Det var alltså Q:s sjuårsdag igår. En födelsedag som uppenbarligen var till föremålets belåtenhet, det var en nöjd och glad pojke som somnade igår. Han fick böcker och Lego av oss, en luvtröja av mormor, t-tröja och Lego av morbror och moster och en bok om stjärnbilder kom med posten från världens bästa gudmor, hon som trots en kämpig tillvaro och egna bekymmer aldrig glömmer sin gudpojke.
(Morfars present? Den kommer. Den inköps på Söderhavsresan. En äkta Hawaiiskjorta är inte omöjligt, men morfar är troligen världens mest oförutsägbare presentköpare så det kan bli nästan precis vad som helst.)
Tvärt emot vår vana och våra principer köpte vi också tröstpresent till Y (Bockarna Bruse i badhuset, tack för tipset!). Moster kom dessutom med en likadan dinosaurietröja till Y som till Q.
(Dagen innan frågade jag min rumskompis med alla barnen om de brukar köpa fyra presenter åt de barn som inte fyller år - han har alltså fem. Föga förvånande svarade han nej.)
Tror någon att detta hjälpte? Jo, morgonens presentöppning avlöpte väl. Men när kvällen och moster och morbror kom satte Y igång med en långrandig litania.
- Q fick TVÅÅÅÅ paket å ja fick baja ett!
Med dramatisk darr på stämman och repris i all oändlighet. Inga pedagogiska förklaringar eller försäkringar hjälpte, att distrahera honom till lek var komplett omöjligt. Efter en timme hade alla närvarande tröttnat rejält på honom, även mormor, moster och morbror som annars besitter en stor tålamodsreserv.
Under middagen gnällde han regelbundet fram sin klagosång, tills han plötsligt vände sig till mig och utbrast (tårfyllt):
- Mamma! Det är ju ingen som pjataj med MEJ!
och en stund senare (anklagande):
- Mamma! 'Bland SKJATTAJ du åt mej!
Inget hjälpte, som sagt. Förrän jag fick ett infall och bytte taktik, tog honom i famnen och körde Bekräftelse. Känns det ledsamt att inte få Lego? Jag ser att du är ledsen, Y. Min ledsna pojke. Behöver du tröstas lite? Jag tror att du är avundsjuk på Q:s fina lego, är det så? Ska du önska ett likadant till din födelsedag?
Effekten var inte precis omedelbar, men den kom. En stund senare lekte han och klagovisorna upphörde.
Slutsats: tröstpresenter funkar inte, men bekräftelse gör det.
Ännu en slutsats: gossen har en framtid inom teatern.
Det hör ju dessutom till dramaturgin i Ys personliga utveckling att han ska känna och uttrycka det här, eller hur?
SvaraRaderaAtt han ska känna att han räknas i alla fall, förstås.
Men också att han en gång ska förstå hur andra kan känna sig förfördelade genom att han själv känt det.
Man kan ju aldrig veta hur det skall gå. Hos oss funkade tröstisar finfint.
SvaraRaderaLilla ljuvling! Och vilken klok mor han har. Och ska man experimentera med tröstgåvor hör Bockarna Bruse i badhuset till de förnuftiga och rätt festliga gåvorna.
SvaraRaderaTänker att han är som alla människor - är det något man verkligen vill ha så räcker det inte att få höra att man får det någon annan gång, eller att det inte är ens tur nu. Det hjälper heller inte att få ett litet smakprov på det man vill ha. Det enda som hjälper är att någon annan ser och accepterar att man är ledsen.
SvaraRadera