Det är påskdag med strålande solsken och djup snö, en underlig kombination. Inomhus är det varmare än någonsin eftersom vårsolen obehindrat gassar in. På sommaren skuggas vi av träd, som nu står kala.
Jag har ont i halsen och förmodligen lite feber. Genom det öppna fönstret hör jag mina barn leka med grannbarnen, de allra bästa kompisarna. Om en stund ska O ta med dem till cykelaffären, det börjar bli dags att uppgradera Q:s och jämnårige kompisens cyklar.
Av två skäl tänker jag på min kurskompis M. Vi gick på Chalmers tillsammans, hon är två år äldre än jag. Hon är en sådan där glittrande person som man egentligen skulle tycka illa om, för alla karlar blir kära i henne, och med bravur genomför hon allt hon föresätter sig. Men det går inte annat än att tycka om henne, för hon är så genomärlig och trevlig och robust och snäll och rolig. Vi stod inte varann särskilt nära och har sedan länge tappat kontakten, men ibland kan jag sakna henne.
En av de senaste gångerna jag träffade henne var på hennes bröllop. Hon gifte sig med en annan kursare till oss, de kommer från samma stad, de har känt varann sedan tonåren. Hon var gravid vid bröllopet (vilket väckte fasansfull avundsjuka hos mig, för första gången, en avgrundskänsla som sedan skulle återkomma plågsamt många gånger ända tills vi fick Q), de har nu tre barn tillsammans och har gjort strålande karriärer och bor i ett fantastiskt hus. The golden couple på alla sätt och vis.
(Naturligtvis är det inte så enkelt, det är det aldrig. Det finns skuggsidor, och allting har ett pris som måste betalas.)
Innan de blev golden couple var de gyllene och förstklassiga var och en på sitt håll. Och som gjorda för varann. Alla som såg dem på bröllopet ställde samma fråga: hur är det möjligt att det tog er sexton år att komma på denna strålande idé?
Svaret är enkelt: tajming. De var alltid upptagna på annat håll. Först vid dryga trettio hände det sig att båda var singlar samtidigt. Pang sa det. Mycket i livet handlar om tajming.
Jag tänker också på det här med plattform. M är bara två år äldre än jag men hade redan på Chalmers en solid grund att stå på. Hon hade jobbat ett par år efter gymnasiet, hon var trygg och säker i sin yrkesroll som hon nu skulle bygga vidare på genom att bli civilingenjör. Hon hade en tydlig bild av vart hon ville och skulle. Utöver det hade hon i många år varit barn- och ungdomstränare inom en idrottsgren. Ledarskap och pondus var naturligt för henne. De insikter jag har fått på senare tid stod förmodligen klara för henne långt tidigare.
Jag saknar henne, som sagt. Kanske skulle jag mejla henne och säga det.
(Men är jag avundsjuk på henne? Inte ett dugg.)
2013-03-31
2013-03-26
Plattform
Jag lunchar med en projektledarkollega som är sju-åtta år yngre än jag. Hon har farit ganska illa på jobbet, och är lite kantstött. Hon och Jane är inte de bästa vänner. Jag förstår precis vad hon menar, hade jag varit yngre - nej, fel uttryckt - mitt yngre jag hade tagit illa vid sig av Janes fasoner.
Samtidigt är hon, kollegan, som jag tidigare kallat Miss Megapol här i bloggen, så det får hon fortsätta att heta, ganska naiv ibland. Det känns som att hon inte riktigt ser sin egen del i de svårigheter hon har råkat ut för.
Vi pratar om det ena och det andra, ganska öppet. Hon säger att hon egentligen vill ha ett nytt jobb men att hon av familjeskäl väljer att sitta still i båten, att stå ut. Hennes man läser in en MBA på fritiden, de har två småbarn, de är mitt uppe i livspusslet.
Jag tänker på hur det var att vara i trettiofemårsåldern. Hur osäker jag fortfarande kände mig på jobbet. Hur jag konstaterade att jag fortfarande inte hade en plattform att stå på, att jag inte bevisat mitt värde, så att jag kunde ställa krav.
Jag tänker att det kanske är bra för henne att huka, övervintra. När hon är lika gammal som jag är nu är hennes barn nästan tonåringar.
Så kommer jag på mig själv och börjar nästan skratta. Mina barn är ju precis lika gamla som hennes! Ändå känner jag mig inte alls lika trängd som hon.
Min man pluggar förstås inte på kvällarna. Han är nog väldigt mycket mer jämställd än hennes, dristar jag mig att tro, baserat på några kommentarer hon har fällt.
Men också. Den där plattformen som jag saknade så för några år sedan, plötsligt finns den bara där under mina fötter.
Själv tycker jag att jag öder bort tiden på jobbet och inte gör något vettigt. Men herr Snäll vill förlänga mitt kontrakt. Och en kvinna jag bara känner perifert kommer fram till mig i kafferummet och berättar att hennes chef, som sitter i styrgruppen för mitt projekt, sagt sig vara mycket imponerad av mig.
Det var på förra jobbet jag upptäckte min nya auktoritet eller kompetens. Jag tog över ett rullande och rörigt projekt och redde upp det. Dusterna med You-Know-Who var tröttsamma och besvärliga men egentligen inte skadliga för mig. De lärde mig massor, och de dränerade mig inte. De kom aldrig åt mitt innersta.
Plattformen finns där, och den följer dessutom med mig.
Samtidigt är hon, kollegan, som jag tidigare kallat Miss Megapol här i bloggen, så det får hon fortsätta att heta, ganska naiv ibland. Det känns som att hon inte riktigt ser sin egen del i de svårigheter hon har råkat ut för.
Vi pratar om det ena och det andra, ganska öppet. Hon säger att hon egentligen vill ha ett nytt jobb men att hon av familjeskäl väljer att sitta still i båten, att stå ut. Hennes man läser in en MBA på fritiden, de har två småbarn, de är mitt uppe i livspusslet.
Jag tänker på hur det var att vara i trettiofemårsåldern. Hur osäker jag fortfarande kände mig på jobbet. Hur jag konstaterade att jag fortfarande inte hade en plattform att stå på, att jag inte bevisat mitt värde, så att jag kunde ställa krav.
Jag tänker att det kanske är bra för henne att huka, övervintra. När hon är lika gammal som jag är nu är hennes barn nästan tonåringar.
Så kommer jag på mig själv och börjar nästan skratta. Mina barn är ju precis lika gamla som hennes! Ändå känner jag mig inte alls lika trängd som hon.
