signaturer som jag känner igen. Jag älskar de diskussioner och samtal som uppstår ibland i kommentarsfältet. Det är då bloggen uppnår sina högsta höjder.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta mer än att jag osorterat funderar på vad jag vill med bloggen, vilken funktion den fyller hos mig, eller andra för den delen. Tidvis har jag surt noterat att kommentarstrenden är vikande, det gäller för övrigt inte bara min egen blogg, det känns som att det återkommer på andra bloggar också. Jag gissar att det har att göra med att allt fler läser via telefon eller RSS-läsare eller något annat medium som försvårar kommenterandet.
Ändå. När jag bemödar mig om att titta efter i statistiken blir min subjektiva känsla emotsagd på alla punkter. Jag skriver mer än någonsin, 265 inlägg förra året vilket är rekord, med råge. Jag har fler läsare (eller åtminstone sidvisningar) än någonsin. Och ta mig tusan, kommentarerna ligger på en konstant, möjligen aningens ökande trend.
Vad är då problemet? Förmodligen inget alls, för stunden. Mer än att jag känner mig lätt oinspirerad.
Hörni, läsarna, vad vill ni läsa om? Ge mig ett uppslag!
2014-03-20
Sakta ner
I några månaders tid har jag retat mig på att min parkeringsplats på jobbet varit upptagen, alltid av samma svarta Volvo. Efterforskningar visade att Volvon tillhörde en man på en annan avdelning, en man som jag med viss ansträngning kunde räkna ut vem det var men som jag aldrig presenterats för. Vidare konstaterade jag att han möjligen gjorde det i god tro, ställde sig på min plats alltså. Hans egen ligger nämligen precis intill.
En dag blev jag så arg att jag skrev en sur lapp som jag satte under vindrutetorkaren, men jag hade inte hunnit mer än tio meter förrän jag besinnade mig och tog bort den. Ånej, ska jag meddela honom att det är min plats han står på ska jag göra det personligen och i vänlig ton.
Men hur det nu var så bar det mig emot att söka upp honom och säga hej, vi känner inte varann, jag är förresten konsult här på företaget, men nu är det så att den p-plats du ställer dig på varje morgon är min. Din har nummer 47, inte 48.
Förra veckan var alltså min första vecka som anställd hos herr Snäll. Måndag, tisdag, onsdag stod den svarta Volvon på min plats. Jag gnisslade tänder och parkerade på hans (tomma) plats och velade mellan alternativen ta det som en övning i att sätta mig över ovidkommande saker alternativt en övning i att göra något jag tycker är obehagligt, det vill säga prata med karln.
På onsdag morgon bevistade jag morgonmötet för första gången, det som anställda men inte konsulter får vara med på. Sagde karl står på podiet med mikrofon i handen, redo att göra en presentation. Som han inleder med orden: Hej, jag heter Per och jag ska sluta på företaget.
Och det gjorde han också. Redan dagen därpå var min p-plats ledig och det har den varit sedan dess.
Övningen blev varken en övning i mindfulness eller konfrontation, utan en övning i att bida sin tid, vila på hanen, avvakta sakernas utveckling. Nog så viktigt för hetsiga Helga.
En dag blev jag så arg att jag skrev en sur lapp som jag satte under vindrutetorkaren, men jag hade inte hunnit mer än tio meter förrän jag besinnade mig och tog bort den. Ånej, ska jag meddela honom att det är min plats han står på ska jag göra det personligen och i vänlig ton.
Men hur det nu var så bar det mig emot att söka upp honom och säga hej, vi känner inte varann, jag är förresten konsult här på företaget, men nu är det så att den p-plats du ställer dig på varje morgon är min. Din har nummer 47, inte 48.
Förra veckan var alltså min första vecka som anställd hos herr Snäll. Måndag, tisdag, onsdag stod den svarta Volvon på min plats. Jag gnisslade tänder och parkerade på hans (tomma) plats och velade mellan alternativen ta det som en övning i att sätta mig över ovidkommande saker alternativt en övning i att göra något jag tycker är obehagligt, det vill säga prata med karln.
