Vårda arbetsglädjen

Igår var min första arbetsdag som anställd hos herr Snäll. Den var tyvärr inget vidare, men hade åtminstone det goda med sig att den gav mig en del att tänka på.

Jag var på obestämt dåligt humör redan på morgonen. Konsultbolaget förnekade sig inte, när en mjölkkossa sliter sig och galopperar mot grönare ängar är det inget man uppmärksammar. Ingen avtackning eller särskilt ståhej sålunda. Visserligen ogillar jag sådana tillställningar, och intalar mig själv att jag är glad att slippa. När jag för dryga tio år sedan slutade på det jobb jag hatat mest, genomfördes ingen avtackning. Min psykolog som jag gick hos då (utan vars hjälp jag aldrig kunnat ta steget att sluta) genomskådade mina försäkringar att jag föredrog att sluta oavtackad, och menade att det är en viktig ritual.

Hon har rätt, och får jag någonsin en arbetsledande befattning, ska jag minnas detta.

Men även herr Snäll, som är snäll och mänsklig och en ganska bra chef, dabbade sig. Förvisso är den praktiska skillnaden minimal, att jag på fredagen var anställd av konsultbolaget men på måndagen av herr Snäll, det syns bara på pappret. Jobbet jag utför är exakt detsamma.

Det jag tjurar över närmare bestämt är min placering i kontorslandskapet. Den plats jag hade förut som jag gärna vill ha tillbaka är nu upptagen av en kollega som är långtidssjukskriven. En känslig fråga som herr Snäll inte velat eller orkat eller vågat ta tag i. Igår bestämde jag mig för att låta saken bero ännu någon vecka, ge honom andrum. Idag fick jag information som gjorde att jag gav honom en vänlig påminnelse. Tills vidare hukar jag mig på min nuvarande plats, en sådan som konsulter förvisas till, mitt i landskapet, utan möjlighet att avskärma mig. En sådan plats som jag avskyr.

Ännu ilsknare blev jag under ett timslångt möte på förmiddagen, en repris av alldeles för många möten. Nytillkomna krav från en yrvaken kravställare. Krav som i många fall strider mot tidigare uttryckta önskemål. Herr Snäll och övriga linjechefer suckar uppgivet och pillar med sina telefoner och verkar inte höra på. Jag kämpar mot frestelsen att göra likadant, men framhärdar i att trycka oss genom mötet, hålla oss till agendan, klippa långrandiga diskussioner. Ändå blev vi inte klara, idag har vi ett uppföljande möte som säkert måste följas av ytterligare ett.

Nej, jag får inte ge vika för uppgivenheten och frustrationen. Jag visste vilken tunna jag hoppat ner i, jag gjorde det med berått mod. Man arbetar på fel sätt på det här stället, jag ser det så tydligt. Ännu vet jag inte riktigt hur jag ska bära mig åt för att förändra, men Rom byggdes heller inte på en dag.

Först på eftermiddagen blir jag uppmuntrad. Jag har ett möte inbokat med en yngre kollega, en kvinna i trettioårsåldern. Vi brukar ta lunchpromenader tillsammans ibland och känner alltså varann rätt väl. Hon sitter inte på sin vanliga plats utan har flyttat in i ett av de tomma mötesrummen vid sidan av kontorslandskapet. För att kunna koncentrera sig under en stressig period, förklarar hon, men efter en stund kryper det fram. Hon står inte ut med de äldre kollegornas negativa jargong gentemot allt och alla.

Jag applåderar henne. Bra och konstruktivt gjort! Visst får man klaga över oegentligheter, ännu hellre försöka göra något åt dem, men att hänge sig åt gnällande så som hennes kolleger gör, det är bara skadligt. Jag önskar att jag varit lika klok på den tiden det begav sig, för hundra år sedan eller åtminstone femton.

Efteråt kommer jag att tänka på mitt nyårslöfte, att vårda arbetsglädjen. Visst fan. Inte förutsätta att den bara kommer skuttande av sig själv, utan aktivt arbeta med den.

Idag har jag sagt ifrån till en av de telefonpillande uppgivna linjecheferna och visserligen gjort honom sur, men å andra sidan fått honom att göra det han ska, och yttrat uppskattande ord (som jag inte vet om han uppskattar). Jag har bestämt mig för att vara (ännu?) tydligare vid dagens långrandiga möte.

Och, inte minst viktigt, så har jag tagit en promenad i solen och tittat på krokus och snödroppar och konstaterat att björkarna börjar skifta i lila.