Min man pluggar förstås inte på kvällarna. Han är nog väldigt mycket mer jämställd än hennes, dristar jag mig att tro, baserat på några kommentarer hon har fällt.
Men också. Den där plattformen som jag saknade så för några år sedan, plötsligt finns den bara där under mina fötter.
Själv tycker jag att jag öder bort tiden på jobbet och inte gör något vettigt. Men herr Snäll vill förlänga mitt kontrakt. Och en kvinna jag bara känner perifert kommer fram till mig i kafferummet och berättar att hennes chef, som sitter i styrgruppen för mitt projekt, sagt sig vara mycket imponerad av mig.
Det var på förra jobbet jag upptäckte min nya auktoritet eller kompetens. Jag tog över ett rullande och rörigt projekt och redde upp det. Dusterna med You-Know-Who var tröttsamma och besvärliga men egentligen inte skadliga för mig. De lärde mig massor, och de dränerade mig inte. De kom aldrig åt mitt innersta.
Plattformen finns där, och den följer dessutom med mig.
2013-03-25
Söndagspyssel som väcker minnen
Igår tog jag mig i kragen och slutförde något jag länge tänkt göra. Jag plockade fram Y:s urvuxna hanbok som han fick i present av sin fostermamma när de skildes åt.Nu en liten utvikning, för den som är intresserad. Barn som adopteras från Korea, eller åtminstone från den organisation som samarbetar med Sverige, bor inte på barnhem utan hos fostermödrar. Mitt intryck, baserat på våra personliga erfarenheter, men också på andras, är att detta är ett utomordentligt välfungerande system. Fostermammorna, för att inte säga familjerna, verkar vara oerhört kompetenta och hängivna och tar verkligen hand om barnen på ett fantastiskt sätt.
Q var sex veckor gammal när han kom till sin fostermamma, och hos henne bodde han tills vi hämtade honom ett drygt halvår senare. Han var en trygg, glad och social bebis, som visserligen var van att gå från famn till famn och gullas med, men som också visste vem han hörde hemma hos. Överlämnandet tog han med ro, men efter några timmar började han bli orolig och ropade på åttamånadersvis på fostermamman. När hon aldrig dök upp grät han hjärtskärande. Några plågsamma timmar följde, då jag bar på honom, och han grät otröstligt. Mitt minne av detta är ganska dimmigt. Men så småningom resignerade han och blev glad igen. Jag minns att O lyckades distrahera honom med något så osannolikt som att plinga med den hängande strömbrytaren till en lampa. De satt sedan och lekte med detta medan jag yrde omkring och packade väskorna. Morgonen därpå flög vi hem. En förnöjd Q satt i min famn och uttryckte efter dessa första timmars outsägliga sorg inget mer tvivel om vem han hörde ihop med.
När vi fick Y var vi förberedda, och inledningsvis upprepades mönstret exakt. Y hade ett igenkännligt namn på sin fostermamma, han ropade ett tydligt "um-mum-mumma" (mamma heter omma på koreanska). Och grät. Och grät. Men han hade också en storebror som fascinerade honom från första stund. Efter bara någon timme bestämde han sig för att den nya mamman (alltså jag) fick ersätta den förlorade. Andra göre sig icke besvär.
Mina barn är skolboksexempel på anknytning och separationers inverkan på tryggheten. Till skillnad från Q genomlevde Y många separationer som mycket liten. Han föddes för tidigt och fick ligga i kuvös. När han fick lämna sjukhuset bodde han först på ett spädbarnshem i sin födelsestad Busan, därefter fick han komma till sin fostermamma i Seoul. Men vistelsen hos henne avbröts två gånger av inläggning på sjukhus. Minst fem separationer alltså. Så var och är han också en oroligare själ än Q.
Samtidigt är båda mina barn så trygga. Ja, Y var oroligare än Q, men från första stund visste han vad han behövde och kunde uttrycka det. Han behövde vara hos mig, hela tiden. Det visade han, det gick inte att ta miste på. När vår svenska socialsekreterare gjorde hembesök någon månad efter hemkomsten beskrev vi familjesituationen med sömnkaos, bebis som gråter förtvivlat om jag sätter ner honom, men annars är världens snällaste. Hon skrattade lite och sa "Ja, han har verkligen fått upp er på tårna!".
Så. Fostermammorna är viktiga personer i mina söners och därmed också mitt liv. Av dem har de alltså fått varsin hanbok.
Vad gör man med en sådan? Man bär den vid ett par högtidliga tillfällen, som ettårskalas. Ettårsdagen firas storslaget i Korea, vi gjorde så gott vi kunde. Men förr eller senare är hanboken urvuxen.
Det var min kreative pappa som fick idén att göra tavlor. Efter en del funderande och ett första misslyckat försök, köpte jag djupa ramar på Ikea. Bakgrunden klädde jag med ett gammalt lakan som jag har tråcklat fast dräkterna på. Inget är klippt eller förstört, de går att plocka ner och återanvända om man skulle vilja göra det.
Bilden visar delar av Y:s hanbok, och det finns en likadan stor tavla med Q:s. De ska nu hängas upp på väggen i pojkarnas sovrum, tillsammans med ytterligare två bilder. De föreställer två små bebisar, som hålls i kärleksfulla och resoluta grepp av två medelålders damer. Fostermammorna. De som beredde vägen.
2013-03-23
Väntar på lördagsgodis
Y:s djur (i förgrunden) har en något mer aggressiv framtoning jämfört med storebrors väluppfostrade menageri.
2013-03-21
2013-03-20
Fasten your seatbelts
...it's gonna be a bumpy night.
Jag bara förbereder mig, reder mig, reder mig, jag bara förbereder mig, reder mig.
Hukar vid datorn istället för att gå och lägga mig som en vettig människa, för gudarna ska veta att jag behöver varje minuts sömn jag kan få. Natten som gick var för jävlig.
Igen.
Fast natten till igår sov jag ensam i Q:s säng, bakom stängd dörr, utan att vakna en enda gång. Himmelskt.
Y var hopplöst svår att få att somna och har redan vaknat gallskrikande en gång. Trots Lergigan.
Ja, det var bara det.
Klockan är 22:16. Godnatt.
(Det sista var ironi.)
Jag bara förbereder mig, reder mig, reder mig, jag bara förbereder mig, reder mig.
Hukar vid datorn istället för att gå och lägga mig som en vettig människa, för gudarna ska veta att jag behöver varje minuts sömn jag kan få. Natten som gick var för jävlig.