På onsdag morgon bevistade jag morgonmötet för första gången, det som anställda men inte konsulter får vara med på. Sagde karl står på podiet med mikrofon i handen, redo att göra en presentation. Som han inleder med orden: Hej, jag heter Per och jag ska sluta på företaget.
Och det gjorde han också. Redan dagen därpå var min p-plats ledig och det har den varit sedan dess.
Övningen blev varken en övning i mindfulness eller konfrontation, utan en övning i att bida sin tid, vila på hanen, avvakta sakernas utveckling. Nog så viktigt för hetsiga Helga.
2014-03-18
Marsmelankoli
Jag är på utomordentligt dåligt humör idag. Allt suger.
Vädret - att man låter lura sig varje gång. Minusgrader och snö igen, efter några ljuvliga dagar i förra veckan då livsandarna väcktes av solsken och spirande vårblommor.
Jobbet - är så jäkla trött på tjafset. Det som i förra veckan tedde sig som ett utmanande tuggmotstånd (om man nu kan tänka sig ett sådant) är nu stelnad kväljande.. havregrynsgröt.
Kören, ja till och med min älskade kör. Var på repetition igår och kom hem trött och urlakad. Vet inte riktigt varför.
Överhuvudtaget vet jag inte riktigt vad som är fel just nu, utöver jobbet och vädret förstås. Kören brukar vara rolig men är det inte just nu, jag är trött och grinig.
Nyckelordet är väl trött, förstås. Antagligen har jag sovit dåligt på sistone, det är väl den enkla förklaringen som vanligt.
Jaja. Mer spännande än så här blir det inte idag. Låt se om lunchträning höjer mitt humör.
Vädret - att man låter lura sig varje gång. Minusgrader och snö igen, efter några ljuvliga dagar i förra veckan då livsandarna väcktes av solsken och spirande vårblommor.
Jobbet - är så jäkla trött på tjafset. Det som i förra veckan tedde sig som ett utmanande tuggmotstånd (om man nu kan tänka sig ett sådant) är nu stelnad kväljande.. havregrynsgröt.
Kören, ja till och med min älskade kör. Var på repetition igår och kom hem trött och urlakad. Vet inte riktigt varför.
Överhuvudtaget vet jag inte riktigt vad som är fel just nu, utöver jobbet och vädret förstås. Kören brukar vara rolig men är det inte just nu, jag är trött och grinig.
Nyckelordet är väl trött, förstås. Antagligen har jag sovit dåligt på sistone, det är väl den enkla förklaringen som vanligt.
Jaja. Mer spännande än så här blir det inte idag. Låt se om lunchträning höjer mitt humör.
2014-03-13
Bara för att man kan
Den här veckan har jag lotsat min egen grupp och projektets kravställare genom ett antal möten. Idag kunde jag konstatera att för att kunna realisera de idéer som nyligen framförts, som man enligt kvalificerat önsketänkande - gränsande till mysticism - tror är nära nog implementerade, för att förverkliga dem återstår hundratals arbetstimmar.
(Otroligt? Ja. Frustrerande? Ja. Men det är också mycket tillfredsställande att vi aldrig kommit så här långt utan mig. Och längre ska vi.)
Efter ett av mötena sa en av konstruktörerna till mig att det vore bra att i förväg få reda på hur långa mötena blir. Han sa det i neutral, nästan vänlig ton, inte alls grinigt. Jag mötte honom när jag var på väg ut på lunch, jag skulle tro att han hade något privat åtagande inbokat under lunchen, och var orolig att missa det.
(Det är mycket sånt på mitt jobb. Det joggas och styrketränas på lunchen, det gås tidigt och koms sent. Som arbetstagare är jag glad åt det, det är privilegier jag gärna åtnjuter, inom rimliga gränser. Men som arbetsledare blir jag ibland irriterad över hur andra prioriterar.)
