Bara för att man kan

Den här veckan har jag lotsat min egen grupp och projektets kravställare genom ett antal möten. Idag kunde jag konstatera att för att kunna realisera de idéer som nyligen framförts, som man enligt kvalificerat önsketänkande - gränsande till mysticism - tror är nära nog implementerade, för att förverkliga dem återstår hundratals arbetstimmar.

(Otroligt? Ja. Frustrerande? Ja. Men det är också mycket tillfredsställande att vi aldrig kommit så här långt utan mig. Och längre ska vi.)

Efter ett av mötena sa en av konstruktörerna till mig att det vore bra att i förväg få reda på hur långa mötena blir. Han sa det i neutral, nästan vänlig ton, inte alls grinigt. Jag mötte honom när jag var på väg ut på lunch, jag skulle tro att han hade något privat åtagande inbokat under lunchen, och var orolig att missa det.

(Det är mycket sånt på mitt jobb. Det joggas och styrketränas på lunchen, det gås tidigt och koms sent. Som arbetstagare är jag glad åt det, det är privilegier jag gärna åtnjuter, inom rimliga gränser. Men som arbetsledare blir jag ibland irriterad över hur andra prioriterar.)

Det jag hade kunnat svara min medarbetare var följande. Javisst har du rätt, det är mitt ansvar att se till att mötena håller tiden. Men om

1 Folk kom i tid istället för mellan fem och tio minuter sent, dessutom med ogenerad uppsyn och nyligen påfylld kaffekopp i näven,

2 det godtogs att en mötesfrekvens på ett möte per vecka och projekt är en acceptabel och rentav positiv och konstruktiv del av arbetet, tvärtom mot nu då möten mest anses vara störande avbrott dit man grumsande går eller rentav måste hämtas,

3 man lade band på tendensen att förlora sig i oändliga tekniska diskussioner,

4 man utöver detta hörsammade sin projektledare och mötesledares uppmaningar att hålla sig till ämnet, nu går vi vidare till nästa punkt, och inte avbröt henne ideligen,

5 man dessutom lade ihop två och två och därmed insåg att hölls mötena lite oftare behövde inte diskussionerna bli så förbannat långrandiga,

då, ja då skulle mina utsikter att effektivisera mitt och andras arbete ljusna högst betänkligt.

Det hade jag kunnat säga, men det gjorde jag inte. Bara för att man kan behöver det inte vara rätt just då. Istället sa jag javisst har du rätt, jag ska tänka på det.

Därefter åt jag välförtjänt lunch på ett av mina stamlokus, och gick en promenad i solskenet och tänkte. Tänkte att jag nog borde leta på litteratur om att hålla effektiva möten. Och att jag nog skulle kunna ställa mig upp på ett avdelningsmöte och prata lite om åtminstone de två första punkterna ovan.

Sedan undrade jag varför i all världen man bygger en simbassäng i trädgården när man har en fin badbrygga tio steg från grinden, och jag tänkte att svaret är detsamma. Bara för att man kan.

Och så såg jag blåsippor och glömde för en stund allt annat.