Igen.
Fast natten till igår sov jag ensam i Q:s säng, bakom stängd dörr, utan att vakna en enda gång. Himmelskt.
Y var hopplöst svår att få att somna och har redan vaknat gallskrikande en gång. Trots Lergigan.
Ja, det var bara det.
Klockan är 22:16. Godnatt.
(Det sista var ironi.)
2013-03-16
Jag är lycklig varje dag
På konferensen är det som alltid trevligt att prata med mina kollegor. Jag känner ingen av dem så värst väl egentligen, fast det spelar ingen roll, för alla är skärpta, sociala och lättpratade. Resonemangen flyger och studsar tillbaka, på en halvtimme lär man känna varann bättre än vad jag känner någon av tråkteknikerna hos uppdragsgivaren där jag jobbat ett halvår nu.
(Jane är en av de sämre cheferna jag har haft, men hon är banne mig vass på att rekrytera roliga och duktiga människor.)
Jag pratar hela middagen med en kollega, om böcker, hemlängtan och invandringspolitik. Sedan är vi ett gäng som dansar i timmar. Innan jag somnar snackar jag jobb, lön och marknadsläge med rumskompisen tills ögonen faller ihop, nästan mitt i en mening.
Vid frukosten får jag ett sms av O som jag läser högt: Hela havet stormade inatt, alla vaknade i Q:s säng. Kollegorna skrattar, hur stor är familjen egentligen? En av dem berättar att de hade så stökiga morgnar, dottern bråkade om vilka kläder hon skulle ha. Så de började gå upp tjugo minuter tidigare för att hinna börja dagen med en mysstund i soffan. "Dottern är tretton år nu men sitter i mitt knä varje morgon. Jag njuter, för jag inser att det inte kommer att vara så många år till. Jag är lycklig varje dag!"
Jag kommer hem på lördagen, huvudet dunkar. På gården sover Y i sin vagn i solen. Jag lägger mig på min säng och blundar en stund, hör Y skrika och O bära in honom, hör hur de viskar. Y lyser upp när han ser att jag är hemma. Han ligger hos mig och jag värmer hans kalla fötter. Så somnar han om.
En stund senare hämtar jag Q på födelsedagskalas, han följer beredvilligt med utan minsta krångel. Mamma jag har saknat dig!
Hemma lägger jag mig på sängen en stund igen, båda pojkarna gör mig sällskap. Mamma, vill du ha massage? Det är en favoritlek, i massagen ingår även annan skönhetsbehandling som frisering och utsmyckning med halsband och hårspännen. När jag tidigare har utsatts för brödernas omsorger döpte jag etablissemanget till Salong Brutal. Men nu är handlaget ett helt annat, jag slumrar nästan till under deras händer.
När jag vaknar är huvudvärken borta.
Jag är lycklig varje dag.
(Jane är en av de sämre cheferna jag har haft, men hon är banne mig vass på att rekrytera roliga och duktiga människor.)
Jag pratar hela middagen med en kollega, om böcker, hemlängtan och invandringspolitik. Sedan är vi ett gäng som dansar i timmar. Innan jag somnar snackar jag jobb, lön och marknadsläge med rumskompisen tills ögonen faller ihop, nästan mitt i en mening.
Vid frukosten får jag ett sms av O som jag läser högt: Hela havet stormade inatt, alla vaknade i Q:s säng. Kollegorna skrattar, hur stor är familjen egentligen? En av dem berättar att de hade så stökiga morgnar, dottern bråkade om vilka kläder hon skulle ha. Så de började gå upp tjugo minuter tidigare för att hinna börja dagen med en mysstund i soffan. "Dottern är tretton år nu men sitter i mitt knä varje morgon. Jag njuter, för jag inser att det inte kommer att vara så många år till. Jag är lycklig varje dag!"
Jag kommer hem på lördagen, huvudet dunkar. På gården sover Y i sin vagn i solen. Jag lägger mig på min säng och blundar en stund, hör Y skrika och O bära in honom, hör hur de viskar. Y lyser upp när han ser att jag är hemma. Han ligger hos mig och jag värmer hans kalla fötter. Så somnar han om.
En stund senare hämtar jag Q på födelsedagskalas, han följer beredvilligt med utan minsta krångel. Mamma jag har saknat dig!
Hemma lägger jag mig på sängen en stund igen, båda pojkarna gör mig sällskap. Mamma, vill du ha massage? Det är en favoritlek, i massagen ingår även annan skönhetsbehandling som frisering och utsmyckning med halsband och hårspännen. När jag tidigare har utsatts för brödernas omsorger döpte jag etablissemanget till Salong Brutal. Men nu är handlaget ett helt annat, jag slumrar nästan till under deras händer.
När jag vaknar är huvudvärken borta.
Jag är lycklig varje dag.
2013-03-14
Nyttig eller åtminstone inte skadlig lyx
På sistone har jag börjat skämma bort mig själv. Jag har redan berättat om det dyra men goda, ekologiska och rättvisemärkta teet jag har börjat köpa på postorder. Idag efter lunchen (en underbart god sallad med räkor, sparris, getost, edamamebönor, avokado och romansallad) fick jag för mig att för första gången köpa Body Shops berömda Body Butter. Jag sniffade mig igenom hela sortimentet och fastnade till sist för en myskvaniljhistoria. Jag som annars håller mig till Apotekets krämer eller möjligen något finare på extrapris.
På eftermiddagen fick jag ännu en snilleblixt. Tack vare Ravelry har mina stickplaner och dito drömmar nått nya höjder, jag hittar mönster till plagg jag tidigare inte ens hade drömt om. De är designade av begåvade kvinnor och män (jo, faktiskt) över hela världen. Garnerna som används är ofta exklusiva och svåra att få tag på i Sverige. Jag brukar automatiskt börja fundera på billigare alternativ.
Men så slog det mig. Nuförtiden går ju allt att beställa på nätet. Och ja, garnet till mitt senaste span går att beställa från leverantören i Frankrike. Det är spunnet av ekologisk ull och handfärgat med växtfärger och ser mycket vackert ut. Givetvis är det dyrare än garnet från min tidigare hovleverantör Garnstudio. Fast inte så mycket.
Men vafan. Jag har sagt det förut, det är värt att upprepa. Om inte en sådan som jag köper ekologiskt och rättvisemärkt, vem ska då göra det? Och alldeles särskilt när det gäller lyxartiklar. För behöver jag egentligen te, kroppssmör, vackert garn?