Det jag hade kunnat svara min medarbetare var följande. Javisst har du rätt, det är mitt ansvar att se till att mötena håller tiden. Men om
1 Folk kom i tid istället för mellan fem och tio minuter sent, dessutom med ogenerad uppsyn och nyligen påfylld kaffekopp i näven,
2 det godtogs att en mötesfrekvens på ett möte per vecka och projekt är en acceptabel och rentav positiv och konstruktiv del av arbetet, tvärtom mot nu då möten mest anses vara störande avbrott dit man grumsande går eller rentav måste hämtas,
3 man lade band på tendensen att förlora sig i oändliga tekniska diskussioner,
4 man utöver detta hörsammade sin projektledare och mötesledares uppmaningar att hålla sig till ämnet, nu går vi vidare till nästa punkt, och inte avbröt henne ideligen,
5 man dessutom lade ihop två och två och därmed insåg att hölls mötena lite oftare behövde inte diskussionerna bli så förbannat långrandiga,
då, ja då skulle mina utsikter att effektivisera mitt och andras arbete ljusna högst betänkligt.
Det hade jag kunnat säga, men det gjorde jag inte. Bara för att man kan behöver det inte vara rätt just då. Istället sa jag javisst har du rätt, jag ska tänka på det.
Därefter åt jag välförtjänt lunch på ett av mina stamlokus, och gick en promenad i solskenet och tänkte. Tänkte att jag nog borde leta på litteratur om att hålla effektiva möten. Och att jag nog skulle kunna ställa mig upp på ett avdelningsmöte och prata lite om åtminstone de två första punkterna ovan.
Sedan undrade jag varför i all världen man bygger en simbassäng i trädgården när man har en fin badbrygga tio steg från grinden, och jag tänkte att svaret är detsamma. Bara för att man kan.
Och så såg jag blåsippor och glömde för en stund allt annat.
(Otroligt? Ja. Frustrerande? Ja. Men det är också mycket tillfredsställande att vi aldrig kommit så här långt utan mig. Och längre ska vi.)
Efter ett av mötena sa en av konstruktörerna till mig att det vore bra att i förväg få reda på hur långa mötena blir. Han sa det i neutral, nästan vänlig ton, inte alls grinigt. Jag mötte honom när jag var på väg ut på lunch, jag skulle tro att han hade något privat åtagande inbokat under lunchen, och var orolig att missa det.
(Det är mycket sånt på mitt jobb. Det joggas och styrketränas på lunchen, det gås tidigt och koms sent. Som arbetstagare är jag glad åt det, det är privilegier jag gärna åtnjuter, inom rimliga gränser. Men som arbetsledare blir jag ibland irriterad över hur andra prioriterar.)
Det jag hade kunnat svara min medarbetare var följande. Javisst har du rätt, det är mitt ansvar att se till att mötena håller tiden. Men om
1 Folk kom i tid istället för mellan fem och tio minuter sent, dessutom med ogenerad uppsyn och nyligen påfylld kaffekopp i näven,
2 det godtogs att en mötesfrekvens på ett möte per vecka och projekt är en acceptabel och rentav positiv och konstruktiv del av arbetet, tvärtom mot nu då möten mest anses vara störande avbrott dit man grumsande går eller rentav måste hämtas,
3 man lade band på tendensen att förlora sig i oändliga tekniska diskussioner,
4 man utöver detta hörsammade sin projektledare och mötesledares uppmaningar att hålla sig till ämnet, nu går vi vidare till nästa punkt, och inte avbröt henne ideligen,
5 man dessutom lade ihop två och två och därmed insåg att hölls mötena lite oftare behövde inte diskussionerna bli så förbannat långrandiga,
då, ja då skulle mina utsikter att effektivisera mitt och andras arbete ljusna högst betänkligt.
Det hade jag kunnat säga, men det gjorde jag inte. Bara för att man kan behöver det inte vara rätt just då. Istället sa jag javisst har du rätt, jag ska tänka på det.
