I några månaders tid har jag retat mig på att min parkeringsplats på jobbet varit upptagen, alltid av samma svarta Volvo. Efterforskningar visade att Volvon tillhörde en man på en annan avdelning, en man som jag med viss ansträngning kunde räkna ut vem det var men som jag aldrig presenterats för. Vidare konstaterade jag att han möjligen gjorde det i god tro, ställde sig på min plats alltså. Hans egen ligger nämligen precis intill.
En dag blev jag så arg att jag skrev en sur lapp som jag satte under vindrutetorkaren, men jag hade inte hunnit mer än tio meter förrän jag besinnade mig och tog bort den. Ånej, ska jag meddela honom att det är min plats han står på ska jag göra det personligen och i vänlig ton.
Men hur det nu var så bar det mig emot att söka upp honom och säga hej, vi känner inte varann, jag är förresten konsult här på företaget, men nu är det så att den p-plats du ställer dig på varje morgon är min. Din har nummer 47, inte 48.
Förra veckan var alltså min första vecka som anställd hos herr Snäll. Måndag, tisdag, onsdag stod den svarta Volvon på min plats. Jag gnisslade tänder och parkerade på hans (tomma) plats och velade mellan alternativen ta det som en övning i att sätta mig över ovidkommande saker alternativt en övning i att göra något jag tycker är obehagligt, det vill säga prata med karln.
På onsdag morgon bevistade jag morgonmötet för första gången, det som anställda men inte konsulter får vara med på. Sagde karl står på podiet med mikrofon i handen, redo att göra en presentation. Som han inleder med orden: Hej, jag heter Per och jag ska sluta på företaget.
Och det gjorde han också. Redan dagen därpå var min p-plats ledig och det har den varit sedan dess.
Övningen blev varken en övning i mindfulness eller konfrontation, utan en övning i att bida sin tid, vila på hanen, avvakta sakernas utveckling. Nog så viktigt för hetsiga Helga.
Tänk, det har jag också varit med om så många gånger! Inte stulna parkeringsplatser, men att saker jag retat mig på/gruvat mig för plötsligt löst sig själva utan min inblandning. Men nog är det svårt att hålla sig lugn och bida sin tid!
SvaraRaderaHaha! The joke is on me. Igår skrev jag detta, idag är karlfan tillbaka med sin bil på min plats. Morgontidig är han också den jäveln.
SvaraRaderaFast det är nästan alltid fel att skälla på folk i sådana sammanhang. Sannolikheten att han gör det på pur jävulskap är väl minimal.
SvaraRaderaI min historia av missade flygförbindelser under förra året provade jag två olika metoder. Jag blev skitförbannad och skällde så att det rungade om det och fick absolut ingenting för det. Och så var jag vänlig och småleende och undrade om det inte fanns ett tidigare flyg som jag skulle kunna komma med? Och fick en biljett till det.
Det är inte säkert att jag fick den där biljetten för att jag var vänlig. Men det var mycket trevligare för den jag var vänlig mot och inte otrevligt för mig heller. Och i fallet skällandet hade jag absolut inget för det för den jag skällde på var inte ansvarig och hade säkert redan hört sjuhundra passagerare skälla den veckan.
Däremot ska man ryta när det är på plats, förstås.
Såklart har du rätt, annannan. Just att skälla på flygplatspersonal är ju en klassiker.
SvaraRaderaNej, han gör det förstås inte på jävelskap. Han tror nog att det är hans plats helt enkelt. Man kan förstås reta sig på slarvigheten i det, det kan man. Särskilt som han är en sån där typ som parkerar slarvigt också, med ena hjulet på strecket.
Jag kommer nog inte att prata med honom alls. Men får jag för mig att göra det ska jag självklart vara vänlig.
Men vafan, skulle han sluta eller skulle han inte sluta? Underlig typ! Men jo, om han är konsekvent och du kan räkna med att hans plats så att säga är din skulle jag i din sits kunna tänka mig att bjuda på det. Om inte den plats som blir över samlar jättestora vattenpölar eller är förknippad med annat omak.
SvaraRadera