(Gamle William, han är oslagbar. Citatets förekomst förklaras senare.)
Imorse läste jag en DN-artikel som nära nog gjorde mig tårögd. Man blir lycklig när någon sätter ord på ens egna diffusa tankar.
Pensionerade men ännu engagerade läraren Hans Möller påpekar att skolan bygger på ålderdomliga ideal och principer, om krav, pluggande, och disciplin. De elever som inte inrättar sig slås ut.
Precis min åsikt. Som vuxen begär jag att mitt jobb ska vara intressant och engagerande, att det ska kännas relevant och meningsfullt och uppbyggande för mig. Varför accepterar vi - sedan århundraden tillbaka- att många barn upplever skolan som meningslös och tråkig?
Eller som Hans Möller uttrycker det: Måste det vara en utopi att skolan kan bli en arbetsplats dit eleverna gärna går för att de känner att de utvecklas?
Det tjatas mycket om läraryrket och dess status och det ligger säkert en del i det. Men ytterst ansvariga är politiker, och jag blir allt mer irriterad på allt jävla tyckande och alla reformförslag som tycks vara formulerade för att de låter bra och tros appellera till gemene man. (Gemene man är tyvärr ofta idiot eller åtminstone ogenomtänkt, hen tycker att ungarna minsann ska veta hut. Så tyckte jag själv, länge. Det är min sons reaktion på skolan som har öppnat mina ögon.)
Istället för att fiska röster borde man ta reda på vad forskningen säger och basera eventuella reformer på det. Forskning och vetenskap är nämligen bra sak. En av dessa forskare förklarar lärarnas orimliga uppgift:
Hans-Åke Scherp vid Karlstads universitet skriver i senaste numret av Pedagogiska Magasinet att skolans medarbetare utsätts för en svårlöslig konflikt. Han påpekar att de ”är skyldiga att arbeta utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet samtidigt som de är skyldiga att förverkliga politiska beslut som strider mot vetenskap och beprövad erfarenhet”.
Mamma hälsade på oss i helgen, hon satt och tragglade läsning och skrivning med Q. Precis som jag väntat blev hon betänksam över hans korta tålamod med uppgifterna. Det triggade henne, precis som det triggat mig. Skolan är ju viktig, man ska sköta skolan, man ska vara duktig. Generationer av akademiker, mönsterelever och flitgrisar ropar så att det ekar i släktleden.
Jag försöker stänga öronen så gott det går och lyssna på min son istället. Vad är det han säger? Det är tråkigt. Ja, det kan man sannerligen förstå att han tycker att det är. Samtidigt som jag lirkar med honom och försöker hjälpa honom att genomföra uppgifterna på ett sätt som inte är själsdödande (skriv ord som börjar på SP - jag föreslår spyfluga, spraka, sprätthöna, han fnissar), tänker jag inom mig att hans reaktion mer än något annat är ett sundhetstecken. Varför ska man göra det som verkar tråkigt och meningslöst? Är det inte bra att han efterlyser en förklaring, en mening?
Jag tänker på ett fint samtal jag hade med en kollega i höstas. Han berättade om sin tonårige son som vantrivts i skolan sedan första dagen. Pojken är utredd och testad och har inga diagnoser, han tycker bara att skolarbetet är - återigen - tråkigt och meningslöst, och det visar han på ett icke utåtagerande stillsamt sätt. Hans mamma oroar sig och tjatar om läxor. Men då säger jag till min fru, säger min milde kollega, vad för sorts människa vill vi fostra, vad önskar vi för vår son egentligen? Att han okritiskt gör de uppgifter som åläggs honom, eller att han blir en tänkande, reflekterande, ifrågasättande medborgare?
Lite av den attityden vill jag anamma. Men allra helst vill jag att Q ska känna arbetsglädje, glädje att lära, och slippa krypa som snäckan trög. Jag undrar om det är möjligt i dagens skola?
