Det börjar bli dags för en ny etikett på den här bloggen: detevigatjatetomsömn.
Det börjar bli dags för en strategi för att klara nätterna, för det här går inte.
Sistlidna (med betoning på lidandet!) natt genomleds som följer:
Somnar cirka kl 23.
Vaknar av att Y ropar från sin säng, jag hämtar honom till vår. Somnar om.
Vaknar av att O snarkar, jag ber honom sätta in bettskenan. Somnar om.
Vaknar av att Q kommer över till min säng. Somnar om.
Vaknar av att det är förbannat trångt. Lägger mig i Q:s tomma säng. Somnar om.
Vaknar av att Y kommer och vill krypa ner hos mig. Somnar om.
Vaknar av att Q kommer och vill göra detsamma. Svär en ramsa inombords och går över till min egen säng igen, åtföljd av Q. Y ligger kvar och sover. Somnar om.
Vaknar av väckarklockan 6:30. Somnar om.
Vaknar kl 7:08 och flyger upp, om en timme ska Q vara i skolan. Lyckligtvis har O stigit upp redan då klockan ringde och satt igång frukosten.
Konstaterar att min förmåga att somna om satts på hårda prov. Samt att det kanske är tur att jag har för lite att göra på jobbet. Samt att jag konstigt nog inte känner mig så väldigt trött. Har väl gått in i något slags inte-känna-efter-tillstånd.
Strategin för nästa natt blir nog att jag sover med barnen i stora sängen, så får O sova i Q:s säng. Det är lika bra att jag sover med dem, de kommer ändå efter om jag går och lägger mig någon annanstans. Ligger vi alla tre i stora sängen får vi åtminstone plats.
Håhåjaja. Imorgon ska jag på konferens med jobbet. Packa dansskorna, stod det. Jag packar öronpropparna. Fy fan vad jag ska sova.
Nu ska jag ta banne mig ta långlunch på stan, det vill säga det närmast belägna förortscentret. Efteråt ska jag dricka en monsterstor cappuccino.
Vilken sabla cirkus!
SvaraRaderaNÅGONSTANS går det ju en gräns mellan att verkligen BEHÖVA mamma- och pappa-trygghet när man har vaknat på natten och vad som blivit en vana som man kanske kan vänja sig av med genom att lära sig strategier för att bli trygg i sig själv, i alla fall när man är så stor och så o-orolig som Q rent allmänt tycks vara.
Jag fattar ju att det är en utmaning av rang att börja försöka hitta den gränsen. Men jag kan inte låta bli att tänka på egna barndomsminnen. Mina föräldrar hade varsin enkelsäng i samma sovrum så det var ganska trångt att ligga hos någon av dem. Mamma gick helt resolut och la sig i min säng om jag kom till henne, så det slutade jag ganska snabbt med. Det var ju liksom igen poäng med det. Pappa däremot makade plats åt mig och somnade om. Klart att det var dit jag gick.
Känner igen det så väl, de där nätterna. Men hos oss lägger sig alla i dubbelsängen på en gång, det är ju liksom där det slutar. Så har vi en madrass på golvet dit man kan hoppa om det blir för trångt. Olika ven som sover där. Mestadels ingen. Men vi har haft en 160 säng tills förra veckan. Snacka om att 20 centimeter kan göra skillnad!
SvaraRaderaDu beskriver mina nätter på pricken. Men du glömde den här punkten:
SvaraRaderaca 05.14: Sonen börjar klia sig och fortsätter med det till ca 05.50 då han kräver att få gå ner till tv:n. Omöjligt att sova under tiden.
Konceptet "jag och barnen i stora sängen" funkar bäst hos oss också. Då slipper man åtminstone känna sig jagad.
Vår säng är faktiskt - håll i er - hela 210 cm bred. Men vad hjälper det när ungarna ligger som plåster på en.
SvaraRaderaNåja. Inatt gick det hyfsat. Y låg och skrek en stund men kom sedan in till oss för egen maskin, vilket gav honom massor med beröm. Q sov i egen säng hela natten.
Visst är det skillnad på att behöva trygghet och att bara komma larvande av gammal vana. Jag tror egentligen att båda ungarna skulle kunna dresseras att stanna i sina sängar, för jag tror faktiskt inte att det är otrygghet det handlar om för dem just nu. Jo, kanske för Y, ibland.
Ett problem är faktiskt att Y stör Q eftersom de delar rum. Det är svårknäckt, för att de ska få varsitt rum måste vi flytta ner en våning. Vilket vi iofs hade tänkt göra, men först om några år när nattvandrandet minskat något. Kanske får vi tänka om.