Det stormar mycket hemma hos oss just nu. Q har ett sjujävla humör, det har han väl i och för sig alltid haft, vem har inte det förresten, men det har blivit både bättre och värre.
Bättre för att han han sedan något år eller så gjort tydliga framsteg i konsten att behärska sig, sansa sig och be om förlåtelse. Faktiskt är han bättre på allt det än många vuxna, och det är sannerligen inte dåligt för en åttaåring.
Å andra sidan har han som sagt ett förskräckligt temperament också. Blir man så arg som han blir så måste man lära sig behärskning och att säga förlåt, det är min bestämda åsikt.
(Själv är jag, vill jag påstå, mycket bra på att sluta fred, be om förlåtelse och ursäkt, men sämre på att behärska mig.)
Värre är det för att han är större och starkare nu. När han blir arg smäller han i dörrar eller kastar saker, gärna då sina glasögon. Vi har klippkort hos optikern för att justera dem. Det är bara en tidsfråga innan han förstör något som inte går att justera eller ersätta. (Eller? Han blir ju allt duktigare på att behärska sig. Skulle han göra sönder något värdefullt, eller göra illa någon av oss? Instinktivt tror jag faktiskt inte det. Han visar aldrig humör eller temperament i skolan.)
Värre eller åtminstone svårare är det för att åttaårige Q:s ilska ställer större krav på mig, krav som jag inte riktigt kan leva upp till. Jag kan inte längre utöva auktoritet genom att lyfta och sonika bära honom, inte utan risk för skador på oss båda. Det är hot eller lämpor som måste till. Helst lämpor förstås, men jag förfaller också till hot och tycker inte om mig själv när jag gör det.
Sedan länge vet vi att Q blir helt vidrig om han går för länge utan mat. (Återigen, vem blir inte det. Hm! Det här inlägget barkar åt ett helt annat håll än jag tänkt.) En klassisk situation är att han vaknar före oss andra, smiter upp till TV:n eller datorn utan frukost och är som ett rytande lejon när man ska försöka få honom därifrån. En annan klassiker är eftermiddagshämtningen, och så har det varit ända sedan han var i treårsåldern. Jag ryser när jag tänker på vilka strider vi utkämpade då. Numera har jag ofta druvsockertabletter i fickan, en halv sådan kan göra underverk. Problemet är att jag oftast inte får i ungen den sabla tabletten innan härdsmältan är ett faktum.
De senaste veckorna har det stormat som fan. (Inte så mycket kring hämtningarna, faktiskt. Vid ungefär hälften av dem har Q mött mig leende och beredvilligt, och det är då jag har insett hur mycket energi de bråkiga hämtningarna tar.) Han har krånglat om i stort sett alla övergångar. Sluta leka/titta på TV/spela dataspel/whatnot för nu ska vi äta. Tvätta händerna före maten. Sluta leka/titta på TV/spela dataspel/whatnot för nu är det läggdags. Borsta tänderna innan man lägger sig. Sluta leka/titta på TV/spela dataspel/whatnot för nu ska vi åka och göra XXX. Gå och kissa innan man åker och gör XXX.
Tidigare grubblade jag en del på hur jag skulle kunna säga till Q på ett annat sätt för att inte provocera fram utbrotten. Jag brukar förvarna en liten stund innan det är dags att sluta leka/titta på TV/spela dataspel/whatnot så att han ska kunna förbereda sig. Det hjälper sådär. Är det dataspel han håller på med hjälper det inte alls.
(Vi har särskilda speldagar, förresten. Tisdagar och torsdagar. Undantag är långa bilresor eller tråkiga besök hos moster som inte har några leksaker hemma.)
Nu har jag mer eller mindre gett upp, det spelar ingen roll vad jag säger eller hur jag uppför mig. Q blir oftast arg när han uppmanas att sluta med något som han tycker är roligt för att göra något annat. En högst mänsklig reaktion, förresten. Det är bara att framhärda och hålla på reglerna, handtvätt, tandborstning, gåochkissa.
Men det sliter på mig, det märker jag. På sistone har jag blivit mer ledsen än arg, det är kanske möjligen ett framsteg fast det känns inte så.
Igår kväll var jag ensam med barnen, och Q bråkade vid läggdags. Jag lirkade, han gav med sig, vi hankade oss framåt under ständiga provokationer. När båda ungarna var pyjamaserade och tandborstade och låg i sängen med varsin bok, var jag alls inte på humör för mysig nattningsritual, utan ganska ledsen. Möjligen framgick det tydligare än jag anat, för Q började be om förlåtelse men brast mitt i meningen ut i storgråt. Jag skäms så!
Jag blev lite ställd. Visserligen värmde hans ånger mitt sargade hjärta, men skämmas ska han ju inte behöva göra. Vi kramades en stund och småpratade och så läste vi och sedan somnade han.