Nej. Eller, knappast för kroppen. Möjligen för själen. Och den mår definitivt bättre av vetskapen att lyxen inte är skadlig för någon annan.
På eftermiddagen fick jag ännu en snilleblixt. Tack vare Ravelry har mina stickplaner och dito drömmar nått nya höjder, jag hittar mönster till plagg jag tidigare inte ens hade drömt om. De är designade av begåvade kvinnor och män (jo, faktiskt) över hela världen. Garnerna som används är ofta exklusiva och svåra att få tag på i Sverige. Jag brukar automatiskt börja fundera på billigare alternativ.
Men så slog det mig. Nuförtiden går ju allt att beställa på nätet. Och ja, garnet till mitt senaste span går att beställa från leverantören i Frankrike. Det är spunnet av ekologisk ull och handfärgat med växtfärger och ser mycket vackert ut. Givetvis är det dyrare än garnet från min tidigare hovleverantör Garnstudio. Fast inte så mycket.
Men vafan. Jag har sagt det förut, det är värt att upprepa. Om inte en sådan som jag köper ekologiskt och rättvisemärkt, vem ska då göra det? Och alldeles särskilt när det gäller lyxartiklar. För behöver jag egentligen te, kroppssmör, vackert garn?
Nej. Eller, knappast för kroppen. Möjligen för själen. Och den mår definitivt bättre av vetskapen att lyxen inte är skadlig för någon annan.
Sjuväckarnatt
Det börjar bli dags för en ny etikett på den här bloggen: detevigatjatetomsömn.
Det börjar bli dags för en strategi för att klara nätterna, för det här går inte.
Sistlidna (med betoning på lidandet!) natt genomleds som följer:
Somnar cirka kl 23.
Vaknar av att Y ropar från sin säng, jag hämtar honom till vår. Somnar om.
Vaknar av att O snarkar, jag ber honom sätta in bettskenan. Somnar om.
Vaknar av att Q kommer över till min säng. Somnar om.
Vaknar av att det är förbannat trångt. Lägger mig i Q:s tomma säng. Somnar om.
Vaknar av att Y kommer och vill krypa ner hos mig. Somnar om.
Vaknar av att Q kommer och vill göra detsamma. Svär en ramsa inombords och går över till min egen säng igen, åtföljd av Q. Y ligger kvar och sover. Somnar om.
Vaknar av väckarklockan 6:30. Somnar om.
Vaknar kl 7:08 och flyger upp, om en timme ska Q vara i skolan. Lyckligtvis har O stigit upp redan då klockan ringde och satt igång frukosten.
Konstaterar att min förmåga att somna om satts på hårda prov. Samt att det kanske är tur att jag har för lite att göra på jobbet. Samt att jag konstigt nog inte känner mig så väldigt trött. Har väl gått in i något slags inte-känna-efter-tillstånd.
Strategin för nästa natt blir nog att jag sover med barnen i stora sängen, så får O sova i Q:s säng. Det är lika bra att jag sover med dem, de kommer ändå efter om jag går och lägger mig någon annanstans. Ligger vi alla tre i stora sängen får vi åtminstone plats.
Håhåjaja. Imorgon ska jag på konferens med jobbet. Packa dansskorna, stod det. Jag packar öronpropparna. Fy fan vad jag ska sova.
Nu ska jag ta banne mig ta långlunch på stan, det vill säga det närmast belägna förortscentret. Efteråt ska jag dricka en monsterstor cappuccino.
Det börjar bli dags för en strategi för att klara nätterna, för det här går inte.
Sistlidna (med betoning på lidandet!) natt genomleds som följer:
Somnar cirka kl 23.
Vaknar av att Y ropar från sin säng, jag hämtar honom till vår. Somnar om.
Vaknar av att O snarkar, jag ber honom sätta in bettskenan. Somnar om.
Vaknar av att Q kommer över till min säng. Somnar om.
Vaknar av att det är förbannat trångt. Lägger mig i Q:s tomma säng. Somnar om.
Vaknar av att Y kommer och vill krypa ner hos mig. Somnar om.
Vaknar av att Q kommer och vill göra detsamma. Svär en ramsa inombords och går över till min egen säng igen, åtföljd av Q. Y ligger kvar och sover. Somnar om.
Vaknar av väckarklockan 6:30. Somnar om.
Vaknar kl 7:08 och flyger upp, om en timme ska Q vara i skolan. Lyckligtvis har O stigit upp redan då klockan ringde och satt igång frukosten.
Konstaterar att min förmåga att somna om satts på hårda prov. Samt att det kanske är tur att jag har för lite att göra på jobbet. Samt att jag konstigt nog inte känner mig så väldigt trött. Har väl gått in i något slags inte-känna-efter-tillstånd.
Strategin för nästa natt blir nog att jag sover med barnen i stora sängen, så får O sova i Q:s säng. Det är lika bra att jag sover med dem, de kommer ändå efter om jag går och lägger mig någon annanstans. Ligger vi alla tre i stora sängen får vi åtminstone plats.
Håhåjaja. Imorgon ska jag på konferens med jobbet. Packa dansskorna, stod det. Jag packar öronpropparna. Fy fan vad jag ska sova.
Nu ska jag ta banne mig ta långlunch på stan, det vill säga det närmast belägna förortscentret. Efteråt ska jag dricka en monsterstor cappuccino.
2013-03-13
Habemus... en nattningsstrategi
Någon påve kan jag inte presentera, men det är banne mig en gaudium magnum att konstatera att jag kanske, kanske kom på något bra ikväll.
Y gillar verkligen inte att somna eller att sova, utom möjligen på morgonen. Jag skönjer en tvillingsjäl, man hade kunnat tro att vi delade kvällspigga och morgontrötta gener. Den senaste månaden har han plågat oss (och sömnig storebror i slafen under) med diverse tjatiga ursäkter för att inte vilja eller kunna sova. Den vanligaste är Jag kan inte blunda!
Nu ikväll drog han igång rena cirkusen. Jag hade läst, pappa skulle natta. Efter tjugo minuter kom en arg O ut ur sovrummet med Y:s vrål ekande efter. Att Q somnat mitt i detta spektakel är ett smärre under.
Jag gick ner till Y vars arga vrål övergick till ledsen gråt. Mamma, jag KAN inte sova!
Då veknade mitt hjärta. Jag om någon vet hur fasansfullt tråkigt det är att ligga i sängen och inte kunna sova.