Därefter åt jag välförtjänt lunch på ett av mina stamlokus, och gick en promenad i solskenet och tänkte. Tänkte att jag nog borde leta på litteratur om att hålla effektiva möten. Och att jag nog skulle kunna ställa mig upp på ett avdelningsmöte och prata lite om åtminstone de två första punkterna ovan.
Sedan undrade jag varför i all världen man bygger en simbassäng i trädgården när man har en fin badbrygga tio steg från grinden, och jag tänkte att svaret är detsamma. Bara för att man kan.
Och så såg jag blåsippor och glömde för en stund allt annat.
2014-03-12
Det tar sig
Nåja. Imorse var jag för första gången med på frukostmöte för alla anställda. Herr Snäll reste sig och presenterade mig som nyanställd, men inte ny på företaget. Folk applåderade och jublade. På eftermiddagen hade jag introduktionsmöte med personalchefen. Hörde du vilket jubel du fick imorse, sa hon. Jag har aldrig varit med om något liknande, det brukar vara avmätta applåder.
Sånt smäller högre än blombuketter.
Sånt smäller högre än blombuketter.
2014-03-11
Vårda arbetsglädjen
Igår var min första arbetsdag som anställd hos herr Snäll. Den var tyvärr inget vidare, men hade åtminstone det goda med sig att den gav mig en del att tänka på.
Jag var på obestämt dåligt humör redan på morgonen. Konsultbolaget förnekade sig inte, när en mjölkkossa sliter sig och galopperar mot grönare ängar är det inget man uppmärksammar. Ingen avtackning eller särskilt ståhej sålunda. Visserligen ogillar jag sådana tillställningar, och intalar mig själv att jag är glad att slippa. När jag för dryga tio år sedan slutade på det jobb jag hatat mest, genomfördes ingen avtackning. Min psykolog som jag gick hos då (utan vars hjälp jag aldrig kunnat ta steget att sluta) genomskådade mina försäkringar att jag föredrog att sluta oavtackad, och menade att det är en viktig ritual.
Hon har rätt, och får jag någonsin en arbetsledande befattning, ska jag minnas detta.
Men även herr Snäll, som är snäll och mänsklig och en ganska bra chef, dabbade sig. Förvisso är den praktiska skillnaden minimal, att jag på fredagen var anställd av konsultbolaget men på måndagen av herr Snäll, det syns bara på pappret. Jobbet jag utför är exakt detsamma.
Det jag tjurar över närmare bestämt är min placering i kontorslandskapet. Den plats jag hade förut som jag gärna vill ha tillbaka är nu upptagen av en kollega som är långtidssjukskriven. En känslig fråga som herr Snäll inte velat eller orkat eller vågat ta tag i. Igår bestämde jag mig för att låta saken bero ännu någon vecka, ge honom andrum. Idag fick jag information som gjorde att jag gav honom en vänlig påminnelse. Tills vidare hukar jag mig på min nuvarande plats, en sådan som konsulter förvisas till, mitt i landskapet, utan möjlighet att avskärma mig. En sådan plats som jag avskyr.
Ännu ilsknare blev jag under ett timslångt möte på förmiddagen, en repris av alldeles för många möten. Nytillkomna krav från en yrvaken kravställare. Krav som i många fall strider mot tidigare uttryckta önskemål. Herr Snäll och övriga linjechefer suckar uppgivet och pillar med sina telefoner och verkar inte höra på. Jag kämpar mot frestelsen att göra likadant, men framhärdar i att trycka oss genom mötet, hålla oss till agendan, klippa långrandiga diskussioner. Ändå blev vi inte klara, idag har vi ett uppföljande möte som säkert måste följas av ytterligare ett.
Nej, jag får inte ge vika för uppgivenheten och frustrationen. Jag visste vilken tunna jag hoppat ner i, jag gjorde det med berått mod. Man arbetar på fel sätt på det här stället, jag ser det så tydligt. Ännu vet jag inte riktigt hur jag ska bära mig åt för att förändra, men Rom byggdes heller inte på en dag.