Imorse var det dags igen, men nu var det min tur att gråta. Även nu var O borta (han kommer hem ikväll) och Q hade smitit upp till datorn redan innan jag vaknade. Jag bävade, och som väntat blev han rasande när jag sa åt honom att komma och äta frukost.
Jag blev arg och kände plötsligt hur trött jag är på det hela. Det är ju för din egen skull du ska äta frukost! Jag vill bara sätta mig och dricka mitt kaffe och äta min frukost och åka till jobbet, men det kan jag inte för jag måste hjälpa dig så att du kommer iväg till skolan, och det gör jag ju, gärna till och med, men jag blir ledsen när du skriker åt mig och skäller på mig. Där ungefär kom tårarna, och jag gick undan.
Y kom villigt till frukosten efter denna tirad, och tittade nyfiket på mig. Jag visste inte att du kan gråta! Q satt i trappen och blängde, och kom ner först efter mycket övertalning. Kanske ville han se att jag inte var arg eller ledsen längre, utan lugn.
Frukosten förflöt i frid, sedan klädde sig Q själv och borstade tänderna, väl vetande att det var en förutsättning för att få spela mera. Men naturligtvis blev det en liten strid vid avstängningen också.
Jag kom till jobbet ganska uppfylld av detta, och gav ett kort referat till min närmaste kollega i kontorslandskapet. Han är far till vuxna döttrar, och sade med ett snett leende: vänta du bara tills han är i tonåren.
Jo, jo. Jag undrar också ibland. Sexårstrots hör man ju talas om, och stormiga tonår. Vår granne som är mamma till Q:s bästis lusläser allt om barns psykiska utveckling och menar att hennes barn exakt passar in på alla beskrivningar, hon föreläser gärna om trotsåldrar och utvecklingssprång. Enligt henne ska åttaårsåldern vara lugn och harmonisk.
Innerst inne tänker jag som jag alltid har gjort, sedan Q var ganska liten: det han visar prov på nu är egenskaper och förmågor som kommer att gagna honom i livet. Om han lär sig hantera dem. Och det måste jag hjälpa honom med. Älskade unge, jag vill inget hellre. Älskade unge som driver mig till vansinne och sätter mig på hårdare prov än någon annan.
Jag kan säga att jag känner igen somligt och tänker just nu mycket på att 7 verkar vara det nya 13. Och bävar en aning för hur det kommer att bli när han, sonen, blir 13 på riktigt. Ångern efteråt lär inte vara lika stor då och han kan springa iväg på riktigt.
SvaraRaderaJust ilskeutbrotten är i vårt fall rätt milda, mer irriterande är nog det där att han inte svarar när man uppmanar honom att avsluta en sak för att göra något annat. Och sedan får man, jag, dåligt samvete för att man, jag, tvingas bli en sådan tjat- och gnatmamma.
Marie
Intressant läsning och ett nöjt konstaterande att oj, vad skönt det är att vara klar med de där åren. Och så fokuserar jag (som vanligt) på helt fel grej vid läsningen - ordet pyjamasera (som du skrev). I vår familj hette det pyjamisera. Så nu vet du det! (Q kommer förresten att klara sig finfint i livet, det står helt klart för mig.)
SvaraRaderaOpera, förresten! Är taggad för att följa din skola! :)
SvaraRaderaPrecis, det är så himla trist att förfalla till tjat. Och hot. Är jag trött eller på dåligt humör eller på annat vis trängd hör jag mig själv gå in i resonemang som är hemska. Blä.
SvaraRaderaOperaskola kommer! Stay tuned!
Kul att du får mig att fundera lite över detta fenomen!
SvaraRaderaHos oss med något äldre barn funkar det bäst med förberedelser d v s att göra upp i lugn & ro innan morgonen och frukostavbrottet kommer. Ger färre utbrott i stunden.
Sen tänker jag också på det där med att välja sina strider. Vi har också kämpat med data- /TV-/speltider men har släppt det med våra barn som är snart 9 - 11 - 12. De har extra svårt att gå ifrån när de är trötta O/e hungriga. Istället ligger fokus på att äta bra och regelbundet och komma i säng i tid. Att bara kräva "stänga av" eller "sluta" blir också svårt. Tror det är viktigt att säga vad som ska göras istället. Och varför.
Jo, jag tycker att våra barn spelar och tittar för mycket men det är ett sätt att varva ner. Å skolan suger musten ur dem alla tre. De är väldigt trötta efter skoldagarna. Särskilt för vårt funktionshindrade barn funkar spel och iPad som bra återhämtning. Det finns ändå tid för annat och framförallt: tjafsnivån och tonen hemma är mycket lägre/trevligare än under våra strängare dagar. Ja, när de är trötta händer det att de får äta framför TV:n etc för de orkar inte "uppföra sig" vid bordet. Lösningen på tröttheten handlar ju inte om mindre dataspelande, mer om skola och återhämtning. I a f hos oss. Ingen har mått sämre av en och annan middag framför TV:n eller en och annan timme för mycket dator.