Då gör vi så här. Du behöver inte sova om du inte vill. Du får leka med dina nallar tills du känner dig trött. Men du måste stanna i sängen, och du får inte skrika så att du stör Q. Du får prata tyst för dig själv och sjunga lite om du vill. Om en stund kommer jag och tittar till dig och ser att du har det bra. Blir det bra?
Det blev bra. Vid första titten fem minuter senare satt han lugn och nöjd i sängen och lekte i nattlampans milda sken. Nästa gång jag kollade, efter nära en halvtimme, sov han djupt bakom ett mjukt nalleberg.
Vi får se om strategin är hållbar.
Y gillar verkligen inte att somna eller att sova, utom möjligen på morgonen. Jag skönjer en tvillingsjäl, man hade kunnat tro att vi delade kvällspigga och morgontrötta gener. Den senaste månaden har han plågat oss (och sömnig storebror i slafen under) med diverse tjatiga ursäkter för att inte vilja eller kunna sova. Den vanligaste är Jag kan inte blunda!
Nu ikväll drog han igång rena cirkusen. Jag hade läst, pappa skulle natta. Efter tjugo minuter kom en arg O ut ur sovrummet med Y:s vrål ekande efter. Att Q somnat mitt i detta spektakel är ett smärre under.
Jag gick ner till Y vars arga vrål övergick till ledsen gråt. Mamma, jag KAN inte sova!
Då veknade mitt hjärta. Jag om någon vet hur fasansfullt tråkigt det är att ligga i sängen och inte kunna sova.
Då gör vi så här. Du behöver inte sova om du inte vill. Du får leka med dina nallar tills du känner dig trött. Men du måste stanna i sängen, och du får inte skrika så att du stör Q. Du får prata tyst för dig själv och sjunga lite om du vill. Om en stund kommer jag och tittar till dig och ser att du har det bra. Blir det bra?
Det blev bra. Vid första titten fem minuter senare satt han lugn och nöjd i sängen och lekte i nattlampans milda sken. Nästa gång jag kollade, efter nära en halvtimme, sov han djupt bakom ett mjukt nalleberg.
Vi får se om strategin är hållbar.
2013-03-12
Ännu en gåta
Hur kan man bli så trött av att göra ingenting?
Igår var jag helt slut efter jobbet. En arbetsdag som var mer än lugn, snarare stendöd, jag slog ihjäl timmarna genom att smygsurfa.
Idag har jag genomfört två möten, installerat MS Project på min dator och börjat arbeta i det, och sett till att åtminstone fyra personer gör rätt saker. Man kan - åtminstone med lite god vilja - säga att jag idag gjort rätt för min lön.
Konstigt nog är jag inte hälften så trött som igår.
Igår var jag helt slut efter jobbet. En arbetsdag som var mer än lugn, snarare stendöd, jag slog ihjäl timmarna genom att smygsurfa.
Idag har jag genomfört två möten, installerat MS Project på min dator och börjat arbeta i det, och sett till att åtminstone fyra personer gör rätt saker. Man kan - åtminstone med lite god vilja - säga att jag idag gjort rätt för min lön.
Konstigt nog är jag inte hälften så trött som igår.
2013-03-11
Det blir lättare, och ljusare
Jag väcks i vargtimmen av Y-gnyenden. Men jag har inte ens hunnit formulera tanken att jag ska gå upp och hämta honom, förrän jag hör ett tassande. Han har själv klättrat ner från sängen och kommit in till oss, och är tydligt nöjd med bedriften. Jag lyfter upp honom och lägger honom mellan oss och vi somnar om. Snart kanske han kan göra som Q, krypa upp hos oss utan att väcka oss.
Frukosten är stökig, det kladdas och skrattas och leks. Y lindar mortadella runt hela handen. Q halvligger över bordet och får smör på pyjamasen. Men när den är uppäten försvinner de in på sitt rum till varsin framlagd klädhög, och medan jag dricker ur teet och O duschar, klär de på sig alldeles själva.
Det tur att jag la fram långkalsonger, för det är tolv minusgrader ute. Tolv! Men när vi går till skolan, Q och jag, strålar solen. Jag vet inte om det är vinkeln eller färgen på ljuset, men trots kylan går det inte att missta sig på att månaden är mars. "Jag fyller år på vårvintern", konstaterar Q. En stund sedan frågar han, mamma, vad är det jag går på? Snö, försöker jag undrande - Q går ju självklart inte på gångvägen som jag, utan klänger och klättrar på drivorna vid sidan av, det krasar under hans fötter och han trampar igenom... skaren, det var ordet han sökte.
Och på söndagspromenaden igår hittade vi massor av vintergäck. Om några veckor kan vi börja titta efter blåsippor.
Frukosten är stökig, det kladdas och skrattas och leks. Y lindar mortadella runt hela handen. Q halvligger över bordet och får smör på pyjamasen. Men när den är uppäten försvinner de in på sitt rum till varsin framlagd klädhög, och medan jag dricker ur teet och O duschar, klär de på sig alldeles själva.
Det tur att jag la fram långkalsonger, för det är tolv minusgrader ute. Tolv! Men när vi går till skolan, Q och jag, strålar solen. Jag vet inte om det är vinkeln eller färgen på ljuset, men trots kylan går det inte att missta sig på att månaden är mars. "Jag fyller år på vårvintern", konstaterar Q. En stund sedan frågar han, mamma, vad är det jag går på? Snö, försöker jag undrande - Q går ju självklart inte på gångvägen som jag, utan klänger och klättrar på drivorna vid sidan av, det krasar under hans fötter och han trampar igenom... skaren, det var ordet han sökte.
Och på söndagspromenaden igår hittade vi massor av vintergäck. Om några veckor kan vi börja titta efter blåsippor.
2013-03-07
Stolt mor (kultursnork)
Q var på konsert med klassen idag. Jag frågar om den var bra.
- Jaa! De spelade Carmen!
- Hur vet du det?
- Det hörde jag ju så klart! Den här!
Han nynnar Toreadorarian. Och jag, jag smäller nästan av.
(De spelade Sean Banan också. Utmärkt blandning tyckte Q. Måste nog hålla med.)
- Jaa! De spelade Carmen!
- Hur vet du det?
- Det hörde jag ju så klart! Den här!
Han nynnar Toreadorarian. Och jag, jag smäller nästan av.
(De spelade Sean Banan också. Utmärkt blandning tyckte Q. Måste nog hålla med.)
