Bloggfunderingar

Det är mars igen, vad fort det går. Jag gör som så ofta förr, klickar fram ett blogginlägg från mars något tidigare år. Jag gör så ibland, det är roligt att kastas tillbaka, få en flashback. Ofta väcker läsningen många tankar.

Så också denna gång. Det jag läser är att jag nu har bloggat i fem år, oj vad tiden går. Året är 2009.

Ja jävlar. Det betyder att jag nu bloggat i tio år.

(Mars 2009, så väl jag minns den tiden. Trotsig Q, tre år. Lång resa till Kina, stressigt på jobbet. Drömmar och planer inför flytten till radhus. Vagare drömmar och planer om ett andra barn. Så bra det blev.)

När jag började blogga, visste jag inte att det var det jag gjorde. Hemsida hette det då, jag knåpade ihop en egen med en dagbokssida, några texter och en hel del boktips. Det genomgående temat var ofrivillig barnlöshet och infertilitet. Jag inspirerades av några nätvänners sidor, dessa vänner hade jag hittat till genom olika diskussionsforum på nätet.

Då var svaret på frågan varför blogga enkelt, för att jag behövde det. Jag behövde skriva av mig, och bloggande (som det så småningom kom att heta) visade sig vara den optimala kombinationen av dagboksskrivande och umgänge på diskussionssajter. Dessutom gav skrivandet en viss kreativ tillfredsställelse.

Idag är det annorlunda. Det är fortfarande roligt och utvecklande och nyttigt och allt möjligt annat att skriva. Jag går ofta tillbaka och läser det jag skrivit. Men det är inte alls samma trängande behov som under krisåren. Senast jag verkligen behövde skriva av mig och kände mig lättad efteråt, minns jag knappt. Det var nog i höstas när jag skrev om min relation med mamma.

Sorgen gick över när jag fick mina barn (något jag besinnar dagligen) men tiden försvann också. Jag känner själv att det jag skriver blir allt mindre angeläget, allt mer inåtvänt. Kanske med några undantag. Det som engagerar mig mest rör barnen, men hur länge kan jag skriva öppet om dem? Q läser utmärkt nu, snart surfar han nätet runt.

Det andra stora behovet som fylldes var förstås att få respons och kontakt med andra. Först andra i samma situation, ofrivilligt barnlösa. Men så småningom breddades fältet. Genom bloggen har jag fått många vänner och det är jag verkligen glad för. De flesta har jag inte ens träffat i verkligheten men räknar ändå som vänner.

Jag skyndar att påpeka att gillar all kontakt med läsare, inte bara den med gamla trogna signaturer som jag känner igen. Jag älskar de diskussioner och samtal som uppstår ibland i kommentarsfältet. Det är då bloggen uppnår sina högsta höjder.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta mer än att jag osorterat funderar på vad jag vill med bloggen, vilken funktion den fyller hos mig, eller andra för den delen. Tidvis har jag surt noterat att kommentarstrenden är vikande, det gäller för övrigt inte bara min egen blogg, det känns som att det återkommer på andra bloggar också. Jag gissar att det har att göra med att allt fler läser via telefon eller RSS-läsare eller något annat medium som försvårar kommenterandet.

Ändå. När jag bemödar mig om att titta efter i statistiken blir min subjektiva känsla emotsagd på alla punkter. Jag skriver mer än någonsin, 265 inlägg förra året vilket är rekord, med råge. Jag har fler läsare (eller åtminstone sidvisningar) än någonsin. Och ta mig tusan, kommentarerna ligger på en konstant, möjligen aningens ökande trend.

Vad är då problemet? Förmodligen inget alls, för stunden. Mer än att jag känner mig lätt oinspirerad.

Hörni, läsarna, vad vill ni läsa om? Ge mig ett uppslag!