Jag förstår hur du menar, och jag håller med om mycket, och jag har dessutom exakt samma erfarenheter från min yngste son (7 år). Fast det jag undrar är om man inte måste förstå att vissa saker måste få vara lite tråkiga. Matematik och läsning är två färdigheter som kräver en massa träning innan man kommer till den punkten då det faktiskt går av sig själv och blir roligt. Jag känner att mina barn inte alls har haft tråkigt i sitt liv, eftersom de har växt upp med travar av ipods och ipads och datorer som har fyllt varje trist stund. Om jag jämför med min egen uppväxt, inser jag hur stora skillnaderna är. Det är klart att skolan var roligare när alternativet var mycket tråkigare! (Inga förströelser alls, och barnprogram 45 minuter per dag). Jag försöker få min skolovillige son att förstå de långsiktiga fördelarna, och inser lärarnas omöjliga situation, när de konstant måste tävla med allt nöje som erbjuds på hemmaplan.
SvaraRaderaJag vet, det är ju det argument som man oftast får servat tillbaka när man uttrycker tankar som mina. Jag ber på förhand om ursäkt om jag låter lite grinig nu, ta det inte personligt, det är en uppdämd grinighet i så fall!
SvaraRaderaVisst ska barn ha tråkigt ibland, det är inte bara nyttigt utan också nödvändigt. Blir de ständigt underhållna och matade blir de passiva, det hämmar kreativiteten. Jag håller absolut med om det.
Jag håller också med om att vissa förmågor kräver en hel del tragglande och övning. Grejen är att Q ofta kan förvåna mig med sin ihärdighet när det gäller annat, oftast fysiska saker. Han kan öva på att klättra eller gunga eller hoppa eller cykla nästan hur länge som helst.
Skillnaden, tror jag, är att i de här aktiviteterna hittar han själv ett gensvar eller en belöning. Han märker att han blir bättre, eller så har han roligt under tiden. Jag tycker att skolans uppgift är att göra de lärande aktiviteterna någorlunda roliga, så att de åtminstone går att stå ut med.
Jag tror att vi är inne på fel spår om vi skyller allt på att dagens barn bara vill ha roligt hela tiden. För det första har det i årtusenden klagats på dagens ungdom, det är inte mer rätt nu än vad det var på Senecas tid. För det andra tycker jag att det är dags att se sanningen i vitögat, skolsystemet har aldrig passat alla. Lika lite som man bör skylla på lärarna (ja, de har en hopplös uppgift) bör man skylla på barn eller föräldrar. Samhället har förändrat sig enormt sedan 1800-talet men skolan vilar till stor del på samma principer som då.
Nu börjar jag nästan att gråta.
SvaraRaderaAtt få följa med i Qs skolgång (och framför allt just i denna text, din kollega) är som att få se in i framtiden för min minsting.
Vi har haft en period med traggel och tjafs med förskolan. Pedagogerna är underbara och vill hjälpa men min pojk har spring i benen och blir uttråkad och kan inte förstå varför man ska sitta och rita, rita och rita (hans ord). Jag föreslog att de ska utmana honom i tänkandet. Han kanske ska få göra saker som är svårare, jobba med bokstäver och siffror som för ett förskolebarn är "för svårt". Och tänka sig, helt plötsligt har springet i benen lagt sig lite och pojken kan sitta länge med sina uppgifter.
Jag blir själaglad när han stolt visar upp böckerna han får jobba med och inser samtidigt att skolåren kommer att bli låååånga med detta barn.
/M
Varför inte fundera på exemplet med elever på fordonsprogrammet på gymnasiet som hade svårt för engelskundervisningen som var upplagd av någon diktläsande Shakespearian. När fokus lades om till bilar, motorer och manualer gick det som en dans (nåja). Både ordförråd och grammatik kom med./O
SvaraRaderaPsykolog är jag och träffar barn och unga som befaras ha diverse svårigheter, oftast relaterat till skolan. Jag gör alltid begåvningsbedömningar. Min erfarenhet är att barn som säger "tråkigt" om lektioner väldigt ofta gör det för att det är för svårt.