Min bild av att vi alltid ska äta en god, trevlig middag ihop och prata & skratta har fått sig en rejäl törn ... kanske den där bilden med familjen samlad runt bordet som jag höll fast vid till 100% för länge var det största problemet? Till 80-90% kommer de faktiskt frivilligt om än inte alltid exakt när jag hade önskat.
Maria
Bitvis tycker jag att det spelas för mycket hemma och har haft tankar på speldagar. Hos oss spelas det mycket på helgerna med kompisar. Vi har som krav utelek eller lego först men sen spelas det gärna länge...så jag är imponerad över bara två vardagar.
SvaraRaderaSen tänkte jag fråga om utbrotten om han får dem med kompisar också eller om han behärskar sig på skolan/raster och med kompisar och lättar på trycket hemma? Grabbarna som umgås här hemma med 7-åringen kan (liksom han) bli rejält ledsna vid hämtning och inte alls bry sig om vad folk ska tycka, ganska skönt. /Stella
Vi är själva lite förvånade över att det räcker med två speldagar. Men eftersom det inte är mer så kan vi vara ganska generösa med undantag, när vi åker bil t ex. Det känns inte som ett problem, barnen har koll på vad som gäller.
SvaraRaderaFör ett tag sedan ville Q få spela varje dag men kortare tid. Vi sa nej med motiveringen att då skulle han tycka varje spelsejour var för kort, samt att det då var risk för bråk varje dag. Han köpte våra argument.
Det roliga är att spel är en social aktivitet för dem. Y sitter nästan hellre bredvid Q och tittar när han spelar än att han spelar själv. För att inte tala om bästisen, som nog blir sportkommentator när han blir stor, oj vad han kommenterar!
Inga utbrott alls med kompisar eller i skolan, vad jag vet, och jag har verkligen frågat. Till saken hör möjligen att Q:s bästa kompisar har ganska trixigt humör de också (den med diagnos inom autismspektret). De kan inte behärska sig på samma sätt som Q. Det är med oss, O och mig, han lättar på trycket. Mormor (som han älskar högt) har också fått känna på hans temperament.
Lite sen kommentar här - men jätteintressant att läsa. Många tycks ju känna igen sig, och även vi. "Vår" lille Y (också född i Korea) är ju yngre, men visar precis samma tecken. Han är för det mesta glad och charmig, ganska försigkommen och verbal också. Men har alltid haft en mycket stark vilja, och hett temperament om han inte får som han vill. Tycker liksom du att det i grunden ju är en bra egenskap att veta vad man vill och tänker att det kommer att gagna dem i framtiden. Att kunna känna att man faktiskt kan få det man verkligen vill, är ju bra. Men att det måste kombineras med att det kan kräva hårt arbete och att man kan få vänta på det... Och det är ju där jag i vart fall inte knäckt koden än. Försöker lära honom att det man vill ha kommer SEN. Men det är verkligen inte helt enkelt om han skriker upp sig och blir riktigt jättearg. Sen kan han dock säga förlåt oftast, när det varit något riktigt utbrott. Det är liksom för er övergångarna som är svåra, när han håller på med något som han tycker är kul och inte vill sluta med, typ hämtas på förskolan om han är inne i någon lek och gå från parken etc, och göra sådant som man måste göra. Tandborsning har alltid varit en kamp för det är ju inte populärt. Har också funderat mycket på hur man smartast kan hantera det. Att framhärda i reglerna och att förbereda känns ju som det man får fortsätta med. Och få låta honom göra klart i vissa fall, men det är ju inte alltid det går. Kanske det ändå ligger något i att koreaner tydligen kallas "Österns italienare" eller liknande pga sitt heta temperament... Man skulle ju vilja hitta något som verkligen kunde lugna ilska/visa att man förstår vad han vill/och få honom att inse att vissa saker får man helt enkelt lov att göra.// Mimmi
SvaraRaderaMin snart 8-åring har också rediga utbrott. Även han är känslig för hunger så han har med frukt till skolan som han äter på fritids strax innan vi hämtar (han kan klockan och de brukar oftast gå in från uteleken en halvtimme innan vi hämtar så det är ett bra tillfälle). Jag upplever att de flesta konflikterna är kopplade till mig. Maken hamnar inte lika ofta i bråk. Det är tungt men det känns ändå som att han lär sig att hantera och att vi som föräldrar måste stå ut med jobbigheterna för att hjälpa honom. Ibland bävar jag för tonåren, ibland tror jag att han komemr vara färdig med ilskan då och vara en lugn tonåring.
SvaraRadera