Först på eftermiddagen blir jag uppmuntrad. Jag har ett möte inbokat med en yngre kollega, en kvinna i trettioårsåldern. Vi brukar ta lunchpromenader tillsammans ibland och känner alltså varann rätt väl. Hon sitter inte på sin vanliga plats utan har flyttat in i ett av de tomma mötesrummen vid sidan av kontorslandskapet. För att kunna koncentrera sig under en stressig period, förklarar hon, men efter en stund kryper det fram. Hon står inte ut med de äldre kollegornas negativa jargong gentemot allt och alla.
Jag applåderar henne. Bra och konstruktivt gjort! Visst får man klaga över oegentligheter, ännu hellre försöka göra något åt dem, men att hänge sig åt gnällande så som hennes kolleger gör, det är bara skadligt. Jag önskar att jag varit lika klok på den tiden det begav sig, för hundra år sedan eller åtminstone femton.
Efteråt kommer jag att tänka på mitt nyårslöfte, att vårda arbetsglädjen. Visst fan. Inte förutsätta att den bara kommer skuttande av sig själv, utan aktivt arbeta med den.
Idag har jag sagt ifrån till en av de telefonpillande uppgivna linjecheferna och visserligen gjort honom sur, men å andra sidan fått honom att göra det han ska, och yttrat uppskattande ord (som jag inte vet om han uppskattar). Jag har bestämt mig för att vara (ännu?) tydligare vid dagens långrandiga möte.
Och, inte minst viktigt, så har jag tagit en promenad i solen och tittat på krokus och snödroppar och konstaterat att björkarna börjar skifta i lila.
Jag var på obestämt dåligt humör redan på morgonen. Konsultbolaget förnekade sig inte, när en mjölkkossa sliter sig och galopperar mot grönare ängar är det inget man uppmärksammar. Ingen avtackning eller särskilt ståhej sålunda. Visserligen ogillar jag sådana tillställningar, och intalar mig själv att jag är glad att slippa. När jag för dryga tio år sedan slutade på det jobb jag hatat mest, genomfördes ingen avtackning. Min psykolog som jag gick hos då (utan vars hjälp jag aldrig kunnat ta steget att sluta) genomskådade mina försäkringar att jag föredrog att sluta oavtackad, och menade att det är en viktig ritual.
Hon har rätt, och får jag någonsin en arbetsledande befattning, ska jag minnas detta.
Men även herr Snäll, som är snäll och mänsklig och en ganska bra chef, dabbade sig. Förvisso är den praktiska skillnaden minimal, att jag på fredagen var anställd av konsultbolaget men på måndagen av herr Snäll, det syns bara på pappret. Jobbet jag utför är exakt detsamma.
Det jag tjurar över närmare bestämt är min placering i kontorslandskapet. Den plats jag hade förut som jag gärna vill ha tillbaka är nu upptagen av en kollega som är långtidssjukskriven. En känslig fråga som herr Snäll inte velat eller orkat eller vågat ta tag i. Igår bestämde jag mig för att låta saken bero ännu någon vecka, ge honom andrum. Idag fick jag information som gjorde att jag gav honom en vänlig påminnelse. Tills vidare hukar jag mig på min nuvarande plats, en sådan som konsulter förvisas till, mitt i landskapet, utan möjlighet att avskärma mig. En sådan plats som jag avskyr.
Ännu ilsknare blev jag under ett timslångt möte på förmiddagen, en repris av alldeles för många möten. Nytillkomna krav från en yrvaken kravställare. Krav som i många fall strider mot tidigare uttryckta önskemål. Herr Snäll och övriga linjechefer suckar uppgivet och pillar med sina telefoner och verkar inte höra på. Jag kämpar mot frestelsen att göra likadant, men framhärdar i att trycka oss genom mötet, hålla oss till agendan, klippa långrandiga diskussioner. Ändå blev vi inte klara, idag har vi ett uppföljande möte som säkert måste följas av ytterligare ett.
