Slutit fred

Jodå, vi är sams igen, herr Snäll och jag. Vi har inte talat vidare om saken, men jag har tydligt och ordlöst demonstrerat att jag gör honom till viljes.

Det känns bra, på mer än ett sätt. Bra förstås att vi är sams, men också väldigt bra att ha en chef som det går att gräla med.

Att det alls blev gräl beror på en rad saker. Herr Snäll är envis och hetlevrad och gillar inte när saker går honom emot. Jag är också envis och relativt hetlevrad och tycker inte alls om att tvingas göra saker jag inte vill, när jag har goda skäl att inte vilja dem. Blir jag inte lyssnad på blir jag ännu envisare och argare.

Herr Snälls starka reaktion förklaras av att han hade klara direktiv från sin chef att ålägga mig det ansvar jag nu ville slippa, men kanske än mer av att han mist en åldrig nära släkting nu i veckan. Kanske skulle jag ha tagit större hänsyn till det, och dämpat mig.

Eller inte. För en förutsättning att vi nu rett ut det utan kvardröjande ilskor (definitivt i mitt fall, och vågar jag nästan säkert påstå även i hans) är att vi inte lade locket på. Det här var första gången vi rök ihop men det lär inte vara den sista. Och efter mer än ett års förtroendefullt samarbete har vi ett stort kapital att ta av, som jag tror att vi nu snarare ökat än minskat.