SvaraRaderaNu är ju de barn jag träffar inte alls något tvärsnitt och det finns säkert barn som Q som har "tråkigt = tråkigt" och inte "tråkigt = svårt". Bara viktigt att forska i varför ett barn tycker det är tråkigt! Brister i begåvning, koncentration, förståelsen för sammanhanget kan mycket väl gömmas bakom tråkigt. Då behövs stöd i första hand, kanske tätt följt av omformulerade uppgifter.
Maria
Jag har förstås grubblat över vad som ligger bakom Q:s utsaga "tråkigt". Det jag ser hemma när han ska göra läxor och tappar koncentrationen, då är det just det det handlar om. Han tröttnar. Han läser ganska bra nu, men han tröttnar på att läsa högt efter en stund. Med lite hjälp från mig kan han hitta på ord som börjar på SP eller PR eller vad det nu är, men han behöver en första knuff. Jag upplever också (fast det här är mest en vag känsla från min sida, kanske projicerar jag egna tankar här) att han efterlyser sammanhang och mening i uppgifterna.
SvaraRaderaSenast vi satt med läxan höll han på i nästan en timme med en sida. Han nojsade med Y, pratade med mig, försökte hjälpa Y med hans pyssel, osv. Till slut påpekade jag att han var okoncentrerad. Då suckade han och sa att det säger fröken också, jämt. "Ska du börja nu också."
Helga, låter som en kille som behöver korta arbetspass/många pauser, mycket variation och kluriga uppgifter!
SvaraRaderaTråkigt att han tycker sig få höra av fröken att han är okoncentrerad jämt. En lågstadieelev ska väl inte förväntas ta fullt ansvar för sin egen koncentration?! Finns ju en uppsjö av enkla förslag på vad lärare kan göra för barn som har svårt med koncentrationen. OM det i frökens uppmaning ligger ett underförstått "skärp dig" så vet ju både du & jag att det inte brukar hjälpa mot varken det ena eller andra :)!
Maria
Får ni själv välja vad det är som Q ska lästräna på? Går det att välja en riktig bok som är lagom svår, och så att han läser för mormor eller morfar per telefon??
SvaraRaderaEnda sättet att göra högläsning "på riktigt" är ju att läsa för någon som inte har tillgång till texten på annat sätt!
Jodå, vi väljer själva. Förutom läsläxan som är i skolans läsebok. Den klarade vi av till frukost imorse.
SvaraRaderaVi har köpt en bok med Bellmanhistorier som han läser ur, det går ganska bra. Att läsa för någon per telefon var en idé som vi ska prova. Mormor visade sig vara mycket engagerad och lovade honom två kronor för varje dag som han läser högt. Jag suckade inom mig. Engagemanget värmer, men det är ett ytligt sådant. Hon är inte med i vardagen och det är där stödet behövs. Skapa luckan då det är möjligt för honom att sitta ner och läsa.
Ja, ja. Vi fortsätter att kämpa på. Imorse hade vi ett bra samtal efter läsningen, om varför det är viktigt att kunna läsa, och varför de som är barn idag läser sämre, allt det där. Q är helt med på förutsättningarna.
Man kan alltså ringa till er och få Bellmanhistorier upplästa? Hur många för man för två kronor? (Affärsidé för Q!!)
SvaraRaderaFör två kronor får du nog två korta eller en lång skulle jag tro. Jag har dock svårt att se affärspotentialen i detta, men det kanske bara är ett tecken på hur bortskämd jag är med Bellmanhistorier.
SvaraRaderaVi läser 1-2 st lätta böcker per helg. Barnet läser ett uppslag och den vuxne två då blir det flyt. Sonen är nöjd med att få hela historien, boken läst och det lockar till mer intresse för eget bokläsande framöver hoppas jag. Stella
SvaraRadera