Nej, jag får inte ge vika för uppgivenheten och frustrationen. Jag visste vilken tunna jag hoppat ner i, jag gjorde det med berått mod. Man arbetar på fel sätt på det här stället, jag ser det så tydligt. Ännu vet jag inte riktigt hur jag ska bära mig åt för att förändra, men Rom byggdes heller inte på en dag.
Först på eftermiddagen blir jag uppmuntrad. Jag har ett möte inbokat med en yngre kollega, en kvinna i trettioårsåldern. Vi brukar ta lunchpromenader tillsammans ibland och känner alltså varann rätt väl. Hon sitter inte på sin vanliga plats utan har flyttat in i ett av de tomma mötesrummen vid sidan av kontorslandskapet. För att kunna koncentrera sig under en stressig period, förklarar hon, men efter en stund kryper det fram. Hon står inte ut med de äldre kollegornas negativa jargong gentemot allt och alla.
Jag applåderar henne. Bra och konstruktivt gjort! Visst får man klaga över oegentligheter, ännu hellre försöka göra något åt dem, men att hänge sig åt gnällande så som hennes kolleger gör, det är bara skadligt. Jag önskar att jag varit lika klok på den tiden det begav sig, för hundra år sedan eller åtminstone femton.
Efteråt kommer jag att tänka på mitt nyårslöfte, att vårda arbetsglädjen. Visst fan. Inte förutsätta att den bara kommer skuttande av sig själv, utan aktivt arbeta med den.
Idag har jag sagt ifrån till en av de telefonpillande uppgivna linjecheferna och visserligen gjort honom sur, men å andra sidan fått honom att göra det han ska, och yttrat uppskattande ord (som jag inte vet om han uppskattar). Jag har bestämt mig för att vara (ännu?) tydligare vid dagens långrandiga möte.
Och, inte minst viktigt, så har jag tagit en promenad i solen och tittat på krokus och snödroppar och konstaterat att björkarna börjar skifta i lila.
2014-03-07
Slutit fred
Jodå, vi är sams igen, herr Snäll och jag. Vi har inte talat vidare om saken, men jag har tydligt och ordlöst demonstrerat att jag gör honom till viljes.
Det känns bra, på mer än ett sätt. Bra förstås att vi är sams, men också väldigt bra att ha en chef som det går att gräla med.
Att det alls blev gräl beror på en rad saker. Herr Snäll är envis och hetlevrad och gillar inte när saker går honom emot. Jag är också envis och relativt hetlevrad och tycker inte alls om att tvingas göra saker jag inte vill, när jag har goda skäl att inte vilja dem. Blir jag inte lyssnad på blir jag ännu envisare och argare.
Herr Snälls starka reaktion förklaras av att han hade klara direktiv från sin chef att ålägga mig det ansvar jag nu ville slippa, men kanske än mer av att han mist en åldrig nära släkting nu i veckan. Kanske skulle jag ha tagit större hänsyn till det, och dämpat mig.
Eller inte. För en förutsättning att vi nu rett ut det utan kvardröjande ilskor (definitivt i mitt fall, och vågar jag nästan säkert påstå även i hans) är att vi inte lade locket på. Det här var första gången vi rök ihop men det lär inte vara den sista. Och efter mer än ett års förtroendefullt samarbete har vi ett stort kapital att ta av, som jag tror att vi nu snarare ökat än minskat.
Det känns bra, på mer än ett sätt. Bra förstås att vi är sams, men också väldigt bra att ha en chef som det går att gräla med.
Att det alls blev gräl beror på en rad saker. Herr Snäll är envis och hetlevrad och gillar inte när saker går honom emot. Jag är också envis och relativt hetlevrad och tycker inte alls om att tvingas göra saker jag inte vill, när jag har goda skäl att inte vilja dem. Blir jag inte lyssnad på blir jag ännu envisare och argare.
Herr Snälls starka reaktion förklaras av att han hade klara direktiv från sin chef att ålägga mig det ansvar jag nu ville slippa, men kanske än mer av att han mist en åldrig nära släkting nu i veckan. Kanske skulle jag ha tagit större hänsyn till det, och dämpat mig.