Klentröst och Dramaten nästa
Det var alltså Q:s sjuårsdag igår. En födelsedag som uppenbarligen var till föremålets belåtenhet, det var en nöjd och glad pojke som somnade igår. Han fick böcker och Lego av oss, en luvtröja av mormor, t-tröja och Lego av morbror och moster och en bok om stjärnbilder kom med posten från världens bästa gudmor, hon som trots en kämpig tillvaro och egna bekymmer aldrig glömmer sin gudpojke.
(Morfars present? Den kommer. Den inköps på Söderhavsresan. En äkta Hawaiiskjorta är inte omöjligt, men morfar är troligen världens mest oförutsägbare presentköpare så det kan bli nästan precis vad som helst.)
Tvärt emot vår vana och våra principer köpte vi också tröstpresent till Y (Bockarna Bruse i badhuset, tack för tipset!). Moster kom dessutom med en likadan dinosaurietröja till Y som till Q.
(Dagen innan frågade jag min rumskompis med alla barnen om de brukar köpa fyra presenter åt de barn som inte fyller år - han har alltså fem. Föga förvånande svarade han nej.)
Tror någon att detta hjälpte? Jo, morgonens presentöppning avlöpte väl. Men när kvällen och moster och morbror kom satte Y igång med en långrandig litania.
- Q fick TVÅÅÅÅ paket å ja fick baja ett!
Med dramatisk darr på stämman och repris i all oändlighet. Inga pedagogiska förklaringar eller försäkringar hjälpte, att distrahera honom till lek var komplett omöjligt. Efter en timme hade alla närvarande tröttnat rejält på honom, även mormor, moster och morbror som annars besitter en stor tålamodsreserv.
Under middagen gnällde han regelbundet fram sin klagosång, tills han plötsligt vände sig till mig och utbrast (tårfyllt):
- Mamma! Det är ju ingen som pjataj med MEJ!
och en stund senare (anklagande):
- Mamma! 'Bland SKJATTAJ du åt mej!
Inget hjälpte, som sagt. Förrän jag fick ett infall och bytte taktik, tog honom i famnen och körde Bekräftelse. Känns det ledsamt att inte få Lego? Jag ser att du är ledsen, Y. Min ledsna pojke. Behöver du tröstas lite? Jag tror att du är avundsjuk på Q:s fina lego, är det så? Ska du önska ett likadant till din födelsedag?
Effekten var inte precis omedelbar, men den kom. En stund senare lekte han och klagovisorna upphörde.
Slutsats: tröstpresenter funkar inte, men bekräftelse gör det.
Ännu en slutsats: gossen har en framtid inom teatern.
(Morfars present? Den kommer. Den inköps på Söderhavsresan. En äkta Hawaiiskjorta är inte omöjligt, men morfar är troligen världens mest oförutsägbare presentköpare så det kan bli nästan precis vad som helst.)
Tvärt emot vår vana och våra principer köpte vi också tröstpresent till Y (Bockarna Bruse i badhuset, tack för tipset!). Moster kom dessutom med en likadan dinosaurietröja till Y som till Q.
(Dagen innan frågade jag min rumskompis med alla barnen om de brukar köpa fyra presenter åt de barn som inte fyller år - han har alltså fem. Föga förvånande svarade han nej.)
Tror någon att detta hjälpte? Jo, morgonens presentöppning avlöpte väl. Men när kvällen och moster och morbror kom satte Y igång med en långrandig litania.
- Q fick TVÅÅÅÅ paket å ja fick baja ett!
Med dramatisk darr på stämman och repris i all oändlighet. Inga pedagogiska förklaringar eller försäkringar hjälpte, att distrahera honom till lek var komplett omöjligt. Efter en timme hade alla närvarande tröttnat rejält på honom, även mormor, moster och morbror som annars besitter en stor tålamodsreserv.
Under middagen gnällde han regelbundet fram sin klagosång, tills han plötsligt vände sig till mig och utbrast (tårfyllt):
- Mamma! Det är ju ingen som pjataj med MEJ!
och en stund senare (anklagande):
- Mamma! 'Bland SKJATTAJ du åt mej!
Inget hjälpte, som sagt. Förrän jag fick ett infall och bytte taktik, tog honom i famnen och körde Bekräftelse. Känns det ledsamt att inte få Lego? Jag ser att du är ledsen, Y. Min ledsna pojke. Behöver du tröstas lite? Jag tror att du är avundsjuk på Q:s fina lego, är det så? Ska du önska ett likadant till din födelsedag?
Effekten var inte precis omedelbar, men den kom. En stund senare lekte han och klagovisorna upphörde.
Slutsats: tröstpresenter funkar inte, men bekräftelse gör det.
Ännu en slutsats: gossen har en framtid inom teatern.
2013-03-06
Finhelg
Jag är trött som en gnu och funderar frenetiskt på hur detta ska avhjälpas, ekvationen måste lösas, en måste bort, dygnet måste ha fler timmar. Men det är just när jag är så här trött som det är extra viktigt att uppmärksamma och minnas det som är fint. Som den gångna helgen, se ingredienserna nedan.
Äktenskaplig boxning
Jag upphör inte att förvånas över att O och jag lyckats hitta en gemensam hobby efter alla dessa år. Att denna hobby är träning är ännu mer överraskande. Att det är roligt att boxas, dito. Men oftare än någon gång i månaden klarar jag det inte. O väger över hundra kilo och är stark som en björn, att ta emot hans slag och sparkar är på gränsen till vad mina handleder pallar. Under tiden klättrade och lekte barnen sig lyckliga i gymmets lekrum.
Asiatisk lunchbuffé gånger två, lördag och söndag
Båda pojkarna och särskilt Q är inne i ett storätarskov, troligen för att kompensera för den bristande matlusten under influensan. Man kan inte längre räkna revbenen på dem, det är skönt. Q gjorde fyra turer till buffén. Friterade räkknyten är storfavoriten framför andra. De hedrar sitt koreanska ursprung genom att inte backa för stark mat.
Middag med morfar
Vi förevisade stolt det nyinredda lekrummet liksom det nygamla pojksovrummet, numera utrustat med ett skrivbord där bröderna kan sitta sida vid sida och rita och skriva. Morfar redogjorde för den jorden-runt-resa med krigshistoriska inslag han just har inlett - när detta skrivs är han i luften på väg mot San Francisco. I slutet av veckan är han på Hawaii och beskådar (bland annat) Pearl Harbor. Jag är lite orolig över strapatserna men också mycket glad att han unnar sig detta.