Eller inte. För en förutsättning att vi nu rett ut det utan kvardröjande ilskor (definitivt i mitt fall, och vågar jag nästan säkert påstå även i hans) är att vi inte lade locket på. Det här var första gången vi rök ihop men det lär inte vara den sista. Och efter mer än ett års förtroendefullt samarbete har vi ett stort kapital att ta av, som jag tror att vi nu snarare ökat än minskat.
2014-03-06
2014-03-05
Relationsprövning
Idag har jag grälat med herr Snäll. Riktigt ordentligt också. Han var så arg att han var på väg att lämna rummet en gång. Jag var också ganska förbannad.
Efteråt gick jag omvägar runt honom, hade inte lust att bli sams. Men vi växlade ett vänligt adjö när han gick för dagen, och en stund senare hade jag - till min egen förvåning - lugnat mig.
Han vill ge mig ett uppdrag som jag inte vill ha. Han vill göra ett projekt av något som inte borde vara det, av gamla synder, en härva som andra ställt till med. Först sa jag ja utan att riktigt veta vad jag gav mig in på, men med viss tvekan.
När jag fick höra saker som ja, men det får projektet lösa, eller jaså är Helga projektledare nu, vad skönt, då kan jag somna om, då drog jag öronen åt mig.
Fast nu har jag nog nästan bestämt mig. Han får som han vill. Jag har fått skälla och rya och uttrycka mina farhågor, och jag kommer att vara snabb att skrika vadvardetjagsa.
Frågan är vem som lindar vem kring lillfingret.
En annan fråga är om det går att gräla och bli sams med herr Snäll, jag tror och hoppas det. Det lär jag märka imorgon.
Efteråt gick jag omvägar runt honom, hade inte lust att bli sams. Men vi växlade ett vänligt adjö när han gick för dagen, och en stund senare hade jag - till min egen förvåning - lugnat mig.
Han vill ge mig ett uppdrag som jag inte vill ha. Han vill göra ett projekt av något som inte borde vara det, av gamla synder, en härva som andra ställt till med. Först sa jag ja utan att riktigt veta vad jag gav mig in på, men med viss tvekan.
När jag fick höra saker som ja, men det får projektet lösa, eller jaså är Helga projektledare nu, vad skönt, då kan jag somna om, då drog jag öronen åt mig.
Fast nu har jag nog nästan bestämt mig. Han får som han vill. Jag har fått skälla och rya och uttrycka mina farhågor, och jag kommer att vara snabb att skrika vadvardetjagsa.
Frågan är vem som lindar vem kring lillfingret.
En annan fråga är om det går att gräla och bli sams med herr Snäll, jag tror och hoppas det. Det lär jag märka imorgon.
2014-03-03
Fokus
- Det borde vara förbjudet att springa runt och vara sexig i pyjamas när man är sjuk, säger O menande och lutar sig mot mig.
- Du är inte klok. Jag har tandkrämsfläckar på tröjan och håret står åt alla håll.
- Äsch. Det gäller att bortse från oväsentligheter och fokusera på det viktiga.
- Kanske inte ett helt lämpligt exempel att ta upp på nästa anställningsintervju.
Den tanken skrattar vi länge åt.
- Du är inte klok. Jag har tandkrämsfläckar på tröjan och håret står åt alla håll.
- Äsch. Det gäller att bortse från oväsentligheter och fokusera på det viktiga.
- Kanske inte ett helt lämpligt exempel att ta upp på nästa anställningsintervju.
Den tanken skrattar vi länge åt.
2014-03-02
Vad vi pratar om på tunnelbanan: ett och annat
Det blir nog ingen körsång för mig imorgon, jag hostar lite för mycket för det.
Så mina fyra reskompisar får klara sig utan mig imorgon. Vi har alltid så roliga samtal på hemvägen. För två veckor sedan kommenterade jag texten till det mörka altsolot i Java Jive (drop your nickel in my pot, Joe), kan det vara dubbeltydigt.