Lördagsgodis framför Mello alternativt House of Cards
Allt efter ålder och preferens. Fast då hade morfar åkt hem.
Clownen Manne
Belöningen för en diger skörd guldstjärnor skulle nu utkvitteras, och överenskommelsen var bio. Varken O eller jag var särskilt sugna, än mindre så när vi läste igenom den aktuella repertoaren. Förhandlingar inleddes. Tänk om vi skulle gå på teater istället? Clownen Manne, som Q sett en gång för länge sedan? Q samtyckte nådigt, dock med brasklappen att han egentligen ville gå på bio. Det hindrade honom inte att sitta trollbunden. Lillebror Y avbröt föreställningen en gång med en jublande replik, men skötte sig annars perfekt.
Lyxfika
I väntan på clownföreställningen drack vi kaffe och äppelmust och åt de godaste bakverk jag ätit på länge. Croissanterna smälte i munnen. Det var dyrt som skam, men som O uttryckte det: "varför slita och släpa till vardags om man inte unnar sig sånt här ibland". Så sant.
Färgexplosion
Engelska pelargoner, en gammal brudorkidé som piggnat till, garn i vacker färgkombination som ska bli en sjal, marseftermiddagens vitbleka sneda ljus genom matrumsfönstret. Vintern lider mot sitt slut, året vänder, våren är på väg. Det knakar i själen, är det livsandarna som vaknar?
Äktenskaplig boxning
Jag upphör inte att förvånas över att O och jag lyckats hitta en gemensam hobby efter alla dessa år. Att denna hobby är träning är ännu mer överraskande. Att det är roligt att boxas, dito. Men oftare än någon gång i månaden klarar jag det inte. O väger över hundra kilo och är stark som en björn, att ta emot hans slag och sparkar är på gränsen till vad mina handleder pallar. Under tiden klättrade och lekte barnen sig lyckliga i gymmets lekrum.
Asiatisk lunchbuffé gånger två, lördag och söndag
Båda pojkarna och särskilt Q är inne i ett storätarskov, troligen för att kompensera för den bristande matlusten under influensan. Man kan inte längre räkna revbenen på dem, det är skönt. Q gjorde fyra turer till buffén. Friterade räkknyten är storfavoriten framför andra. De hedrar sitt koreanska ursprung genom att inte backa för stark mat.
Middag med morfar
Vi förevisade stolt det nyinredda lekrummet liksom det nygamla pojksovrummet, numera utrustat med ett skrivbord där bröderna kan sitta sida vid sida och rita och skriva. Morfar redogjorde för den jorden-runt-resa med krigshistoriska inslag han just har inlett - när detta skrivs är han i luften på väg mot San Francisco. I slutet av veckan är han på Hawaii och beskådar (bland annat) Pearl Harbor. Jag är lite orolig över strapatserna men också mycket glad att han unnar sig detta.
Lördagsgodis framför Mello alternativt House of Cards
Allt efter ålder och preferens. Fast då hade morfar åkt hem.
Clownen Manne
Belöningen för en diger skörd guldstjärnor skulle nu utkvitteras, och överenskommelsen var bio. Varken O eller jag var särskilt sugna, än mindre så när vi läste igenom den aktuella repertoaren. Förhandlingar inleddes. Tänk om vi skulle gå på teater istället? Clownen Manne, som Q sett en gång för länge sedan? Q samtyckte nådigt, dock med brasklappen att han egentligen ville gå på bio. Det hindrade honom inte att sitta trollbunden. Lillebror Y avbröt föreställningen en gång med en jublande replik, men skötte sig annars perfekt.
Lyxfika
I väntan på clownföreställningen drack vi kaffe och äppelmust och åt de godaste bakverk jag ätit på länge. Croissanterna smälte i munnen. Det var dyrt som skam, men som O uttryckte det: "varför slita och släpa till vardags om man inte unnar sig sånt här ibland". Så sant.
Färgexplosion
Engelska pelargoner, en gammal brudorkidé som piggnat till, garn i vacker färgkombination som ska bli en sjal, marseftermiddagens vitbleka sneda ljus genom matrumsfönstret. Vintern lider mot sitt slut, året vänder, våren är på väg. Det knakar i själen, är det livsandarna som vaknar?
Alternativmedicin
Idag är jag piggare än på länge. Jag har sovit som en stock från elva till halv sju, minns bara vagt att Q kröp upp bredvid mig någon gång mitt i natten.
Medicinen? Den stavas m-o-r-m-o-r. Hon kom på besök igår och under nattningen av pojkarna, som var sedvanligt smidig för Q och lika sedvanligt tjorvig för Y, presenterade hon den briljanta idén att Y skulle sova nere hos henne i gästrummet. Vid halvtiotiden (ja, han var fortfarande vaken då) försvann de in dit.
Imorse var hon tämligen hålögd men triumferande. Y hade vaknat halv tre och halv fem och beklagat sig men med lock och pock och lämpor förmåtts stanna hos mormor.
Så uppvaktade vi en lycklig Q, som fyller sju år idag, och frukosterade på varm choklad och blåbärsmuffins.
Det är konstigt att vara pigg. Jag hade nästan glömt hur det kändes.
Medicinen? Den stavas m-o-r-m-o-r. Hon kom på besök igår och under nattningen av pojkarna, som var sedvanligt smidig för Q och lika sedvanligt tjorvig för Y, presenterade hon den briljanta idén att Y skulle sova nere hos henne i gästrummet. Vid halvtiotiden (ja, han var fortfarande vaken då) försvann de in dit.
Imorse var hon tämligen hålögd men triumferande. Y hade vaknat halv tre och halv fem och beklagat sig men med lock och pock och lämpor förmåtts stanna hos mormor.
Så uppvaktade vi en lycklig Q, som fyller sju år idag, och frukosterade på varm choklad och blåbärsmuffins.
Det är konstigt att vara pigg. Jag hade nästan glömt hur det kändes.
2013-03-05
Att våga
Plötsligt slår det mig. I dagarna är det tio år sedan vi gjorde vår första IVF. Jag minns anspänningen och nervositeten, besvärjelserna. Om jag gör allting precis rätt. Jag minns att jag sådde solrosfrön, detta var våren då min trädgårdskärlek slog ut i full blom. Jag minns de gryende (groende?) förhoppningarna som växte sig allt starkare. Jag minns doktor Optimist som lovade, faktiskt lovade att jag skulle bli gravid. När det ser så här bra ut kan man lova det, men jag kan inte lova om det blir just den här gången. Den första veckan efter embryo transfer var jag riktigt lycklig, för första gången på så länge. En kort vecka senare var jag nere i förtvivlans djup.