Min snart sjuttioårige vän som just bytt från tenor till bas, puffade mig menande i sidan. Skäms på sig. Så erinrade han sig att han nyligen läst ett reportage om unga flickors sexualvanor. Å jag blev rent förfärad. Sedan efter en paus. Förbannat att man inte föddes femtio år tidigare.
De andra i sällskapet är ett par, jag har jobbat tillsammans med den ene och efter ett års bearbetning lyckades jag rekrytera honom till kören. Efter en termin anslöt hans sambo också. Vilka pluspoäng, jag har lyckats ragga en tenor och en bas! Karlar är högvilt i körsammanhang.
Jag frågar om den fina filmen som cirkulerar på nätet, som de enligt uppgift varit med i, men jag såg dem inte. Jodå, det var en fantastisk upplevelse att spela in den. Men, säger min vän tenoren sorgset, om man till äventyrs skulle tro att kampen om homosexuellas rättigheter skulle vara över, kan man läsa i kommentarsfältet på Youtube.
När jag letar på filmen igen förstår jag inte hur jag kunnat missa dem, där står de ju, sida vid sida. Kanske för att tårarna skymde. Det är en av de vackraste melodier jag vet.
Moder Ryssland, du är hård mot dina barn. Låt leva och låt älska.
(Medan jag skrivit detta har jag haft ett öga på nyheter och Agenda, om Ukraina.)
Så mina fyra reskompisar får klara sig utan mig imorgon. Vi har alltid så roliga samtal på hemvägen. För två veckor sedan kommenterade jag texten till det mörka altsolot i Java Jive (drop your nickel in my pot, Joe), kan det vara dubbeltydigt.
Min snart sjuttioårige vän som just bytt från tenor till bas, puffade mig menande i sidan. Skäms på sig. Så erinrade han sig att han nyligen läst ett reportage om unga flickors sexualvanor. Å jag blev rent förfärad. Sedan efter en paus. Förbannat att man inte föddes femtio år tidigare.
De andra i sällskapet är ett par, jag har jobbat tillsammans med den ene och efter ett års bearbetning lyckades jag rekrytera honom till kören. Efter en termin anslöt hans sambo också. Vilka pluspoäng, jag har lyckats ragga en tenor och en bas! Karlar är högvilt i körsammanhang.
Jag frågar om den fina filmen som cirkulerar på nätet, som de enligt uppgift varit med i, men jag såg dem inte. Jodå, det var en fantastisk upplevelse att spela in den. Men, säger min vän tenoren sorgset, om man till äventyrs skulle tro att kampen om homosexuellas rättigheter skulle vara över, kan man läsa i kommentarsfältet på Youtube.
När jag letar på filmen igen förstår jag inte hur jag kunnat missa dem, där står de ju, sida vid sida. Kanske för att tårarna skymde. Det är en av de vackraste melodier jag vet.
Moder Ryssland, du är hård mot dina barn. Låt leva och låt älska.
(Medan jag skrivit detta har jag haft ett öga på nyheter och Agenda, om Ukraina.)
Finn fyra rätt, fast fel
Ligger i sängen och vårdar en förkylning samt ett antal omtumlande familjenyheter som kommit mig till del.
En förälskelse.
En graviditet.
En ograviditet.
En tvekan som snart måste formuleras.
Ingen av de fyra medför ogrumlad glädje.
Hade jag varit allsmäktig hade jag elegant flyttat om brickorna och skapat perfekt harmoni. Men nu är jag inte det.
Jag kan bara vila mitt värkande huvud mot kudden.
En förälskelse.
En graviditet.
En ograviditet.
En tvekan som snart måste formuleras.
Ingen av de fyra medför ogrumlad glädje.
Hade jag varit allsmäktig hade jag elegant flyttat om brickorna och skapat perfekt harmoni. Men nu är jag inte det.
Jag kan bara vila mitt värkande huvud mot kudden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)