Det är tio långa och händelserika år som har gått. Jag lever ett annat liv nu, ett liv jag då knappt kunde föreställa mig. Ändå känns det i detta nu alldeles nära. Herregud, tio år. Vart tog de vägen?
Då hade det kunnat vara jag som skrev det här brevet. Jag anar stark ängslan under behärskningen. Vågar vi? Vilket är det största misstaget? Besked, svart på vitt? Hur ska vi göra, det måste bli rätt?
Jag läser svaret och tycker att det är fint, men saknar det kanske viktigaste rådet - åtminstone det som var viktigast för mig - att söka kunskap. Att läsa på. Under flera år läste jag allt jag kom över om adoption. Ibland blev jag ännu oroligare och skrämd, ibland trygg, ofta berörd.
Därför blir jag inte förvånad när jag läser kommentarerna. Jag håller med om att rasismen i Sverige är en viktig aspekt som inte bör förbises. Jag håller också med om att det är nästintill kränkande att jämföra med hur barnet skulle ha mått eller haft det om det inte adopterats. En ovillkorlig förutsättning för adoption är ju att det görs för barnets bästa. Tror fan att det hade varit sämre att inte adopteras, annars hade det ju inte skett.
Så många liknande kommentarer jag läst, och först ryggat för den hårda tonen, slagit ifrån mig, nejnej det kan de inte mena, de måste vara bittra, så känner väl inte alla, eller gör de? Kanske har de rätt och jag fel? Kanske är jag egoistisk som en del av dem påstår. Kanske har de rätt alla de som ifrågasätter min längtan, den som ibland tycks förgöra hela mig.
Hudlös var jag på den här tiden.
Ändå kunde jag inte låta bli att återkomma till frågeställningarna och läsa igen, fundera ett varv till, ta till mig, lära mig, inse. Det man lär känna, reflekterar över och analyserar är inte skrämmande och okänt.
Ja, jag tror att ni vågar. Sök kunskap, acceptera att ni inte kan kontrollera allt, men en del. En del val kan ni göra. Tänk noga igenom dem. Ni ska kunna stå för dem när ert barn frågar. Att inte välja, att välja bort, är också ett val. Att inte skaffa sig kunskap eller bilda sig en åsikt likaså.
En dag kommer barnet och livet blir sig inte mer likt. Kanske har ni lika stor tur som vi och blir drabbade av omedelbar kärlek till ett tryggt barn som vet precis vad det behöver och kan begära det. Som lär er att bli föräldrar.
Eller så får ni - också som vi - en lite trögare start, där det finns hinder, vågbrytare av något slag för den framvällande flodvågen.
Tills ni en dag stannar upp och inser att kärleken sipprat fram, tyst och nästan omärkligt under en längre tid, och nu fyllt vartenda skrymsle, varenda hålighet och plötsligt finns där, alldeles självklart.
Det är tio långa och händelserika år som har gått. Jag lever ett annat liv nu, ett liv jag då knappt kunde föreställa mig. Ändå känns det i detta nu alldeles nära. Herregud, tio år. Vart tog de vägen?
Då hade det kunnat vara jag som skrev det här brevet. Jag anar stark ängslan under behärskningen. Vågar vi? Vilket är det största misstaget? Besked, svart på vitt? Hur ska vi göra, det måste bli rätt?
Jag läser svaret och tycker att det är fint, men saknar det kanske viktigaste rådet - åtminstone det som var viktigast för mig - att söka kunskap. Att läsa på. Under flera år läste jag allt jag kom över om adoption. Ibland blev jag ännu oroligare och skrämd, ibland trygg, ofta berörd.
Därför blir jag inte förvånad när jag läser kommentarerna. Jag håller med om att rasismen i Sverige är en viktig aspekt som inte bör förbises. Jag håller också med om att det är nästintill kränkande att jämföra med hur barnet skulle ha mått eller haft det om det inte adopterats. En ovillkorlig förutsättning för adoption är ju att det görs för barnets bästa. Tror fan att det hade varit sämre att inte adopteras, annars hade det ju inte skett.
Så många liknande kommentarer jag läst, och först ryggat för den hårda tonen, slagit ifrån mig, nejnej det kan de inte mena, de måste vara bittra, så känner väl inte alla, eller gör de? Kanske har de rätt och jag fel? Kanske är jag egoistisk som en del av dem påstår. Kanske har de rätt alla de som ifrågasätter min längtan, den som ibland tycks förgöra hela mig.
Hudlös var jag på den här tiden.
Ändå kunde jag inte låta bli att återkomma till frågeställningarna och läsa igen, fundera ett varv till, ta till mig, lära mig, inse. Det man lär känna, reflekterar över och analyserar är inte skrämmande och okänt.
Ja, jag tror att ni vågar. Sök kunskap, acceptera att ni inte kan kontrollera allt, men en del. En del val kan ni göra. Tänk noga igenom dem. Ni ska kunna stå för dem när ert barn frågar. Att inte välja, att välja bort, är också ett val. Att inte skaffa sig kunskap eller bilda sig en åsikt likaså.
En dag kommer barnet och livet blir sig inte mer likt. Kanske har ni lika stor tur som vi och blir drabbade av omedelbar kärlek till ett tryggt barn som vet precis vad det behöver och kan begära det. Som lär er att bli föräldrar.
Eller så får ni - också som vi - en lite trögare start, där det finns hinder, vågbrytare av något slag för den framvällande flodvågen.
Tills ni en dag stannar upp och inser att kärleken sipprat fram, tyst och nästan omärkligt under en längre tid, och nu fyllt vartenda skrymsle, varenda hålighet och plötsligt finns där, alldeles självklart.
2013-03-03
Pensionärsvarning
Dagens inköp 1: blomsterprakt till matrumsfönstret. Orkidén är emellertid en gammal trotjänare.
Dagens inköp 2: lite mera garn. Råkade händelsevis färgmatchas med pelargonerna.
Inte dagens, men veckans inköp (3): mera gott, ekologiskt och rättvisemärkt te. Mer än dubbelt så dyrt som i snabbköpet. Men å andra sidan, om inte en sådan som jag köper sådant te, vem ska då göra det?
Dagens upptäckt: Jag kan tydligen sticka (en kofta till Y) och läsa (intervju med Maria Sveland) samtidigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)